En obildad nämnd?

IMG_3186I tisdags var jag på ett möte och fem dagar senare är jag fortfarande arg. Och bekymrad. Kan jag lita på att bildningsnämnden och -förvaltningen i Motala gör ett bra jobb?

Förra fredagen kom ett mejl från barnens skola, Vätternskolan. I det framgick att upptagningsområdena för grundskolorna i Motala ska förändras för att minska de socioekonomiska skillnaderna. Det stod också att ”Första versionen av förslaget påverkar: ° förturen från förskolan Vättern till förskoleklass på Vätternskolan. ° nya ansökningsförfarande för barn till årskurs fyra.”

Av detta förstod jag inte att de menade att barn som redan går på Vätternskolan ska behöva söka om sin plats till årskurs fyra och tvingas byta skola om någon från det nya upptagningsområdet vill ha deras plats. Vätternskolan har alltså sedan start haft hela Motala som upptagningsområde och barnen där kommer följaktligen från alla delar av staden. Många skulle alltså beröras av detta och riskera att tvingas bort från skolan. De barn som går på förskolan Vättern och som därmed har platsgaranti till förskoleklass på Vättern skulle fråntas den, trots att de redan givits den. Syskonförstur skulle också underordnas upptagningsområde i prioriteringsordningen.

På torsdagskvällen hade skolrådet på Vättern fått detta klart för sig, och sex dagar senare skulle nämnden besluta i frågan. Skolrådet fann förslaget alldeles galet, ett extra skolråd utlystes och beslutet sköts upp till januari.

Detta extra skolråd deltog jag alltså i. Aulan på Vättern var fullsatt av föräldrar till Vätternbarn och på podiet stod bildningsnämndens ordförande Nicklas Rudberg (S),  tf chef för bildningsförvaltningen Johnny Thorén, verksamhetschefen, en kommunikatör och ett par nämndemän.

Kvällen före mötet hade jag läst vad skollagen sa om placering av elever. Den var tydlig: elever kan inte mot vårdnadshavarens önskan flyttas från en skola som de fått en placering på såvida det inte innebär betydande organisatoriska eller ekonomiska problem för kommunen att låta eleven gå kvar, eller om eleven utgör ett hot mot andra. Jag blev lugn när jag läste detta, här stod ju klart att det de föreslog inte kan genomföras. Sedan blev jag orolig. Om jag så enkelt kan hitta och förstå detta måste självklart de som lagt fram förslaget också ha sett det. Nämnd, förvaltning och verksamhetschef kan inte alla ha missat detta. De måste alltså anse att det går att kringgå detta. (Dagen efter mötet ringde jag till Skolverket som direkt bekräftade vår tolkning.)

På mötet försökte vi föräldrar få svar bland mycket annat på frågan om hur de såg på vad skollagen säger om deras förslag. Nicklas Rudberg berättade flera gånger att de tolkat det som att man med hänvisning till närhetsprincipen visst kan byta ut barnen. Vi försökte få veta hur den tolkningen gått till och läste upp aktuell passage ur lagen. Vi fick inget svar. Johnny Thorén sa att han inte skulle drömma om att lägga ett förslag som bröt mot lagen och att de skulle se över saken. Det var för all del bra, men ännu bättre vore förstås om de hade haft koll från början. Mötet gällde ju ändå just den saken. Någon förälder hänvisade till prejudicerande fall, och Rudberg kontrade med att det fanns exempel på skolor man flyttat elever ifrån. När de lagt ner. Jo. lite svårt att ha kvar eleverna på en nedlagd skola.

Nu tycker jag inte att det ska spela någon roll vad skollagen säger. Inte ens om de faktiskt har all rätt att flytta runt barnen är det rätt att göra det. Det självklara att göra är förstås att låta de barn som redan går på skolan gå kvar och att låta de barn som redan fått ett löfte om att få börja på skolan göra det. Den socioekonomiska utjämningen kommer ändå att rulla på då alla barn som söker till skolan gör det under de nya förutsättningarna.

Att nämnd och förvaltning skulle tvingas backa från förslaget om att kicka ut barn från Vättern var uppenbart, men jag blev ändå inte lugn. Tvärtom. Jag var och är rejält upprörd över att de kan tänka sig att göra det och dessutom upprepa att ”forskning visar att det blir bäst för alla”. Knappast för de elever som mot sin vilja flyttas till en ny skola. Men där kan förstås elevhälsan ta hand om dem, som verksamhetschefen hjälpsamt infogade. Rudberg inflikade att de ju inte kan se till individen.

Det bekymrar mig också att både Rudberg och Thorén hävdar att den här frågan har stötts och blötts helt öppet, att vi visst har informerats om vad som är på gång. Det hänvisades till offentlighetsprincipen. Framför dem fanns alltså en fullsatt aula och ingen i publiken hade före torsdagens skolråd förstått detta. De måste alltså mena att vi är lite dumma i huvudet eller kanske att vi inte alls bryr oss.

En av mina vänner har begärt ut de handlingar som finns i ärendet och läst protokoll från bildningsnämnden. Hon har onödigt många högskolepoäng och jobbar en del med myndigheter. Hon hittade inget mer än ytterst vaga ledtrådar.

Bildningsnämndens ordförandes bemötande av oss föräldrar var enligt mig under all kritik. Vi fick inte veta vad de bygger sitt förslag på, vilken forskning de lutar sig mot eller vilka konsekvensanalyser som gjorts. Bara att all forskning visar att det här är bäst för alla och att vi minsann har vetat om det här.

Dagen efter backade de, förstås. I ett pressmeddelande sa Rudberg: ”Vi rör inte de befintliga klasserna. Är en elev antagen på enheten får barnet följa sin klass.”

Tack, generöst. Inte för att ni hade något val. Men hur kunde ni ens komma på tanken?

Kommunen bestämmer över skolan. I min kommun har vi nämnd och förvaltning som jobbar så här. Jag är bekymrad.

 

PS. Jag talar direkt inte i egen sak här, mina barn är för gamla för att beröras av dessa stollerier. Men som kommuninvånare är jag förstås berörd. Illa berörd.

 

Tillägg: Torsdagsmötet var visst inte ett skolråd utan ett förskoleråd. Det var alltså förskolerådet som såg till att informationen om detta spreds till föräldrar med barn i grundskolan. Ännu värre, med andra ord.

Svart och vitt i Svansjön

Skärmklipp 2015-11-11 20.38.24

Bild från Expressen (se länk i texten)

Kungliga Operan behöver en trigger warning.

I Mats Eks uppsättning av Svansjön spelar Clyde Emmanuel Archer huvudrollen som prinsen. Det är han som syns på bilden här, en bild som också satt som reklamaffisch för Svansjön i Operans fönster till nyligen. Många har blivit mycket upprörda över rasismen i bilden och Operan fann för gott att ta bort den. En av många som reagerat är Araia Ghirmai Sebhatu, grundare av organisationen Black Coffe som samlar svarta, feministiska afrikansvenskar. Till Expressen säger han bl.a. så här:

”Bilden påminner om attentatet i Trollhättan där den afrikansvenska ungdomen blev nedhuggen och mördad av den högerextrema terroristen.”

Han säger också:

”Vi är inte välkomna i kultursektorn och absolut inte till Operan. Bilden är också symptomatisk för hur afrikansvenskars villkor ser ut på arbetsmarknaden i övrigt – vi dominerar låglönarbetena och har den mest markanta lönestagnationen av alla grupper. Våld mot afrikaners kroppar, säkerhet och villkor är helt acceptabelt enligt den här bilden.”

Är det bara jag som tänker ”Va?”

Jag kan se att det är möjliga tolkningar av bilden och att den kan sticka i ögonen, men att dra de slutsatser som Araia Ghirmai Sebhatu drar tycker jag är att gå för långt. Att påstå att bilden säger att våld mot afrikaners kroppar är helt acceptabelt är väl ändå att ta i?

Alltså, Clyde Emmanuel Archer är färgad. Ja. Han är också en av huvudrollsinnehavarna i Svansjön. Att reducera honom till en färg och en förtryckt folkgrupp är enligt mig att förminska honom. Att rasifiera honom. Att göra hans hudfärg till hans identitet. Jag menar inte att det är okomplicerat och jag menar verkligen inte att rasism mot afrikaner inte är vanligt. Jag menar bara att den här bilden i mina ögon inte är rasistisk.

”Mannen på bilden är en av Kungliga Balettens bästa dansare varför han har fått rollen som prinsen och syns på affischen, säger Torbjörn Eriksson, press- och informationschef På Kungliga Operan”, fortfarande enligt Expressen. Efter protesterna valde man alltså ändå att ta bort den. Jag undrar om man har ersatt den och om Archer i sådana fall får vara med på den nya affischen. Fastän han är färgad. Och vad man gjort med den högerextrema terroristfoten. (Som för övrigt är asiatisk.)

 

(Faktiskt ser jag inte en lidande man på bilden. Jag ser en man fylld av känslor. Lider han så tänker jag mig kärleksrelaterad smärta, något bitterljuvt. Det är en vacker, fängslande bild och jag får lust att gå på Operan och se en balett.)

Varning för åsikt

varningHur madrasserad ska skolan vara? Elever på Globala skolan (gymnasieskola i Stockholm) kräver tydligen trigger warnings och jag blir lite matt. Jag kan förstå att man skulle varna eleverna i fall ett filmklipp man ska titta på innehåller människor som dör på riktigt eller om man av någon anledning ska visa autentiska bilder på aborterade foster, men det verkar inte bara vara den typen av inslag som man nu ska varna för. Så här säger skolans rektor Pernilla Ericols till  Lärarnas Nyheter när de frågar vad eleverna vill bli varnade för: ”Det kan vara våldtäktsscener eller rasism i filmer och böcker som används i undervisningen. Men det kan också vara skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer som upplevs som normförstärkande.”

Hon förklarar vidare att frågan inte är okomplicerad då det är oklart vad eleverna ska kunna välja att inte ta del av.

Jo. Att flagga för känsligt innehåll är en sak, och fullkomligt rimligt att göra i vissa fall, men ska man som elev kunna välja bort de verken? Och vad är ens känsligt innehåll? Om skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer ska kräva trigger warning blir inte många verk utan varningsprick.

Att läsa om eller se en film som porträtterar homosexuell kärlek / heterosexuell kärlek /annan sexuell kärlek / köttätande / vegetarianism / kommunism / kapitalism / fetma / rashat / kristendom / buddism / fattigdom /övergrepp / krig / kantareller / sjukdomar / förtryck är ju inte detsamma som att gå på live-sex-föreställning eller resa till ett krigförande land. Däremot kan det ge nya insikter i de olika ämnena, vilket ofta kan vara positivt och kanske till och med kan ligga i skolans uppdrag. Att ta del av ämnen man inte är bekväm med torde ofta kunna vara bättre att göra inom skolans väggar och med diskussioner kring ämnena än att snubbla över dem i andra miljöer.

Självklart anpassar vi lärare redan en del. Vet jag att en elev har förlorat en förälder i en bilolycka väljer jag inte en film / bok som behandlar just det. Men det betyder inte att döden över huvud taget inte kan diskuteras i klassen under de tre gymnasieåren.

Om vi ska ta bort saker, för jag är rädd att trigger warnings i förlängningen kan leda till att ämnen / teman plockas bort av lärare som är rädda för att kränka någon, blir skolan förvisso väldigt trygg. Trygg som en överbeskyddande mors famn. Helt utan gupp och helt utan förrädiska bananskal. Men inte på ett bra sätt. Det är ju i skolan du ska utmana och utveckla dina tankar och din världsbild. Inte bäddas in i en snuttefilt och puttas utom räckhåll för normförstärkande skildringar eller annat otäckt. Världen kryllar av krig, rasism, övergrepp och heterosexuell kärlek mellan vita personer. Det slutar inte existera för att vi drar för gardinerna.

Det här fenomenet är varken nytt eller svenskt. Sedan en tid tillbaka breder det (sakta) ut sig på amerikanska (och även svenska) universitet. Tidigare i år gick fyra litteraturstudenter i Columbia till storms mot bland annat Ovidius Metamorfoser, ett ca två tusen år gammalt verk. I en av berättelserna förekommer ett sexuellt övergrepp, något som en av studenterna beklagligt nog hade mått dåligt av då hon själv blivit utsatt för övergrepp. Även andra verk var besvärande. Så här skriver de: ”Ovid’s “Metamorphoses” is a fixture of Lit Hum, but like so many texts in the Western canon, it contains triggering and offensive material that marginalizes student identities in the classroom. These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

Jo.

Jag förstår att studenter från fattiga hem kan finna litteratur om fattigdom jobbig och att färgade kan bli illa berörda av texter som berör rasism Men är det inte då desto viktigare att föra diskussioner om sådant, diskussioner som inte behöver bli personliga utan kan få stanna vid diskussion om boken / filmen? Och behöver en universitetsstudent i litteratur verkligen varnas för att en bok innehåller skildringar av låg-inkomstmiljöer?

Eleverna vill att universitet (och gymnasieskolor) ska vara trygga rum. Det låter bra. Jag vill också att alla elever ska känna sig trygga, självklart. Men vi ser tydligen lite olika på hur tryggheten ska uppnås. Jag vill inte madrassera skolan. Jag vill att den ska vara en plats för diskussion. Trygg diskussion.

Trigger warnings handlar inte i sig om att helt förbjuda vissa teman, utan att varna för dem så att läsaren / tittaren är förberedd. Detta har jag alltså inga problem med att förstå i vissa fall. Men vi ska enligt mig inte sätta varningar på näst intill allt. Den mesta litteraturen fram till vår tid, och för all del fortfarande, är t.ex. normförstärkande. Den osar av patriarkala strukturer och heterosexualitet, av väna kvinnor och starka män. Det kan man bli irriterad eller till och med arg på, men det framkallar (eller återkallar) knappast ett trauma för läsaren.

Och att triggervarna för att något kan vara irriterande, beklämmande eller sorgligt skriver jag inte under på.

 

 

 

Vem har ersatt Stasi och hur bakåtsträvande är jag egentligen?

Nu är eleverna på plats, och min gnagande känsla av att det cykliska i mitt jobb är av ondo har släppt sitt grepp. Eleverna ger liv åt läraryrket och gör varje dag ny. Så då grubblar jag över andra saker istället. Just nu, vid termins- och därmed kursstart, delas ämnesplaner och kunskapskrav ut – dokument som beskriver vad eleverna ska lära sig. När jag begrundar dem känner jag mig bakåtsträvande och ärkekonservativ.

På 70- och 80-talen lockade Östtyska Stasi, förlåt: Vänskapsförbundet Sverige-DDR, svenska gymnasielärare med billig fortbildning. Många hundra nappade och fick språk- och kulturutbildning på plats. Det har, inte helt överraskande kanske, efteråt visat sig att det handlande om rena indoktrineringsförsök och en vilja att få Sverige DDR-vänligt inställt.

Källor berättar att ”Utgångspunkten för undervisning var personlighetsförändringar från individualism till kollektivism.” På intet sätt överraskande. Frågan jag ibland ställer mig idag är dock: Vem är det som indoktrinerar oss nu? Stasi tycks lysa med sin frånvaro när jag söker spår i skolans styrdokument. Men något lurt är det.

Kunskapskraven har proppats överfulla med innehåll nog för att få den mest kunskapstörstande att storkna, men när man krafsar runt lite bland formuleringarna är det ändå lite svårt att sätta fingret på substansen. Eleverna ska, helst utförligt och nyanserat, kunna diskutera, analysera och kritisera. Ja, redan här ser man att det inte är Stasi som ligger bakom konceptet. Det är självklart kalasbra att kunna dessa saker, men ibland känns det som om fakta och baskunskaper har blivit något fult. ”Fakta kan man väl alltid googla fram, eller?”, typ.  Ja tjena. Bra vore ju då om man visste vad i allsindar man skulle googla på, vilka faktorer som rimligtvis kan vara relevanta för det beslut man i något läge ska fatta.

Det är klart vi ska lära våra barn att tänka och ifrågasätta. Massormassormassor. Men för att kunna ifrågasätta och diskutera saker bör vi först veta en del om dem. För att kunna formulera en rimlig åsikt om genmanipulation är det väl idé att först få veta vad genmanipulation faktiskt är? Eller i alla fall en gen. Eller är det fult? Är det kränkande att pådyvla eleven fakta och på så vis låta påskina att eleven inte själv är kapabel att ta reda på allt som behövs om genmanipulation / världskrig / retorik? Men faktiskt äter det rätt så mycket tid om allt ska ske problembaserat och elevdrivet.

Så frågan kvarstår: Vem är det som vill att undervisningen i så stor utsträckning ska handla om att ifrågasätta, diskutera och kritisera, på bekostnad av grundläggande faktakunskaper? Vem är det som vill att vi ska kunna käbbla utan att nödvändigtvis ha substans?

Inte Stasi, den här gången.

Men inte alla håller med mig. På SVT Opinion skrev häromdagen Helena von Schantz debattartikeln Flickors lydnad ett lika stort problem som pojkars stökighet i vilken hon främst diskuterar ämnet i artikeltiteln. Men hon skriver också så här: ”Ärligt talat blir jag bekymrad av lydnaden i den svenska skolan. Som lärare kan du dela ut en stencil till klassen och be dem att fylla i den, och eleverna tar fram sina pennor och sätter igång utan en tanke på syfte och mening. De riktiga kunskaperna kommer när du resonerar kring ditt lärande, inte av att du prydligt fyller i en stencil på lärarens kommando. Skolan borde ta vara på ett sunt ifrågasättande.”

Jag säger egentligen inte emot von Schantz här, men menar att detta ifrågasättande har fått ett stort utrymme i ämnesplanerna, något som jag antar att hon uppskattar. Jag vill ändå flagga lite extra för att vi ska ha en rejäl grund att stå på innan ifrågasättandet och resonerandet får huvudrollen i klassrummet.

Sedan jobbar nog von Schantz och jag inte riktigt likadant. Åter känner jag mig ytterst bakåtsträvande när jag läser: ”Jag provar mig själv fram med olika nya metoder i klassrummet, just nu experimenterar jag med spinningcyklar. Dem får man cykla på vid vissa delar av lektionen, och det ska gå att delta i undervisningen samtidigt, men det är ett sätt att möta elever som inte kan sitta stilla så länge.”

Med trettiotvå elever i salen skulle jag nog finna inslaget av några spinningcyklar i bruk distraherande och på flera sätt utrymmeskrävande. Å andra sidan verkar mina elever inte i första hand ha problem med att sitta stilla. Snarare, om än inte särskilt ofta, med att hålla sig vakna. Kanske är det för att jag maler på för mycket. Kanske borde vi ifrågasätta lite mer istället…

Jag har visst en bit kvar innan jag är en lärare à la mode.

Den ljusnande framtid är skolans?

imageNågot överraskad finner jag mig själv nicka åt några av Stefan Löfvens ord om svensk skola. När han i DN säger ”Vi vet att föräldrar har olika förutsättningar men bara det att man visar engagemang betyder mycket. Att säga: det kanske inte kan bli träning nu för det är skolarbetet som går först, det är prov i morgon” håller jag med. Tyvärr står det i samma artikel att ”hur det ska gå till att åstadkomma den här attitydförändringen i skolan har statsministern inga konkreta svar på.”

Då faller det hela rätt så platt. Att säga att föräldrarna, och även eleverna, ska skärpa sig är inte tillräcklig skolpolitik för att uttalas av en statsminister. Det är förvisso Fridolin som är utbildningsminister, men … nja. Uppriktigt sagt känner jag inte att han riktigt har levererat, vare sig under de hundra första dagarna eller senare.

Bland sjunkande PISA-resultat och en annalkande lärarbrist känner jag inte en total trygghet inför framtiden.

Här i Motala läggs stor del av vår fortbildningstid (och budget) på ”En skola för alla”. Tydligen har vår politiska ledning tolkat det som att alla ska gå i samma skola, oavsett förutsättningar. Bara vi lärare har lagt 40 timmar på att läsa om neuropsykiatriska funktionshinder så kan barn och ungdomar med särskilda behov gå i vilken klass som helst? Många av föräldrarna till dessa barn håller inte med och kämpar med näbbar och klor mot nedläggningsbeslutet för Villa Ekenäs, en skola just för barn som inte fungerar bra i vanlig klass. Här tycks politikerna dessutom ha beställt ett vinklat beslutsunderlag med undermålig vetenskaplighet för att utifrån det fatta nedläggningsbeslutet. Att vare sig nulägesbeskrivning eller konsekvensanalys ingick och inte heller har genomförts ansågs inte vara ett hinder för beslutet.

Va?

”En skola för alla” ska väl rimligtvis inte tolkas bokstavligt – att alla ska sitta i samma klassrum och göra samma sak?

På min skola finns, som väl är, en stödgrupp för de elever som har särskilda behov, men inte mer särskilda än att de kan gå i ”vanlig” klass. Ska den stödfunktionen kanske tas bort nu när vi alla har läst några häften om NPF? Innebär ”En skola för alla” att resurser ska tas bort, inte sättas till? Det hoppas jag verkligen inte.

Mycket ÄR bra med svensk skola. Inte så självklart jättemycket är strålande med svensk skolpolitik. Att säga till elever och föräldrar att skärpa sig är en sak, men det är inte skolpolitik. Ge mig något konkret, Stefan Löfven, som gör att jag kan känna mig trygg med den svenska skolans framtid. Låt mig få veta att ”alla ska med” inte är samma sak som att alla ska göra på samma sätt. Spridningen mellan svaga och starka elever är stor nog i våra 32-klasser i dag. Ge oss mer tid med eleverna och ge oss mer resurser till stödundervisning.

Socialdemokraterna vill att alla gymnasieutbildningar ska ge behörighet till högre utbildning. Det är en både konkret och på flera sätt god tanke. Tyvärr bygger den på föreställningen att vi alla är lika. Det är vi inte. Vi må alla vara lika mycket värda, men det är inte samma sak (och kanske inte helt sant heller). Se till att alla har möjlighet att skaffa sig högskolebehörighet, under eller efter gymnasiet, men tvinga inte alla att läsa alla de kurser som krävs. (För det är väl inte tänkt att ribban till högskolan ska sänkas och på så sätt fixa den där behörigheten för alla? Högskolorna har tillräckligt med problem med bristande förkunskaper hos studenterna och därpå följande behov av grundläggande undervisning.)

Vi får inte bli så rädda för att peka ut någon som ”annorlunda” att vi istället låtsas att alla är precis lika.

Det här blev lite blandade torsdagskvällstankar om skolan och trots att min text är lite arg och dyster älskar jag mitt jobb som lärare (även om jag inte ler lyckligt varje dag). Den svenska skolan utmålas ofta som en skola i kris. Om det är helt sant vet jag inte, men jag vet att hoppet om en framgångsrik svensk skola absolut inte är ute. Sverige kryllar av engagerade lärare och rektorer och inte minst av ambitiösa elever. (Och förstås av slackers och rötägg inom samtliga områden.)

I morgon säger jag efter tre år farväl till min mentorsklass och jag hoppas så att den ljusnande framtid inte bara är deras utan allas. Hjälp mig, Stefan. Show me the money.

 

Modiga åsikter om Bard?

modig”Vilka bjuder in folk med unkna åsikter till EXPO och MODIG?” Den frågan ställde Kerstin Lundberg, Vänsterpartistisk ledamot i Motalas kommunstyrelse, på Facebook. Och hon fick svar. Många svar. Så många att det svällde ut till en snackis (förlåt, fånigt ord, men det känns ändå rätt) i media. MVT har haft både artikel och ledartext om detta, och P4 Radio Östergötland har gjort ett inslag.

Modig är ett event som anordnas av vuxenstuderande på en webbkommunikatörsutbildning, och det var på deras Facebooksida som Lundberg ställde frågan jag inledde med. Hon förklarade senare att hon syftade på huvudtalaren Alexander Bard och konferencieren Claes de Faire (och Spendrup), båda utflugna Motalabor, båda i mediabranschen. Hon skriver: ”Bard förespråkar porr o prostitution. Unket? Ja mycket. En kvinnosyn som man inte ska behöva möta. Fler har nog den personliga åsikten. Spendrup tycker inte att det finns kompetenta kvinnor till bolagsstyrelser. Claes de F tycker att Motala är skit. Och vad är åsikter om inte personliga? Det gäller väl alla.”

Flera reagerade på kommunstyrelseledamotens tämligen spydigt formulerade sågningar. Claes de Faire skrev t.ex. så här: ”Kerstin, jag hatar inte Motala. Jag hatar åsikter och inställningar som begränsar Motala. Jag tycker du kan se lite positivt på de här duktiga elevernas ambition att skapa en bra mötesplats. Det är väl roligare att heja på de som försöker göra något bra hellre än att gnälla? Jag tar inte en spänn betalt på detta utan offrar en semesterdag på Modig. Om du hittar på något som kan utveckla Motala i liknande riktning lovar jag att försöka hjälpa till på samma sätt då också. Trevlig helg!”

Själv skrev jag följande: ”Självklart kan man ha åsikter om Alexander Bards syn på prostitution och porr, och lika självklart kan man kritisera dessa. Men när någon, som sitter i kommunstyrelsen, kritiserar Bards närvaro i ett annat sammanhang om andra frågor känns det… ja, unket. Själv tycker jag exempelvis att Sven Wollters åsikter om Stalin är unkna. Jag skulle ändå gladeligen dela scen med honom, förutsatt att han inte var inbjuden enbart för att oemotsagd berätta om att Stalin var en rätt så reko kille som var lite förvirrad på slutet.”

Lundberg svarade på kritiken (som från flera var vassare än den som jag och de Faire levererade) bl.a. med att säga: ”Andra tycker så här: bra att en politiker står upp för sina värderingar och inte bara håller tyst. Jag är modig som inte stryker alla medhårs” och ”Bard kan man ju ha o mista…..”

Ja, jag vill ha politiker som står upp för sina åsikter, men jag förväntar mig mera fingertoppskänsla av våra (nåja) folkvalda. Jag förväntar mig dessutom att människor ska kunna argumentera för legalisering av prostitution, pornografi och droger, oavsett vad kommunstyrelsen tycker om åsikterna. Jag förväntar mig att man ska få kritisera Motala. Jag förväntar mig att ett kommunalråd inte slänger ut en fråga som andas ”är ni dumma i huv’et eller?” till en grupp ambitiösa elever som har satt ihop ett digert program för en konferens vars syfte är att lyfta Motala, att hitta nya vägar för företagen att växa. (Här kan man tänka att jag är lite partisk, då jag råkar vara en del av detta program.)

Det hör möjligtvis också till saken att Bard inte ska prata om prostitution och pornografi, utan om ett annat av hans expertisområden: Internet. Högst relevant på Modig-konferensen. Fast när jag tänker efter kanske han nu, tack vare Kerstin Lundberg, kommer att krydda sin presentation med lite pikantare inslag. Han har knappast gjort sig känd för att inte vilja provocera om man säger så.

Själv ser jag mycket fram emot Modig, där jag tillsammans med Emelie Schepp, Susanne Boll och Claes de Faire ska språka om sociala medier. Inte om porr. Inte om prostitution. (Och tyvärr inte om prepping och apokalypser.)

Men jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Rött känns just nu inte aktuellt i alla fall.

Jag vill ha ett kön

Bild: Samir LutherNänänä. Dumheter.

I Expressen läser jag att man på Capio Psykiatris mottagningar i Sverige nu kan välja att kryssa i ”annat kön” eller ”inget kön” i patientformuläret. ”Man” och ”kvinna” finns också som alternativ, vilket väl snart är att betrakta som liberalt.

Jag är en vän av ordet hen, något jag skrivit om tidigare i bloggen. Det sociala könet man anser sig tillhöra ger jag fanken i och jag har full respekt för att någon som är född kvinna identifierar sig som man eller tvärtom. Eller som båda. Inga som helst problem. Jag tror inte att vi får en värld av förvirrade barn för att vi inte tvingar människor att i vardagen tydligt deklarera sin könstillhörighet.

Men inom vården ser jag annorlunda på saken. Här vill jag inte se en glidning mot att könstillhörighet är något näst intill kränkande att efterfråga. Män och kvinnor är olika biologiskt och diagnos och  behandling kan vara beroende av kön. Även för statistik och forskning måste detta vara relevant för exakthet. Jag förstår att patientens biologiska könstillhörighet framgår vid de flesta undersökningstillfällen, men jag tror alltså att det i hela vårdapparaten – också på enkätnivå – är relevant med kön, även om patienten inte upplever det så.

Då struntar jag faktiskt i om någon känner sig kränkt eller till och med förvirrad.

Dela gärna upp könsdeklarationen: Låt patienten/klienten ange biologiskt kön samt vilket kön, om något, som man identifierar sig med. Jag menar inte att det sistnämnda är oviktigt, bara att det första inte heller är det.

 

Synfel – tankefel?

glasses-306695_640Men måste allt vara så in i bängen rättvist? Var går gränsen mellan solidaritet och dumhet?

Jag har tidigare ifrågasatt barnbidraget (klicka för att läsa) då jag tycker att familjer som vi, alltså medelssvenssons, faktiskt inte alldeles självklart ska få så där en 13 000 spänn per barn och år, hur trevligt det än är och hur mycket resor eller märkeströjor vi än må kunna köpa för slantarna. Ge pengarna till dem som behöver, men inte till oss alla av missriktad välvilja.

Nu har Vänsterpartiet fått igenom ett förslag om gratis glasögon för alla barn till och med nitton års ålder, eftersom god syn (om den kan uppnås) är att betrakta som en rättighet och en förutsättning för att kunna klara skolan väl. Jag håller med om båda delarna. Jag håller däremot inte med om att alla barnglasögon därmed ska bekostas av staten. Visst är det trevligt om staten betalar, men är det rimligt? Är det inte ännu trevligare om pengarna läggs på äldrevård eller på skolan eller var man nu tycker att brister finns, istället för att ge dem till en familj som räknar in kanske hundra tusen kronor i månaden (nej, det exemplet speglar inte mitt hushåll tyvärr)?

Så hiskeligt stigmatiserande kan jag inte se att det är för dem som skulle behöva ansöka om bidrag för detta. Det är ju inte som att man gör det inför Gud och hela församlingen i kyrkan under högmässan eller medelst handuppräckning i klassrummet. Optikern får kanske inblick i familjens uppenbarligen inte allt för starka ekonomi, men det kan väl inte vara skäl nog för att ge gratis glasögon till alla? Och med ett liknande resonemang är det väl säkrast att staten betalar allt åt alla, så att ingen vet vem som vid olika tillfällen behöver hjälp med olika saker.

Visst är gratis gott, men bismaken kan vara besk. Lägg statens pengar där de behövs, vare sig de behövs till glasögon eller till något annat godartat. Sluta skicka mig till Grekland på semester.

Eller, vänta nu …

 

Måtte inte marken brinna igen

imageJag hittar en lapp i elvaåringens skolväska och blir lite nervös. Han ska gå på teater. Ung Scen Öst. Jag googlar och ser att pjäsen heter Revolution och regisseras av Malin Axelsson.

Kära nån.

Sist jag var och såg Ung Scen Öst blev det närmast revolution. Föreställningen hette Marken brinner och Malin Axelsson var konstnärlig ledare. Pjäsen blev nedlagd dagen efter att jag varit där eftersom ensemblen upplevde strukturell rasism och respektlöshet från både lärare och elever. Själv upplevde jag ytterst enkelspårig politisk propaganda och en överdrivet kränkt ensemble och därpå följande nedlåtande kommentarer om våra elever i media. Ensemblens hantering av pjäsens efterspel var inte okej då de i flera media tog på sig offerkoftan – efter att ha spelat en politiskt rejält tillspetsad experimentell pjäs för skolelever. Den elev som till äventyrs inte ansåg att poliser är fascistiska svin och som därmed inte aktivt ville delta i skanderande protestmarscher i salongen var inte en god elev utan bidrog till rasifieringen av kroppar.

Men nu ska vi väl inte tro att det  blir så igen? Den här föreställningen är ju ändå från 10 år. Säkert blir det roligt, intressant och bara lite lagom oroande.

Jag känner ändå mina handflator bli lite fuktiga när jag läser att pjäsen handlar om identitet.

Ramaskri om åsneskri

Gokur_med_spelverkJag bor ett stenkast från kyrkogården. Kyrkklockorna vid begravningar hörs tydligt till mig.

Ponera att jag har varit vaken hela natten och istället sover gott när klockorna dånar igång för att tillkännage någons hädanfärd. Anta att jag vaknar med dregel rinnande ur ena mungipan och ilsket sträcker mig efter telefonen för att spela in oljudet som dånar genom mitt trötta huvud. Tänk er sedan att jag hasar till datorn, fortfarande lätt dreglande, och lägger ut inspelningen på Facebook. Jag låter inspelningen följas av kommentaren ”Det är inte normalt att vakna av ett jävla jätte-gökur med sumo-gonggong-komplex.” Jag inser snart det klunsiga i formuleringen och tar bort inlägget. Det är dock för sent.

Föreställ er sedan att det snart samlas så där en hundra uppretade Motalabor utanför mitt hus. Några med kniv. De flesta med en kristen tro. Några säger, till polisen som också anländer, att de vill slå mig. De säger att om inte polisen gör något åt mig så tänker minsann de göra det. De säger att det inte är svårt att krossa en ruta och ta sig in i mitt hus.

Tänk er att det ett halvår senare, ungefär nu, är rättegång. Den åtalade är jag. Åtalet gäller hets mot folkgrupp. Personerna med kniv som hotade att bryta sig in hos mig står inte åtalade. Åklagaren anser inte att mitt brott är ringa.

Självklart var min kommentar tämligen smaklös. Det hade varit både smartare och trevligare att inte publicera ett sådant inlägg på Facebook. Jag har gjort mig skyldig till onödig plumphet – det var ju ändå någons anhörig som begravdes. Jag kan gott skämmas.

Men jag ska INTE åtalas.

Idag står en man inför rätta i Nyköping, åtalad för hets mot folkgrupp. Hans brott är inte att betrakta som ringa enligt åklagaren. I somras vaknade han en morgon av en muslimsk utomhusgudstjänst, något han inte uppskattade. Han filmade gudstjänsten och postade en snutt på Facebook tillsammans med kommentaren ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.” Han tog bort inlägget efter en liten stund, men det hade redan hunnit spridas.

Det var plumpt av honom. Smaklöst. Inte så jättebegåvat.

Men det var INTE kriminellt.

Eller jo, om vi frågar kammaråklagare Forsberg i Nyköping. Han borde ju förstås veta bättre än jag.

Det gör mig lite orolig. Frågan är om jag inte är lite kränkt också.

Läs gärna vad Erik Helmerson på DN skriver om detta. Bland annat säger han klokt så här: ”Rätten att förolämpa är ingen skyldighet. Respekt är ett nyckelord i all mänsklig interaktion. Ett samhälle där alla oavbrutet ritar profetkarikatyrer, liknar varandras böner vid åsneläten eller nedsänker helighet i piss vore vidrigt och outhärdligt. Men ett samhälle där detta är strängeligen förbjudet i lag vore ännu värre.”

Jag håller med.

 

(Bild från www.boanas.nu)