Kommer Milles pappas svärmor förlåta honom?

moaochmille

Läskiga grejer

Mina tankar om trigger warnings aktualiserades då  alltid intressanta Sakine Madon för några dagar sedan skrev en ledare om detta i Expressen och jag känner att jag måste skriva liiiite till om ämnet. Sedan jag sist skrev om detta har ju årets julkalender visats och Madon tar upp exempel på kritik som riktats mot programmet. Bland annat berättar hon att anmälare upprörs över att barnen i kalendern dricker öl. Alkoholfri. På 1500-talet. Att kidsen i en tidsresa pimplar lite alkoholfri öl (och grinar illa) ses som en uppmuntran till minderåriga att dricka öl. Dessutom visas exempelvis barnarbete före skolpliktstiden, något som enligt annan anmälare kan anses uppvigla till skolk. Helt enkelt inspirerar julkalendern barn att supa och skolka och är därmed förkastlig – eller åtminstone i behov av trigger warnings.

Andra föräldrar, berättar Madon, har anmält Lisebergs halloweenkampanj i vilken barn syns till hälften sminkade som zombies. Jag håller med om att barnen är (underbart) läskigt sminkade men kan inte se det förskräckliga i detta. En anmälare menar att ”Barn­en framställs i reklamen som de har blivit slagna och misshandlade. Misshandel av barn framställs som något häftigt, som ska ge skräm­seleffekt samtidigt som det blir glorifierat.” Som väl är sa Reklamombudsmannen följande om saken: ”Opinionsnämnden anser att en genomsnittskonsument sannolikt förstår att annonserna visar en fantasisituation som anspelar på halloween. Även om vissa barn kan uppfatta bilden som skrämmande är barns kän­ne­dom om halloween sannolikt så stor att de kopplar samman bilderna med halloweenfirande.”  En pojke med Asperger syndrom hade blivit orolig av bilderna och frågat om det var på riktigt. Det är förstås jobbigt och jag menar inte att förringa den familjen problematik, men jag anser inte att samhället ska inrättas efter den nivån, lika lite som vi kan undvika allt som någon kan finna förvirrande eller stötande. En zombiekampanj vid halloween är inte en barn-förtjänar-stryk-kampanj, lika lite som Kungliga Operan i sin Svansjönkampanj vill ge uttryck för att färgade får, eller till och med bör, utsättas för våld och ska ha lägre löner.

Borde jag förresten sluta undervisa om franska revolutionen? Dekapitering av statsöverhuvud är ju inget jag vill uppmuntra till. Och slavhandel är inget jag kan skriva under på. Inte heller vill jag att mina elever ska tänka att det vore bättre utan kvinnlig rösträtt. Kanske borde jag lägga ned hela historieundervisningen så att jag inte ger någon några idéer eller förvirrar någon. Å andra sidan törs jag knappt lägga någon värdering i något i undervisningen. ”Ja, ungdomar, rösträtt – vad tycker vi om det? Ska kvinnor få rösta? Säg inte högt vad ni tänker, det skulle kunna vara kränkande, men skriv ned utförliga och nyanserade tankar om detta och lämna in till mig. Eller bränn. Vem är jag att värdera er? Och i svenskan skippar vi kanske debatterna i år. Visserligen ska ni visa att ni kan argumentera och att ni kan vara både utförliga och nyanserade, men risken är för stor att ni uttrycker en åsikt som gör någon upprörd.”

För några år sedan hade min äldsta son en rafflande läsebok i lågstadiet. Den handlade om barnen Moa och Mille och deras klasskamrater. Jag såg alltid fram mot veckans läsläxa och ibland kunde jag inte låta bli att läsa i förväg. Hur skulle det gå för Dannes farsa som satt i fängelse för droghandel? Kommer Marjam någonsin få dansa disco trots att hon bär hijab? Ska den överintelligenta Ruben knäcka den sociala koden? Vad säger Migrationsverket om den Ugandafödda pojkens mamma som han knappt själv känner igen? Och framför allt: Hur ska det gå för Milles pappa som lämnar sin familj för en flygvärdinna och som därmed bannlyses från julfirande med familjen av svärmor? Jag antar att författaren hade vinnlagt sig om att inkludera alla. Jag är inte säker på att det fungerade. Men inte skulle jag drömma om att anmäla denna publikation. Det gjorde dock andra. Bland annat på en skola i Norrköping plockades boken bort efter att en upprörd förälder hört av sig och ansett den vara diskriminerande mot muslimer. Och faktiskt fanns inte Moa och Mille kvar när min nästa son uppnådde samma årskurs.

Det här är förstås bara enstaka exempel, men tillsammans börja de bilda ett oroväckande mönster. Jag vill inte ha ett samhälle som är helt inriktat på att inte uppröra någon. Jag är beredd att gråta, bli rädd och arg. Det växer jag av. Jag vill inte leva i The Truman show. Tillrättaläggande och censur ska vi vara väldigt försiktiga med.

(PS. Milles pappa återvände till familjen och Milles mamma förlät honom till slut. Hur svärmor kände minns jag inte riktigt. Men jag skulle gärna vilja veta hur de hade det ett år senare och hur det gick för Danne.)

 

 

4 reaktioner på ”Kommer Milles pappas svärmor förlåta honom?

  1. Tänk vad ofta jag tycker precis som du. 🙂
    (Om man bortser från lager av torrfoder och zombier. 😉 )

  2. Visst skriver du deckare? Alla felfria och den som råkar dö, har väl bara råkat dö? TV visar tydligen ”varje julaftonskväll” Tomten är far till alla barnen? Bort den! Och alla krimserier på TV? Hur många gånger skjuts det på TV1, TV2 och TV4 under en vecka? Föräldrarna kan ju bli påverkade att hitta på dumheter. Fortsätt du med historieundervisning, så vi förstår vad som hänt och vad som skulle kunna hända.

Lämna ett svar till Lotta Lexén Avbryt svar