Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

2 reaktioner på ”Årets insikter så här långt

  1. ”Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.”
    Där har du problemet.
    ”Insikten kommer med den förlösande uppkastningen.”
    Tyvärr har jag ingen källa på det citatet så eventuellt är det hittepå. Eller så gäller det tennis.

    • Jag är en vän av källkritik, men är beredd att acceptera citatet som vore det sant. Eller åtminstone alternativa fakta vilket ju är nästan lika bra. Ändå blir inte crossfitboxen mitt nya extrahem. (Jag köpte en yogamatta häromdagen och har en kettlebell som dörrstopp här hemma. Jag tittar lite på dem, tänker att de skulle kunna jobba med mig. Eller mot mig. Här skulle jag kunna kräkas i mitt eget badrum.)

Kommentera