Tio tankar om den svenska skolan

IMG_3182Efter nitton år som gymnasielärare lämnar jag alltså yrket. Mitt hjärta är både tungt och lätt. Jag lämnar något jag älskar att göra (undervisa elever) för något aningen oklart men ändå mycket lockande (ptja, vad gör egentligen en utbildningsstrateg på yrkeshögskolan?) och jag vill lämna några hälsningar till och om skolan efter mig. Nitton års erfarenhet och ett hjärta som bultar för den svenska skolan ger mig rätt att göra det.

Allra först vill jag säga till ungdomar som står i begrepp att göra sina yrkesval: Våga utbilda er till lärare. Det är ett fantastiskt yrke. Att träffa elever, att lära ut och att lära sig är något att älska om ni frågar mig. Jag har själv dessutom haft turen att jobba på en enligt mig underbar skola – Platengymnasiet. Jag ångrar inte en dag (även om jag svurit en del dagar). Med det sagt vill jag ändå lyfta fram några av de problem jag anser att skolan idag generellt brottas med och ge några förbättringstips.

  1. Ja, skolan är till för eleverna. Självklart. Men det innebär inte att eleverna har alla rättigheter och lärarna/skolan alla skyldigheter. Lyft inte bort allt ansvar från eleverna. Våga ha höga förväntningar på eleverna. Mattelektionerna behöver kanske inte alltid göras roligare och eleverna behöver kanske inte alltid få välja både examinationsform och examinationsdag. Inte heller behöver all undervisning utgå från elevernas intressen och faktiskt är det också orimligt att utgå från alla elevers individuella nivå. Åtminstone med de ramar och faktorer som i praktiken styr arbetet idag. De flesta lärare har fler undervisningstimmar och ofta fler elever idag än för tio eller tjugo år sedan. Till det kommer ett större administrativt arbete som tuggar friskt på arbetstiden.
  2. Just det, det där administrativa. Statistik, inrapporteringar, åtgärdsplaner, protokoll, utvärderingar och liknande är i de flesta fall bra saker. Det är ofta en trygghet både för individ och samhälle att dokumentationen finns. Men det går inte att blunda för att det tar en hel del tid i anspråk, tid som tidigare kunde läggas på mera undervisningskopplad verksamhet. Här behövs förändring, exempelvis genom att anställa lärarassistenter och heltidsmentorer:
  3. Anställ heltidsmentorer. Idag lägger lärarna en hel del tid på utvecklingssamtal, hantering av ledighetsansökningar, studieupplägg och diskussioner vid F-varningar, diskussioner om frånvaro, hantering av fuskärenden, föräldrakontakter, försök till stöttning vid ohälsa eller problem hemma, konflikthantering och helt enkelt en himla massa saker som är viktiga men som inte är direkt kopplade till undervisningen. I många fall tror jag att en professionell mentor skulle kunna göra det jobbet bättre än vad åtminstone jag kan. En sådan mentor skulle ha bättre koll på alla de saker jag radade upp och dessutom vara en mera oberoende samtalspartner för eleverna. Det är inte så enkelt för elever att säga direkt till mig att de är missnöjda med min undervisning, eller någon av mina vänners/kollegers undervisning och det är inte alla som vill berätta känsliga saker för den som sedan ska undervisa dem fem timmar i veckan samt sätta betyg på dem. Att lyfta bort mentorskapet från lärarna skulle ge mer tid till för- och efterarbete och för elevkontakter kopplade till ämne och undervisning. Dessutom skulle alltså eleverna få kunnigare och mera oberoende mentorer. Visst skulle det kosta. Det gör också nästa punkt:
  4. Höj lärarlönerna. Ska vi få bra lärare behöver vi betala för det. Lärarnas löner har relativt sett sjunkit under lång tid och ska vi idag få lärare att stanna samt kompetenta ungdomar att söka sig till yrket får vi nog lov att hosta upp. Media presenterar gång på gång rapporter som visar att allt fler lärare överväger att lämna yrket, och fler och fler gör tyvärr slag i saken. Jag ser det omkring mig. (Ja, för all del i mig själv också även om jag inte lämnar skolan p.g.a. lönen.) I Motala med närliggande kommuner ser vi nu också en besvärande rockad bland främst grundskollärare. Flera lärare byter kommun och höjer sin lön mycket. Den dränerade kommunen höjer till slut lönerna för nyanställda och lockar därmed lärare från en annan kommun. Och flyttcirkusen är i gång.
  5. Ge lärarna relevant fortbildning. Var försiktig med att på kommunal eller statlig nivå bestämma vad alla lärare behöver. Försök hålla det mera individuellt så tror jag att det blir större utdelning på insatta medel (både i form av tid och pengar).
  6. Gymnasieskolan ska vara en trygg plats, men inte ett kuddrum. Släpp in världen och värderingar.
  7. Lita på lärarna. Denna punkt kräver förstås att lärarna är värda att lita på. Det i sig bygger ungefär på de tidigare punkterna. Jag menar inte att lärare inte ska ifrågasättas, men det känns som att det börjar dra mot att lärare allt mer måste försvara både sin undervisning och sin betygsättning. Inte bara motivera alltså, utan försvara. Se till att vi har professionella lärare och lita sedan på dem, om än inte helt blint förstås.
  8. IT i skolan är både nödvändigt och bra. Men att många elever inte kan låta bli att interagera på sociala medier flera gånger under en lektion är bedrövligt. Skärp er. Slösa inte bort egen och andras tid. Passa också på att komma i tid till lektionerna, plugga till examinationerna, lyssna och delta och utvärdera er egen insats då och då. Och om ert deltidsjobb gör att ni inte klarar studierna så får ni kanske överväga att jobba mindre. (Ta åt er om skon passar.) Jag låter som en surtant här, jag vet. Men jag gillar er. Skarpt. Många av er gör dessutom alla dessa saker redan. Jag vet det också. Ändå behöver det sägas.
  9. Extern rättning av nationella prov vore bra. Nu är jag nere på detaljnivå, men det skulle spara lärartid och samtidigt ge en oberoende och mera likvärdig rättning. Och ja, även detta kostar. Jag vet.
  10. Och borde vi inte ha en statlig gymnasieskola?

Mycket mer kan självklart sägas om skolan, men dessa tio punkter får bli mitt bidrag idag. Jag vill också igen trycka på att läraryrket är ett fantastiskt yrke och jag vill också hävda att den svenska skolan är bra. Men bättre kan den bli.

 

Förlåt

imageOj då. Mitt sommarlovsläge har uppenbarligen slagit till med full styrka. Förlåt. Min ursäkt vänder sig till alla med ett estetiskt sinne, då mitt har flugit sin kos bort i en dimma av ledighet och därtill hörande lodande.

Kjol och strumpor. Alltså svarta vardagssockor. Helt utan försonande spetsinslag eller annan edge.

Jag ber om ursäkt.

Men nu är det verkligen semester. Uppenbarligen.

Mange gästbloggar om vårt bokprojekt och egenutgivning

Böcker, Genom Dig - Lotta Lexén

Genom dig. Snart slut på lager!

Nu är det snart två år sedan vi hade releasefest för Lottas bok Genom dig och vi har sålt nästan 2500 böcker om vi räknar med e-böcker. Fantastiskt och jättekul! En debutant (på förlag) brukar i snitt sälja omkring 1000 (inbundna) böcker, så vi är faktiskt riktigt stolta och glada över det.

Vi lyckades aldrig komma in hos någon av bokhandlarnas centrala inköpsorganisationer. Akademibokhandeln lyckades jag aldrig ens komma fram till. Trots MÅNGA, många försök. Pocketgrossisten fick jag till slut tag på och de var intresserade (eller också var hon bara snäll), men då de fick veta att vi redan sålt över 1500 böcker på hemmamarknaden svalnade intresset. Jag hörde någonstans att det skickas in c:a 5000 manus till förlagen varje år. FEM TUSEN! Det är kanske inte så konstigt att ingen svarar…

Att vi har sålt så många böcker helt själva, nästan enbart i Östergötland, är mycket tack vare Östenssons och Ica Maxi. Ett STORT, stort tack till dem. Ett ytterligare stort tack vill jag ge vår vän på Ica Maxi i Norrköping som varit både inspirerande och mycket hjälpsam. Naturligtvis en massa tack även till alla småbutiker som hjälpt oss (ni vet vilka ni är). Att Lotta har bjudits in till föreningar, kundkvällar, signeringstillfällen och andra jippon har också varit både roligt och värdefullt. Förvånande nog har vi sålt oväntat mycket böcker på marknader och andra otraditionella bokförsäljningsplatser. Otraditionella försäljningsplatser ska jag helt klart fundera mer på.

Det har varit en jättekul resa att ge ut en bok tillsammans med min fru. Vi visste ingenting om branschen, och det kan vara riktigt skönt på något sätt. Att få vara naiva, hoppfulla och orädda (mest jag, och Lotta lite) var kul. Jag kunde helt vara mig själv och som vanligt ställa de dumma frågorna. Jag är ju så nyfiken på hur saker fungerar hela tiden.

Manus Förlust - Lotta Lexén

Vår nästa egenutgivna bok ”Förlust”

Nu börjar vi snart arbetet med att ge ut Förlust, bok nummer två i serien om Hanna Brander. Vi hade naturligtvis en förhoppning om att Lotta skulle bli utgiven på ett stort förlag. Ett förlag med resurser, kompetens och som vill satsa på Lotta. Ett förlag som skulle kunna placera Lotta på Bokmässan i Göteborg, på Deckarfestivalen i Sundsvall eller på Crimetime Gotland. Ett förlag som får ut böckerna i affärerna. Tyvärr har vi inte fått den möjligheten heller till denna bok. FEM TUSEN!!!

Jag tror fortfarande stenhårt på Lotta och hennes skrivande. Jag tror också på Hanna Brander som karaktär, även om jag vet att Lotta är sugen på att skriva andra böcker. Lotta är utåtriktad, gillar att prata om sitt författande, signera böcker och träffa människor och jag tror som sagt att det skulle kunna bli en riktigt bra symbios med ett förlag som backar upp. MEN! Nu har vi möjligheten att ännu en gång få ge ut en bok, helt på egen hand. Och det ska bli kul! Riktigt kul! Jag är helt övertygad om att vi kommer sälja minst lika många böcker av uppföljaren Förlust.

bild-4

På signeringsjippo. Jag i blått.

Heja Fredag förlag! Nu kör vi!

/Mange

Glad sommar – inklusive restips

imageMitt sista sommarlov har inletts med en vecka i Kroatien och en dag med mina nya kolleger. Två mycket lyckade tillställningar.

Kroatien är ett resmål jag varmt kan rekommendera. Kassörskan på Konzum var lite surmulen, men i övrigt togs vi överallt emot med ett leende. Alla trettiotvå av oss. Jo, vi var trettiotvå personer som reste tillsammans. Det går. Och det går jäkligt bra. Det var just storleken på vårt sällskap som avgjorde vår destination. Var i Kroatien fanns rum för oss alla? I Klenovica. En småsömnig liten by med ett bageri, två barer några små restauranger och en klaustrofobiframkallande Konzumbutik som varje morgon länsades på sina yoghurtburkar. Barnen kunde galoppera fritt och vattnet var kristallklart. Den hyfsat närbelägna flygplatsen var inte mycket större än en medelstor HM-butik och en veckas hyrbil kostade som ett par-tre brallor från sagda klädaffär.

imagePizzerian införde plötsligt utkörning (”Är det ni som bor i Villa Lostura?”), den underbara strandrestaurangen testade ett tillfälligt all inclusive-koncept och glassbaren förvandlades för en kväll till grillrestaurang med fotbolls-TV. Grillandet sköttes på Konzums parkering som rymde ungefär en bil och över nejden ljöd den svenska nationalsången.

Att vi varje dag undrade vilken inredningsdetalj som skulle lossna gjorde inte så mycket, inte heller att det på trettiotvå personer fanns EN liten diskmaskin. Det såpgröna vattnet i jaccuzzin var det kanske värre med, men utslagen gick bort efter några dagar. Och ska det konstant lukta avlopp någonstans så är det förstås på en toalett.

Vi hade alltså en fantastisk vecka i Kroatien och en tur till Klenovica är något ni med fördel kan ge er på om tillfälle infinner sig.

En vecka borta från Platengymnasiet gav mig också den distans jag behövde för att sluta böla över att jag inte längre ska vara lärare där (eller någon annanstans). Jag försöker hålla blicken framåt istället, något som underlättades av att jag idag fick följa med min nya arbetsplats på utflykt. Jag fick umgås med mina två nya kolleger, min företrädare och ett skönt gäng människor som jag kommer att arbeta nära. Att få höra att jag ska rekrytera till IS kändes väl först lite sisådär, men tydligen kunde förkortningen beteckna helt andra saker än vad jag trodde. Bra. Nog för att jag har lite dålig koll på vad jag faktiskt ska arbeta med, men IS-rekrytering kändes ändå högst främmande.

imageNu fortsätter mitt sommarlov, kanske mitt sista, och jag ska ägna en del tid åt att förvandla manuset till Förlust till boken Förlust. Inte en helt enkel sak, men jag har bästa möjliga hjälp. Jag ska också ägna en del tid till att somna i hängmattan med en ljudbok i öronen. Kanske tar jag mig också tid att sippa på en Mojito eller att doppa tårna i något vatten. En minitripp i Sverige med barnen vore också schyst. GPS-damen och jag är ju så goda vänner, och att hamna på Vägarna Som Gud Glömde är alltid en upplevelse. En ko kan vara tydligare än en Stopp-skylt.

Jag önskar er en riktigt god sommar (och tar tacksamt emot tips om lattjo minisemestrar i Sverige)!

Tack Platengymnasiet för nitton fantastiska år!

image

Den sista kaffekoppen

Idag tömde jag mitt arbetsrum på jobbet efter nitton år som lärare. Jag tror inte att det gick tjugo minuter i sträck utan att jag grät. Så sent som igår morse visste jag inte att jag redan under eftermiddagen skulle göra en tidsresa genom mitt arbetsarkiv efter att ha tackat ja till ett nytt jobb. I augusti blir jag utbildningsstrateg.

Jag ser verkligen verkligen fram mot att få sätta tänderna i mitt nya jobb. Både arbetsuppgifter och arbetskamrater verkar kalas. Självklart gör de det, annars skulle jag inte släppa något som jag älskar att göra.

Men att sluta undervisa. Hur ska det gå? Inga elever. Den energi som en hop ungdomar kan ge är svår att mäta och jag har svårt att se mig själv utan den. Och jag kommer att sakna mina Platenkolleger galet mycket. Nitton år ger en skatt av minnen och många goda vänner. Nästan varenda pryl och papper jag packade eller kastade i dag gav mig bilder från mina nitton fantastiska år som lärare.

Vad har jag gjort?

Fast jag är säker på att det här blir bra. När tårarna slutar rinna pirrar det av förväntan i magen. Jag ska bli en sjujäkla utbildningsstrateg. (Jag ska bara förstå vad en sådan gör först.) Det ska bli spännande att lämna klassrummet även om det är där jag känner mig trygg och där jag så länge har haft min identitet. Nu får jag bli lite ny.

Först ska jag bara gråta ögon och inälvor ur mig ett tag.

image

I gömmorna fanns en dadaistisk pappkostym. Den får inte följa med till nya jobbet.

image

Ursäkta skrytet, men när man slutar får man skryta. Tänker jag.

image

Marcus och Per – minns ni?

Nuharvitvåbåtar

imageVore jag inte vis av båtanskaffningserfarenhet skulle jag ha undrat om Mange skaffat sig en älskarinna.

I går:

”Då sticker jag en sväng då.” Han pratar snabbt och lite svävande samtidigt som han rör sig mot dörren, som om han inte vill att orden ska landa och därmed kanske föranleda ett svar.

”Öh, visst, men vart ska du?” Jag står med stekspaden i hand så frågan är inte helt irrelevant eller grundad i allmän misstanke om oegentligheter.

”Ut, bara?” Om möjligt än mer svävande.

”Jaha, ut. Visst. Du är fjorton och jag är din morsa eller?”

”Jagskatittapåenbåt.”

I morse:

”Men åker du till jobbet redan nu? Du ska ju skjutsa Johan till lägret om en stund?” Något förvirrad ser jag hur han tar sin jobbväska och går mot bilen. Jag inser snart att väskan är ett kamouflage så att jag inte ska undra något. Nu har jag dock levt med Mange i fjorton år så självklart undrar jag. Hela hans väsen utstrålar att han försöker dölja något. Det gör han också.

”Enbåtmendetärenlitenbåtsomnästaninteräknas”, muttrar han med det där generade leendet som jag misstänker har sin motsvarighet hos svansen-mellan-benen hos en hund som tycker att det är värt lite åthutning för den där saftiga köttbiten på grannens grill.

Så nu har vi två båtar.

Jippi.

Den här är dessutom för liten för att stasha preppergrejer i. Men den gör Mange lycklig. Det är faktiskt värt mer än vad den något skruttiga farkosten kostar och den tid den kommer att ta i anspråk. Kanske behöver vi alla en liten skruttig båt.

Mitt skrivande är på ett sätt min båt, så jag tror jag fattar grejen. Och Mange kan åtminstone ta med barnen i sin.

Så kör hårt Mange. Köp en tredje båt om du vill!

Nuvillhanhaenbåttill

image

Inte roligt nog

Han: ”Jag har tänkt lite och jag tror vi behöver en båt till. En mindre båt. Lite rolig, så där.”

Jag: ”En båt till?”

Han: ”Ja. Mera lekbåt, liksom.”

Jag: ”Men en båt till, alltså?”

Han: ”Ja. Det blir roligt.”

Jag: ”En båt. Till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Jag: ”Okej.”

Han: ”Okej?”

Jag: ”Ja, okej. Köp en båt till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Han: ”Öh, okej.” (Det svävade ett lätt frågetecken efter okejet.)

Mange skrattade nervöst eller lättat. Kanske nästan lite hysteriskt. Sedan galopperade han till telefonen. Båten i fråga hade dock sålts bara några minuter tidigare.

Synd. Verkligen jättesynd. Jätte.

Men jag lärde mig något. Omvänd psykologi fungerar inte på Mange. Å andra sidan fungerade det inte att säga nej till båt heller, en strategi jag prövade ganska ihärdigt för ungefär ett år sedan. Damned if I do, damned if I don’t. Om man nu ska räkna en båt eller två som en förbannelse.

Och jag blir riktigt nervös när han säger att hund ändå är ganska trevligt.

 

Hopp om framtiden

image

Nej, Mange. Inte knyckla.

Jag vinkade nyss av en klass gymnasietreor efter en andrafrukost hemma hos mig, så här en av mina sista lediga onsdagar. Om en dryg vecka tar de studenten. Jag hoppas innerligt att framtiden blir så ljus för dem som de förtjänar och det är underbart att få höra om deras planer inför kommande år. Någon ska visserligen bli president, men de övriga siktar mot något närmre mål: läkare, civilingenjör, pilot, sommelier, marknadsanalytiker, biomedicinare, marinbiolog, veterinär, ekonom. Och clown. När jag hör dem känns det som om vår framtid är ljus. De är lite trötta efter tre års gymnasiestudier, men ändå hungriga efter mer. Jag skulle tryggt besöka dessa läkare i framtiden, och gärna låta de andra utveckla mediciner och konstruera broar. Och E kommer att bli världens bästa clown.

De här eleverna var inte med i PISA-undersökningen. Kanske hade resultatet sett annorlunda ut då 😉 . Åtminstone har de berikat mina tre senaste lärarår.

Till mig överräcktes en vacker bukett. Rosa liljor. Sådana som jag hade i den brudbukett som Mange råkade knyckla sönder ett par timmar före vigseln. Sådana som jag fick panikköpa en fulare variant av en timme före vigseln. Samma sort som råkar förekomma med något bittra undertoner i min ännu outgivna bok. En rosa lilja är nog helt enkelt min blomma.

Och om framtiden finns det hopp.

 

Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image