Floppydisk, kritdamm och Nelson-räddning

image

Artefakter

Häromdagen gick min bra-att-ha-låda på jobbet inte längre att stänga och jag tvingades till en städinsats. Vad jag då fann fick mig att undra om jag kanske har varit lite för länge på min lärarpost.

Femtioöringar. De slutade vara giltigt betalningsmedel 2010, men de flesta slutade använda dem innan dess. Femtioöringarna känns ändå som ett tämligen modernt inslag i min låda.

Ett stoppur. Allvarligt alltså. Hur länge sedan var det jag behövde ett stoppur för att ta tid på mina elever när de håller tal? Tio år sedan? Femton? Av någon anledning förknippar jag också stoppuret med den tid då det fanns högtalare i klassrummen genom vilka elever, eller för all del lärare, kunde kallas till expeditionen. Vid tillfällen då expeditionspersonalen sedan glömde stänga av systemet kunde man ha ganska roligt.

Stoppuret känns rätt så samtida med disketten. Finns det i dagens datorer något utrymme att peta in en sådan diskett i? Kommer den information som finns på den där plastbiten någonsin kunna komma mig till del? Tänk om det är något viktigt. Från 1998, typ. Wikipedia upplyser mig om att disketten, eller floppydisken, förblev ett ledande lagringsmedium fram till omkring år 2000. Femton år sedan. Kanske kan jag fortsätta leva i okunskap om innehållet.

Det gula är en tavelkrita. Jag kan utan problem återkalla ljudet av en sådan mot svarta tavlan och känslan av kritdamm över hela händerna efter en lektion med föreläsning och tavelskrivande. Det vita, eller i det här fallet gula, dammet som gjorde högerärmens mudd på den svarta tröjan not so snygg. Jag kan se de misslyckade försöken att med torr tavelsudd försöka göra tavlan skrivbar igen. Och ljudet. Det liksom knattrande, smattrande lätet från en flitig krita. Inte alls som de mera inställsamma whiteboardpennorna.

Och så Nelson. Noshörningsungen som skulle räddas. Minns ni honom? Han föddes och dog 1995 och levde i elva dagar. En medfödd hjärnsjukdom ryckte honom ifrån oss allt för tidigt. På Wikipedia hittar man honom i kategorin ”Kända däggdjur”. Och så finns han i min bra-att-ha-låda, då. År 2015.

Jag känner mig som en dinosaurie. Jag kanske ska ta med eleverna på studiebesök till mitt arbetsrum på någon historielektion. De kommer att känna sig som arkeologer när de rotar fram dessa lämningar från svunna tider. Jag kommer att känna mig som ismannen Ötzi.

Men jag är lite förundrad över att jag inte hittade några diabilder i lådan. Inga diabilder, inga guldstjärnor och inga pekpinnar. Kanske är jag bara en mammut, inte en dinosaurie. Riktigt ungdomligt fräsch. Och när jag hade tömt lådan på gummisnoddar som frasande smulades sönder vid beröring fick mina artefakter plats igen. Så nu kan jag kanske köra tjugo år till ändå.

2 reaktioner på ”Floppydisk, kritdamm och Nelson-räddning

Kommentera