Julkampanj på ”Genom dig” och ”Förlust” – klappat och klart!

Jag har debuterat som reklamfilmstjärna. Jag måste säga att det är bra mycket enklare att svara en TV-reporter på frågor än att sitta i en fåtölj i mitt eget vardagsrum och avspänt (?!) saluföra mina böcker. I vilket fall blev det en liten kampanjfilm. Till slut. Det visar sig att jag inte jobbar bra till klämmig julmusik, men att jag mjuknar något till David Bowie. Bra att veta. Men jag kommer inte att behöva spärra min telefon för inkommande samtal från Hollywood.

Min julkampanj är i sig riktigt bra, även om min presentation av den kanske lämnar en del att önska: Swisha 100 kronor till 070-337 04 35 (och ange namn och adress) så skickar jag två julinslagna signerade böcker till dig! En Genom dig och en Förlust, förstås.

Kampanjen pågår t.o.m. 18 december.

USA kan andas ut – på heder och samvete

img_4719

På heder och samvete

Nästa vecka åker min trettonåring till New York med en kompis för att hälsa på en god vän som bor där. (Jag försökte få göra det till en familjeresa, men hans ”Helst inte, men om ni måste åka med så…” fick mig att backa.) Att fylla i de olika formulär som krävs för hans resa har varit intressant. Särskilt gillar jag fråga fyra i ESTA-ansökans behörighetsfrågor:

”Har du för avsikt att delta eller har du någonsin deltagit i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord?”

När jag berättade för honom att jag svarat nekande på frågan tittade han länge på mig. Jag förstår honom. Lillebror, som inte ska till New York, hojtade lyckligt att han minsann inte hade behövt intyga något sådant och att alla möjligheter därför liksom låg öppna för honom. Jag tittade länge på honom. Han insåg kanske det något opassande i glädjen över att på något skevt vis vara juridiskt obunden vid att avstå från terrorism. Med lätt rynkad panna frågade han istället om man alltså kunde hamna i fängelse om man deltog i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord trots att man skrivit under på att inte göra det.

Jag förklarade att avtalsbrottet nog var det minsta problemet i det läget. Han nickade förstående men undrade varför man då skrev på om en sådan sak. Jag får lov att hänvisa frågan vidare till USA.

Men det känns ändå lite bra att trettonåringen frånsvurit sig rätten att begå folkmord.

USA kan andas ut.

(Gossarna är ombedda att ta med färsk jäst till värdfamiljen. Jag tänker att den uppvisar oroande likheter med sprängdeg. Det kan bli spännande i säkerhetskontrollen…)

 

Onödig (?) prepping och minisemestertips

img_4662

Kanske inte så bra fordon vid klass två-varning, men tjusig lobbydekor!

SJ levererade. Där satt jag med mina nötter, mitt vatten, mina extra varma vantar, min choklad och mitt vin, och SJ hämtade upp mig när de skulle och lämnade av mig enligt tidtabell. Kanske blev jag nästan lite besviken. Fast vinet åkte inte med hem från Stockholm.

En vecka tidigare hade jag också varit i Stockholm, då med familjen och per bil. Klass två-varning hade utfärdats, tågen stod stilla både här och där och ordet ”kaos” figurerade ymnigt tillsammans med ”trafik” i media. Jag förberedde familjen på sagda kaos. Matsäck, värmeljus, vätska och varma kläder. Självklart nytankad bil och fulla telefonbatterier. Stockholm och Östergötland – våra ändhållplatser – tycktes utgöra ett dubbelt epicentrum för kaoseländet.

Men nä. Icke ett trafikproblem i sikte. Vi lyckades inte ens trycka i oss alla bullar jag köpt till resan innan vi var framme. Mina preppertendenser verkar helt enkelt inte vara riktigt nödvändiga. Kanske är jag född i något slag lyckosamt rese-tecken. (Min chef som är född under en helt annan rese-stjärna har nog svårt att tycka synd om mig.) Eller också har mitt preppande samma effekt på framkomlighet som ett medhavt paraply har på väderleken. Bäst att jag fortsätter.

I alla fall vill jag slå ett helt osponsrat slag för det hotell jag och familjen bodde på: The Winery Hotel i Solna. Ett så snyggt hotell! Sedan gjorde det heller inget att de undrade om de möjligen kunde få uppgradera oss från ett familjerum till två dubbelrum. Vi tackade nådigt ja. Och hann i sista sekund förklara minibarkonceptet för barnen.

img_4664

Tekniska museet – en familjehit!

Vi tassade genom snön på takterassen till den uppvärmda poolen, fick jättefin service i restaurangen och njöt av alla vrålsnygga detaljer i inredningen. Hotellet lever också upp till sitt namn  och gör eget vin! Inte alls dumt. Efter en heldag på Tekniska museet var dessutom täcket så gosigt att krypa ner under att vi faktiskt beställde ett identiskt när vi kom hem, så nu har vi liiite hotellfeeling i sovrummet.

(Sa jag förresten att hotellet ligger på promenadavstånd från Mall of Scandinavia?)

img_4657

Gosiflufftäcke, nu även hos oss.

img_4651

Snyggt, helt enkelt. Enkelsnyggt.

Går det som på räls?

image

Komsi komsi, nödfilten!

I morgon bitti ska jag åka med SJ till Stockholm. Ni kan önska mig lycka till om ni vill. Själv packar jag varma kläder, nötter, choklad och vatten. Och kanske en flarra vin.

När jag ser att jag packar mer för tågresan än för själva Stockholmsvistelsen inser jag att mitt förtroende för tågtrafiken kanske inte är helt hundra.

Var har jag lagt min värmereflekterande nödfilt?

Hur blev det här med lärarlönelyftet, Gustav?

IMG_3186

Inte längre lärare – men medborgare

Hej Gustav Fridolin

Efter att ha slutat som gymnasielärare i juni kan jag ibland känna en längtan efter eleverna, kollegerna och undervisningen, men jag är ändå väldigt glad att jag inte är lärare nu. För hur blev det där med lärarlönelyftet (LLL) egentligen? Jag vet att det har skrivits spaltmeter om detta, men vill ändå lägga till ytterligare några rader:

Drygt en tredjedel av landets lärare har fått eller får snart en löneökning på ca 3000 kronor. Hur fördelningen går till ser lite olika ut i olika kommuner, men grovt sagt handlar det som du vet om dessa siffror. Det är huvudmännen som fått i uppdrag av dig att avgöra vilka lärare som ska få ta del av LLL och många av dem har gått ut i media och förklarat att de inte reder ut den uppgiften eller att de finner systemet galet. Att som rektor bestämma vilka 15 av 45 lärare som ska få 3000 kronor och vilka 30 som ska få 0 kronor är förstås ingen lek. Att dra gränsen mellan lärare nr 15 och lärare nr 16 på listan måste svida. Och är lärare 17, 18 och 19 verkligen märkbart sämre än lärare 15? Är de 3000 kronor sämre? Den som jobbar på en skola med många väldigt duktiga kolleger riskerar förstås att inte få ta del av LLL trots att hen kanske är en bättre lärare än flera av dem som på en annan skola, med lägre lärarkvalitet, fått ta del av LLL. Lite som när 5:orna tog slut om du gick i en bra klass i det gamla relativa betygssystemets tid.

Alltså hur tänkte du, Gustav Fridolin? Tänkte du att den majoritet av lärare som inte fick det här rejäla lönelyftet, för 3000 kronor är mycket, skulle bli sporrade? Att de skulle tänka ”Nu jäklar ska jag snäppa upp mig för att visa att jag minsann är lika bra som  de lärare som just bedömdes vara 3000 kronor bättre än jag”? Några reagerar säkert så. Men många vittnar om att effekten blir motsatt. Likaså berättar åtskilliga, faktiskt oroväckande många, lärare i media om hur stämningen på deras arbetsplatser har försämrats och hur både de som fått och de som inte fått mår dåligt av LLL-cirkusen, hur känslan av A- och B-lag ligger som en klibbig matta i skolkorridorerna.

Var detta verkligen så svårt att förutse? Jag applåderar att du tillförde skolan tre miljarder kronor. Det behövdes verkligen. Vi behöver både höja kvalitén och behålla lärarna. Skolan och läraryrket måste bli attraktivare, hur slitet det än låter. Men igen – gick det verkligen inte att ana sig till konsekvenserna av LLL-upplägget? Eller var kanske en dold avsikt med projektet att få lärare att säga upp sig, söka sig till annan skola och där få en högre lön – och därmed höja lärarlönerna mera generellt än vad LLL kan? Fast på bekostnad av kommunerna då. Och på bekostnad av lärare som vill stanna på sin arbetsplats. Och på bekostnad av eleverna. Just i tider av lärarbrist är det kanske inte rätt läge att skaka om allt för mycket i klassrummen?

Här i Motala fick frågan en extra knorr. Eftersom du gav kommunerna lite fria händer med fördelningen valde man här att, åtminstone på flera skolor, inte låta förstelärarna få möjlighet att ta del av LLL. Det kunde kanske tyckas rimligt vid en första anblick – de hade ju ändå fått 5000-6500 kronor mer i månadslön genom att kliva på en förstelärartjänst – men vid närmare eftertanke var det kanske inte så rättvist. Deras förordnande är tidsbegränsat, och lönepåslaget försvinner när de inte längre är förstelärare. Det skulle innebära att en förstelärare som inte förlänger sin förstelärartjänst halkar efter lönemässigt. Då fick bildningsnämnden ordförande enligt egen utsago lite panik och fattade ett ordförandebeslut på att ge samtliga 63 förstelärare i kommunen ett lönepåslag på 3000 kronor av kommunens pengar. Rakt av. Till synes utan att fundera över om kanske några av dem som inte fick LLL faktiskt är mer värda de 3000 kronorna än några av förstelärarna. Förstelärarna är förstås kompetenta, annars hade de inte fått tjänsten. Jag menar verkligen inte att förringa dem. Men de är inte med självklarhet bättre än ”alla de andra”. De har fått sin förstelärartjänst för att de har sökt den eller i några fall tillfrågats. Inte för att de med självklarhet är bättre än alla andra. Undrar hur detta känns för den majoritet av lärare som inte fick LLL-pengar. Undra om de känner :”Oj, vilken morot för mig. Nu ska jag ta i från tårna. Det här lönegapet på 9500 spänn ger mig vingar”. Oppositionen har ifrågasatt beslutet. Det tycker jag verkligen att de gör rätt i. Exakt hur bråttom kunde det vara att ge förstelärarna definitivt besked om löneökning? Fanns det inte något utrymme att dryfta saken med nämnden?

Så du ser Gustav. Det blev lite rörigt tycker jag, det här med lärarlönelyftet. En i grunden god tanke fick nog inte landa helt innan den sjösattes. Så då är frågan hur du ser på det här nu. Jag skulle verkligen vilja veta, även om jag inte längre är lärare. Jag har barn i skolan och jag är medborgare. Jag bryr mig, och det tror jag att du också gör. Men berätta alltså gärna hur. Jag fattar inte riktigt.

 

En opreppad preppers bekännelse

img_4523

Inte imponerande

Måtte inte några zombier komma hasande utanför husknuten nu, för inte sedan min insikt om den potentiella apokalypsen har jag varit så illa förberedd.

”Har ni någon majs?” Min bror undrade å sin sjuårings vägnar.

”Inte här i köket, men vänta lite. Här finns resurser serru. I det här huset finns tillgångar. Majskonserver är ingen utmaning för oss.” Kaxigt struttade jag ner i källaren för att triumfatoriskt hämta en burk majs ur prepperförrådet.

Ridå.

Den konspiratoriskt lagde skulle kanske tro att någon fientligt inställd person hade varit och länsat vårt stash. Att vi hade blivit plundrade. Men jag tvingades inse att det var mina egna tillkortakommanden jag stirrade på när jag öppnade källarskåpet. Under ett års tid har jag tydligen betraktat mitt vårt prepperförråd som något slags ytterst lokal Icabutik. ”Slut på ketchup? Inga problem. Jag hämtar.” ”Fattigt fredagsmys? Vänta lite så fixar jag lite oliver, pesto och annat snarr.” ”Nej, du behöver inte åka och köpa olivolja, det finns.” ”Om jasminriset är slut så finns det mer i källaren.” Och så vidare. Och så ännu mera vidare. Alltid uttag, aldrig insättning.

Nu får vi gnaga på stearinljus och sulta på en vevradio när zombieapokalypsen knackar på. I alla fall när vi har knaprat i oss det stearinsmakande knäckebrödet som stod och skräpade i ett hörn, bredvid en chili con carne-burk som får vevradion att framstå som smaskig. Mange och jag vann förvisso varsin burk surkål på after worken nyligen, men de tar oss ju också bara begränsat långt i händelse av händelse.

Inte bra alltså. Och nu när både höststormar och epidemier står för dörren. Och flyktfarkosten båten är upptagen på land.

Jag behöver genast en ny säsong av The Walking Dead för att jobba upp motivationen lite.

”Läsvärt, välskrivet och mycket spännande”

Författarintervju Lotta Lexén - Johannas deckarhörnaNär jag behöver boktips surfar jag ibland runt på bokbloggar, och en av de sajter jag gärna återvänder till är Johannas deckarhörna. Jag gillar hur recensenten där verkligen engagerar sig i de böcker hon bjuder på reflektioner kring och hur hon tar upp både innehåll och form. Därför var min glädje extra stor när Johanna valde att ta sig an både mina böcker och mitt författarskap.

Om Förlust skriver Johanna: ”Lotta Lexén tar oss i den här boken återigen med ut på den östgötska slätten och in i en annan värld, Hannas värld, fylld av saker vi andra inte kan förnimma. Det finns en lätt suggestiv ton över den här egenskapen att ta sig in i andra människors tankar som Hanna besitter, och författaren hanterar det på ett sätt som övertygar – trots att jag är en skeptiker mot allt övernaturligt. I Hannas fall känns det självskrivet att man kan vädra sig till människors tankar, det blir på något vis en helt naturlig del av hennes karaktär.

Spänningen infinner sig redan från första sidan, och Lotta Lexén skildrar skickligt miljöer och karaktärer. Dialogen flyter och de två parallella berättelserna flätas skickligt samman. Det här är förvisso delvis en deckare, men knappast inte någon självklar sådan. Jag gillar att Lotta Lexén bjuder på en så annorlunda berättelse, att hon vågar bjuda på något helt annat än det som deckargenren (även om den numera är bred) vanligtvis innebär. Det är också en berättelse om det vi inte alltid förstår, om vänskap, kärlek och ondska. Läsvärt, välskrivet och mycket spännande är mitt omdöme om Förlust.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Om Genom dig har hon tidigare skrivit bland annat så här: ”Lotta Lexén har skrivit en ovanlig och mycket sinnlig spänningsroman där högt tempo blandas med djupa känslor” och ”Genom dig är sammanfattningsvis en spännande och välskriven bok som känns nyskapande och Lotta Lexén visar att även egenutgivna författare som inte är knutna till de stora förlagen är väl värda att läsas.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Detta är självklart ord som värmer! Kul är också att Johanna har intervjuat mig om mina böcker, mitt skrivande och om egenutgivning. Där kan ni bland annat läsa om hur mycket av mig själv som finns i mina böcker, hur min skrivprocess ser ut och om vikten av en Mange. Läs gärna intervjun genom att klicka här. Där hittar ni också en binge boktips från mig om ni undrar vad ni ska sätta tänderna i härnäst.

”En bok som du helt enkelt ska läsa i höst”

img_4542Idag är en bra dag. Idag är en mycket bra dag. Inte för att jag har paljettbrallor på mig och inte heller för att jag lunchade med Mange och datasnubbarna. I själva verket bär jag de silverglittrande pantalongerna för att fira, och även strömmingen med nör… datakillarna var en del av firandet.

I morse hittade jag mig själv i Corren och i Motala & Vadstena Tidning och orden som där skrevs om Förlust fick mig alltså att skyndsamt dra på ett par rejält festliga byxor, trots att jag skulle sitta ensam på kontoret hela dagen.

Låt mig citera recensent Jakob Carlander, denne underbara man:

”Lotta Lexén har skrivit en blandning av deckare, thriller och roman som helt går sin egen väg med en egen unik personlighet. Spänningen vägs mot ett psykologiskt och relationellt tema som tvingar läsaren till ställningstaganden och ständiga omvärderingar. Det är begåvat, det är underhållande och med en dörr öppen för det oväntade. En bok som du helt enkelt ska läsa i höst.”

Carlander blickar också tillbaka på Genom dig och skriver att jag i den ”ställde individ mot släkt och familj på ett både utmanande och underfundigt sätt”.

Jag tänker att Jakob Carlander kanske är världens absolut bästa recensent. För att läsa hela recensionen, som förstås är högst läsvärd, klicka HÄR. (Det står förvisso att jag jobbar som lärare, men även den bäste kan göra små misstag.)

Tack för ordet. Nu ska jag fortsätta le.

 

 

 

 

Mange överraskar och jag överraskas

image”Kolla i kartongen och se om någon passar”, uppmanade mig Mange. Han lät förväntansfull.

Jag närmade mig den ganska stora kartongen på hallgolvet. Vad kunde det vara? Skor? Sjalar? En hög vintageklänningar med balla skärp till? Kanske ett gäng roliga mössor? Väldigt tysta valpar?

Nej. Inga tjusiga aftonstassar. Inga huvudbonader. Absolut inga djur. Jag måste ha sett mycket frågande ut, men Mange tittade på mig som om lådan innehöll det självklaraste självklara.

”Det ser ut som våtdräkter”, sa jag lite förklarande. För att att förklara min förvånade min alltså. Mange nickade bekräftande, som om det var en bekräftelse jag behövde. Som om jag i själva verket var osäker på om det var ett urval av våtdräkter i lådan. Jag förstod att jag behövde vara lite tydligare.

”Varför skulle jag ha en våtdräkt?” frågade jag därför, varpå det var Manges tur att se ytterst förvånad ut.

Alla behöver väl en våtdräkt?” förklarade han mer än frågade, och uppriktigheten i hans röst var inte att ta miste på.

Ibland tänker jag att vi fortfarande har mycket att lära oss om varandra. Det är nog bra.

Bland skomakare och ex-knallar

imageSigneringar. Lite läskigt, mycket roligt. Häromdagen hade jag förmånen att få stå på ICA Maxi i Linköping och signera Genom dig och Förlust. Den första kvarten mådde jag som vanligt lite dåligt. Messade Mange och önskade tidig hemgång och champagne. Pepp- och tröstchampagne. Jag gick ängsligt omkring och plockade iordning Mons Kallentoft-böcker och toalettpapper. Riktigt pangpris på toalettpapper faktiskt. Jag log hela tiden på det där sättet som ser både jagat och ursäktande ut. Som den nya eleven i femman. Underdånigt. Förlåt-att-jag-stör-i-din-torsdagsshoppingen-aktigt. Snälla-tyck-om-mig-mässigt.

Men sedan kom de. Människorna. Berättelserna. Frågorna och skratten. Och mitt leende blev äkta.

I torsdags träffade jag bland annat den charmerande assyriske skomakaren från Åtvidaberg (”Fråga efter mig när du kommer dit!”) och pratade om folkmordet på armenierna och tillverkning av bilnycklar. Jag diskuterade barnbokstillblivande och snäva ekonomiska ramar med den förtjusande mannen med sjuk hustru. Jag skrattade så jag nästan tjöt tillsammans med mannen som bara ville ha ett par enkla dedikationer till sin fru men som fick ytterst förvirrade skrivelser från en författare som plötsligt inte ens hade koll på sitt eget namn. ”Det här blir ju fantastiskt bra” sa han och bad mig förtydliga med lite fler pilar, illustrationer och tillägg vem jag egentligen var och vad jag egentligen försökte säga. Knallelivet avhandlades med äldre gentleman med ett förflutet som porslinsdockenasare. Jag drog upp riktlinjer för en kommande bok om en himla massa ond bråd död i Motala tillsammans med ett sådant där härligt par ni vet, ett sådant som handlar tillsammans och går och småpratar leende med varandra redan vid engångsartiklarna och som vid framkomsten till mig beter sig som om jag var någon de längtat efter att få träffa. Jag älskar sådana par. Och fall från hög höjd kommer att spela viss roll i en framtida deckare i motalamiljö.

Jag log på riktigt. När obehagsvågorna sköljt över mig ett par gånger gillar jag verkligen att stå där, mellan kollegieblocken och diskborstarna. De blir en del av min berättelse. Diskborstarna och människorna. Skomakaren och ex-knallen.

Och vetskapen om att en älskad hustru någonstans kommer att öppna ett par böcker och undra vad i allsindar hennes omtänksamme make egentligen har träffat för märklig författare gör mitt leende ännu bredare.