Ska vi ta och fimpa det där barnbidraget?

pengar2mini

Trevligt. Eller?

Ka-ching! Varje månad trillar 2 250 spänn in på mitt konto. Det är jättetrevligt. Det är staten som förser mig med dessa slantar för att jag har barn. 1050 per avkomma plus 150 i flerbarnstillägg. På ett år rasslar det in 27 000 klirrande kronor.

Lovely.

För ett par veckor sedan beställde jag en all inclusiveresa till Rhodos för hela familjen till det i sammanhanget facila priset av 13 500. Också lovely. Sex dagar på ett fyrstjärnigt hotell vid havet, med all mat och dryck vi kan önska.

För barnbidraget kan vi åka på två sådana resor per år.

Det får mig att nästan må lite illa. Jag kan inte låta bli att tänka att svenska staten skickar oss på två utlandsresor per år. Eller bjussar på nio par Prime boots, om den jämförelsen känns relevantare.

primeboots

Nio sådana?

Hur trevligt det än må vara att hösta in dessa stålar behöver vi dem faktiskt inte i vårt hushåll med två heltidsarbetande medelinkomsttagare. Jag ser det på inget sätt som en mänsklig eller demokratisk rättighet att kunna åka utomlands ett par gånger om året eller att kunna klä sig i Canada Goose och Prime boots, eller vad årets dyrare trender må föreskriva.

”Fast du får ju inte pengarna för att åka utomlands, du får dem ju för att det kostar att ha barn”, invänder kanske någon. Jo, det fattar jag också. Barnbidraget är inte öronmärkt för lyxkonsumtion. Men jag har faktiskt råd att förse mina barn med kläder, mat och medlemsavgifter i allehanda föreningar. Det är skönt att få bidrag, men det är inte alls nödvändigt. Det är kul med en jacka från Mountain Works, men Lindexjackor värmer också utmärkt.

”Men sätt in pengarna på ett konto och ge barnen när de blir myndiga, om du nu inte behöver pengarna.”

Också jättejättetrevligt. Det blir ju ungefär en kvarts miljon plus räntor (och övriga värdeförändringar) per son. Det vore flådigt att kunna överräcka ett kort med den summan på 18-årsdagen. Kanske som grundplåt till ett eget boende. ”Har den äran!”

Finfint.

Men ska staten verkligen ge medelklassungar en kvarts mille i myndighetspresent?

”Ge bort pengarna då om de stör dig så mycket. Rädda barnen tar nog gärna emot dem.”

Nähäru – så stor människa är jag inte alls. Jag tar pengarna som sätts in på mitt konto. Tackar som bjuder. Men jag är alltså inte övertygad om att de bör hamna där, eller hos andra med liknande finanser eller bättre.

Att pengarna behövs i många familjer tvivlar jag inte en sekund på. För en del utgör de skillnaden mellan ett tomt och ett fyllt kylskåp. För en del är det barnbidraget som gör att barnen kan vara med i en fotbollsklubb eller köpa vinterskor. Självklart ska de ha pengarna. Antagligen borde de till och med ha mina barnbidragspengar. Jag kan också föreställa mig att våra barnbidrag skulle kunna komma väl till pass inom olika verksamheter. Kanske inom äldrevården.

Jag tänker mig inte att allt i världen ska vara rättvist. Jag är till och med benägen att påstå att rättvisa är ett mycket svårdefinierbart begrepp. Men om det är så att barnbidraget finns för att på något sätt öka rättvisan (vad det nu är) i samhället, så slår det väl ändå fel när de mindre bemedlade hushållen använder upp pengarna för att hålla näsan över vattenytan medan de som har det bättre ställt alltså kan ge sina barn över en kvarts miljon på 18-årsdagen. Om något ökar väl det klyftorna? Medelklasskidsen kan köpa märkeströjor för sin förstärkta månadspeng medan andra alltså behöver pengarna för att köpa mat.

Som nativitetsmorot betraktat tror jag att barnbidragets verkan är begränsad, om än inte helt oväsentlig. Jag tror inte att bidraget finns med i diskussionen när familjer med en nettoinkomst på exempelvis 70 000 kronor i månaden begrundar anskaffandet av ett barn. Och i familjer där bidraget faktiskt spelar en reell roll tycker jag ju att det ska finnas kvar.

Jag kommer att fortsätta gotta mig åt att det plingar in pengar på mitt konto, jag gillar ju pengarna, men en lite sur bismak kommer att dröja sig kvar.

Hjälp mig gärna att bli av med den där bismaken. Förklara för mig varför barnbidraget bör behållas som det ser ut. Jag utgår ifrån att skälen är goda ur någon nationalekonomisk eller demografisk synvinkel.

Kanske är skälen till och med så goda att vi kan ta och höja bidraget? Jag funderar på en resa till alperna.

 

 

11 reaktioner på ”Ska vi ta och fimpa det där barnbidraget?

  1. Se det så här istället: Staten sparar pengar på att slippa behovspröva barnbidraget. De tar in högre skatt av de som har råd istället. Så du har redan betalat de pengarna som du få (tillbaka) från staten.

  2. Ja. Jag skall försöka att argumentera för varför alla barn, även de med rika föräldrar, skall få barnbidrag.
    Skälet heter generell socialpolitik. Liksom alla får vård på samma villkor på sjukhuset, går i skolan på samma villkor och utnyttjar fritidsgården på samma villkor skall också alla få samma barnbidrag. Inkomstfördelningen får skötas med andra instrument, tex inkomstutjämnande skattesystem. Varför är då detta så viktigt? Jo, här lärde jag mig något viktigt av min pappa och min farfar. De sa till mig att sossarna hade avskaffat klassamhället. Som ung radikal höll jag absolut inte med om detta. Jag visade statistik från låginkomstutredningen och citerade Skå-Gustav Jonsson om ”Det sociala arvet”. Senare kom jag att förstå att det är skillnad på de klassklyftor som vi kan visa med statistik och de som får människor att KÄNNA SIG socialt underlägsna. Äldre människor har berättat hur det kändes att komma från ett låginkomsthem, tillhöra det fåtal med denna bakgrund som gick i gymnasiet och vara den ende i klassen som var befriad från terminsavgift. En som verkligen hade maggropskänsla för detta var vår gamle finansminister Gunnar Sträng. Därför byggde han upp ett enormt personligt förtroendekapital som Palme aldrig kom i närheten av. Den generella socialpolitiken hade stöd av både arbetarrörelsen och av liberaler. (Min far har alltid varit vänsterliberal.) I dag kanske vi kan säga att även de nya moderaterna står bakom generell socialpolitik, om än i mer marknadsanpassad skepnad. Då tror jag att frågan om hur vi skall bidra till att finansiera de generella välfärdssystemen är mer kontroversiell. Skall skatterna vara inkomstutjämnande eller mer ”platta”. Skall vi beskatta konsumtion mer och arbete mindre? Skall vi i stället ge alla lika möjligheter till utbildning och utveckling, så att alla själva kan påverka sin inkomst?

    • Stort tack för ditt uttömmande svar, Janne! Jag förstår mera av politiken bakom bidraget nu och även om jag fortfarande inte är övertygad om att alla ska ha bidraget är jag som sagt något klokare i frågan nu!

    • Jan, väldigt så lite du fick sagt med alla de klyschiga orden. Ditt argument tycks vara att eftersom även moderaterna (de nya sossarna) vill ha generella bidrag så är det helt rätt. Som jag förstått så infördes väl de generella bidragen för att förankra bidragssamhället hos medel- och överklassen. Man var rädd att de över klasserna skulle motsätta sig bidragen om de inte fick ta del av kakan. Frågan är väl om de mer privilegierade under tiden utvecklat en högre grad av solidaritet så att de generella bidragen därmed kan avskaffas?

  3. Hm, jag kommenterade på det här, men den verkar ha försvunnit. Det jag skrev var att jag – på lite samma tema – tycker man ska höja maxtaxan för förskoleavgiften så att de (vi) som har råd får betala mer än idag. För oss kostar det mer att bo på hotell en (1) natt än att ha ett barn på förskolan en hel månad, inklusive pedagogik, material, lokaler, mat och allt annat. Behåll de låga avgifterna för alla som behöver, men vi som kan skulle kunna betala mer. Jag ser hellre att pengarna läggs på förskollärarnas löner, mindre barngrupper eller nåt annat smart.

  4. Ping: Synfel - tankefel? - Lotta Lexéns blogg

Kommentera