Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

Ett erbjudande jag tyvärr kunde säga nej till

ordforandeklubbaBåde en och två gånger har jag varit frustrerad över politiska beslut, eller försök till beslut, på lokal nivå. Både en och två gånger har jag tänkt att jag borde engagera mig mer och försöka påverka istället för att sitta på kammaren och vara lite missnöjd. Aldrig har jag tagit steget. Alltid har jag beundrat dem som gör det.

I går ringde telefonen. Ur luren kom ett erbjudande om att bli en del av Motalas lokalpolitik inom ett område som engagerar mig djupt. Det gällde en tämligen perifer roll, men lik förbaskat en roll. Kanske rodnade jag lite av glädje.

Och tackade nej.

Skälen till mitt nej är både professionella och privata, men ett nej var tyvärr självklart. Att en grupp människor anser att jag skulle kunna tillföra dem och kommunen något positivt är ändå alldeles underbart skönt att känna. Jag hoppas att de hittar någon som har skäl att tacka ja. Att människor orkar, vågar och vill bli fritidspolitiker är otroligt viktigt. Jag håller sannerligen inte alltid med dem som fattar besluten här i Motala, men jag har djup respekt för deras arbete. Även om jag kanske har lust att sparka dem på smalbenen då och då. Ibland ganska hårt.

Jag hoppas att någon annan lämnar sin kammare och kliver in i kommunhuset. Och utdelar några alldeles metaforiska sparkar mot några fullkomligt metaforiska smalben.

 

Ökad likvärdighet och kvalitet för eleverna – minskad arbetsbörda för lärarna

lottalexen-1200x807Jag läste för några dagar sedan i lokaltidningen att man för att försöka behålla fler lärare i Motala ska inventera deras arbetssituation och be dem berätta på vilka sätt deras arbetssituation skulle kunna förbättras. Det känns helt nödvändigt. Nu har jag visserligen själv valt att sluta som lärare, men vill ändå ge ett förslag: Inför heltidsmentorer.

I mentorskapet ingår ett ganska brett spektrum av uppgifter och det är dessutom beroende av vilka elever du är mentor för. Uppdragets tyngd kan sannerligen variera. Här följer några exempel på vad som ingår (på gymnasienivå):

Att hålla koll på elevernas närvaro/frånvaro (och då menar jag förstås inte bara i lärarens egna ämnen utan i samtliga) är en baggis i vissa klasser och betydligt mer tidskrävande i andra. En del elever kräver många åtgärder, samtal och möten – många ger inte läraren något merarbete alls. Det spelar ganska stor roll om du har fem elever med frånvaroproblem eller noll.

Utvecklingssamtal hålls varje termin. Det låter inte så mycket att sitta ca tjugo minuter med respektive elev och vårdnadshavare, men samtalet kräver förstås förberedelser. Läraren har eleven i ett eller två ämnen, men ska ändå i någon mån tala även om de andra ämnena. Här diskuteras också elevens allmänna välmående och trivsel, framtidsplaner och annat smått och gott. I lärarens knä hamnar då t.ex. frågor om missnöje med lärare/undervisning/betygsättning, elevers hälsa, vårdnadshavares kommunikationsproblem och annat som förstås måste hanteras vidare. Att klämma in utvecklingssamtalen mellan lektioner är ingen lek och att jobba några kvällar är inte alltid enkelt eller självklart. Att förbereda eller efterarbeta lektioner under utvecklingssamtalveckor är också svårt att hinna. Och att utnyttja den där halvtimmen mellan 17.30 och 18, då någon ”glömde att det var samtal” är inte så lätt heller.

Mentorstid (klassråd) är för all del trevligt. Ändå tänker jag att en heltidsmentor skulle kunna utnyttja tiden bättre. Jag får i alla fall själv erkänna att jag la betydligt mindre tid på att planera mentorstiden än mina lektioner. Tiden kan utnyttjas bättre om någon med en klar agenda och adekvat kompetens håller i den. Allmän studieteknik, studie- och yrkesvägledning, livsstilsfrågor och övergripande information av olika karaktär gör sig bra på denna tid.

Många elever klarar sina studier och mår bra. Det är underbart. Men ett inte försumbart antal elever har problem. Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Från självskadebeteende till allmän lathet. Från sömnproblem till förlust av en förälder. Från mobbning till underkänt i flera kurser. Skolk, droger, graviditet, hedersförtryck, övergrepp, ångest, ätstörning, telefonberoende, spelmissbruk, stress – listan kan göras hur lång som helst. En heltidsmentor med rätt utbildning skulle vara bra mycket bättre på att hantera dessa problem än vad i alla fall jag var. Jag har läst böcker om självskadebeteende och en uppsjö av artiklar om diverse av problemen på listan, men jag är rätt så säker på att någon med rätt utbildning  skulle kunna hantera de flesta frågorna bättre än vad jag kunde. Eller åtminstone snabbare, då den personen bör ha större koll just på ungdomars problem och vilken väg man bör gå för att hjälpa. Jag fick gå till bibblan och elevvården. En proffsmentor kan förhoppningsvis gå direkt till sina egna kunskaper alternativt omgående hjälpa eleven till rätt person/instans.

En lärare förväntas vara lite av en hobby-SYV:are och ha koll på vilka kurser som är strategiskt bra att välja beroende på vad eleven tänker sig för framtid. En heltidsmentor skulle kunna ha bättre koll. Bättre än vad jag hade åtminstone.

Lära-känna-eftermiddagar och myskvällar. Övernattningsjippon. Don’t drink and drive-seminarier. Mässbesök. Sådana saker slukar en hel del tid. De är förvisso också ofta trevliga, men då kan heltidsmentorn få den trevligheten och läraren få tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner/examinationer i stället.

Åtgärdsplaner, ledighetsansökningar, CSN-koll, speciallösningar för idrottselever på träningsläger, genomgång av studieplaner, utvärderingar, blankettjagande, uppgiftstjatande. Det är många små bäckar. En rejält stor å.

Jag tror att det vore bättre för eleverna att ha en oberoende mentor, någon som inte sätter betyg på dem. Någon som är insatt i de mera övergripande frågor som rör skola och ungdomar. En person som är mentor i flera klasser kan göra samordningsvinster och får dessutom en bättre överblick över skolan. Professionella mentorer skulle bidra till en ökad likvärdighet för eleverna. Och jag tror att det vore bättre om lärarna fick lägga tid och energi på att göra undervisningen och kunskapsutvecklingen så bra som möjligt.

Så. Det var ett förslag. Jag är säker på att mina f.d. kolleger har många andra goda tankar om hur lärarnas arbetssituation kan bli bättre.

Nästa år ska jag kräkas. Nästa år.

dumbellsFör många år sedan tränade jag. Kettlebells var det redskap jag föredrog. Ibland kom ett hyperintensivt crossfitgäng från Örebro och tränade med oss. Då var jag riktigt svettig efter träningen. Av deras svett. Det fullkomligen stänkte kring dem, och de svingade  kettlebellsen som om de fick betalt per sving (och dessutom var i stort behov av pengar). Efter att ha tränat med dem var jag alltid lite tröttare än vanligt – bara av att titta på deras besvärande tempo i allt de gjorde. Tack kära värld att det inte är crossfit jag kör, tänkte jag mer än en gång.

Nu har jag anmält mig till bootcamp. Crossfit-bootcamp.

Jag är rädd att jag har förhastat mig lite.

En vän har just genomgått bootcampen och berättade att han kräktes under första passet. Hurra. Och jag som har köpt ett nytt träningslinne och allt. Jag tröstar mig med att det inte är min tur förrän nästa år. Det låter så skönt långt borta. Nästa år ska jag bada i andras svett och kräkas lite.

Någon som hänger på?

 

 

(Bild från Pixabay)

Julkampanj på ”Genom dig” och ”Förlust” – klappat och klart!

Jag har debuterat som reklamfilmstjärna. Jag måste säga att det är bra mycket enklare att svara en TV-reporter på frågor än att sitta i en fåtölj i mitt eget vardagsrum och avspänt (?!) saluföra mina böcker. I vilket fall blev det en liten kampanjfilm. Till slut. Det visar sig att jag inte jobbar bra till klämmig julmusik, men att jag mjuknar något till David Bowie. Bra att veta. Men jag kommer inte att behöva spärra min telefon för inkommande samtal från Hollywood.

Min julkampanj är i sig riktigt bra, även om min presentation av den kanske lämnar en del att önska: Swisha 100 kronor till 070-337 04 35 (och ange namn och adress) så skickar jag två julinslagna signerade böcker till dig! En Genom dig och en Förlust, förstås.

Kampanjen pågår t.o.m. 21 december.

USA kan andas ut – på heder och samvete

img_4719

På heder och samvete

Nästa vecka åker min trettonåring till New York med en kompis för att hälsa på en god vän som bor där. (Jag försökte få göra det till en familjeresa, men hans ”Helst inte, men om ni måste åka med så…” fick mig att backa.) Att fylla i de olika formulär som krävs för hans resa har varit intressant. Särskilt gillar jag fråga fyra i ESTA-ansökans behörighetsfrågor:

”Har du för avsikt att delta eller har du någonsin deltagit i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord?”

När jag berättade för honom att jag svarat nekande på frågan tittade han länge på mig. Jag förstår honom. Lillebror, som inte ska till New York, hojtade lyckligt att han minsann inte hade behövt intyga något sådant och att alla möjligheter därför liksom låg öppna för honom. Jag tittade länge på honom. Han insåg kanske det något opassande i glädjen över att på något skevt vis vara juridiskt obunden vid att avstå från terrorism. Med lätt rynkad panna frågade han istället om man alltså kunde hamna i fängelse om man deltog i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord trots att man skrivit under på att inte göra det.

Jag förklarade att avtalsbrottet nog var det minsta problemet i det läget. Han nickade förstående men undrade varför man då skrev på om en sådan sak. Jag får lov att hänvisa frågan vidare till USA.

Men det känns ändå lite bra att trettonåringen frånsvurit sig rätten att begå folkmord.

USA kan andas ut.

(Gossarna är ombedda att ta med färsk jäst till värdfamiljen. Jag tänker att den uppvisar oroande likheter med sprängdeg. Det kan bli spännande i säkerhetskontrollen…)

 

Onödig (?) prepping och minisemestertips

img_4662

Kanske inte så bra fordon vid klass två-varning, men tjusig lobbydekor!

SJ levererade. Där satt jag med mina nötter, mitt vatten, mina extra varma vantar, min choklad och mitt vin, och SJ hämtade upp mig när de skulle och lämnade av mig enligt tidtabell. Kanske blev jag nästan lite besviken. Fast vinet åkte inte med hem från Stockholm.

En vecka tidigare hade jag också varit i Stockholm, då med familjen och per bil. Klass två-varning hade utfärdats, tågen stod stilla både här och där och ordet ”kaos” figurerade ymnigt tillsammans med ”trafik” i media. Jag förberedde familjen på sagda kaos. Matsäck, värmeljus, vätska och varma kläder. Självklart nytankad bil och fulla telefonbatterier. Stockholm och Östergötland – våra ändhållplatser – tycktes utgöra ett dubbelt epicentrum för kaoseländet.

Men nä. Icke ett trafikproblem i sikte. Vi lyckades inte ens trycka i oss alla bullar jag köpt till resan innan vi var framme. Mina preppertendenser verkar helt enkelt inte vara riktigt nödvändiga. Kanske är jag född i något slag lyckosamt rese-tecken. (Min chef som är född under en helt annan rese-stjärna har nog svårt att tycka synd om mig.) Eller också har mitt preppande samma effekt på framkomlighet som ett medhavt paraply har på väderleken. Bäst att jag fortsätter.

I alla fall vill jag slå ett helt osponsrat slag för det hotell jag och familjen bodde på: The Winery Hotel i Solna. Ett så snyggt hotell! Sedan gjorde det heller inget att de undrade om de möjligen kunde få uppgradera oss från ett familjerum till två dubbelrum. Vi tackade nådigt ja. Och hann i sista sekund förklara minibarkonceptet för barnen.

img_4664

Tekniska museet – en familjehit!

Vi tassade genom snön på takterassen till den uppvärmda poolen, fick jättefin service i restaurangen och njöt av alla vrålsnygga detaljer i inredningen. Hotellet lever också upp till sitt namn  och gör eget vin! Inte alls dumt. Efter en heldag på Tekniska museet var dessutom täcket så gosigt att krypa ner under att vi faktiskt beställde ett identiskt när vi kom hem, så nu har vi liiite hotellfeeling i sovrummet.

(Sa jag förresten att hotellet ligger på promenadavstånd från Mall of Scandinavia?)

img_4657

Gosiflufftäcke, nu även hos oss.

img_4651

Snyggt, helt enkelt. Enkelsnyggt.

Går det som på räls?

image

Komsi komsi, nödfilten!

I morgon bitti ska jag åka med SJ till Stockholm. Ni kan önska mig lycka till om ni vill. Själv packar jag varma kläder, nötter, choklad och vatten. Och kanske en flarra vin.

När jag ser att jag packar mer för tågresan än för själva Stockholmsvistelsen inser jag att mitt förtroende för tågtrafiken kanske inte är helt hundra.

Var har jag lagt min värmereflekterande nödfilt?

Hur blev det här med lärarlönelyftet, Gustav?

IMG_3186

Inte längre lärare – men medborgare

Hej Gustav Fridolin

Efter att ha slutat som gymnasielärare i juni kan jag ibland känna en längtan efter eleverna, kollegerna och undervisningen, men jag är ändå väldigt glad att jag inte är lärare nu. För hur blev det där med lärarlönelyftet (LLL) egentligen? Jag vet att det har skrivits spaltmeter om detta, men vill ändå lägga till ytterligare några rader:

Drygt en tredjedel av landets lärare har fått eller får snart en löneökning på ca 3000 kronor. Hur fördelningen går till ser lite olika ut i olika kommuner, men grovt sagt handlar det som du vet om dessa siffror. Det är huvudmännen som fått i uppdrag av dig att avgöra vilka lärare som ska få ta del av LLL och många av dem har gått ut i media och förklarat att de inte reder ut den uppgiften eller att de finner systemet galet. Att som rektor bestämma vilka 15 av 45 lärare som ska få 3000 kronor och vilka 30 som ska få 0 kronor är förstås ingen lek. Att dra gränsen mellan lärare nr 15 och lärare nr 16 på listan måste svida. Och är lärare 17, 18 och 19 verkligen märkbart sämre än lärare 15? Är de 3000 kronor sämre? Den som jobbar på en skola med många väldigt duktiga kolleger riskerar förstås att inte få ta del av LLL trots att hen kanske är en bättre lärare än flera av dem som på en annan skola, med lägre lärarkvalitet, fått ta del av LLL. Lite som när 5:orna tog slut om du gick i en bra klass i det gamla relativa betygssystemets tid.

Alltså hur tänkte du, Gustav Fridolin? Tänkte du att den majoritet av lärare som inte fick det här rejäla lönelyftet, för 3000 kronor är mycket, skulle bli sporrade? Att de skulle tänka ”Nu jäklar ska jag snäppa upp mig för att visa att jag minsann är lika bra som  de lärare som just bedömdes vara 3000 kronor bättre än jag”? Några reagerar säkert så. Men många vittnar om att effekten blir motsatt. Likaså berättar åtskilliga, faktiskt oroväckande många, lärare i media om hur stämningen på deras arbetsplatser har försämrats och hur både de som fått och de som inte fått mår dåligt av LLL-cirkusen, hur känslan av A- och B-lag ligger som en klibbig matta i skolkorridorerna.

Var detta verkligen så svårt att förutse? Jag applåderar att du tillförde skolan tre miljarder kronor. Det behövdes verkligen. Vi behöver både höja kvalitén och behålla lärarna. Skolan och läraryrket måste bli attraktivare, hur slitet det än låter. Men igen – gick det verkligen inte att ana sig till konsekvenserna av LLL-upplägget? Eller var kanske en dold avsikt med projektet att få lärare att säga upp sig, söka sig till annan skola och där få en högre lön – och därmed höja lärarlönerna mera generellt än vad LLL kan? Fast på bekostnad av kommunerna då. Och på bekostnad av lärare som vill stanna på sin arbetsplats. Och på bekostnad av eleverna. Just i tider av lärarbrist är det kanske inte rätt läge att skaka om allt för mycket i klassrummen?

Här i Motala fick frågan en extra knorr. Eftersom du gav kommunerna lite fria händer med fördelningen valde man här att, åtminstone på flera skolor, inte låta förstelärarna få möjlighet att ta del av LLL. Det kunde kanske tyckas rimligt vid en första anblick – de hade ju ändå fått 5000-6500 kronor mer i månadslön genom att kliva på en förstelärartjänst – men vid närmare eftertanke var det kanske inte så rättvist. Deras förordnande är tidsbegränsat, och lönepåslaget försvinner när de inte längre är förstelärare. Det skulle innebära att en förstelärare som inte förlänger sin förstelärartjänst halkar efter lönemässigt. Då fick bildningsnämnden ordförande enligt egen utsago lite panik och fattade ett ordförandebeslut på att ge samtliga 63 förstelärare i kommunen ett lönepåslag på 3000 kronor av kommunens pengar. Rakt av. Till synes utan att fundera över om kanske några av dem som inte fick LLL faktiskt är mer värda de 3000 kronorna än några av förstelärarna. Förstelärarna är förstås kompetenta, annars hade de inte fått tjänsten. Jag menar verkligen inte att förringa dem. Men de är inte med självklarhet bättre än ”alla de andra”. De har fått sin förstelärartjänst för att de har sökt den eller i några fall tillfrågats. Inte för att de med självklarhet är bättre än alla andra. Undrar hur detta känns för den majoritet av lärare som inte fick LLL-pengar. Undra om de känner :”Oj, vilken morot för mig. Nu ska jag ta i från tårna. Det här lönegapet på 9500 spänn ger mig vingar”. Oppositionen har ifrågasatt beslutet. Det tycker jag verkligen att de gör rätt i. Exakt hur bråttom kunde det vara att ge förstelärarna definitivt besked om löneökning? Fanns det inte något utrymme att dryfta saken med nämnden?

Så du ser Gustav. Det blev lite rörigt tycker jag, det här med lärarlönelyftet. En i grunden god tanke fick nog inte landa helt innan den sjösattes. Så då är frågan hur du ser på det här nu. Jag skulle verkligen vilja veta, även om jag inte längre är lärare. Jag har barn i skolan och jag är medborgare. Jag bryr mig, och det tror jag att du också gör. Men berätta alltså gärna hur. Jag fattar inte riktigt.

 

En opreppad preppers bekännelse

img_4523

Inte imponerande

Måtte inte några zombier komma hasande utanför husknuten nu, för inte sedan min insikt om den potentiella apokalypsen har jag varit så illa förberedd.

”Har ni någon majs?” Min bror undrade å sin sjuårings vägnar.

”Inte här i köket, men vänta lite. Här finns resurser serru. I det här huset finns tillgångar. Majskonserver är ingen utmaning för oss.” Kaxigt struttade jag ner i källaren för att triumfatoriskt hämta en burk majs ur prepperförrådet.

Ridå.

Den konspiratoriskt lagde skulle kanske tro att någon fientligt inställd person hade varit och länsat vårt stash. Att vi hade blivit plundrade. Men jag tvingades inse att det var mina egna tillkortakommanden jag stirrade på när jag öppnade källarskåpet. Under ett års tid har jag tydligen betraktat mitt vårt prepperförråd som något slags ytterst lokal Icabutik. ”Slut på ketchup? Inga problem. Jag hämtar.” ”Fattigt fredagsmys? Vänta lite så fixar jag lite oliver, pesto och annat snarr.” ”Nej, du behöver inte åka och köpa olivolja, det finns.” ”Om jasminriset är slut så finns det mer i källaren.” Och så vidare. Och så ännu mera vidare. Alltid uttag, aldrig insättning.

Nu får vi gnaga på stearinljus och sulta på en vevradio när zombieapokalypsen knackar på. I alla fall när vi har knaprat i oss det stearinsmakande knäckebrödet som stod och skräpade i ett hörn, bredvid en chili con carne-burk som får vevradion att framstå som smaskig. Mange och jag vann förvisso varsin burk surkål på after worken nyligen, men de tar oss ju också bara begränsat långt i händelse av händelse.

Inte bra alltså. Och nu när både höststormar och epidemier står för dörren. Och flyktfarkosten båten är upptagen på land.

Jag behöver genast en ny säsong av The Walking Dead för att jobba upp motivationen lite.