Bland skomakare och ex-knallar

imageSigneringar. Lite läskigt, mycket roligt. Häromdagen hade jag förmånen att få stå på ICA Maxi i Linköping och signera Genom dig och Förlust. Den första kvarten mådde jag som vanligt lite dåligt. Messade Mange och önskade tidig hemgång och champagne. Pepp- och tröstchampagne. Jag gick ängsligt omkring och plockade iordning Mons Kallentoft-böcker och toalettpapper. Riktigt pangpris på toalettpapper faktiskt. Jag log hela tiden på det där sättet som ser både jagat och ursäktande ut. Som den nya eleven i femman. Underdånigt. Förlåt-att-jag-stör-i-din-torsdagsshoppingen-aktigt. Snälla-tyck-om-mig-mässigt.

Men sedan kom de. Människorna. Berättelserna. Frågorna och skratten. Och mitt leende blev äkta.

I torsdags träffade jag bland annat den charmerande assyriske skomakaren från Åtvidaberg (”Fråga efter mig när du kommer dit!”) och pratade om folkmordet på armenierna och tillverkning av bilnycklar. Jag diskuterade barnbokstillblivande och snäva ekonomiska ramar med den förtjusande mannen med sjuk hustru. Jag skrattade så jag nästan tjöt tillsammans med mannen som bara ville ha ett par enkla dedikationer till sin fru men som fick ytterst förvirrade skrivelser från en författare som plötsligt inte ens hade koll på sitt eget namn. ”Det här blir ju fantastiskt bra” sa han och bad mig förtydliga med lite fler pilar, illustrationer och tillägg vem jag egentligen var och vad jag egentligen försökte säga. Knallelivet avhandlades med äldre gentleman med ett förflutet som porslinsdockenasare. Jag drog upp riktlinjer för en kommande bok om en himla massa ond bråd död i Motala tillsammans med ett sådant där härligt par ni vet, ett sådant som handlar tillsammans och går och småpratar leende med varandra redan vid engångsartiklarna och som vid framkomsten till mig beter sig som om jag var någon de längtat efter att få träffa. Jag älskar sådana par. Och fall från hög höjd kommer att spela viss roll i en framtida deckare i motalamiljö.

Jag log på riktigt. När obehagsvågorna sköljt över mig ett par gånger gillar jag verkligen att stå där, mellan kollegieblocken och diskborstarna. De blir en del av min berättelse. Diskborstarna och människorna. Skomakaren och ex-knallen.

Och vetskapen om att en älskad hustru någonstans kommer att öppna ett par böcker och undra vad i allsindar hennes omtänksamme make egentligen har träffat för märklig författare gör mitt leende ännu bredare.

Härliga herrar!

13898605_10155049900523222_1152730235_oI går höll jag mitt första föredrag med Förlust i bagaget, och fasen vad roligt det var! När Rotaryföreningen bjöd in mig för att tala tänkte jag att de kanske bara behövde någon, vem som helst, som höll låda en stund på deras träff. Det dög förvisso för mig. Men wow vilket härligt mottagande jag fick!

De församlade herrarna satt som tända ljus och lyssnade på min utläggning om processerna runt mina böcker och när jag pratat färdigt hade de en massa relevanta frågor och kommentarer. Jag kände mig verkligen inte som ett föredragsalibi för att de skulle få äta och dricka gott en fredagseftermiddag. Helt enkelt en underbar publik. Att kön för att köpa böcker dessutom ringlade sig lång gjorde förstås inte saken sämre.

När jag klev upp på den lilla scenen kände jag för övrigt en värme sprida sig i kroppen. Jag insåg  hur jag har saknat klassrummet sedan jag slutade jobba som lärare, och att nu få stå inför ”en klass” (om än något eftergymnasial och könsseparerad) igen kändes så bra. Dessutom, som sagt, en uppmärksam och nyfiken klass med intressanta inlägg och frågor.

Jag har några föredrag och jippon inbokade under hösten, och ser nu ännu mera fram mot dem.

(Möjligen glömde jag att berätta vad böckerna handlar om. Möjligen blev det lite mycket fokus på Mange. Möjligen borde jag inte ha nämnt den där askkoppen…)

Tack Rotary för att jag fick komma!

 

Förlust – från förlorad till förlöst

image

”Äntligen en FÖRLUST att fira”. Jag önskar att jag kommit på det själv. Och skylten. Skylten.

Vilken vecka. Vilken underbart späckad och nervkittlande vecka.

I måndags spankulerade jag omkring på TV och förevisade min ostädade garderob och min källare (och fick väl också ur mig ett och annat om egenutgivning).

I onsdags var jag med i direktsänd radio (Morgon i P4) och pratade om hjärtan på fat och alternativa försäljningsställen för böcker. Underkläder och pingviner kom på tal.

I torsdags höll jag andan.

I fredags hade vi releasmingel för Förlust och jag var på Motala Tidnings förstasida. Dock ej fullt så redo som rubriken lät påskina.

I lördags stod jag på Husbyfjöls marknad och saluförde både Genom dig och Förlust. Men det var på håret.

Och under veckan har jag fått flera förfrågningar om att hålla föredrag om mitt skrivande.

Veckan har helt enkelt varit mycket mycket bra.

image

Fashionabelt sen ankomst

Fast det var det där med att hålla andan. Inte bekvämt. I tisdags skulle Förlust ha kommit från tryckeriet, men under måndagen meddelade de att den tyvärr inte skulle komma förrän på onsdagen. Jag var inte nöjd men kunde leva med det. Tyvärr kom den inte på onsdagen heller, och när jag kontaktade tryckeriet fick jag veta att de inte hade en aning om var böckerna befann sig, mer än att de var någonstans i en lastbil. Jag började må lite illa. Torsdag lunch kom (fast jag kunde knappt äta) och ännu hade de inte lyckats lokalisera mina böcker. Några timmar senare ändrades det; böckerna hade hittats. I Varberg. Ungefär tjugofyra timmar innan portarna till releaseminglet skulle slås upp. Böckerna fick åka en sväng till Norrköping för övernattning och anlände fredag förmiddag med privatchaufför.

Jag började andas igen.

Efter ett fantastiskt releasemingel gick jag upp i ottan för att åka till Borensberg som knalle. Så tror jag inte Lapidus eller Läckberg gör, men för mig var det en toppendag. Det bästa betyget till mig är när människor som köpt och läst Genom dig väljer att köpa Förlust också. Jag blir liksom alldeles knäsvag av glädje.

Innan helgen var slut hade jag sålt över fyrahundra böcker. Det känns så himla bra. När vi tryckte upp Genom dig trodde jag ju att trehundra böcker skulle vara snudd på för mycket, och de tretusen som Mange föreslog var som så mycket annat han föreslår liksom alldeles galet inte helt i linje med mina tankar. Nu vågar jag hoppas lite mer.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla som köpt en bok. Den glädje jag känner när en bok lämnar mina händer för att förhoppningsvis omformas till bilder i någons huvud är svårbeskrivlig. Mina ord är bara trycksvärta till dess någon läser dem. Jag kan heller inte nog tacka alla som kom och firade releasen av Förlust. Varje uppmuntran, varmt ord och peppning är guld värd.

Så tack, tack och åter tack. Och några tack till.

image

Glad knalle med nya snygga bokställ. Och böcker.

Och tack gode tid att böckerna kom fram.

IMG_0371

Mingel

IMG_0372

Mingel

IMG_0385

Mingel

image

Självklart i garderoben. Alltid i garderoben.

image

Men uppföljaren hade ännu inte anlänt, trots att det var releasedag. Inte helt redo, alltså. Hade jag vetat det när bilden togs hade jag nog inte flinat så.

Jag på TV – med dasspapper

Lotta-SVT



Klicka för att se mig prata egenutgivning: HÄR.

Idag sände Östnytt ett reportage om egenutgivning i vilket jag figurerade. Jag och min garderob. Jag och min källare. Jag är jätteglad att de uppmärksammar mig och låter mig prata om mina böcker, och som jag skrev för ett tag sedan får de gärna filma under min säng om de vill. Eller i tvättstugan. Fast vid barnens rum drar jag nog gränsen, av hänsyn till tittarna.

Inslaget fokuserade på egenutgivning och en annan författande motalabo berättade att han använder ett annorlunda koncept – Kickstarter. Där betalar de framtida läsarna för boken i förskott och så trycks böckerna upp när tillräckligt mycket pengar kommit in, tror jag. Författaren betonade vikten av att ge ut en inbunden bok och liknade pocketböcker med dasspapper. Något man slänger när man använt det. Han är självklart fri att ha den åsikten. 🙂

Själv har jag valt pocketformatet främst för att jag ser det som ett lättare sätt att nå ut. Att det är lättare att plocka upp en bok för sextio-sjuttio spänn än en för två hundra eller ännu mer. Dessutom gillar jag själv pocket skarpt, även om jag till stor del konsumerar böcker genom att lyssna på dem. (Jag skulle lätt  kunna skriva ett osponsrat hyllningsinlägg om Storytel.). Pocketboken tar mindre plats, väger mindre, tar mindre naturresurser i anspråk och kostar mindre. Med samma ord som i den inbundna versionen. Därmed inte sagt att jag inte skulle njuta av att se mina böcker i inbundet format, självklart vore det lovely. Huvudsaken för mig är ändå att mina ord når som många som möjligt, och då känns pocket som en bra väg att gå just nu.

Mange var visst inte helt nöjd med hur han framställdes genom mina uttalanden. SVT-människorna måste helt uppenbarligen ha valt att klippa bort alla de långa utläggningarna jag höll om hans förträfflighet. Så retligt. Så ytterligt retligt.

Men Mange – min förläggare: Utan dig, ingen bok. Det vet du.

Och i morgon blir jag intervjuad i direktsänd radio. Kanske hinner jag säga något högaktningsfullt om Mange då. Kanske.

 

Vill du recensera eller sälja Förlust?

Vem släpper du in i ditt huvud, Hanna Brander, Lotta LexénI detta nu rasslar kanske Förlust runt i tryckpressarna. Om ett par veckor kommer en lastbil och lämnar av en galen volym böcker på min garageinfart. Lovely. Läskigt. Och fullkomligt överväldigande om jag minns rätt från förra gången. Jag skrattade så att jag grät när jag såg de ca 3300 böckerna landa, så orimligt mycket kändes det. Nu är de snart slut, men de nya fetare böckerna kommer att ta ännu mera plats.

Som ni förstår skulle jag behöva bli av med en bok eller två. Eller 3000.

Har du en bokblogg eller skriver du bokrecensioner för en tidning eller annan inrättning skickar jag gärna ett exemplar till dig om du hör av dig till mig.

Har du en butik, ett café, en plantskola eller något annat ställe och skulle vilja sälja mina böcker hos dig så hör av dig. Jag har piffiga bokställ och kommer gärna och signerar boken. Jag har ett fast handslag och kommer inte att ropa otidigheter.

Ska du ha en kundkväll eller annat jippo och vill ha en författare på plats? Hör av dig till mig. Jag gillar jippon och har många tjusiga klänningar.

Är du med i en förening som tycker att det vore kul att höra mig prata om mitt skrivande och om mina böcker? Hör av dig till mig. När jag nu har slutat att jobba som lärare saknar jag att få prata inför trevliga folksamlingar.

Annars blir det lite trångt i källaren 😉 .

Förlust, framsida - Lotta Lexen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kommer ut ur garderoben i SVT

image

Här har inga kuddar puffats

”Så, här skriver du på sommaren alltså. Var sitter du annars?” Vi står i mitt uterum. Med puffade kuddar.

”I köket, eller i garderoben när jag behöver komma undan från Ma… från störmoment.” Jag ångrar mig så fort jag ser ljuset i den trevlige SVT Norrköping-reporterns ögon. Det tändes när jag nämnde garderoben.

”Garderoben? Utmärkt. Filma henne när hon går till garderoben.” Han nickar till kameramannen som börjar lyfta kameran mot axeln.

Jag tar chansen och rusar i förväg, kastar mig in i garderoben och börjar lyfta ut Manges skjortor som hänger på min vinterskrivplats. Samtidigt ropar jag att garderoben är jättedålig att filma i men att jag som sagt också brukar skriva i köket. Nästan bara faktiskt. Köket alltså. Garderoben är egentligen bara en garderob.

Jag har haft nästan ett dygn på mig att snygga till lite hemma inför TV-teamets ankomst. Jag har klippt gräsmattan (småspringande, för att hinna klå regnet), jag har puffat kuddarna och plockat upp chipssmulor i vardagsrummet, och i köket står inte en pinal på fel plats. Jag har sett på tv att köksbordet och vardagsrumssoffan är de självklara platserna för intervjuer i hemmet.

Självklart sätter inte de båda herrarna sina fötter på dessa platser.

Innan reportern hinner in i sovrummet, där min garderob är belägen, sveper jag ner en quadrokopter, ett par simglasögon, ett fempack strumpor, några påsar med oklart innehåll och något slags snäcksamling från byrån. Den ivrige reportern ser inte min manöver eftersom han har fullt upp med att hänga tillbaka Manges skjortor över den av skräp belamrade skrivplatsen. Något slokörad låter jag mig intervjuas om mitt skrivande, stående i min garderob, med hoppet att inget olämpligt dräller omkring i bakgrunden.

Jag pustar ut lite när vi kliver ut ur garderoben.

”Har du några böcker hemma?”

”Visst, jag har en låda här.” Nöjd visar jag fram lådan jag förutseende nog har plockat upp från källaren.

”Har du fler såna lådor någonstans?”

Och sedan börjar det igen. Den här gången lovar jag självmant att inte gå i förväg ner i källaren. Jag hör kameramannen trampa omkring där nere. Han hittar ett par barn, som blir något överrumplade av förekomsten av en kameraman i deras rum, och Manges snickarverkstad. Jag ropguidar honom förbi dammsugaren och till slut får jag kliva ner och bli intervjuad i den lilla källarsmatten som utgör mitt boklager. Där uppe gnistrar köket, och kuddarna är jättefluffiga i vardagsrummet.

Men det är helt okej. Min garderob ser ibland ut så där. Och källarhallens smatt är inte den plats i huset jag lagt mest krut på att piffa till. Och jag är jätteglad att någon vill komma och prata med mig om mitt skrivande. SVT är välkomna att filma under min säng om de så vill. Bara jag får prata lite bok.

Reportaget, som troligtvis sänds i slutet av augusti i Östnytt, handlar om egenutgivning, och ett par Motalabor till kommer att figurera i det. En av de saker de i mitt fall fokuserade på var vikten av att synas i den fysiska handeln. Internetbokhandel i all ära, men stor del av min försäljning sker tämligen lokalt. Vi åkte till Östenssons i Motala Verkstad och filmade en del av inslaget eftersom det är en av de butiker som sålde Genom dig och som också om någon månad kommer att sälja Förlust. ICA Maxi i Motala, Linköping och Norrköping hör också till de butiker jag har haft ett fint samarbete med, liksom Bokia i Motala, Restaurang Bettina och en rad andra större och mindre inrättningar. Vi skulle kanske ha åkt runt och filmat i de olika butikerna, istället för att uppehålla oss i min garderob och källare.

Men om några veckor kommer jag, på SVT, att både gå in i och komma ut ur garderoben.

Det blir också bra. Om än något mer … genuint än vad jag hade räknat med. 😉

image

Finbesök!

Förlust har lämnat boet

Förlust, framsida - Lotta LexenAsså serri. Hur coolt är det inte? Det som började som en tanke har nu blivit till tryckfärdiga PDF-filer. En inlaga och ett omslag. Filerna har landat hos tryckeriet och om några veckor ska böckerna vara alldeles helt färdiga. Riktiga böcker som man kan bläddra i. Fyrahundrasextiotvå sidor blev det till slut.

Jag är galet tacksam över att ha människor runt mig som glatt hjälper mig att förverkliga mina författardrömmar. Linda som ber om att få göra inlagan och omslaget, Zoran som leende ställer upp och plåtar mig med två timmars varsel och sedan sitter uppe hela natten och jobbar med bilderna och så Mange som är involverad i allt. Jossan och Nina som har läst och tyckt till. Alla vänner som uppmuntrar. Varenda ord, gest och gärning betyder mer än vad jag kan förklara. Skulle jag inte sälja ett enda exemplar av boken skulle jag ändå vara så lycklig över att med så fint stöd ha fått den i min hand. Jag ljuger lite här förstås. Jag skulle bli ofantligt förtvivlad om jag inte sålde några böcker, men ni förstår vad jag menar. Fram till nu har även detta bokprojekt gett mig så mycket glädje att det har varit värt varenda nedlagd timme. Och de är ganska många.

Men det är som sagt inte bara jag som har lagt ned tid och jobb på boken. Det är flera personers tankar och möda ni kommer att hålla i er hand om ni en dag läser Förlust. Bara så ni vet. Och bara så ni vet så har nog Linda Johansson världens kanske största tålamod.

Jag drar in magen och blir riktigt tjusig

13918632_10153885737583111_18897124_o

Assistenten fotar fotografen

”Det blir jättebra”, ropar Zoran.

”Dra in magen”, hojtar Mange.

”Härligt Lotta”, säger Zoran.

”Könsord”, skrålar Mange. (Jo, han säger det ordet. Han uttalar alltså inte något könsord.)

”Toppen!” Zorans stämma.

”Se inte fånig ut nu!” Manges röst.

Jag har tillbringat aftonen med två män. Zoran Pucar, duktig fotograf, har stått för de värmande och uppmuntrande tillropen. Mange, för kvällen fotografassistent, har stått för resten. Och jag är mycket tacksam mot dem båda. Zoran får mig att liksom sträcka lite på mig. Mange får mig att skratta. Minst lika viktigt. Jag tycker att det är lite jobbigt att bli fotograferad. Jag känner mig småfånig. Självgod och fåfäng. Då är kombinationen Zoran-Mange strålande.

Om några dagar ska Förlust skickas till tryck och så här i sista sekund ser vi alltså till att få fram ett nytt författarfoto. Några bilder lär nog hamna här på bloggen också, eftersom de befintliga bilderna har ett par år på nacken nu. Fotot på boken kommer bara att bli frimärkesstort, men jag vill ju ändå se hjälpligt tjusig ut. Jag tror att Zoran kommer att se till att jag gör det.

Om någon där ute går i giftastankar kan Zoran sannerligen vara mannen för er. På sin FB-sida har han efterlyst ett brudpar att få fotografera under hela bröllopsdagen. Gratis, som extrafotograf. För att öva upp sina bröllopsfotografskills. Wow. Jag skulle lätt låta honom vara huvudfotograf om Mange och jag gifte oss. Igen.

I morgon förmiddag ska jag på omslagsmöte. Då ska allt bestämmas. Hela omslagstjottafräset. Jisses vad nära det är färdig bok nu.

Så himla underbart. Så himla läskigt.

svartvitskorsten

Ett smakprov från plåtningen. Jag känner mig rätt så cool.

13918452_10155049894678222_288084043_o

Svartvitt känns inte färglöst

13898605_10155049900523222_1152730235_o

Jag drar in magen

Stjärnströssel över Stjärndamm

Omslagsbild-Lars--Wilderäng”Den lätta vägen är inte alltid den rätta”. Den devisen återkommer i Lars Wilderängs Stjärndamm (Massolit), den avslutande delen i Stjärntrilogin, och tillsammans med uttrycket ”Man tar inte en kniv till en eldstrid” har en hel del av bokens kärna fångats.

Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som beskrivs i Stjärnklart, och den elektroniklösa civilisation som mödosamt startat om riskerar att utplånas, vilket vi kunde läsa om i Stjärnfall. I den avslutande delen i den dystopisk-apokalyptiska tekno-action-sci-fi-serien får vi veta hur det går för mänskligheten – här representerad av en liten grupp överlevare. Ja, de är inte bara överlevande, de är överlevare. Viss skillnad där, och även det en del av bokens kärna.

Vi känner igen karaktärerna från de tidigare böckerna, men som vanligt gäller det att inte fästa sig vid någon allt för mycket. Den sentimentalt lagde bör kanske hålla sig borta från Wilderängs böcker, då han har en tendens att ta livet av folk. I parti och minut. Jag tillhör förvisso de sentimentala, men har blivit något mera hårdhudad och vet att döden lurar runt varje hörn, eller sida, i Stjärnserien. Jag accepterar stoiskt döden i den här förpackningen.

Den i Stjärnfall presenterade och tämligen överlägsna fienden håller med sin speciella stridsteknik eller arsenal eller vad jag ska kalla den våra protagonister i ett järngrepp. Det tycks ungefär som om det enda sättet att överleva är att låsa in sig i ett bankvalv och kasta bort nyckeln, en metod som dock får vara att betrakta som en kortsiktig lösning. Och våra hjältar har större ambitioner än så, och det är här de båda deviserna kommer in. Det gäller att vara beredd på uppoffringar och det gäller att satsa stort. Gustaf Silverbane, Filip Stenvik, Anna Ljungberg, Jocke Sorbin och de andra nöjer sig inte med mindre. Go big or go home.

Actionscenerna är många, men jag tycker själv bäst om de mera lågmälda scenerna och de bilder av samhället som ges. Ett samhälle där toalettpapper och blöjor är exklusivare än datorer och aftonklänningar, och där praktiska kunskaper och uthållighet är hårdvaluta. Ett samhälle där industrialiseringens tekno-krona minst sagt har hamnat på sned, där din BMW är värdelös men din ko, om du har en sådan, är guld och där ett paket Panodil kan vara värt att döda för.

Att fienden bokstavligt talat har sneglat på 2000-talets populärkultur för att skapa sina vapen gillar jag, som den The Walking Dead-nerd jag är. Vad hotet från hasande odöda och en söndertrasad samhällsstruktur gör med individ och samhälle fängslar mig, och det temat syns tydligt också i Stjärndamm, även om Stjärnklart har ett ännu mer framträdande fokus på detta trots att ingen ännu hasar i den boken, annat än av utmattning.

Stjärndamm är en mörk bok, som sig bör för en dystopi, men inte utan glimtar av hopp. Den visar på människans anpassningsbarhet och styrka, även om svagheterna är många och bitvis kan kännas överväldigande. Men framför allt är Stjärndamm en actionbok av bladvändarkaraktär där liv och död ständigt står på spel. Och där den lätta vägen sällan är den rätta.

Manusarbete, zombieattack, releasefest, semester och nerver

image

Och ja, jag sitter faktiskt gärna inne.

Fyrahundrasjuttiofem sidor. Fyllda med ord som jag skrivit, ett och ett till dess de bildade en hel berättelse. När jag nu tittar på den känns det helt galet. Jag är inne i slutfasen av manusgenomgången. Linda, layoutgrafikersättare och bedårande vän, har skickat mig det som var ett manus förvandlat till digitala boksidor. Att se förvandlingen från A4-sidor till boksidor är en så skön känsla. Från manus till bok, om än inte tryckt ännu. Det blir så mycket mera på riktigt. Till och med berättelsen känns annorlunda, lite som om det var någon annan som skrivit den. Jag ser den med nya ögon – det är ju för tusan en bok nu – och låter mig överraskas av människorna och händelserna.

Och så blir jag förstås livrädd. Herregud. Det är en bok. Det innebär att den snart kommer att läsas av andra. Att jag snart igen kommer att uppleva känslan av att stå naken mitt på torget. För ungefär så känns det när andra läser mina ord. Inom ett par månader räknar jag med att hålla den tryckta boken i min hand för att kunna låta den fladdra vidare till andra. Det pirrar i magen när jag tänker på det. I höstas åkte jag Helix, Lisebergs stolthet/tortyrredskap. Det var förstås alldeles fruktansvärt. Hemskt. Men känslan i magen påminde lite om den jag känner nu. Med boken behöver jag för all del inte vara rädd för att slungas ur en liten vagn och dö. Det är bra. Det är jättebra. Det här blir bra.

image

På väg till fest. Naturen är min boudoir.

För några dagar sedan hade jag nöjet att befinna mig på releasefest, denna gång för Lars Wilderängs senaste bok Stjärndamm. Partajet inbegrep lämpligt nog ett zombieangrepp och var mycket trevligt. Och där fanns förstås den rykande färska boken i prydliga små travar. Det är Wilderängs femte bok så jag vet inte hur mycket det kittlar i hans mage, men jag ser i alla fall böcker med andra ögon nu än för några år sedan. Varenda ord i den där boken har placerats där ett och ett av en människa. Jag har börjat läsa Stjärndamm och ger varje ord den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas att andra kommer att läsa min bok, Förlust, med samma intresse.

image

Man kan SUP:a på många sätt.

image

SUP-fika går också bra

Releasefesten utgjorde sista stoppet på vår Västkustresa. Vi hade turen att få tillbringa sommarens kanske vackraste dagar i vänners sommarhus vid havet, och ofta på havet i båt eller på bräda. Efter att inledningsvis ha sett bajsnödig ut på SUP-brädan (Manges recension) paddlade jag efter några försök omkring tämligen värdigt bland maneter och sjöstjärnor. Några timmar hann jag också sitta med manuset. Jag hann även förlora både i krocket och sällskapsspel. Jag hoppas att det finns ett ordspråk som lyder ”Otur i spel, tur med bok”.

För snart står jag där igen. På torget. Utan en tråd på kroppen.