Hopp om framtiden

image

Nej, Mange. Inte knyckla.

Jag vinkade nyss av en klass gymnasietreor efter en andrafrukost hemma hos mig, så här en av mina sista lediga onsdagar. Om en dryg vecka tar de studenten. Jag hoppas innerligt att framtiden blir så ljus för dem som de förtjänar och det är underbart att få höra om deras planer inför kommande år. Någon ska visserligen bli president, men de övriga siktar mot något närmre mål: läkare, civilingenjör, pilot, sommelier, marknadsanalytiker, biomedicinare, marinbiolog, veterinär, ekonom. Och clown. När jag hör dem känns det som om vår framtid är ljus. De är lite trötta efter tre års gymnasiestudier, men ändå hungriga efter mer. Jag skulle tryggt besöka dessa läkare i framtiden, och gärna låta de andra utveckla mediciner och konstruera broar. Och E kommer att bli världens bästa clown.

De här eleverna var inte med i PISA-undersökningen. Kanske hade resultatet sett annorlunda ut då 😉 . Åtminstone har de berikat mina tre senaste lärarår.

Till mig överräcktes en vacker bukett. Rosa liljor. Sådana som jag hade i den brudbukett som Mange råkade knyckla sönder ett par timmar före vigseln. Sådana som jag fick panikköpa en fulare variant av en timme före vigseln. Samma sort som råkar förekomma med något bittra undertoner i min ännu outgivna bok. En rosa lilja är nog helt enkelt min blomma.

Och om framtiden finns det hopp.

 

Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Nej, Skolverket, jag håller inte med er

IMG_3182

En som inte håller med

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Skolverkets utspel angående nya bedömningsgrunderna för betygen D och B. Jag postade samma text på Skolverkets Facebooksida och fick dagen efter ett svar från dem:  ”Tack för dina viktiga synpunkter, vi tar med dem in i organisationen. Den här utvidgade innebörden gäller redan nu. Läs gärna mer här: http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/betyg-1.224485″.

Det var ju fint att de svarade så snabbt, och de svarade mig dessutom på Twitter, men jag måste ändå vidhålla att detta förefaller vara knas.

Skolverket säger alltså via Facebook och Twitter till mig, efter att jag frågat dem om saken, att jag redan denna termin ska sätta betyg på nya grunder. Det är nu lördag den 7 maj. Söndag den 29 maj ska mina avgångselever ha fått sina betyg. Ännu har inte Skolverket meddelat min skola att vi ska börja jobba annorlunda. Maj är för många lärare den mest hektiska månaden med nationella prov och slutspurt i kurserna. Även om Skolverket skulle drista sig till att mejla samtliga lärare om de nya reglerna eller skicka ut ambulerande reformatorer finns det risk att någon missar informationen. Kanske är någon sjukskriven ett par veckor och har begränsad koll på informationsflödet. Ingen väntar sig ju ändå en betygsreform med omedelbar verkan. Något sådant vore helt galet. ”En sådan här förändring kommer aldrig helt vältajmad. Men vi tycker att det vore fel att inte gå ut med möjligheten nu när betygen ska sättas”, säger dock Karin Hector-Stahre vid Skolverket. Men kan det allvarligt talat bli mindre vältajmat än så här?

Från och med häromdagen ska det alltså bli lättare att få betygen D och B. Fler ska få högre betyg. De elever som går ut nu har alltså lättare att få högre betyg än eleverna som lämnade skolan för snart ett år sedan eller tidigare. Har Skolverket redan hunnit bestämma vilka kompensatoriska grepp som ska tas när det gäller intagning till högskola och universitet? Som lärare vill jag kunna förmedla denna information till mina elever direkt, så att de vet vad som gäller. Söker de i en annan kvotgrupp, och vad innebär i sådana fall det för deras möjligheter att komma in på drömutbildningen? Har Skolverket redan lyckat räkna ut hur de nya, knappt sjösatta reglerna kommer att påverka betygen? Eller ska det helt enkelt bli lättare att komma in på en utbildning om man tar studenten i år jämfört med om man sjöngom studentens lyckliga dar redan förra året? Så kan det väl ändå inte vara?

När jag läser i länken Skolverket skickade till mig ser jag följande: ”Den här utvidgade innebörden gäller redan nu och den kommer också att förtydligas i Skolverkets allmänna råd och stödmaterial i höst.” För mig låter det högst anmärkningsvärt. Vi ska jobba annorlunda redan nu, och i höst ska vi få veta mera om hur vi ska jobba. Nu.

Nej, så här snabbt kan det inte behöva gå. Låt elever och lärare veta redan när de påbörjar en kurs hur bedömningsgrunderna ser ut. Tänk om några elever har ”släppt taget” lite om en kurs redan nu av rent taktiska skäl. Om de, kanske tillsammans med läraren, bedömt att ett B inte finns i sikte eftersom för få moment har legat på A. Nu är det för sent att ändra på det. Det som kanske kunde ha blivit ett B om vetskap om de sprillans nya reglerna funnits blir istället ett C. Eller E istället för D. Skillnaden kan låta blygsam, men det är den knappast för den elev som står och faller med den där poängen.

Elever och lärare måste få jobba med bättre framförhållning. När nu Skolverket med Fridolins goda minne inte låter oss göra det måste de åtminstone säkerställa att alla lärare i Sverige jobbar på samma sätt vid denna betygsättning. De måste också låta oss veta hur tidigare årskullar ska kompenseras vid ansökning till högskolan. Och de allmänna råden kan knappast anstå till i höst.

Knas är vad det är.

Prio ett – värd paljett!

PrioettIkväll drar jag på den lite för tajta paljettklänningen och firar Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W). Och jag råkar veta att den är väl värd att fira. För några dagar sedan skickade förlaget ett förhandsexemplar till mig och jag har alltså redan haft nöjet att möta Jana, Mia, Henrik och de andra från serien som nu består av tre böcker (Märkta för livetVita spår och nu Prio ett).

Recensionsdatum för boken ligger några veckor framåt i tiden, men ett par citat från min redan nedplitade recension kan jag bjussa på redan idag:

”Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.”

”Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.”

Som ni förstår gillade jag vad jag läste och med dessa citat kan jag knappast ha förstört spänningen för någon 😉

Nu ska jag packa silverskor och paljettklänning med matchande väska och Mange plockar fram finkostymen. Det förtjänar som sagt denna bok och dess författare!

 

 

 

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Jag heter Lotta. Jag jobbar som gymnasielärare. Just nu har jag 127 nationella prov i svenska att rätta. Utöver det har jag den vanliga skolverksamheten med därtill hörande examinationer och rättning. Jag ska alldeles snart sätta betyg. Då föreslår ni en ändring i betygsättningsgrunderna. Jag tänker att ni nog är lite knas. Eller att ni har en helt annan humor än vad jag har. Ni tycker att vi ska ändra på kraven för D och B. Kanske ska vi det. MEN INTE I MAJ MÅNAD VA?! Den 29 maj ska jag ha satt betyg på mina avgångselever. NU funderar ni på att ändra betygskraven för dem. ”Den nya skrivningen kan tillämpas redan i vårens betygssättning”, står det i SvD och på Skolverkets hemsida.

”Det kan man absolut göra. Betygen sätts ju inte förrän kurserna är avslutade, säger enhetschef Karin Hector Stahre vid Skolverket.”

Alltså, Karin Hector Stahre, menar du allvar? När hade ni tänkt berätta det här för lärarkåren? Hur hade ni tänkt se till att de nya bedömningsgrunderna tillämpas konsekvent och rättvist i landet? Man kan säga att vi lärare har en del att stå i just nu. Att reformera betygssystemet, om än så lite, är det inte rätt tid för. En del treor i landet läste förresten färdigt religionskursen i höstas, en del gör det nu i vår. Ska samma årskull ha olika grunder för betygsättningen i samma kurs?

Nej va? Sitt ner i båten. Eller var urtydliga med att alla lärare i landet ska börja använda det nya systemet. Men då behöver vi också få veta exakt hur det ska fungera. Och helst för några månader sedan.

Förresten förstår jag inte ens om ni har föreslagit detta eller bestämt detta. Ni måste nog vänligen hjälpa mig att förstå. Men gör det kortfattat och enkelt, tack. Jag har lite annat att fixa med nu.

Hälsningar från Lotta Lexén, gymnasielärare som möjligen saknar sinne för humor

 

(”Vi är nöjda med Skolverkets förslag och hoppas kunna gå vidare snabbt”, säger Gustav Fridolin. Jag är inte alltid nöjd med Gustav Fridolin. Att vända skolan på 100 dagar gick inget vidare, och att reformera betygssystemet över en natt är kanske inte heller den briljantaste av idéer.)

Releasefest i tajt fodral

imagePå onsdag ska vi på releasefest och eftersom jag vill visa värdinnan – Emelie Schepp – att boksläppet är högst värt att fira beställde jag en glammig långklänning.

Den anlände.

Dagen efter började jag jogga.

Första rundan sprang jag med Mange.

”Hur kan det gå så långsamt för dig när vi sätter ner fötterna i exakt samma takt?”, sa han. Jag förmådde tyvärr inte riktigt att svara. Kanske var det bra.

Nästa gång tvingade jag istället med mig den tämligen otränade trettonåringen som sällskap. Han har i rekordfart uppnått skostorlek 45 och jag tänkte att han skulle ha svårt att springa med sina nya fötter och sin Counterstrikespelande lekamen.

”Det här är jobbigt”, sa han mycket riktigt efter en stund. En uppenbarligen icke-moderlig del av mig mådde lite bra.

”Äsch”, väste jag hurtigt, ”det här klarar du.”

”Fast det är verkligen jättejobbigt att springa så här långsamt, mamma.”

Ridå.

Min glam-klänning får helt enkelt sitta smetad som en andra hud när vi firar att Prio ett släpps.

Himmel och helvete i Polen

Hemkommen efter en helg i Krakow konstaterar jag att jag är lite förälskad. En mycket vacker och välkomnande stad. Alltså, Mange är jättefin och så, och han var trevligt nog också med och tillförde självklart en massa braigt, men just denna förälskelse gäller staden.

Jag är sannerligen ingen fotograf och tar sällan bilder alls, men här och där kunde jag inte låta bli att knäppa en bild. Krakow är förstås mycket mer än yta, det är en stad med själ och historia, men just ytorna lockade mig extra. Vägbeläggningar, fasader, golv och portar. Utanpåverket. Ingångarna.

Några mil utanför Krakow ligger Auschwitz och Birkenau. Portarna där är ingångar till helvetet och golven har nötts av otaliga människor på väg mot sin död.

Här är några av fasaderna, portarna och golven från en resa jag verkligen rekommenderar fler att genomföra:

image

image

image

Till och med papperskorgarna var tjusiga

image

Slottet Wavel

image

Okej, allt var inte guld och överdåd

image

Ja, det här ser kanske inte ut som en port, men det är det i viss mån. Tegelvalvet är en del av stallet som servade det gamla postkontoret. Nu är det vackra lägenheter, och jag kan varmt rekommendera Laiko Apartments. Jättefin service och toppenbra läge.

image

Staden kryllade av nunnor. Här har många av deras fötter trampat.

image

Auschwitz

image

Auschwitz

image

Golvet i en barack för barn i Birkenau

imageimage

Utmaning eller problem?

labyrint

Utmaning

Ibland kan jag uppleva en känsla av olust efter att ha läst en artikel eller hört ett politiskt uttalande. En känsla av att ha blivit lite lite lurad. Ändå har jag många gånger hållit med i sak.

Ann-Charlotte Marteus (Expressen) sätter fingret på en av de saker som jag nu förstår ligger bakom min olustkänsla: Ordvalet. Marteus lyfter i sin ledare Låt er inte luras av ”utmaningar” fram det ganska nya bruket av ordet ”utmaningar” som tycks ha blivit ersättningsord för ”problem”, utan att för den delen kunna sägas vara synonymt.

”Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten: de framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet”, skriver Marteus pricksäkert om politikers nybruk av ordet. Jag håller med. Det blir onekligen något mera flåshurtigt positivt över ett uttalande om man säger att man står inför en utmaning än om man kallar det, gud förbjude, för ett problem. Det är förstås trevligare om skolan står inför utmaningar än om den har problem. Och när Ygeman säger: ”Att avvisa 80 000 personer blir en stor utmaning”, kan man ju faktiskt ana en lite kittlande spänning under ytan. En härlig utmaning att sätta tänderna i och kanske till och med gå segrande ur. Margot Wallström, berättar Marteus, tycker tydligen att det smältande Arktis är en utmaning.

Själv tycker jag inte att politikers språkbruk är en utmaning, jag tycker att det är ett problem. Inte ett stort problem, sannerligen inte i paritet med ett smältande Arktis eller massavvisningar, men ändå ett problem. Det känns helt enkelt oärligt och får mig alltså att, utan att oftast veta varför, inte känna förtroende för det som sagts eller den som sagt det.

Marteus menar att ett skäl till uppsvinget för ”utmaning” säkert är att människor vill undvika att säga ”problem” i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism. Jag tror hon har rätt, men jag tror liksom hon inte att det hjälper. Jag tror snarare att det kan skapa en känsla av misstänksamhet mot uttalandena.

Förskönande ord och vaga uttryck kan vara bra. Jag vill sällan ha koll på människors diarréer utan accepterar villigt ett uttalande om ”krånglande mage” utan att känna mig det minsta lurad. Men skolan har inte en krånglande mage, den har problem. Det har Arktis också. Och flyktingkrisen innebär inte bara spännande utmaningar att sätta tänderna i.

Nu ska jag planera en veckomeny för min familj. Det är en utmaning.

 

 

Jag (och GPS-damen) kan stoppa tiden

disoriented-or-bewildered-funny-wallpaper-320x480När jag kom hem efter min och barnens tvådagars roadtrip till Småland låg ett signerat exemplar av ”Den stora verklighetsflykten” och väntade på mig. Det kändes mycket lämpligt. Under en del av vår resa höll jag det nämligen inte alls för omöjligt att vi skulle råka krocka med en röd chesterfieldsoffa och tvingas interagera med med både vanligt oknytt och med Tårdrypare.

Jag saknar nästan helt lokalsinne, och skulle heller inte drömma om att läsa en karta samtidigt som jag framför ett fordon. Jag är därför slav under GPS:en. Säger den ”vänster” så svänger jag vänster, även om min magkänsla säger mig att jag borde fortsätta rakt fram. Min magkänsla har nämligen oftast fel när det gäller orienteringsfrågor (fast tyvärr inte så ofta så att jag istället kan göra tvärtom och därmed hamna rätt). Så trots att jag i förväg läst mig till att jag skulle passera Jönköping för att så småningom hamna i Sävsjö följde jag alltså instinktivt order när den väna men bestämda kvinnorösten sa ”sväng vänster” när jag just hade börjat sniffa på Jönköping.

Sedan höll hon i princip snattran i över en timme.

En gång såg vi en bil. Visserligen parkerad, men ändå. Ett tecken på mänsklig närvaro. Rutorna var i alla fall hela och den såg inte ut att att ha stått där i mer än högst ett par veckor. Det var som om vi hade vunnit mandeln i gröten.

Jag ångrade att jag inte hade tankat när jag stannade och köpte kaffe.

Vägen var asfalterad, det var den faktiskt. Oftast rymdes bara en bil på vägen, vilket förstås aldrig var ett problem i sig, men där den var bredare hade halva banan rätt schysst asfalt. Uppenbarligen åkte bilar bara i en riktning på den här vägen och nötte alltså bara ena sidan. Jag hoppades att förarna hade valt att inte åka i andra riktningen. Jag ogillade tanken på alternativet.

Husen låg inte bara öde, de stod halvt nedsjunkna i myllan och saknade fönsterrutor. Inga blåvita skyltar fanns som kunde föra tankarna till civilisation, bara blekta gula skyltar. Vägen slingrade sig som en onykter orm.

”Det här är roligt!” hojtade barnen.
”Mmm.”
”Det blir alltid så här när vi är på bilsemester med dig!”
”Mhm.”
”Mamma, minns du när vi åkte på den där vägen som inte var en väg och det stod en ko där och…”
”Minns”, muttrade jag och höll utkik efter ett torp där någon händelsevis skulle kunna tänkas bjuda på rulltårta.
”Mamma GPS:en säger fortfarande att vi ska vara framme om 27 minuter. Det stod det för fem minuter sedan också.”

Och för tio minuter sedan stod det att vi skulle ankomma slutmålet om 28 minuter. Har ni förresten märkt att radion bara brusat ganska länge nu? Fortsätt att titta ut genom rutorna ungar, undersök inte om era telefoner kan få kontakt med omvärlden. Säkert kommer vi inte alls att köra på en soffa. 

”Det positiva, barn, är att vi har lyckats upphäva tiden. Vi har skapat en bubbla där tiden står stilla och där vi inte kommer närmre målet trots att vi hela tiden kör framåt. Eller typ framåt i alla fall.”
”Coolt!”
”Mmm. Jättecoolt”, sa jag och sneglade på bensinmätaren och scannade av omgivningarna efter gengångare och nattknackare.

En kvart eller en timme eller tre dygn senare liksom spottade skogen ut oss och vi nästan ramlade in i ett villakvarter. Jag fick motstå en frestelse att se efter vilket datum det var. GPS-damen tog oberört till orda, som om vi inte alls hade varit i ett vakuum den senaste timmen. Eller året. Var inte mina naglar plötsligt mycket längre än när vi åkte hemifrån?

Boda Borgs utmaningar var en barnlek efter den turen och den ickelogik som krävs för att knäcka klurigheterna där kändes ovanligt nog som ren och exakt vetenskap.

Och när vi framåt kvällen lämnade Sävsjö tankade jag bilen riktigt, riktigt full innan jag slog på GPS:en.

 

 

(Obs, bilden är lånad från en av hundratals sidor med samma bild. Jag har inte hittat själva urkällan tyvärr. Och jag stannade inte för att fota där ute i Ingenstanset. No way. Antagligen skulle en eventuell bild mystiskt nog visa sig vara överexponerad eller så, och omöjlig att avläsa.)

 

Klicka HÄR om du vill läsa vad jag nyligen skrev om ”Den stora verklighetsflykten” av Lars Vasa Johansson.