Synfel – tankefel?

glasses-306695_640Men måste allt vara så in i bängen rättvist? Var går gränsen mellan solidaritet och dumhet?

Jag har tidigare ifrågasatt barnbidraget (klicka för att läsa) då jag tycker att familjer som vi, alltså medelssvenssons, faktiskt inte alldeles självklart ska få så där en 13 000 spänn per barn och år, hur trevligt det än är och hur mycket resor eller märkeströjor vi än må kunna köpa för slantarna. Ge pengarna till dem som behöver, men inte till oss alla av missriktad välvilja.

Nu har Vänsterpartiet fått igenom ett förslag om gratis glasögon för alla barn till och med nitton års ålder, eftersom god syn (om den kan uppnås) är att betrakta som en rättighet och en förutsättning för att kunna klara skolan väl. Jag håller med om båda delarna. Jag håller däremot inte med om att alla barnglasögon därmed ska bekostas av staten. Visst är det trevligt om staten betalar, men är det rimligt? Är det inte ännu trevligare om pengarna läggs på äldrevård eller på skolan eller var man nu tycker att brister finns, istället för att ge dem till en familj som räknar in kanske hundra tusen kronor i månaden (nej, det exemplet speglar inte mitt hushåll tyvärr)?

Så hiskeligt stigmatiserande kan jag inte se att det är för dem som skulle behöva ansöka om bidrag för detta. Det är ju inte som att man gör det inför Gud och hela församlingen i kyrkan under högmässan eller medelst handuppräckning i klassrummet. Optikern får kanske inblick i familjens uppenbarligen inte allt för starka ekonomi, men det kan väl inte vara skäl nog för att ge gratis glasögon till alla? Och med ett liknande resonemang är det väl säkrast att staten betalar allt åt alla, så att ingen vet vem som vid olika tillfällen behöver hjälp med olika saker.

Visst är gratis gott, men bismaken kan vara besk. Lägg statens pengar där de behövs, vare sig de behövs till glasögon eller till något annat godartat. Sluta skicka mig till Grekland på semester.

Eller, vänta nu …

 

5 reaktioner på ”Synfel – tankefel?

  1. Som glasögonbärare håller jag ju inte med…föga förvånande kanske. och normalt håller jag inte med V heller, men denna gång så.

    Eftersom det är ett krav från skolan att man lär sig läsa, ett outtalat krav kanske men man delar i alla fall ut en del läromedel i form av böcker, och lägger stora resurser på barn som inte lär sig läsa pga dyslexi så är det alls inte orimligt att även synkorrigering är att anse som ett nödvändigt hjälpmedel som borde bekostas med skattemedel.

    Nota bene, synkorrigering utan extra kostnad kan innebära att de små liven får välja mellan ett begränsat urval av standardbågar som all icke härstammar från den designer som råkar vara i ropet för tillfället.

    Som ytterligare exempel, vi tillåter att folk får bosätta sig varsomhelst och även göra avdrag för resor till arbetet i de fall kollektiva färdsätt inte är tillgängliga. Men som glasögonbärare får du inte göra några avdrag för glasögon. Lycka till att jobba som programmerare om du inte ser vad som står på skärmen…

    Summan, 120 miljoner enligt V är att betrakta som felräkningskostnader i sammanhanget. Barnbidraget kostar cirka 25 miljarder, så glasögonbidraget skulle vara en halv procent av detta och motsvara en knapp 1000-lapp per barn och år.

  2. Jag håller med dig till stor del – men landar ändå i att höginkomsttagare kan bekosta sina barns glasögon. Kanske är jag lite rädd för ett sluttande plan, att vi snart i jämlikhetens namn ska bekosta allt åt alla ungefär. Kanske är jag bara nojig 😉 Det vore i så fall inte första gången. Jag kan förstås se rättvisan i att alla barns glasögon ska bekostas av staten och på ett sätt har medel- och höginkomsttagare redan betalat dem genom högre skatt (i absoluta kronor). Jag är väldigt långt ifrån politiken och stapplar lite mellan ideologin och praktiken, antar jag.

  3. Generell socialpolitik innebär att rika och fattiga vårdas på samma sjukhus, går i samma skolor, har samma regler då det gäller tekniska hjälpmedel (typ glasögon och rullstolar) och personlig hjälp (LSS, hemtjänst etc). När det gäller att betala det hela så blir det en andra diskussion om vad som är rättvisa skatter. Under decennier har liberaler och socialister varit överens om en generell socialpolitik men oense om skatteskalorna. Några motiv för den generella socialpolitiken; undvika stigmatisering, slippa kontroll mot fusk, mindre administrativa kostnader och att undvika att vissa människor kommer i kläm.
    Pensionärer med förmögenhet bunden i fastigheter och småföretagare med förmögenhet bunden i dyra maskiner och/eller behov av att investera en stor del av sina inkomster har ofta kommit i kläm när det gällt sociala förmåner som varit inkomst- och/eller förmögenhetsprövade. Lönearbetande kan drabbas av en marginaleffekt om sociala förmåner inkomstprövas. Det kan ta bort incitamentet att själv förbättra sin inkomst.

Lämna ett svar till Niklas Nilsson Avbryt svar