Svenskarnas Parti – roande och oroande

Skratta eller gråta? Ömka eller håna? Det är inte helt enkelt att reda ut vad man ska känna när man hör Robin Olsén från Svenskarnas Parti i Mora intervjuas i Sverige Radio P4 Dalarna. Den unge mannen gör mig i alla fall frustrerad. Jag skrattar, men sätter skrattet i halsen. Jag blir arg men måste tycka lite synd om honom. Och jag blir lite rädd. Och lite lite motvilligt imponerad.

De flesta av er har nog hört honom i den elva minuter långa intervjun. Elva minuter som för mig blir tragiskt underhållande och djupt oroande. Har ni inte hört honom, eller vill uppleva de elva minuterna igen, finns intervjun här:

Hur reagerar ni?

Jag kan inte påstå att jag respekterar Svenskarnas Partis åsikter. Faktiskt är jag beredd att kalla idéerna för knasiga. I alla fall i den mån de lyckas kommunicera sina idéer till mig. De nöjer sig inte med att vilja stoppa invandringen, de vill backa bandet och sparka ut folk från landet. Det råder vissa oklarheter kring det framtida av dem önskade förfarandet, men när en av deras representanter besökte Platengymnasiet för några år sedan pressade eleverna honom på hur svenska rötter man måste ha för att få stanna. ”Fyra generationer”, svarade den unge mannen mellan sina två storväxta tysta partikamrater. ”Jag tror att fyra generationer rent svenskt blod vore lagom.” Snacka om att Sverige totalt skulle braka samman över en natt. Mannen från Svenskarnas Parti kunde inte alls se den problematiken. Menade att ”svenskar kan väl också göra pizza”.

Olsén är inte särskilt nyanserad i intervjun men påpekar i alla fall att det är okej med europeisk invandring, att det bara är den utomeuropeiska invandringen som ska stoppas. Reportern frågar då om rumänska romer alltså är välkomna hit. Nä. Olsén snävar in sina cirklar lite och förklarar att det bara är vita européer som är välkomna. För säkerhets skull lägger han till att de ska vara nordeuropeiska också.

Reportern frågar vad Svenskarnas Parti tycker om olika saker. Frågar saker som hur stor invandringen i Mora är, eller hur mycket de skulle vilja satsa på sin (andra) hjärtefråga äldreomsorgen om de fick makt att bestämma i kommunen. Olsén tystnar. Konstaterar efter betänketid att han ”inte har några konkreta siffror så här i huvudet”. Läser innantill. Tystnar igen. Hänvisar upprepade gånger till ”Riks”. Jag tycker lite synd om honom.

Eller vänta, jag glömmer att det är som representant för ett politiskt parti (ordförande för Svenskarnas Partis kommunförening i Mora) han låter sig intervjuas, inte som privatperson. Reportern har inte haffat honom på gatan och överraskat honom med en mikrofon under näsan. Det är heller inte första gången. I intervjun hänvisas till en tidigare intervju där han bland annat klargjort att samerna bör hållas kort.

Det här är alltså den kille Svenskarnas Parti skickar fram när de ska möta media. Här fastnar mitt skratt i halsen. Om frontfiguren vet så här lite, vad vet då resten? (Hur många de är svarar han förresten inte på. ”Varför?” frågar reportern. ”Därför”, svarar Olsén. Och här måste man väl ändå få skratta? Lite?)

Samtidigt känner jag faktiskt en viss respekt för Olsén och för den representant som besökte min skola. Utan att, vad jag kan bedöma, veta så jättevärst mycket om politik och om det svenska samhället vågar de träda fram och stå för sina åsikter. Sina förvisso enligt mig knasiga åsikter. Men ändå. Att våga tala för sin sak, sin åsikt, när man vet att man har de flesta emot sig är något jag respekterar. (Tala, alltså, och inom lagens råmärken.)

Jag tror det är viktigt att lyssna färdigt, att ifrågasätta och diskutera. Att bara kalla dem trångsynta och okunniga är frestande, och att håna, skratta eller skrika åt dem kan kanske i stunden kännas rätt. Men jag tror på debatten, och i den tycker jag att alla ska få komma till tals. Inom lagens gränser. En i sammanhanget viktig punkt.

Och underhållningsvärdet är heller inte noll. På frågan om huruvida det kanske är något i Dalarna som landskap som lockar människor med samma åsikter som Olsén svarar han kort att ”Dalarna har ett vackert landskap”.

God dag, yxskaft.

2 reaktioner på ”Svenskarnas Parti – roande och oroande

  1. Svenskarnas parti är inte ett parti i egentlig mening. Det är mer att likna vid en terroristorganisation.De har rötter i bla nationalsocialistisk front. Den organisationen visade sitt ansikte i Malexander 1999.

  2. Egentlig eller inte – formellt sett är de ett parti och till hösten kandiderar de till bl. a. kommunfullmäktige i Motala (och ca 30 kommuner till). Jag kan väl utan att säga för mycket påstå att de inte kommer att få min röst.

Kommentera