Gala eller korvkiosk? Båda!

image

Ikväll gäller raggsockar, men i morgon gäller höga klackar. Det är dags för den årligen återkommande Motalagalan, och jag har glädjen att för fjärde året närvara. I år är det extra roligt eftersom det företag som Mange är gravt insyltat i, Impleo IT, är nominerat i kategorin Årets innovation. Nu har de i och för sig ingen chans. I samma kategori finns nämligen de ungdomar som tagit initiativ till och med bravur medverkat vid genomförandet av Motala Pride. Vem ger ett pris till ett dataföretag när det finns godartad ungdom med samhällsengagemang att premiera, liksom? Men det är faktiskt inte så viktigt. Det sköna är att det finns en gala i Motala som premierar innovation, företagsamhet, engagemang och prestation.

För några veckor sedan var jag på en företagargala i Stadshuset i Stockholm. Det var fantastiskt. Blå hallen och Gyllene salen är imponerande. Underhållningen var av toppklass och maten var lovely. Motalagalan hålls i en sporthall som pimpas för tillställningen och det borde självklart inte komma i närheten av den högtidliga feststämning som likt en dimma omsveper den som har förmånen att få gå på jippo i Stadshuset, men på riktigt så är det faktiskt inte så långt ifrån. Ja, toaletterna ligger i omklädningsrum. Ja, entrén är en sporthallsentré. Men ändå ligger känslan av högtidlighet, glamour, glädje och förhoppning som en gosig lyxig filt över hela konkarongen. Det är snyggt, det är proffsigt, det är gott. Och jag är genuint glad över att ett antal personer och företag får åtnjuta den stjärnglans som strösslas över dem denna kväll. Vilket är det mest engagerade företaget? Vem är årets Motalaförebild? Och vem i allsin dar står för årets innovation?

Och sedan är det dans. Här vill jag påtala att Anna Kinberg Batra var den första att lyfta undan matbordet och börja dansa när partybandet uppmuntrade till det i Stadshuset. Vem axlar den manteln i Motala?

Själv fick jag en nog så fin utmärkelse idag. Kanske lika fin som ett pris på Motalagalan. Jag uträttade några ärenden på stan och passerade en korvkiosk då en främmande man hojtade till åt mig. Han sa att jag gör fina böcker. Han sa att han läst båda och tyckte jättemycket om dem. Jag kramade honom. Jag undrar om han förstår hur mycket det betyder att han tjoar till på stan för att säga något snällt. Hur viktigt det är för mig att han hoppfullt frågar om en tredje bok är på gång. Lika viktiga tror jag galans utmärkelser är. Eller egentligen all uppvisning av uppskattning. Fler galor och korvkioskhojtningar alltså!

I morgon ska jag uppskatta en himla massa personer och företag. Jag ska uppskatta deras utvecklande av Motala som turiststad, jag ska uppskatta deras omtanke om andra människor, jag ska uppskatta hur de har utmanat sig själva, hur de har påverkat andra och hur de på olika sätt har gjort Motala till en bättre stad att leva i.

Och jag skulle vilja att Joakim Bierfeldt var där för att få ett pris.

Marknadsanalys

Från min knalle-premiär

Från min knalle-premiär

Efter lång tid som högst vilande författare blir jag på onsdag och torsdag åter aktiv boknasare och Skänninge marknad blir min arena. I två dagar ska jag stå under mitt lilla tälttak och hoppas att någon vill köpa mina böcker. Inför min första marknad (Husbyfjöl) för några år sedan var min skräck just att ingen skulle vilja handla av mig. Att påstå att den tanken inte kan skrämma mig lite forfarande är att ljuga, men vis av flera marknader vet jag nu att det finns två betydligt relevantare saker att oroa sig för: Hur kissnödig kan man bli innan man börjar gråta/kissar på sig/hamnar på sjukhus? Och hur länge klarar man av att stå granne med panflöjtmusikspelande ljudleksaksförsäljare utan att man börjar gråta/slår ned någon/hamnar på sjukhus?

En sak jag är ganska säker på är att jag kommer att prata mig hes. Människor på marknader och boksigneringar är ofta oändligt sociala. Det händer för all del att de pratar om böcker, men mest handlar det om livet. Glädje, sorg, lås, sjukdom, pizza och porslin. Ditt och datt. Jag är lite orolig för att pratande ska göra mig torr i halsen och leda till att jag dricker. Och då infaller problem ett.

Men mest ska det bli kul. Jag är ändå stolt över mina böcker och älskar tanken på att mina nedplitade bokstäver ska få vingar bakom någons ögonlock. Att mina tankar efter att ha silats genom en dator och en tryckpress ska bli nya tankar, få nya färger och former.

Några nya berättelser rinner dock inte ur mina fingrar just nu. Att vara ny på jobbet – och ja, trots snart ett år som utbildningsstrateg skulle jag vilja ha en ”ny på jobbet-knapp” på mig – håller min hjärna sysselsatt mer än under betald arbetstid. Istället för att processa fram nya äventyr för Hanna och Lisen processar den arbetsmarknadsanalyser och ansökningssystemstokerier trots att jag inte alls ber den om det. Jag hoppas att alla dessa saker ska kunna rymmas samtidigt i mitt huvud snart. Jag längtar dit. Längtar efter att få forma världen igen. Längtar efter att få höra Hanna, eller kanske någon annan karaktär, säga vad jag ska skriva härnäst. Vilken värld som ska målas.

Men till dess: Skänninge marknad!

PS. Jag ägnar mig åt en del berättande ändå. Häromnatten kunde tolvåringen omöjligen somna. Klockan blev halv fem på morgonen och hans övertrötthet vägrade ge honom sömnens nåd (möjligen kopplat till ett visst LAN:ande). Han förslog att hans padda eller telefon kanske skulle kunna hjälpa honom att somna, men jag var av motsatt åsikt: ”Jag kan berätta något för dig älskling. Jag kan prata tills du somnar.” Med trötta men inte sömniga ögon sneglade han på mig och sa: ”Ja! Du kan prata om forntiden. Det är jättetråkigt!” Jag tog mig inte långt förbi ”kökkenmödding” innan han sov som … ja, som ett barn. Själv slocknade jag inte förrän efter Frankrikes storhetstid och etytmologin kring ”garderob”. Och jag tror faktiskt att Mange somnade till en mumlad beskrivning av tyskans påverkan på det svenska språket under medeltiden. (Jag behöver verkligen börja skriva igen.)

 

En blodörn till lunch?

stegling

Från ax till limpa, så att säga

Tydligen saknar jag att vara lärare. Helt klart saknar jag att ha en klass instängd i ett rum med mig, utan möjlighet för eleverna att komma undan. Uppenbarligen försöker jag göra matsalen på min nya arbetsplats, en företagsby, till min arena.

Förhoppningsvis kommer inte alla att börja äta lunch ute och dricka allt sitt kaffe på kontoret.

Släng till mig ett ämnesben och jag har svårt att släppa taget. Jag är rädd att mina kontorsgrannar i företagsbyn nu vet mer än vad de suktat efter om judisk kosthållning. Någon kan ha tröttnat på mitt malande om ischiasnerven (förbjuden att äta), idisslare med kluvna klövar och det omöjliga i kött, potatis och gräddsås.

Och häromdagen kastade någon ur sig något om medeltida utökat dödsstraff. Jag tog lyra på den, och utvidgade ämnet till att inbegripa även tortyr, samt sträckte ut tidsomfånget lite. Min kollega, av sin sambo kärleksfullt kallad Wikipedia, fann också ämnet närapå gränslöst intressant och några raster senare hade vi studerat både texter och medeltida träsnitt på temat. Till lunchen nästa dag serverades bland mycket annat spansk åsna, stegling, blodörn och rådbråkning. Androm till varnagel, förstås. (Ett uttryck som jag både somnade och vaknade med på läpparna, för övrigt, då svenskläraren i mig fann det både vackert och språkligt intressant, med dess intrikata koppling till engelskan.)

Inte heller kan man studera tortyr och dödsstraff utan begrunda brotten som ligger till grund, påstådd eller riktig, för dem. Nästa tema var alltså närapå självskrivet. Brott och straff, med betoning på det första. Lönskaläge, dulgadråp och dubbelt hor, och därpå följande insikter om det svenska samhället från medeltid och fram till vår tid. (Att tredje resan lönskaläge före 1734 gav dödsstraff var exempelvis en av många saker jag inte kände till, och samhällets ansvar vid dulgadråp måste ha sporrat de lokala makthavarna till att utveckla rättsväsendet.)

Ja, jag skulle kanske behöva en klass då och då. Det suger ibland rejält i lärartarmen. Att suga in nya kunskaper, gurgla runt dem en stund och sedan liksom spotta ur sig dem inför någon (typ trettio sjuttonåringar) som inte kan värja sig. Det kan jag sakna.

Jag hoppas att min kolleger i företagsbyn orkar lyssna. Annars är ju väder alltid ett trevligt ämne.

(Visste ni förresten att man ibland saltade i bröstkorgen – eller ryggkorgen får man kanske säga – efter att ha ristat blodörn och slitit ut lungorna? Som om det liksom inte riktigt räckte som det var.)

Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

Ett erbjudande jag tyvärr kunde säga nej till

ordforandeklubbaBåde en och två gånger har jag varit frustrerad över politiska beslut, eller försök till beslut, på lokal nivå. Både en och två gånger har jag tänkt att jag borde engagera mig mer och försöka påverka istället för att sitta på kammaren och vara lite missnöjd. Aldrig har jag tagit steget. Alltid har jag beundrat dem som gör det.

I går ringde telefonen. Ur luren kom ett erbjudande om att bli en del av Motalas lokalpolitik inom ett område som engagerar mig djupt. Det gällde en tämligen perifer roll, men lik förbaskat en roll. Kanske rodnade jag lite av glädje.

Och tackade nej.

Skälen till mitt nej är både professionella och privata, men ett nej var tyvärr självklart. Att en grupp människor anser att jag skulle kunna tillföra dem och kommunen något positivt är ändå alldeles underbart skönt att känna. Jag hoppas att de hittar någon som har skäl att tacka ja. Att människor orkar, vågar och vill bli fritidspolitiker är otroligt viktigt. Jag håller sannerligen inte alltid med dem som fattar besluten här i Motala, men jag har djup respekt för deras arbete. Även om jag kanske har lust att sparka dem på smalbenen då och då. Ibland ganska hårt.

Jag hoppas att någon annan lämnar sin kammare och kliver in i kommunhuset. Och utdelar några alldeles metaforiska sparkar mot några fullkomligt metaforiska smalben.

 

Ökad likvärdighet och kvalitet för eleverna – minskad arbetsbörda för lärarna

lottalexen-1200x807Jag läste för några dagar sedan i lokaltidningen att man för att försöka behålla fler lärare i Motala ska inventera deras arbetssituation och be dem berätta på vilka sätt deras arbetssituation skulle kunna förbättras. Det känns helt nödvändigt. Nu har jag visserligen själv valt att sluta som lärare, men vill ändå ge ett förslag: Inför heltidsmentorer.

I mentorskapet ingår ett ganska brett spektrum av uppgifter och det är dessutom beroende av vilka elever du är mentor för. Uppdragets tyngd kan sannerligen variera. Här följer några exempel på vad som ingår (på gymnasienivå):

Att hålla koll på elevernas närvaro/frånvaro (och då menar jag förstås inte bara i lärarens egna ämnen utan i samtliga) är en baggis i vissa klasser och betydligt mer tidskrävande i andra. En del elever kräver många åtgärder, samtal och möten – många ger inte läraren något merarbete alls. Det spelar ganska stor roll om du har fem elever med frånvaroproblem eller noll.

Utvecklingssamtal hålls varje termin. Det låter inte så mycket att sitta ca tjugo minuter med respektive elev och vårdnadshavare, men samtalet kräver förstås förberedelser. Läraren har eleven i ett eller två ämnen, men ska ändå i någon mån tala även om de andra ämnena. Här diskuteras också elevens allmänna välmående och trivsel, framtidsplaner och annat smått och gott. I lärarens knä hamnar då t.ex. frågor om missnöje med lärare/undervisning/betygsättning, elevers hälsa, vårdnadshavares kommunikationsproblem och annat som förstås måste hanteras vidare. Att klämma in utvecklingssamtalen mellan lektioner är ingen lek och att jobba några kvällar är inte alltid enkelt eller självklart. Att förbereda eller efterarbeta lektioner under utvecklingssamtalveckor är också svårt att hinna. Och att utnyttja den där halvtimmen mellan 17.30 och 18, då någon ”glömde att det var samtal” är inte så lätt heller.

Mentorstid (klassråd) är för all del trevligt. Ändå tänker jag att en heltidsmentor skulle kunna utnyttja tiden bättre. Jag får i alla fall själv erkänna att jag la betydligt mindre tid på att planera mentorstiden än mina lektioner. Tiden kan utnyttjas bättre om någon med en klar agenda och adekvat kompetens håller i den. Allmän studieteknik, studie- och yrkesvägledning, livsstilsfrågor och övergripande information av olika karaktär gör sig bra på denna tid.

Många elever klarar sina studier och mår bra. Det är underbart. Men ett inte försumbart antal elever har problem. Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Från självskadebeteende till allmän lathet. Från sömnproblem till förlust av en förälder. Från mobbning till underkänt i flera kurser. Skolk, droger, graviditet, hedersförtryck, övergrepp, ångest, ätstörning, telefonberoende, spelmissbruk, stress – listan kan göras hur lång som helst. En heltidsmentor med rätt utbildning skulle vara bra mycket bättre på att hantera dessa problem än vad i alla fall jag var. Jag har läst böcker om självskadebeteende och en uppsjö av artiklar om diverse av problemen på listan, men jag är rätt så säker på att någon med rätt utbildning  skulle kunna hantera de flesta frågorna bättre än vad jag kunde. Eller åtminstone snabbare, då den personen bör ha större koll just på ungdomars problem och vilken väg man bör gå för att hjälpa. Jag fick gå till bibblan och elevvården. En proffsmentor kan förhoppningsvis gå direkt till sina egna kunskaper alternativt omgående hjälpa eleven till rätt person/instans.

En lärare förväntas vara lite av en hobby-SYV:are och ha koll på vilka kurser som är strategiskt bra att välja beroende på vad eleven tänker sig för framtid. En heltidsmentor skulle kunna ha bättre koll. Bättre än vad jag hade åtminstone.

Lära-känna-eftermiddagar och myskvällar. Övernattningsjippon. Don’t drink and drive-seminarier. Mässbesök. Sådana saker slukar en hel del tid. De är förvisso också ofta trevliga, men då kan heltidsmentorn få den trevligheten och läraren få tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner/examinationer i stället.

Åtgärdsplaner, ledighetsansökningar, CSN-koll, speciallösningar för idrottselever på träningsläger, genomgång av studieplaner, utvärderingar, blankettjagande, uppgiftstjatande. Det är många små bäckar. En rejält stor å.

Jag tror att det vore bättre för eleverna att ha en oberoende mentor, någon som inte sätter betyg på dem. Någon som är insatt i de mera övergripande frågor som rör skola och ungdomar. En person som är mentor i flera klasser kan göra samordningsvinster och får dessutom en bättre överblick över skolan. Professionella mentorer skulle bidra till en ökad likvärdighet för eleverna. Och jag tror att det vore bättre om lärarna fick lägga tid och energi på att göra undervisningen och kunskapsutvecklingen så bra som möjligt.

Så. Det var ett förslag. Jag är säker på att mina f.d. kolleger har många andra goda tankar om hur lärarnas arbetssituation kan bli bättre.

Nästa år ska jag kräkas. Nästa år.

dumbellsFör många år sedan tränade jag. Kettlebells var det redskap jag föredrog. Ibland kom ett hyperintensivt crossfitgäng från Örebro och tränade med oss. Då var jag riktigt svettig efter träningen. Av deras svett. Det fullkomligen stänkte kring dem, och de svingade  kettlebellsen som om de fick betalt per sving (och dessutom var i stort behov av pengar). Efter att ha tränat med dem var jag alltid lite tröttare än vanligt – bara av att titta på deras besvärande tempo i allt de gjorde. Tack kära värld att det inte är crossfit jag kör, tänkte jag mer än en gång.

Nu har jag anmält mig till bootcamp. Crossfit-bootcamp.

Jag är rädd att jag har förhastat mig lite.

En vän har just genomgått bootcampen och berättade att han kräktes under första passet. Hurra. Och jag som har köpt ett nytt träningslinne och allt. Jag tröstar mig med att det inte är min tur förrän nästa år. Det låter så skönt långt borta. Nästa år ska jag bada i andras svett och kräkas lite.

Någon som hänger på?

 

 

(Bild från Pixabay)

Julkampanj på ”Genom dig” och ”Förlust” – klappat och klart!

Jag har debuterat som reklamfilmstjärna. Jag måste säga att det är bra mycket enklare att svara en TV-reporter på frågor än att sitta i en fåtölj i mitt eget vardagsrum och avspänt (?!) saluföra mina böcker. I vilket fall blev det en liten kampanjfilm. Till slut. Det visar sig att jag inte jobbar bra till klämmig julmusik, men att jag mjuknar något till David Bowie. Bra att veta. Men jag kommer inte att behöva spärra min telefon för inkommande samtal från Hollywood.

Min julkampanj är i sig riktigt bra, även om min presentation av den kanske lämnar en del att önska: Swisha 100 kronor till 070-337 04 35 (och ange namn och adress) så skickar jag två julinslagna signerade böcker till dig! En Genom dig och en Förlust, förstås.

Kampanjen pågår t.o.m. 21 december.

USA kan andas ut – på heder och samvete

img_4719

På heder och samvete

Nästa vecka åker min trettonåring till New York med en kompis för att hälsa på en god vän som bor där. (Jag försökte få göra det till en familjeresa, men hans ”Helst inte, men om ni måste åka med så…” fick mig att backa.) Att fylla i de olika formulär som krävs för hans resa har varit intressant. Särskilt gillar jag fråga fyra i ESTA-ansökans behörighetsfrågor:

”Har du för avsikt att delta eller har du någonsin deltagit i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord?”

När jag berättade för honom att jag svarat nekande på frågan tittade han länge på mig. Jag förstår honom. Lillebror, som inte ska till New York, hojtade lyckligt att han minsann inte hade behövt intyga något sådant och att alla möjligheter därför liksom låg öppna för honom. Jag tittade länge på honom. Han insåg kanske det något opassande i glädjen över att på något skevt vis vara juridiskt obunden vid att avstå från terrorism. Med lätt rynkad panna frågade han istället om man alltså kunde hamna i fängelse om man deltog i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord trots att man skrivit under på att inte göra det.

Jag förklarade att avtalsbrottet nog var det minsta problemet i det läget. Han nickade förstående men undrade varför man då skrev på om en sådan sak. Jag får lov att hänvisa frågan vidare till USA.

Men det känns ändå lite bra att trettonåringen frånsvurit sig rätten att begå folkmord.

USA kan andas ut.

(Gossarna är ombedda att ta med färsk jäst till värdfamiljen. Jag tänker att den uppvisar oroande likheter med sprängdeg. Det kan bli spännande i säkerhetskontrollen…)

 

Onödig (?) prepping och minisemestertips

img_4662

Kanske inte så bra fordon vid klass två-varning, men tjusig lobbydekor!

SJ levererade. Där satt jag med mina nötter, mitt vatten, mina extra varma vantar, min choklad och mitt vin, och SJ hämtade upp mig när de skulle och lämnade av mig enligt tidtabell. Kanske blev jag nästan lite besviken. Fast vinet åkte inte med hem från Stockholm.

En vecka tidigare hade jag också varit i Stockholm, då med familjen och per bil. Klass två-varning hade utfärdats, tågen stod stilla både här och där och ordet ”kaos” figurerade ymnigt tillsammans med ”trafik” i media. Jag förberedde familjen på sagda kaos. Matsäck, värmeljus, vätska och varma kläder. Självklart nytankad bil och fulla telefonbatterier. Stockholm och Östergötland – våra ändhållplatser – tycktes utgöra ett dubbelt epicentrum för kaoseländet.

Men nä. Icke ett trafikproblem i sikte. Vi lyckades inte ens trycka i oss alla bullar jag köpt till resan innan vi var framme. Mina preppertendenser verkar helt enkelt inte vara riktigt nödvändiga. Kanske är jag född i något slag lyckosamt rese-tecken. (Min chef som är född under en helt annan rese-stjärna har nog svårt att tycka synd om mig.) Eller också har mitt preppande samma effekt på framkomlighet som ett medhavt paraply har på väderleken. Bäst att jag fortsätter.

I alla fall vill jag slå ett helt osponsrat slag för det hotell jag och familjen bodde på: The Winery Hotel i Solna. Ett så snyggt hotell! Sedan gjorde det heller inget att de undrade om de möjligen kunde få uppgradera oss från ett familjerum till två dubbelrum. Vi tackade nådigt ja. Och hann i sista sekund förklara minibarkonceptet för barnen.

img_4664

Tekniska museet – en familjehit!

Vi tassade genom snön på takterassen till den uppvärmda poolen, fick jättefin service i restaurangen och njöt av alla vrålsnygga detaljer i inredningen. Hotellet lever också upp till sitt namn  och gör eget vin! Inte alls dumt. Efter en heldag på Tekniska museet var dessutom täcket så gosigt att krypa ner under att vi faktiskt beställde ett identiskt när vi kom hem, så nu har vi liiite hotellfeeling i sovrummet.

(Sa jag förresten att hotellet ligger på promenadavstånd från Mall of Scandinavia?)

img_4657

Gosiflufftäcke, nu även hos oss.

img_4651

Snyggt, helt enkelt. Enkelsnyggt.