Ökad likvärdighet och kvalitet för eleverna – minskad arbetsbörda för lärarna

lottalexen-1200x807Jag läste för några dagar sedan i lokaltidningen att man för att försöka behålla fler lärare i Motala ska inventera deras arbetssituation och be dem berätta på vilka sätt deras arbetssituation skulle kunna förbättras. Det känns helt nödvändigt. Nu har jag visserligen själv valt att sluta som lärare, men vill ändå ge ett förslag: Inför heltidsmentorer.

I mentorskapet ingår ett ganska brett spektrum av uppgifter och det är dessutom beroende av vilka elever du är mentor för. Uppdragets tyngd kan sannerligen variera. Här följer några exempel på vad som ingår (på gymnasienivå):

Att hålla koll på elevernas närvaro/frånvaro (och då menar jag förstås inte bara i lärarens egna ämnen utan i samtliga) är en baggis i vissa klasser och betydligt mer tidskrävande i andra. En del elever kräver många åtgärder, samtal och möten – många ger inte läraren något merarbete alls. Det spelar ganska stor roll om du har fem elever med frånvaroproblem eller noll.

Utvecklingssamtal hålls varje termin. Det låter inte så mycket att sitta ca tjugo minuter med respektive elev och vårdnadshavare, men samtalet kräver förstås förberedelser. Läraren har eleven i ett eller två ämnen, men ska ändå i någon mån tala även om de andra ämnena. Här diskuteras också elevens allmänna välmående och trivsel, framtidsplaner och annat smått och gott. I lärarens knä hamnar då t.ex. frågor om missnöje med lärare/undervisning/betygsättning, elevers hälsa, vårdnadshavares kommunikationsproblem och annat som förstås måste hanteras vidare. Att klämma in utvecklingssamtalen mellan lektioner är ingen lek och att jobba några kvällar är inte alltid enkelt eller självklart. Att förbereda eller efterarbeta lektioner under utvecklingssamtalveckor är också svårt att hinna. Och att utnyttja den där halvtimmen mellan 17.30 och 18, då någon ”glömde att det var samtal” är inte så lätt heller.

Mentorstid (klassråd) är för all del trevligt. Ändå tänker jag att en heltidsmentor skulle kunna utnyttja tiden bättre. Jag får i alla fall själv erkänna att jag la betydligt mindre tid på att planera mentorstiden än mina lektioner. Tiden kan utnyttjas bättre om någon med en klar agenda och adekvat kompetens håller i den. Allmän studieteknik, studie- och yrkesvägledning, livsstilsfrågor och övergripande information av olika karaktär gör sig bra på denna tid.

Många elever klarar sina studier och mår bra. Det är underbart. Men ett inte försumbart antal elever har problem. Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Från självskadebeteende till allmän lathet. Från sömnproblem till förlust av en förälder. Från mobbning till underkänt i flera kurser. Skolk, droger, graviditet, hedersförtryck, övergrepp, ångest, ätstörning, telefonberoende, spelmissbruk, stress – listan kan göras hur lång som helst. En heltidsmentor med rätt utbildning skulle vara bra mycket bättre på att hantera dessa problem än vad i alla fall jag var. Jag har läst böcker om självskadebeteende och en uppsjö av artiklar om diverse av problemen på listan, men jag är rätt så säker på att någon med rätt utbildning  skulle kunna hantera de flesta frågorna bättre än vad jag kunde. Eller åtminstone snabbare, då den personen bör ha större koll just på ungdomars problem och vilken väg man bör gå för att hjälpa. Jag fick gå till bibblan och elevvården. En proffsmentor kan förhoppningsvis gå direkt till sina egna kunskaper alternativt omgående hjälpa eleven till rätt person/instans.

En lärare förväntas vara lite av en hobby-SYV:are och ha koll på vilka kurser som är strategiskt bra att välja beroende på vad eleven tänker sig för framtid. En heltidsmentor skulle kunna ha bättre koll. Bättre än vad jag hade åtminstone.

Lära-känna-eftermiddagar och myskvällar. Övernattningsjippon. Don’t drink and drive-seminarier. Mässbesök. Sådana saker slukar en hel del tid. De är förvisso också ofta trevliga, men då kan heltidsmentorn få den trevligheten och läraren få tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner/examinationer i stället.

Åtgärdsplaner, ledighetsansökningar, CSN-koll, speciallösningar för idrottselever på träningsläger, genomgång av studieplaner, utvärderingar, blankettjagande, uppgiftstjatande. Det är många små bäckar. En rejält stor å.

Jag tror att det vore bättre för eleverna att ha en oberoende mentor, någon som inte sätter betyg på dem. Någon som är insatt i de mera övergripande frågor som rör skola och ungdomar. En person som är mentor i flera klasser kan göra samordningsvinster och får dessutom en bättre överblick över skolan. Professionella mentorer skulle bidra till en ökad likvärdighet för eleverna. Och jag tror att det vore bättre om lärarna fick lägga tid och energi på att göra undervisningen och kunskapsutvecklingen så bra som möjligt.

Så. Det var ett förslag. Jag är säker på att mina f.d. kolleger har många andra goda tankar om hur lärarnas arbetssituation kan bli bättre.

Hur blev det här med lärarlönelyftet, Gustav?

IMG_3186

Inte längre lärare – men medborgare

Hej Gustav Fridolin

Efter att ha slutat som gymnasielärare i juni kan jag ibland känna en längtan efter eleverna, kollegerna och undervisningen, men jag är ändå väldigt glad att jag inte är lärare nu. För hur blev det där med lärarlönelyftet (LLL) egentligen? Jag vet att det har skrivits spaltmeter om detta, men vill ändå lägga till ytterligare några rader:

Drygt en tredjedel av landets lärare har fått eller får snart en löneökning på ca 3000 kronor. Hur fördelningen går till ser lite olika ut i olika kommuner, men grovt sagt handlar det som du vet om dessa siffror. Det är huvudmännen som fått i uppdrag av dig att avgöra vilka lärare som ska få ta del av LLL och många av dem har gått ut i media och förklarat att de inte reder ut den uppgiften eller att de finner systemet galet. Att som rektor bestämma vilka 15 av 45 lärare som ska få 3000 kronor och vilka 30 som ska få 0 kronor är förstås ingen lek. Att dra gränsen mellan lärare nr 15 och lärare nr 16 på listan måste svida. Och är lärare 17, 18 och 19 verkligen märkbart sämre än lärare 15? Är de 3000 kronor sämre? Den som jobbar på en skola med många väldigt duktiga kolleger riskerar förstås att inte få ta del av LLL trots att hen kanske är en bättre lärare än flera av dem som på en annan skola, med lägre lärarkvalitet, fått ta del av LLL. Lite som när 5:orna tog slut om du gick i en bra klass i det gamla relativa betygssystemets tid.

Alltså hur tänkte du, Gustav Fridolin? Tänkte du att den majoritet av lärare som inte fick det här rejäla lönelyftet, för 3000 kronor är mycket, skulle bli sporrade? Att de skulle tänka ”Nu jäklar ska jag snäppa upp mig för att visa att jag minsann är lika bra som  de lärare som just bedömdes vara 3000 kronor bättre än jag”? Några reagerar säkert så. Men många vittnar om att effekten blir motsatt. Likaså berättar åtskilliga, faktiskt oroväckande många, lärare i media om hur stämningen på deras arbetsplatser har försämrats och hur både de som fått och de som inte fått mår dåligt av LLL-cirkusen, hur känslan av A- och B-lag ligger som en klibbig matta i skolkorridorerna.

Var detta verkligen så svårt att förutse? Jag applåderar att du tillförde skolan tre miljarder kronor. Det behövdes verkligen. Vi behöver både höja kvalitén och behålla lärarna. Skolan och läraryrket måste bli attraktivare, hur slitet det än låter. Men igen – gick det verkligen inte att ana sig till konsekvenserna av LLL-upplägget? Eller var kanske en dold avsikt med projektet att få lärare att säga upp sig, söka sig till annan skola och där få en högre lön – och därmed höja lärarlönerna mera generellt än vad LLL kan? Fast på bekostnad av kommunerna då. Och på bekostnad av lärare som vill stanna på sin arbetsplats. Och på bekostnad av eleverna. Just i tider av lärarbrist är det kanske inte rätt läge att skaka om allt för mycket i klassrummen?

Här i Motala fick frågan en extra knorr. Eftersom du gav kommunerna lite fria händer med fördelningen valde man här att, åtminstone på flera skolor, inte låta förstelärarna få möjlighet att ta del av LLL. Det kunde kanske tyckas rimligt vid en första anblick – de hade ju ändå fått 5000-6500 kronor mer i månadslön genom att kliva på en förstelärartjänst – men vid närmare eftertanke var det kanske inte så rättvist. Deras förordnande är tidsbegränsat, och lönepåslaget försvinner när de inte längre är förstelärare. Det skulle innebära att en förstelärare som inte förlänger sin förstelärartjänst halkar efter lönemässigt. Då fick bildningsnämnden ordförande enligt egen utsago lite panik och fattade ett ordförandebeslut på att ge samtliga 63 förstelärare i kommunen ett lönepåslag på 3000 kronor av kommunens pengar. Rakt av. Till synes utan att fundera över om kanske några av dem som inte fick LLL faktiskt är mer värda de 3000 kronorna än några av förstelärarna. Förstelärarna är förstås kompetenta, annars hade de inte fått tjänsten. Jag menar verkligen inte att förringa dem. Men de är inte med självklarhet bättre än ”alla de andra”. De har fått sin förstelärartjänst för att de har sökt den eller i några fall tillfrågats. Inte för att de med självklarhet är bättre än alla andra. Undrar hur detta känns för den majoritet av lärare som inte fick LLL-pengar. Undra om de känner :”Oj, vilken morot för mig. Nu ska jag ta i från tårna. Det här lönegapet på 9500 spänn ger mig vingar”. Oppositionen har ifrågasatt beslutet. Det tycker jag verkligen att de gör rätt i. Exakt hur bråttom kunde det vara att ge förstelärarna definitivt besked om löneökning? Fanns det inte något utrymme att dryfta saken med nämnden?

Så du ser Gustav. Det blev lite rörigt tycker jag, det här med lärarlönelyftet. En i grunden god tanke fick nog inte landa helt innan den sjösattes. Så då är frågan hur du ser på det här nu. Jag skulle verkligen vilja veta, även om jag inte längre är lärare. Jag har barn i skolan och jag är medborgare. Jag bryr mig, och det tror jag att du också gör. Men berätta alltså gärna hur. Jag fattar inte riktigt.

 

Tio tankar om den svenska skolan

IMG_3182Efter nitton år som gymnasielärare lämnar jag alltså yrket. Mitt hjärta är både tungt och lätt. Jag lämnar något jag älskar att göra (undervisa elever) för något aningen oklart men ändå mycket lockande (ptja, vad gör egentligen en utbildningsstrateg på yrkeshögskolan?) och jag vill lämna några hälsningar till och om skolan efter mig. Nitton års erfarenhet och ett hjärta som bultar för den svenska skolan ger mig rätt att göra det.

Allra först vill jag säga till ungdomar som står i begrepp att göra sina yrkesval: Våga utbilda er till lärare. Det är ett fantastiskt yrke. Att träffa elever, att lära ut och att lära sig är något att älska om ni frågar mig. Jag har själv dessutom haft turen att jobba på en enligt mig underbar skola – Platengymnasiet. Jag ångrar inte en dag (även om jag svurit en del dagar). Med det sagt vill jag ändå lyfta fram några av de problem jag anser att skolan idag generellt brottas med och ge några förbättringstips.

  1. Ja, skolan är till för eleverna. Självklart. Men det innebär inte att eleverna har alla rättigheter och lärarna/skolan alla skyldigheter. Lyft inte bort allt ansvar från eleverna. Våga ha höga förväntningar på eleverna. Mattelektionerna behöver kanske inte alltid göras roligare och eleverna behöver kanske inte alltid få välja både examinationsform och examinationsdag. Inte heller behöver all undervisning utgå från elevernas intressen och faktiskt är det också orimligt att utgå från alla elevers individuella nivå. Åtminstone med de ramar och faktorer som i praktiken styr arbetet idag. De flesta lärare har fler undervisningstimmar och ofta fler elever idag än för tio eller tjugo år sedan. Till det kommer ett större administrativt arbete som tuggar friskt på arbetstiden.
  2. Just det, det där administrativa. Statistik, inrapporteringar, åtgärdsplaner, protokoll, utvärderingar och liknande är i de flesta fall bra saker. Det är ofta en trygghet både för individ och samhälle att dokumentationen finns. Men det går inte att blunda för att det tar en hel del tid i anspråk, tid som tidigare kunde läggas på mera undervisningskopplad verksamhet. Här behövs förändring, exempelvis genom att anställa lärarassistenter och heltidsmentorer:
  3. Anställ heltidsmentorer. Idag lägger lärarna en hel del tid på utvecklingssamtal, hantering av ledighetsansökningar, studieupplägg och diskussioner vid F-varningar, diskussioner om frånvaro, hantering av fuskärenden, föräldrakontakter, försök till stöttning vid ohälsa eller problem hemma, konflikthantering och helt enkelt en himla massa saker som är viktiga men som inte är direkt kopplade till undervisningen. I många fall tror jag att en professionell mentor skulle kunna göra det jobbet bättre än vad åtminstone jag kan. En sådan mentor skulle ha bättre koll på alla de saker jag radade upp och dessutom vara en mera oberoende samtalspartner för eleverna. Det är inte så enkelt för elever att säga direkt till mig att de är missnöjda med min undervisning, eller någon av mina vänners/kollegers undervisning och det är inte alla som vill berätta känsliga saker för den som sedan ska undervisa dem fem timmar i veckan samt sätta betyg på dem. Att lyfta bort mentorskapet från lärarna skulle ge mer tid till för- och efterarbete och för elevkontakter kopplade till ämne och undervisning. Dessutom skulle alltså eleverna få kunnigare och mera oberoende mentorer. Visst skulle det kosta. Det gör också nästa punkt:
  4. Höj lärarlönerna. Ska vi få bra lärare behöver vi betala för det. Lärarnas löner har relativt sett sjunkit under lång tid och ska vi idag få lärare att stanna samt kompetenta ungdomar att söka sig till yrket får vi nog lov att hosta upp. Media presenterar gång på gång rapporter som visar att allt fler lärare överväger att lämna yrket, och fler och fler gör tyvärr slag i saken. Jag ser det omkring mig. (Ja, för all del i mig själv också även om jag inte lämnar skolan p.g.a. lönen.) I Motala med närliggande kommuner ser vi nu också en besvärande rockad bland främst grundskollärare. Flera lärare byter kommun och höjer sin lön mycket. Den dränerade kommunen höjer till slut lönerna för nyanställda och lockar därmed lärare från en annan kommun. Och flyttcirkusen är i gång.
  5. Ge lärarna relevant fortbildning. Var försiktig med att på kommunal eller statlig nivå bestämma vad alla lärare behöver. Försök hålla det mera individuellt så tror jag att det blir större utdelning på insatta medel (både i form av tid och pengar).
  6. Gymnasieskolan ska vara en trygg plats, men inte ett kuddrum. Släpp in världen och värderingar.
  7. Lita på lärarna. Denna punkt kräver förstås att lärarna är värda att lita på. Det i sig bygger ungefär på de tidigare punkterna. Jag menar inte att lärare inte ska ifrågasättas, men det känns som att det börjar dra mot att lärare allt mer måste försvara både sin undervisning och sin betygsättning. Inte bara motivera alltså, utan försvara. Se till att vi har professionella lärare och lita sedan på dem, om än inte helt blint förstås.
  8. IT i skolan är både nödvändigt och bra. Men att många elever inte kan låta bli att interagera på sociala medier flera gånger under en lektion är bedrövligt. Skärp er. Slösa inte bort egen och andras tid. Passa också på att komma i tid till lektionerna, plugga till examinationerna, lyssna och delta och utvärdera er egen insats då och då. Och om ert deltidsjobb gör att ni inte klarar studierna så får ni kanske överväga att jobba mindre. (Ta åt er om skon passar.) Jag låter som en surtant här, jag vet. Men jag gillar er. Skarpt. Många av er gör dessutom alla dessa saker redan. Jag vet det också. Ändå behöver det sägas.
  9. Extern rättning av nationella prov vore bra. Nu är jag nere på detaljnivå, men det skulle spara lärartid och samtidigt ge en oberoende och mera likvärdig rättning. Och ja, även detta kostar. Jag vet.
  10. Och borde vi inte ha en statlig gymnasieskola?

Mycket mer kan självklart sägas om skolan, men dessa tio punkter får bli mitt bidrag idag. Jag vill också igen trycka på att läraryrket är ett fantastiskt yrke och jag vill också hävda att den svenska skolan är bra. Men bättre kan den bli.

 

Nej, Skolverket, jag håller inte med er

IMG_3182

En som inte håller med

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Skolverkets utspel angående nya bedömningsgrunderna för betygen D och B. Jag postade samma text på Skolverkets Facebooksida och fick dagen efter ett svar från dem:  ”Tack för dina viktiga synpunkter, vi tar med dem in i organisationen. Den här utvidgade innebörden gäller redan nu. Läs gärna mer här: http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/betyg-1.224485″.

Det var ju fint att de svarade så snabbt, och de svarade mig dessutom på Twitter, men jag måste ändå vidhålla att detta förefaller vara knas.

Skolverket säger alltså via Facebook och Twitter till mig, efter att jag frågat dem om saken, att jag redan denna termin ska sätta betyg på nya grunder. Det är nu lördag den 7 maj. Söndag den 29 maj ska mina avgångselever ha fått sina betyg. Ännu har inte Skolverket meddelat min skola att vi ska börja jobba annorlunda. Maj är för många lärare den mest hektiska månaden med nationella prov och slutspurt i kurserna. Även om Skolverket skulle drista sig till att mejla samtliga lärare om de nya reglerna eller skicka ut ambulerande reformatorer finns det risk att någon missar informationen. Kanske är någon sjukskriven ett par veckor och har begränsad koll på informationsflödet. Ingen väntar sig ju ändå en betygsreform med omedelbar verkan. Något sådant vore helt galet. ”En sådan här förändring kommer aldrig helt vältajmad. Men vi tycker att det vore fel att inte gå ut med möjligheten nu när betygen ska sättas”, säger dock Karin Hector-Stahre vid Skolverket. Men kan det allvarligt talat bli mindre vältajmat än så här?

Från och med häromdagen ska det alltså bli lättare att få betygen D och B. Fler ska få högre betyg. De elever som går ut nu har alltså lättare att få högre betyg än eleverna som lämnade skolan för snart ett år sedan eller tidigare. Har Skolverket redan hunnit bestämma vilka kompensatoriska grepp som ska tas när det gäller intagning till högskola och universitet? Som lärare vill jag kunna förmedla denna information till mina elever direkt, så att de vet vad som gäller. Söker de i en annan kvotgrupp, och vad innebär i sådana fall det för deras möjligheter att komma in på drömutbildningen? Har Skolverket redan lyckat räkna ut hur de nya, knappt sjösatta reglerna kommer att påverka betygen? Eller ska det helt enkelt bli lättare att komma in på en utbildning om man tar studenten i år jämfört med om man sjöngom studentens lyckliga dar redan förra året? Så kan det väl ändå inte vara?

När jag läser i länken Skolverket skickade till mig ser jag följande: ”Den här utvidgade innebörden gäller redan nu och den kommer också att förtydligas i Skolverkets allmänna råd och stödmaterial i höst.” För mig låter det högst anmärkningsvärt. Vi ska jobba annorlunda redan nu, och i höst ska vi få veta mera om hur vi ska jobba. Nu.

Nej, så här snabbt kan det inte behöva gå. Låt elever och lärare veta redan när de påbörjar en kurs hur bedömningsgrunderna ser ut. Tänk om några elever har ”släppt taget” lite om en kurs redan nu av rent taktiska skäl. Om de, kanske tillsammans med läraren, bedömt att ett B inte finns i sikte eftersom för få moment har legat på A. Nu är det för sent att ändra på det. Det som kanske kunde ha blivit ett B om vetskap om de sprillans nya reglerna funnits blir istället ett C. Eller E istället för D. Skillnaden kan låta blygsam, men det är den knappast för den elev som står och faller med den där poängen.

Elever och lärare måste få jobba med bättre framförhållning. När nu Skolverket med Fridolins goda minne inte låter oss göra det måste de åtminstone säkerställa att alla lärare i Sverige jobbar på samma sätt vid denna betygsättning. De måste också låta oss veta hur tidigare årskullar ska kompenseras vid ansökning till högskolan. Och de allmänna råden kan knappast anstå till i höst.

Knas är vad det är.

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Jag heter Lotta. Jag jobbar som gymnasielärare. Just nu har jag 127 nationella prov i svenska att rätta. Utöver det har jag den vanliga skolverksamheten med därtill hörande examinationer och rättning. Jag ska alldeles snart sätta betyg. Då föreslår ni en ändring i betygsättningsgrunderna. Jag tänker att ni nog är lite knas. Eller att ni har en helt annan humor än vad jag har. Ni tycker att vi ska ändra på kraven för D och B. Kanske ska vi det. MEN INTE I MAJ MÅNAD VA?! Den 29 maj ska jag ha satt betyg på mina avgångselever. NU funderar ni på att ändra betygskraven för dem. ”Den nya skrivningen kan tillämpas redan i vårens betygssättning”, står det i SvD och på Skolverkets hemsida.

”Det kan man absolut göra. Betygen sätts ju inte förrän kurserna är avslutade, säger enhetschef Karin Hector Stahre vid Skolverket.”

Alltså, Karin Hector Stahre, menar du allvar? När hade ni tänkt berätta det här för lärarkåren? Hur hade ni tänkt se till att de nya bedömningsgrunderna tillämpas konsekvent och rättvist i landet? Man kan säga att vi lärare har en del att stå i just nu. Att reformera betygssystemet, om än så lite, är det inte rätt tid för. En del treor i landet läste förresten färdigt religionskursen i höstas, en del gör det nu i vår. Ska samma årskull ha olika grunder för betygsättningen i samma kurs?

Nej va? Sitt ner i båten. Eller var urtydliga med att alla lärare i landet ska börja använda det nya systemet. Men då behöver vi också få veta exakt hur det ska fungera. Och helst för några månader sedan.

Förresten förstår jag inte ens om ni har föreslagit detta eller bestämt detta. Ni måste nog vänligen hjälpa mig att förstå. Men gör det kortfattat och enkelt, tack. Jag har lite annat att fixa med nu.

Hälsningar från Lotta Lexén, gymnasielärare som möjligen saknar sinne för humor

 

(”Vi är nöjda med Skolverkets förslag och hoppas kunna gå vidare snabbt”, säger Gustav Fridolin. Jag är inte alltid nöjd med Gustav Fridolin. Att vända skolan på 100 dagar gick inget vidare, och att reformera betygssystemet över en natt är kanske inte heller den briljantaste av idéer.)

Utmaning eller problem?

labyrint

Utmaning

Ibland kan jag uppleva en känsla av olust efter att ha läst en artikel eller hört ett politiskt uttalande. En känsla av att ha blivit lite lite lurad. Ändå har jag många gånger hållit med i sak.

Ann-Charlotte Marteus (Expressen) sätter fingret på en av de saker som jag nu förstår ligger bakom min olustkänsla: Ordvalet. Marteus lyfter i sin ledare Låt er inte luras av ”utmaningar” fram det ganska nya bruket av ordet ”utmaningar” som tycks ha blivit ersättningsord för ”problem”, utan att för den delen kunna sägas vara synonymt.

”Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten: de framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet”, skriver Marteus pricksäkert om politikers nybruk av ordet. Jag håller med. Det blir onekligen något mera flåshurtigt positivt över ett uttalande om man säger att man står inför en utmaning än om man kallar det, gud förbjude, för ett problem. Det är förstås trevligare om skolan står inför utmaningar än om den har problem. Och när Ygeman säger: ”Att avvisa 80 000 personer blir en stor utmaning”, kan man ju faktiskt ana en lite kittlande spänning under ytan. En härlig utmaning att sätta tänderna i och kanske till och med gå segrande ur. Margot Wallström, berättar Marteus, tycker tydligen att det smältande Arktis är en utmaning.

Själv tycker jag inte att politikers språkbruk är en utmaning, jag tycker att det är ett problem. Inte ett stort problem, sannerligen inte i paritet med ett smältande Arktis eller massavvisningar, men ändå ett problem. Det känns helt enkelt oärligt och får mig alltså att, utan att oftast veta varför, inte känna förtroende för det som sagts eller den som sagt det.

Marteus menar att ett skäl till uppsvinget för ”utmaning” säkert är att människor vill undvika att säga ”problem” i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism. Jag tror hon har rätt, men jag tror liksom hon inte att det hjälper. Jag tror snarare att det kan skapa en känsla av misstänksamhet mot uttalandena.

Förskönande ord och vaga uttryck kan vara bra. Jag vill sällan ha koll på människors diarréer utan accepterar villigt ett uttalande om ”krånglande mage” utan att känna mig det minsta lurad. Men skolan har inte en krånglande mage, den har problem. Det har Arktis också. Och flyktingkrisen innebär inte bara spännande utmaningar att sätta tänderna i.

Nu ska jag planera en veckomeny för min familj. Det är en utmaning.

 

 

Omyndigförklara inte mina elever

Våra elever ska stöttas. De som som är i behov av särskilt stöd ska få det. Vi  lärare ska jobba för att entusiasmera eleverna och göra vårt bästa för att de ska nå goda resultat. Självklart ska vi det. Skolan är till för eleverna, den finns inte där för att jag ska ha en arbetsplats eller för att skattepengarna ska ha någonstans att ta vägen.

Men Skolinspektionen får det faktiskt att låta lite som om ansvaret för lärandet ligger helt på skolan och inte alls på eleverna. ”Att lägga över ansvaret på eleverna när skolan inte lyckas med sitt uppdrag får aldrig vara lösningen”, säger Skolinspektionens Peter Ekborg. Uttalandet är del av en replik på en gymnasielärare Johan Svenssons debattartikel på temat där han bland annat säger följande: ”Jag har tagit del av inspektionens bedömning av Hvitfeldska gymnasiets stödåtgärder för svagpresterande elever. Kritiken går ut på att ”det finns tillfällen då lärare i sitt agerande utgår från att elevers eventuella svårigheter med studierna beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven”. Vidare konstaterar Skolinspektionen kritiskt att ”eleven förväntas anpassa sig till den utbildning som erbjuds”. Svensson berättar att ”när elever misslyckas med sina studier är min över 30-åriga erfarenhet som matematiklärare på gymnasiet att det nästan alltid beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven.”

Jag skulle vilja säga att båda har en poäng, men skolinspektör Ekborg menar att Svensson har helt fel och skriver att ”det synsätt som Johan Svensson ger uttryck för står i strid med skollagen”.

Jag håller med om att utlärandet är lärarens ansvar, men hävdar att inlärningen är beroende av elevens insats. Jag tror att få elever skulle säga emot mig. Alla som inte klarar det betyg de strävar efter, vare sig det är E eller A, är inte i behov av särskilda åtgärder. Många kan faktiskt fixa det genom att jobba hårdare. För en del kan det räcka med att inte vara beroende av att kolla av sin telefon tio gånger på en lektion och istället fokusera på undervisningen. För andra kan en timme eller två i veckan på skolans räknestuga vara det som fixar betyget. Någon kanske behöver säga upp sig från sitt extrajobb för att orka och hinna med skolarbetet. Vissa elever kan läsa ett kapitel om exempelvis imperialismen en gång och sedan komma ihåg allt och dessutom kunna sätta in det i ett större sammanhang, andra behöver läsa kapitlet fyra gånger och se ett youtubeklipp på samma tema innan fakta och förståelse börjar sätta sig. Några skulle ha lättare att ta till sig undervisningen om de hade med sig läromedel och anteckningsmaterial till varje lektion och några elever skulle behöva äta och sova bättre på fritiden så att de inte behöver ägna så mycket tid åt att göra dessa saker på lektionerna. Många gör redan sitt bästa och når de resultat de önskar.

Ge absolut stöd till de elever som behöver det! Anpassade uppgifter, längre provtid, senare inlämning, stödundervisning enskilt eller i grupp, studieplaneringshjälp, en assistent, dator, inlästa läromedel till exempel. Men avskriv inte ”egenskaper och omständigheter som är kopplade till eleven” som oviktiga faktorer i sammanhanget. Det är, tycker jag, att omyndigförklara eleverna. De flesta av mina elever jobbar hårt och engagerat och jag blir å deras vägnar aningen förolämpad av inställningen att ansvaret ligger helt på skolan. Det är eleverna som gör det största jobbet, inte jag. Och skulle de välja att inte lägga så mycket energi på skolan är det högst rimligt att det visar sig i resultaten och jag kan inte låta bli att tänka att en del av det ansvaret, den valmöjligheten, ligger på eleven. En och annan elev är förresten kanske rentav lat, alldeles utan att ha några bakomliggande problem.  Ja, jag hävdar att det kan ligga hos eleven.

(Och skulle en elev exempelvis sparka in en låst dörr till ett rum jag befinner mig i är jag benägen att påstå att hela ansvaret ligger på den eleven.)

Egentligen förstår jag inte riktigt hur det kunde bli en debatt av detta. Svensson påstår inte att alla är lata och att de skulle kunna få bättre betyg bara de skärpte till sig lite. Hur kan Skolinspektionen reagera så hårt på hans artikel och till och med säga att hans synsätt strider mot skollagen?

Hannah Franks, aktivitetspedagog, tycker liksom Ekborg att Svenssons tankar om elevansvar är obehagliga: ”Det är en billig utväg att skylla på elevens dåliga inställning, i stället för att börja reflektera över våra egna pedagogiska förhållningssätt och utlärningsmetoder. Gör matematikundervisningen mer attraktiv och intressant, även för den ointresserade!” skriver hon.

Jamen det är väl självklart. Jag har svårt att tro att Svensson inte begrundar utlärningsmetoderna. Den lärare som anser att elever har ett ansvar för sin inlärning struntar väl inte med självklarhet i att reflektera över och förbättra sin undervisning?

Alla behöver göra sitt bästa i skolan. Lärare såväl som elever. Men mina elever är individer som i de flesta fall kan och bör ta eget ansvar. Friskriv inte alla från det bara för att det finns elever som behöver (och ska ha!) särskilt stöd.

Den här filmen har något år på nacken, men jag känner att den passar in här:

 

 

 

När varken trigger warnings eller bannlysning räcker – stoppa allt!

Alfons_Åberg_01_-_PNG

(Bild: Rabén & Sjögren och Gunilla Bergström)

För några veckor läste jag att ett föräldrapar i Malmö hade anmält sonens förskola till Skolinspektionen eftersom sonen fått återkommande mardrömmar efter att förskolan hade visat en Alfons Åberg-film. Åldergränsen på filmen var satt till 0 år. Jag höjde på ögonbrynen när jag läste detta men skrev inget om det – det var ju trots allt bara en familj det handlade om. Att några personer har en åsikt som avviker från min är knappast något att gå i taket över, även om jag tyckte att en Skolinspektionsanmälan lät lite kraftfullt i sammanhanget.

Men nu häpnar jag.

Idag läser jag i Sydsvenskan att Malmö stad och den aktuella förskolan, efter begäran om utredning från Skolinspektionen, har beslutat att förskolan inte ska visa någon film alls under en tid. Här stannade det alltså varken vid trigger warning eller bannlysning av Alfonsrullen, utan all film bannlystes. Dessutom ska förskolan varje morgon anslå samtliga aktiviteter som kan komma i fråga under dagen.

Lägg av.

Den aktuella utbildningschefen håller med om att Alfons Åberg är väletablerad barnkultur men konstaterar också att de individuella upplevelserna är olika. Självklart är de det. Men hur lågt kommer ribban att behöva läggas om alla individer har veto och tolkningsföreträde?

Aftonbladet berättar att en riksdagsledamot för Liberalerna (Christer Nylander, vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott) ser annorlunda på saken. Han säger:

”- Om föräldrar curlar sina barn är deras egna val, men förskolan och skolan får inte tveka att ta upp och diskutera svåra saker som aggressivitet, våld och mobbning. Livet är faktiskt ibland värre än en film med Alfons Åberg, säger han till Aftonbladet och fortsätter:

– Förskolan ska vara en plats med pedagogiska ambitioner. Därför är det en naturlig del i förskolans och skolans verksamhet att också diskutera livets obehagliga inslag.”

Jag håller med. Hotel Rwanda – nej; Alfons Åberg – ja.

 

(Om trigger warnings har jag tidigare skrivit här, här och här.)

 

Kommer Milles pappas svärmor förlåta honom?

moaochmille

Läskiga grejer

Mina tankar om trigger warnings aktualiserades då  alltid intressanta Sakine Madon för några dagar sedan skrev en ledare om detta i Expressen och jag känner att jag måste skriva liiiite till om ämnet. Sedan jag sist skrev om detta har ju årets julkalender visats och Madon tar upp exempel på kritik som riktats mot programmet. Bland annat berättar hon att anmälare upprörs över att barnen i kalendern dricker öl. Alkoholfri. På 1500-talet. Att kidsen i en tidsresa pimplar lite alkoholfri öl (och grinar illa) ses som en uppmuntran till minderåriga att dricka öl. Dessutom visas exempelvis barnarbete före skolpliktstiden, något som enligt annan anmälare kan anses uppvigla till skolk. Helt enkelt inspirerar julkalendern barn att supa och skolka och är därmed förkastlig – eller åtminstone i behov av trigger warnings.

Andra föräldrar, berättar Madon, har anmält Lisebergs halloweenkampanj i vilken barn syns till hälften sminkade som zombies. Jag håller med om att barnen är (underbart) läskigt sminkade men kan inte se det förskräckliga i detta. En anmälare menar att ”Barn­en framställs i reklamen som de har blivit slagna och misshandlade. Misshandel av barn framställs som något häftigt, som ska ge skräm­seleffekt samtidigt som det blir glorifierat.” Som väl är sa Reklamombudsmannen följande om saken: ”Opinionsnämnden anser att en genomsnittskonsument sannolikt förstår att annonserna visar en fantasisituation som anspelar på halloween. Även om vissa barn kan uppfatta bilden som skrämmande är barns kän­ne­dom om halloween sannolikt så stor att de kopplar samman bilderna med halloweenfirande.”  En pojke med Asperger syndrom hade blivit orolig av bilderna och frågat om det var på riktigt. Det är förstås jobbigt och jag menar inte att förringa den familjen problematik, men jag anser inte att samhället ska inrättas efter den nivån, lika lite som vi kan undvika allt som någon kan finna förvirrande eller stötande. En zombiekampanj vid halloween är inte en barn-förtjänar-stryk-kampanj, lika lite som Kungliga Operan i sin Svansjönkampanj vill ge uttryck för att färgade får, eller till och med bör, utsättas för våld och ska ha lägre löner.

Borde jag förresten sluta undervisa om franska revolutionen? Dekapitering av statsöverhuvud är ju inget jag vill uppmuntra till. Och slavhandel är inget jag kan skriva under på. Inte heller vill jag att mina elever ska tänka att det vore bättre utan kvinnlig rösträtt. Kanske borde jag lägga ned hela historieundervisningen så att jag inte ger någon några idéer eller förvirrar någon. Å andra sidan törs jag knappt lägga någon värdering i något i undervisningen. ”Ja, ungdomar, rösträtt – vad tycker vi om det? Ska kvinnor få rösta? Säg inte högt vad ni tänker, det skulle kunna vara kränkande, men skriv ned utförliga och nyanserade tankar om detta och lämna in till mig. Eller bränn. Vem är jag att värdera er? Och i svenskan skippar vi kanske debatterna i år. Visserligen ska ni visa att ni kan argumentera och att ni kan vara både utförliga och nyanserade, men risken är för stor att ni uttrycker en åsikt som gör någon upprörd.”

För några år sedan hade min äldsta son en rafflande läsebok i lågstadiet. Den handlade om barnen Moa och Mille och deras klasskamrater. Jag såg alltid fram mot veckans läsläxa och ibland kunde jag inte låta bli att läsa i förväg. Hur skulle det gå för Dannes farsa som satt i fängelse för droghandel? Kommer Marjam någonsin få dansa disco trots att hon bär hijab? Ska den överintelligenta Ruben knäcka den sociala koden? Vad säger Migrationsverket om den Ugandafödda pojkens mamma som han knappt själv känner igen? Och framför allt: Hur ska det gå för Milles pappa som lämnar sin familj för en flygvärdinna och som därmed bannlyses från julfirande med familjen av svärmor? Jag antar att författaren hade vinnlagt sig om att inkludera alla. Jag är inte säker på att det fungerade. Men inte skulle jag drömma om att anmäla denna publikation. Det gjorde dock andra. Bland annat på en skola i Norrköping plockades boken bort efter att en upprörd förälder hört av sig och ansett den vara diskriminerande mot muslimer. Och faktiskt fanns inte Moa och Mille kvar när min nästa son uppnådde samma årskurs.

Det här är förstås bara enstaka exempel, men tillsammans börja de bilda ett oroväckande mönster. Jag vill inte ha ett samhälle som är helt inriktat på att inte uppröra någon. Jag är beredd att gråta, bli rädd och arg. Det växer jag av. Jag vill inte leva i The Truman show. Tillrättaläggande och censur ska vi vara väldigt försiktiga med.

(PS. Milles pappa återvände till familjen och Milles mamma förlät honom till slut. Hur svärmor kände minns jag inte riktigt. Men jag skulle gärna vilja veta hur de hade det ett år senare och hur det gick för Danne.)