En blodörn till lunch?

stegling

Från ax till limpa, så att säga

Tydligen saknar jag att vara lärare. Helt klart saknar jag att ha en klass instängd i ett rum med mig, utan möjlighet för eleverna att komma undan. Uppenbarligen försöker jag göra matsalen på min nya arbetsplats, en företagsby, till min arena.

Förhoppningsvis kommer inte alla att börja äta lunch ute och dricka allt sitt kaffe på kontoret.

Släng till mig ett ämnesben och jag har svårt att släppa taget. Jag är rädd att mina kontorsgrannar i företagsbyn nu vet mer än vad de suktat efter om judisk kosthållning. Någon kan ha tröttnat på mitt malande om ischiasnerven (förbjuden att äta), idisslare med kluvna klövar och det omöjliga i kött, potatis och gräddsås.

Och häromdagen kastade någon ur sig något om medeltida utökat dödsstraff. Jag tog lyra på den, och utvidgade ämnet till att inbegripa även tortyr, samt sträckte ut tidsomfånget lite. Min kollega, av sin sambo kärleksfullt kallad Wikipedia, fann också ämnet närapå gränslöst intressant och några raster senare hade vi studerat både texter och medeltida träsnitt på temat. Till lunchen nästa dag serverades bland mycket annat spansk åsna, stegling, blodörn och rådbråkning. Androm till varnagel, förstås. (Ett uttryck som jag både somnade och vaknade med på läpparna, för övrigt, då svenskläraren i mig fann det både vackert och språkligt intressant, med dess intrikata koppling till engelskan.)

Inte heller kan man studera tortyr och dödsstraff utan begrunda brotten som ligger till grund, påstådd eller riktig, för dem. Nästa tema var alltså närapå självskrivet. Brott och straff, med betoning på det första. Lönskaläge, dulgadråp och dubbelt hor, och därpå följande insikter om det svenska samhället från medeltid och fram till vår tid. (Att tredje resan lönskaläge före 1734 gav dödsstraff var exempelvis en av många saker jag inte kände till, och samhällets ansvar vid dulgadråp måste ha sporrat de lokala makthavarna till att utveckla rättsväsendet.)

Ja, jag skulle kanske behöva en klass då och då. Det suger ibland rejält i lärartarmen. Att suga in nya kunskaper, gurgla runt dem en stund och sedan liksom spotta ur sig dem inför någon (typ trettio sjuttonåringar) som inte kan värja sig. Det kan jag sakna.

Jag hoppas att min kolleger i företagsbyn orkar lyssna. Annars är ju väder alltid ett trevligt ämne.

(Visste ni förresten att man ibland saltade i bröstkorgen – eller ryggkorgen får man kanske säga – efter att ha ristat blodörn och slitit ut lungorna? Som om det liksom inte riktigt räckte som det var.)

Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

Tack Platengymnasiet för nitton fantastiska år!

image

Den sista kaffekoppen

Idag tömde jag mitt arbetsrum på jobbet efter nitton år som lärare. Jag tror inte att det gick tjugo minuter i sträck utan att jag grät. Så sent som igår morse visste jag inte att jag redan under eftermiddagen skulle göra en tidsresa genom mitt arbetsarkiv efter att ha tackat ja till ett nytt jobb. I augusti blir jag utbildningsstrateg.

Jag ser verkligen verkligen fram mot att få sätta tänderna i mitt nya jobb. Både arbetsuppgifter och arbetskamrater verkar kalas. Självklart gör de det, annars skulle jag inte släppa något som jag älskar att göra.

Men att sluta undervisa. Hur ska det gå? Inga elever. Den energi som en hop ungdomar kan ge är svår att mäta och jag har svårt att se mig själv utan den. Och jag kommer att sakna mina Platenkolleger galet mycket. Nitton år ger en skatt av minnen och många goda vänner. Nästan varenda pryl och papper jag packade eller kastade i dag gav mig bilder från mina nitton fantastiska år som lärare.

Vad har jag gjort?

Fast jag är säker på att det här blir bra. När tårarna slutar rinna pirrar det av förväntan i magen. Jag ska bli en sjujäkla utbildningsstrateg. (Jag ska bara förstå vad en sådan gör först.) Det ska bli spännande att lämna klassrummet även om det är där jag känner mig trygg och där jag så länge har haft min identitet. Nu får jag bli lite ny.

Först ska jag bara gråta ögon och inälvor ur mig ett tag.

image

I gömmorna fanns en dadaistisk pappkostym. Den får inte följa med till nya jobbet.

image

Ursäkta skrytet, men när man slutar får man skryta. Tänker jag.

image

Marcus och Per – minns ni?

Nuvillhanhaenbåttill

image

Inte roligt nog

Han: ”Jag har tänkt lite och jag tror vi behöver en båt till. En mindre båt. Lite rolig, så där.”

Jag: ”En båt till?”

Han: ”Ja. Mera lekbåt, liksom.”

Jag: ”Men en båt till, alltså?”

Han: ”Ja. Det blir roligt.”

Jag: ”En båt. Till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Jag: ”Okej.”

Han: ”Okej?”

Jag: ”Ja, okej. Köp en båt till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Han: ”Öh, okej.” (Det svävade ett lätt frågetecken efter okejet.)

Mange skrattade nervöst eller lättat. Kanske nästan lite hysteriskt. Sedan galopperade han till telefonen. Båten i fråga hade dock sålts bara några minuter tidigare.

Synd. Verkligen jättesynd. Jätte.

Men jag lärde mig något. Omvänd psykologi fungerar inte på Mange. Å andra sidan fungerade det inte att säga nej till båt heller, en strategi jag prövade ganska ihärdigt för ungefär ett år sedan. Damned if I do, damned if I don’t. Om man nu ska räkna en båt eller två som en förbannelse.

Och jag blir riktigt nervös när han säger att hund ändå är ganska trevligt.

 

Utmaning eller problem?

labyrint

Utmaning

Ibland kan jag uppleva en känsla av olust efter att ha läst en artikel eller hört ett politiskt uttalande. En känsla av att ha blivit lite lite lurad. Ändå har jag många gånger hållit med i sak.

Ann-Charlotte Marteus (Expressen) sätter fingret på en av de saker som jag nu förstår ligger bakom min olustkänsla: Ordvalet. Marteus lyfter i sin ledare Låt er inte luras av ”utmaningar” fram det ganska nya bruket av ordet ”utmaningar” som tycks ha blivit ersättningsord för ”problem”, utan att för den delen kunna sägas vara synonymt.

”Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten: de framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet”, skriver Marteus pricksäkert om politikers nybruk av ordet. Jag håller med. Det blir onekligen något mera flåshurtigt positivt över ett uttalande om man säger att man står inför en utmaning än om man kallar det, gud förbjude, för ett problem. Det är förstås trevligare om skolan står inför utmaningar än om den har problem. Och när Ygeman säger: ”Att avvisa 80 000 personer blir en stor utmaning”, kan man ju faktiskt ana en lite kittlande spänning under ytan. En härlig utmaning att sätta tänderna i och kanske till och med gå segrande ur. Margot Wallström, berättar Marteus, tycker tydligen att det smältande Arktis är en utmaning.

Själv tycker jag inte att politikers språkbruk är en utmaning, jag tycker att det är ett problem. Inte ett stort problem, sannerligen inte i paritet med ett smältande Arktis eller massavvisningar, men ändå ett problem. Det känns helt enkelt oärligt och får mig alltså att, utan att oftast veta varför, inte känna förtroende för det som sagts eller den som sagt det.

Marteus menar att ett skäl till uppsvinget för ”utmaning” säkert är att människor vill undvika att säga ”problem” i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism. Jag tror hon har rätt, men jag tror liksom hon inte att det hjälper. Jag tror snarare att det kan skapa en känsla av misstänksamhet mot uttalandena.

Förskönande ord och vaga uttryck kan vara bra. Jag vill sällan ha koll på människors diarréer utan accepterar villigt ett uttalande om ”krånglande mage” utan att känna mig det minsta lurad. Men skolan har inte en krånglande mage, den har problem. Det har Arktis också. Och flyktingkrisen innebär inte bara spännande utmaningar att sätta tänderna i.

Nu ska jag planera en veckomeny för min familj. Det är en utmaning.

 

 

Jag är ingen galning (längre)!

image

Inte en galnings garderobsinnehåll. Längre.

Jag menar inte att jag är överraskad. Det menar jag förstås inte. Inte alls. Jag menar, jag vet ju att jag inte är galen. Jag är INTE galen. Inte. Nä. Det är ju Stjärkl… jag menar solklart. Ändå känns det lite skönt att se det svart på vitt i en ledare.: ”Preppern är inte längre en galning”, skriver nämligen Patrik Kronqvist i Expressen.  Kanske undrar jag lite över ordet ”längre”, men det är osnyggt att vara småaktig. Det är nog bara en liten redigeringsmiss. Alla kan göra misstag, även rubriksättare. Eller så är han en galning. Fortfarande.

Kronqvist klargör bland annat att preppern inte längre nödvändigtvis ses som en potentiell UNA-bombare (trevligt) och att hen har fått ta klivet in i de finare salongerna (åhå), men det är också intressant att läsa vad han säger om prepper-politik:

”Kan intresset för prepping också få politiska effekter? Den vanliga politiska logiken i Sverige är att välfärdsstaten hela tiden ska ta på sig fler uppgifter. Trots ansträngda budgetar lovar politiker från båda blocken nya glasögonbidrag, kommunala föräldrautbildningar och gratis förskola i lägre åldrar.”

Jag har här i bloggen har skrivit om att barnbidraget borde fimpas och att just glasögonbidrag bör ses över. Är jag mer prepper än vad jag själv visste? Å andra sidan lyfter Kronqvist fram landsbygdsvurmen, något jag långt ifrån kan känna igen mig i. Landsbygden är så mörk. Så … lantlig. Och inte skulle väl jag håna en pulled pork?

Kronqvist spekulerar vidare om just-in-time-lager, icke-befintliga beredskapslager och skattevilja, och resonerar kring vem som är framtidens galning (inte preppern!) för att landa i att prepper-rörelsen är ”en frisk fläkt”.

HÖRDE DU DET MANGE?

JAG ÄR EN FRISK FLÄKT OCH JAG ÄR INTE EN GALNING. LÄNGRE. (Eller: Jag är ju bara en prepper-wannabe och får kanske därmed ses som en lätt bris och som någon som åtminstone inte är helt galen. Längre.)

”Egentligen borde man kanske skilja sig”

eggs-570540_640

Alla ägg i samma korg?

Egentligen borde man kanske skilja sig.” Mange uttalar orden fundersamt, nästan lite nyfiket.

Jag tittar upp från min knäckemacka och möter hans blick. Tack och lov har barnen redan lämnat frukostbordet.

”Ja, ur ett rent prepperperspektiv alltså”, förtydligar Mange snabbt, som om han börjar ana att uttalandet kan förefalla lite … kontroversiellt.

”Förlåt?” Möjligen faller några knäckesmulor ur munnen på mig.

”Jamen, som förra helgen, när vi åkte till Skåne du och jag. I samma bil.”

”Ja?” Hans uttalande är i sak korrekt, ändå blir mitt svar en fråga.

”Om vi hade dött menar jag. Båda två. Vad hade hänt med barnen då?” För ovanlighetens skulle körde jag en del av sträckan i båda riktningarna. Kanske var det detta som väckt Manges tankar om en potentiell dödsolycka. ”Om vi hade varit skilda skulle vi inte suttit i bilen båda två och barnen skulle ha haft i alla fall en förälder kvar. Det kan inte vara preppermässigt rätt att liksom lägga alla ägg i en korg.”

”Öh, ja, eller så kunde helt enkelt en av oss ha stannat hemma. Gift och allt.”

”Jo. Eller det, förstås. Absolut.”

Egentligen vill jag nog leva med honom i all evighet, ändå. Men det kanske är jag som ska sköta preppandet.

 

 

Men nu är det annorlunda

 

IMG_3186Jag ska köpa tid. Från och med vårterminen, om allt klaffar, kommer jag att köpa mig en tjänstledig dag i veckan.

Jag skulle vilja säga att det är ett val jag gör för att få tid att skriva, men så är det tyvärr inte. Det är ett val jag gör för att orka fortsätta jobba.

Att vara lärare är fantastiskt. Eller: att undervisa är fantastiskt. Att vara lärare börjar dock enligt mig innebära andra saker än vad det gjorde för bara ett par år sedan. Sedan jag började jobba som lärare för arton år sedan har jag jobbat heltid med undantag för ett år under småbarnstiden. Det har känts självklart. Även om jag inte har älskat allt som arbetet för med sig har jag aldrig tidigare känt att jag inte orkar, att jag inte är beredd att vara lärare fem dagar i veckan.

Men nu är det annorlunda.

Det skulle kunna bero på att det är något fel på mig, att jag kanske har fått någon bristsjukdom utan att veta det, eller att jag är deprimerad utan att fatta det. Möjligen är jag bara lat. Men det tror jag inte. Fler och fler av mina kolleger, på min egen arbetsplats och runt om i landet, vittnar om en liknande känsla. Vi räcker inte till. Vi orkar inte med. Jag räcker inte till.

Jag hör aldrig lärare klaga över att det har blivit jobbigt att undervisa. ”Tusan, jag är så jäkla trött på de där förbannade derivatorna / befolkningsutvecklingarna / adjektiven / eleverna”, är inte ord jag hör (även om jag själv i något slags förvirring plötsligt fått svårt att skilja på tidsadverb och temporala konjunktioner). Det är Det Andra. Det är Runtomkringet. Det är De Tusen Små Sakerna som får lärare efter lärare att läsa Platsbanken eller förhöra sig om partiell tjänstledighet. Än värre är det när kolleger inte hinner stanna upp innan det är för sent, innan den berömda väggen har mött dem med en smäll. Jag har sett det hända för många gånger nu.

Att berätta vad De Tusen Små Sakerna är låter sig inte enkelt göras. Det ligger i sakens natur. Ena veckan handlar det om extra tidskrävande mejlkontakter med föräldrar, uppdatering av likabehandlingsplanen eller hot- och våldplanen, krångel med teaterbiljetter, öppet hus och ifyllande av enkäter och utvärderingar. Andra veckan kan det vara en elev som ska byta skola, två elever som har fuskat, en annan elev som mår dåligt, nya allmänna råd från Skolverket att läsa och beakta, framtagande av en policy om datoranvändande vid prov och ett härligt men tidsslukande kvällsbesök på teater samt fjorton utvecklingssamtal. Alla dessa saker är rimliga saker att göra, men de ramlar alltså på tätare och tätare. Det innebär att förberedande av lektioner och efterarbetning i form av rättning, återkoppling och reflektion ges mindre och mindre tid. Och faktiskt vet jag inte hur jag detekterar och åtgärdar dataspelsmissbruk.

Gnäll? Kanske. Men jag tror det är ett gnäll att ta på allvar. Lärarbristen är redan här och den minskar inte. Färre ungdomar väljer att utbilda sig till lärare.

Detta trots att läraryrket är underbart. Egentligen. Att undervisa är ett drömyrke. Mina elever är störtsköna, mina kolleger kompetenta, roliga och stöttande, och min skolledning och vårt elevhälsoteam jobbar hårt för att göra min skola så bra som möjligt. De flesta lektioner ger minst lika mycket energi tillbaka som de tar av mig. Ofta ger de mer. Mina elever är praliner.

Förväntar jag mig att inget ska vara jobbigt med att vara lärare? Verkligen inte. Jag fattar att jag inte bara kan få göra roliga saker. Jag begriper att läraryrket innebär så mycket mer än undervisning. Det har det gjort under alla mina arton år i yrket.

Men nu är det annorlunda.

Synen på vad en lärare är och gör är annorlunda, och synen på vad skolan ska vara och göra är annorlunda.

Artikel efter artikel berättar för mig att vi måste lyfta våra elevers resultat. Det vill jag också. Men samtidigt som jag ska bli bättre lärare och lära upp bättre elever får jag fler uppgifter och ett större ansvar. Det mesta ska dokumenteras och ryggen hållas fri. Samtidigt mår elever sämre och Pisaundersökningen talar sitt språk.

Kanske är jag helt enkelt inte den nya tidens lärare. Jag är ingen balanskonstnär (varning: klicka bara på denna länk om du har starka nerver och gott om tid) statistiker eller kurator. Jag är inte studie- och yrkesvägledare, hälsocoach eller specialpedagog.

Sedan en tid tillbaka har jag alltså känt att jag inte håller för heltidsarbete som lärare. Familj, vänner och kolleger har fått ta hand om mina tårar.

Och jag som älskar läraryrket. Ändå.

Fan.

Vill jag med detta avråda ungdomar från att söka sig till läraryrket? Nej, verkligen inte. Jag kan nämligen inte tänka mig att det kommer att fortsätta vara så här, för det vore så urbota dumt. För Sverige.

Jag vill att politiker på lokal nivå såväl som på riksnivå ska förstå vad som pågår, inte bara med mig. Men det räcker inte att de förstår, något måste också göras. De får den lärarkår de förtjänar, så de måste se till att förtjäna en bra sådan. En lärarkår som orkar. En lärarkår vars motto inte tvingas bli ”Håll ryggen fri”.

 

PS. Den här texten var långt ifrån självklar att skriva. Vill jag bidra till en mörkare syn på skolan och läraryrket? Helst inte. Hur ser mina elever, mina kolleger och min skolledning på mig när de läser detta? Förhoppningsvis förstår de att jag talar från hjärtat och att de problem jag påtalar inte är kopplade till dem. Alltså seriöst: Mina elever är lyckopiller, mina kolleger är mina vänner och skolledningen vet hur jag känner och jobbar för att göra det bättre. Jag behövde ändå skriva texten. Om inte lärare ska kunna beskriva sin arbetssituation som faktiskt också påverkar våra elever och därmed samhället, vem ska då göra det? Lojaliteten ska inte skjuta sig själv i foten. Och faktiskt kommer det här beslutet att kosta mig ett gäng tusenlappar i månaden. Å andra sidan får jag en extra dag att göra vad jag vill med. Skriva, sova, promenera eller för all del rätta prov. Jag menar inte att det är särskilt synd om mig. Jag har möjlighet att göra det här valet. Men det här kan bli ett problem för den svenska skolan om många känner som jag. Och det gör de.

Svart och vitt i Svansjön

Skärmklipp 2015-11-11 20.38.24

Bild från Expressen (se länk i texten)

Kungliga Operan behöver en trigger warning.

I Mats Eks uppsättning av Svansjön spelar Clyde Emmanuel Archer huvudrollen som prinsen. Det är han som syns på bilden här, en bild som också satt som reklamaffisch för Svansjön i Operans fönster till nyligen. Många har blivit mycket upprörda över rasismen i bilden och Operan fann för gott att ta bort den. En av många som reagerat är Araia Ghirmai Sebhatu, grundare av organisationen Black Coffe som samlar svarta, feministiska afrikansvenskar. Till Expressen säger han bl.a. så här:

”Bilden påminner om attentatet i Trollhättan där den afrikansvenska ungdomen blev nedhuggen och mördad av den högerextrema terroristen.”

Han säger också:

”Vi är inte välkomna i kultursektorn och absolut inte till Operan. Bilden är också symptomatisk för hur afrikansvenskars villkor ser ut på arbetsmarknaden i övrigt – vi dominerar låglönarbetena och har den mest markanta lönestagnationen av alla grupper. Våld mot afrikaners kroppar, säkerhet och villkor är helt acceptabelt enligt den här bilden.”

Är det bara jag som tänker ”Va?”

Jag kan se att det är möjliga tolkningar av bilden och att den kan sticka i ögonen, men att dra de slutsatser som Araia Ghirmai Sebhatu drar tycker jag är att gå för långt. Att påstå att bilden säger att våld mot afrikaners kroppar är helt acceptabelt är väl ändå att ta i?

Alltså, Clyde Emmanuel Archer är färgad. Ja. Han är också en av huvudrollsinnehavarna i Svansjön. Att reducera honom till en färg och en förtryckt folkgrupp är enligt mig att förminska honom. Att rasifiera honom. Att göra hans hudfärg till hans identitet. Jag menar inte att det är okomplicerat och jag menar verkligen inte att rasism mot afrikaner inte är vanligt. Jag menar bara att den här bilden i mina ögon inte är rasistisk.

”Mannen på bilden är en av Kungliga Balettens bästa dansare varför han har fått rollen som prinsen och syns på affischen, säger Torbjörn Eriksson, press- och informationschef På Kungliga Operan”, fortfarande enligt Expressen. Efter protesterna valde man alltså ändå att ta bort den. Jag undrar om man har ersatt den och om Archer i sådana fall får vara med på den nya affischen. Fastän han är färgad. Och vad man gjort med den högerextrema terroristfoten. (Som för övrigt är asiatisk.)

 

(Faktiskt ser jag inte en lidande man på bilden. Jag ser en man fylld av känslor. Lider han så tänker jag mig kärleksrelaterad smärta, något bitterljuvt. Det är en vacker, fängslande bild och jag får lust att gå på Operan och se en balett.)