Peak Parenting har passerats

image

Knuffarna stannade på spelplanen

Glöm Peak Oil, jag har nått Peak Parenting. Jag kan nu ta ett steg tillbaka. Jag har inte mer att tillföra mina barn. Flygfärdiga är de.

Igår spelade jag, tolvåringen och tioåringen Fia med knuff och jag insåg att höjden av föräldraskapet hade uppnåtts. Det är inte utan att jag blir lite sentimental faktiskt, men jag inser att de inte längre behöver mig. Följande saker inträffade:

  1. Alla drack te (nåja, någon kan ha läppjat försiktigt för att sedan avstå, men inte skrikit ”äckligt!”) och åt en (1) bulle. Ingen tjatade om fler bullar. Den som valde först tog den minsta bullen. Ja, ni läste rätt. Den minsta bullen. Och då är barnen mycket förtjusta i bullar. (Den minsta bullen var den enda kardemummabullen, vilket var en faktor, men ändå. Ingen osämja uppstod vare sig kring smaksättning eller storlek.)
  2. Jag knuffade brutalt in tioåringens enda utevarande spelpjäs i boet trots att jag hade andra alternativ. Han bröt inte ihop ett dugg även om han såg lite snopen ut. Spelet kunde fortsätta.
  3. Tolvåringen hade möjlighet att sätta dit tioåringen ordentligt. Han tittade på sin bror, på mig och på spelplanen. Sedan valde han en väg som tillät lillebror att vara med i matchen. Med flit alltså.
  4. Ingen fuskade. Jag upprepar: Ingen fuskade. Ingen anklagade ens någon annan för fusk så ingen behövde gå iväg och tjura och därmed sänka stämningen.
  5. Jag vann. (Jag upprepar igen att ingen fuskade.) Barnen var glada ändå.

Blir det större än så här? Kommer mäktigare triumfer på föräldraskapets arena att upplevas? Mina barn är redo för samhället. De kan bli härskare över världsalltet nu.

Jag känner mig lite överflödig.

Men kanske har vi något litet mer att jobba på.

Floppydisk, kritdamm och Nelson-räddning

image

Artefakter

Häromdagen gick min bra-att-ha-låda på jobbet inte längre att stänga och jag tvingades till en städinsats. Vad jag då fann fick mig att undra om jag kanske har varit lite för länge på min lärarpost.

Femtioöringar. De slutade vara giltigt betalningsmedel 2010, men de flesta slutade använda dem innan dess. Femtioöringarna känns ändå som ett tämligen modernt inslag i min låda.

Ett stoppur. Allvarligt alltså. Hur länge sedan var det jag behövde ett stoppur för att ta tid på mina elever när de håller tal? Tio år sedan? Femton? Av någon anledning förknippar jag också stoppuret med den tid då det fanns högtalare i klassrummen genom vilka elever, eller för all del lärare, kunde kallas till expeditionen. Vid tillfällen då expeditionspersonalen sedan glömde stänga av systemet kunde man ha ganska roligt.

Stoppuret känns rätt så samtida med disketten. Finns det i dagens datorer något utrymme att peta in en sådan diskett i? Kommer den information som finns på den där plastbiten någonsin kunna komma mig till del? Tänk om det är något viktigt. Från 1998, typ. Wikipedia upplyser mig om att disketten, eller floppydisken, förblev ett ledande lagringsmedium fram till omkring år 2000. Femton år sedan. Kanske kan jag fortsätta leva i okunskap om innehållet.

Det gula är en tavelkrita. Jag kan utan problem återkalla ljudet av en sådan mot svarta tavlan och känslan av kritdamm över hela händerna efter en lektion med föreläsning och tavelskrivande. Det vita, eller i det här fallet gula, dammet som gjorde högerärmens mudd på den svarta tröjan not so snygg. Jag kan se de misslyckade försöken att med torr tavelsudd försöka göra tavlan skrivbar igen. Och ljudet. Det liksom knattrande, smattrande lätet från en flitig krita. Inte alls som de mera inställsamma whiteboardpennorna.

Och så Nelson. Noshörningsungen som skulle räddas. Minns ni honom? Han föddes och dog 1995 och levde i elva dagar. En medfödd hjärnsjukdom ryckte honom ifrån oss allt för tidigt. På Wikipedia hittar man honom i kategorin ”Kända däggdjur”. Och så finns han i min bra-att-ha-låda, då. År 2015.

Jag känner mig som en dinosaurie. Jag kanske ska ta med eleverna på studiebesök till mitt arbetsrum på någon historielektion. De kommer att känna sig som arkeologer när de rotar fram dessa lämningar från svunna tider. Jag kommer att känna mig som ismannen Ötzi.

Men jag är lite förundrad över att jag inte hittade några diabilder i lådan. Inga diabilder, inga guldstjärnor och inga pekpinnar. Kanske är jag bara en mammut, inte en dinosaurie. Riktigt ungdomligt fräsch. Och när jag hade tömt lådan på gummisnoddar som frasande smulades sönder vid beröring fick mina artefakter plats igen. Så nu kan jag kanske köra tjugo år till ändå.

Minilivskris, rakvatten och skärgårdskrog

image

Slut på tiden i denna

Efter ett långt sommarlov återvände jag idag till jobbet och när jag närmade mig skolan kändes det som om jag bara hade en långhelg bakom mig. Kanske Kristi himmelsfärdsledigheten. Mina skor lät nästan skrämmande välbekanta mot golvet, genomgången av läsårsdata var föga omvälvande, inloggningsproblemen kändes igen, Rune luktade lika gott som vanligt och på tjänstefördelningsfronten intet nytt.

Inget var fel, inget var konstigt. Några nya soffor gjorde mig glad.

Jag gillar det välbekanta. Jag är inte en fräsigt orädd rebell som kastar mig mellan livsprojekt utan en person som finner cykliska fenomen som luciatåg och vårkonserter lugnande. Och jag gillar att veta vilket rakvatten jag kommer känna doften av när jag kramar om en kollega efter semestern.

Men idag genomled jag kanske under några timmar en liten livskris.

När jag kopierade upp ämnesplanerna och kunskapskraven tänkte jag på en av mina vänner som just har sålt sitt företag. Företaget som han alltid varit på. Fri såsom fågeln och synnerligen nöjd med att kliva ut i en oklar framtid funderar han på att kanske köpa en skärgårdskrog. Fast han bor i Motala. Ujujuj, så kan man ju inte göra, pep en röst i mig. Skärp dig, det är klart man kan. Det är klart man bör, svarade en annan lite djupare röst.

Jag skakade av mig skärgårdskrogen och diskuterade introduktionsdagarna med min mentorskollega. Namnlekar, busskort, läromedelslån och mediateksinformation. Välbekant. Då smög sig tankarna på andra vänner fram. Vänner som köper och säljer verksamheter eller bryter upp från jobb de gillar för att de kanske gillar något annat ännu bättre. Eller som en bekant som lämnade ett jobb med en månadsinkomst på 250 000 spänn (ja, månad) för att pröva sina vingar mera på egen hand och som ännu inte vet om det kommer att bära eller brista. All in.

Jag plockade fram introduktionsövningen till litteraturhistoria, den övning jag satte ihop redan förra året. Kopierade upp några tal som jag ska analysera med mina treor. Funderade över vilka böcker mina elever ska få läsa. Klurade fram ett nytt temaområde för att ersätta det något dystra Döden. Saker jag tycker om att göra.

Ändå kändes det lite futtigt och platt.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Massor. Jag gillar eleverna och kollegerna. Skarpt. Och som sagt gillar jag det tydliga, trygga årshjulet vars ekrar består av det välbekanta: Draget, nobelfesten med naturvetarna, luciatåg, julavslutning, konserter som markerar årstider och högtider. Att Rune doftar Hugo Boss.

Men ändå. Det kliade lite.

Om en vecka kommer eleverna. Säkert kommer det att sparka igång mig. Säkert är jag bara lite trögstartad. Att få argumentera och diskutera med dem är en sådan vitamininjektion, det vet jag ju.

Om det inte funkar får jag väl be Rune byta rakvatten. Det kanske är nytt nog. Skärgårdskrog är ju inte för alla.

(Ochinneimigfinnsjudendärlängtanefterattfåsittahemmapåkammarnochskrivaböcker. Denlängtan.)

Vad blir det till kaffet?

image

För ängsligt?

Kanske lät det som om jag i mitt förra inlägg hånade hipsterns ängslighet. Det var i så fall inte min mening, för det skulle sannerligen vara att kasta sten i glashus.

Jag är då rakt ingen hipster, därtill är min skäggväxt för dålig, mina höfter för breda och min surdeg för död, men ängslig är jag ändå. Häromdagen hade jag fikagäster. Jag hade under viss mojitopåverkan via sociala medier bjudit in två personer, som jag bara träffat en gång på ett event, på trekaffe då de tillfälligt skulle befinna sig i Motala. Jag bjussar rätt så ofta på trekaffe eftersom jag ingår i ett trekaffedrickande kompisgäng och funderar sällan på vad jag ska bjuda på. Men nu infann sig en osäkerhet.

Inte nog med att jag knappt kunde kalla mig ens bekant med personerna, de var gubevars stockholmsbor båda två. Och än värre: båda var Mediamänniskor. En byråchef på en PR-firma och en chefredaktör tillika författare.

Vad äter sådana? Ängsliga landsortsbor, kanske?

Baka bullar. Måste vara ofarligt. Eller? Kommer hembakta bullar få mig att framstå som så där cupcakepiffig? Det är väl dessutom rätt så förbi, va, nu när varenda matbutik säljer cupcakekit? Eller är kardemummabullen den nya cupcaken kanske, för hemmabagare som inte vill verka som om de gör sig till. Borde jag köpa bullar istället, för att markera att jag minsann inte har hoppat på husmoderstrenden (och dessutom för sent)? Men om man tänker ett par extra varv kanske det är ännu mer inställsamt på något vis. Ännu trendigare. ”Kolla vad cool jag är som skiter i hembakat och minsann köper Findus frysta bullar. Se så oängslig jag är! Jag är så fri från konventioner!”

Jag redde inte ut den analysen.

Det blev både hembakta bullar, syltkyssar och drömtårta. Och en mycket intressant pratstund med nya människor. Bland annat berättade PR-chefen att hon inte törs baka cupcakes i den tjusiga villaförort där hon bor. Hon är rädd att kliva på det tåget och genomgå den Förvandling som det enligt hennes erfarenhet ofta medför. ”Man kan faktiskt bli galen.” Hon förstod helt min förvirrade utläggning om min fikabrödsångest. ”Och korv med bröd på barnkalas är revolutionerande där jag bor.” Oj då. Jag är revolutionär. Chefredaktören åt bulle efter bulle och sköljde ner med saft. Ingen åt upp den ängsliga landsortsbon.

Det blir absolut fler trekaffen. Med hembakat. Och stockholmare.

I väntan på hipsterkalypsen

Hipstern är död – länge leve hipstern!

Eller? Går det alls att vara hipster idag eller har begreppet satt snarskank på sig själv?

Jag var på stadsfestival i min medelstora svenska stad häromdagen. Krögarna hade satt upp tält på torget och sålde smakportioner av mat tillsammans med allehanda rusdrycker. Angående dryckerna kan konstateras att ”en stor stark” är en dryck på kraftig tillbakagång, i alla fall på skyltarna, till förmån för namngivna ipor (eller vad nu IPA heter i plural). Någon klassisk hamburgare, pizzaslice eller kycklingspett såg jag heller inte röken av, men självklart fanns pulled pork och ankconfitburgare med fikonbröd och mangocrème. Jag applåderar detta och saknar på inget sätt den där pizzaslicen.

Men vad ska hipstern äta när ankconfitburgaren är i var mans hand? Vad ska hen dricka när plastmuggarna i De Andras händer är fylld med IPA från ett mikrobryggeri? Och vad tusan gör man när kreti och pleti låter skägget växa, sätter på sig en liten grå stickad mössa, ett par tajta något korta brallor med tunna hängslen, en grå tisha och en rutig flanellis som jacka? Hur känns det egentligen när surdegsbrödet finns på ICA Nära och råkorv är den nya hotdogen på herr och fru Svenssons barbecue?

Ska de tvingas visa sin identitet genom att fälla sina egna bytesdjur och tillaga maten i kokgrop iförda kläder de virkat själva av sina avklippta skägg?

Det är inte lätt att vara retroavantgarde när pöbeln tränger på.

Som apokalyptiker tänker jag att framtiden för hipstern är både nattsvart och strålande, tankar som aktualiserats då jag läst Wilderängs post-semi-apokalyptiska skildringar Stjärnklart och Stjärnfall. Jag har skrivit om böckerna här i bloggen men har utelämnat den kanske viktigaste aspekten: Båda böckerna handlar om hipsterns död och återuppståndelse. Möjligen i omvänd ordning.

I båda böckerna befinner vi oss i ett Sverige där det mesta gått åt pipan och elektroniken är stendöd, alltså i ett samhälle där kreti och pleti tvingas bli hipsters. Och vad blir då kvar till hipstern? När varje bröd är surdegsbröd, när varje kalv är hemslaktad, varje gröda närodlad, varje stek långkokad, alla korvar stoppade i äkta tarmar – vilken frontlinje hittar hipstern då? Hur känns det när skägg är av nöd och icke av lust framtvingat och mössan bärs för att hålla värmen? När helt enkelt varenda kotte har gått och blivit hipster.

Det är knappast en slump att jag hittar hipsterspår i de nämnda böckerna. Eller spår och spår förresten, i Stjärnklart passerar en svältande familj förbi i utkanten av berättelsen och vi hör det undernärda barnet gnälla efter pulled pork. Kängorna till eller kärleken till hipsterkulturen är bitvis uttalad även i Stjärnfall, men där kan jag inte exemplifiera utan att ge bort viktiga delar av innehållet. Lars Wilderäng och jag spånade efter att jag lyssnat på båda böckerna på alternativa titlar och även om några är allt för avslöjande kan  ”Hipsterkalypsen” nämnas, med undertiteln ”Den slutgiltiga autentiska hipsterromanen”.

The hipster is dead – long live the hipster!

In the end there can be only hipsters.

Men frågan kvarstår – vad ska hipstern göra i väntan på hipsterkalypsen?

 

Trivial lyx

imageEfter en, inte oangenäm, tid av diverse skolavslutningar tog vi helg och det var lite som att träna inför den kommande all inclusiveresan till Kreta. Vi hyrde nämligen i vanlig ordning ut vårt hus till Vätternrundacyklister och inkvarterade oss hon svärmor och svärfar vilket innebär en skön tillvaro utan direkt huvudansvar för något. Mange och barnen anlände per båt (förstås) medan jag och den trebenta dvärhamstern Eva föredrog bil (förstås). Jag gick ner till hamnen och mötte upp de andra och såg då en liten båt vid namn Jojo. Det är förvisso min svägerskas namn, men också en potentiell inspiration för namngivningen av vår (nåja) båt. Nänä. Eller kanske Jaja.  Möjligen Okejrå. Jag känner att alla tre namnen berättar en tämligen korrekt historia om hur båten kom att hamna i vår (nåja) ägo.

När jag en stund senare packade upp min väska blev jag lite förvånad. Eller inte. För två nätter ute på landet hade jag tydligen packat ned fyra klänningar. Fyra. Tre långklänningar och en kort. Eller faktiskt två korta. Alltså fem klänningar. Och så en långkjol på det. Min väska var alldeles jättefull av klänningar. Ingen av dem passade jättebra varken för en båttur eller för att bära på jobbet på LSWs campingfrukostservering, vilket var allt som var inplanerat.

Kanske är jag lite dum i huvudet.

Kanske har betygsättningen kramat ur de sista rediga tankarna i huvudet.

Kanske får helt enkelt klänningar mig att må bra.

imageTill lördagsfrukosten serverades jag följande rubrik i lokaltidningen: Manges ersättare hämtas i Luleå. Intressant. Jag menar, visst kan han vara lite jobbig ibland, som när han hånar mina prepperinsitinkter eller vägrar bära cykelhjälm till spelning på MC-klubb eller tänker åka på roadtrip utan säkerhetsbälte eller ställer disken i den högra diskhon eller envisas med att grillat kött ska paneras i grillkrydda eller liksom morrar åt mig när jag inte förstår det här med tampar och bryggor, men en ersättare? Och från Luleå? Jag ska i alla fall hålla koll på Motala Tidnings vidare rapportering i frågan. (När jag kom hem idag hittade jag en kvarglömd cyklist vid namn Romeo vid poolen. För en bråkdels sekund undrade jag om han kanske var från Luleå, men hans dialekt motsade det. Jag frågade inte. Jag hade fullt upp med att inte fråga om han jobbade som modell.)

Att få ligga i solen hos svärmor och svärfar iklädd solklänning (så bra att jag hade med en sådan!), läsa en bok och bli inropad med orden ”nu ska vi äta” är lyx i vardagen.

Jag hann också uppleva lite avund: Mange hittade sju paket kaffe i sina föräldrars förråd. Och så kallar folk mig för prepper.

Och när vi tog en gemensam tur med båten grät jag bara nästan och kunde till och med uppskatta fikastoppet i lagunen.

Allt detta är pyttesmå saker, men jag är djupt tacksam för att jag är så galet priviligierad att jag ens kan bry min hjärna med så triviala saker.

När förälskelsen är över – The Walking Dead

zombie-t-shirt-hersches-zombie-storage-the-walking-deadFörkylningen av guds nåde som slog mig till golvet för ett par veckor sedan hänger sig ganska envist kvar. Jag är tillbaka på jobbet sedan länge, men väl hemma kommer tröttheten över mig rätt så ofta. Så då kan jag behöva lägga mig ner. Och titta på ett avsnitt av The Walking Dead.

Och ett till.

När jag nu har betat mig in i säsong fyra kan jag nog påstå att nyförälskelsen har lagt sig, men det innebär inte att jag har tröttnat. Tvärtom. Precis som i alla relationer som tar sig förbi förälskelsefasen utan att glöden försvinner har jag och The Walking Dead nu inträtt i nästa fas. Fördjupningsfasen. Befästandet, eller kanske uppbyggandet, av Kärleken.

Som i vilken kärleksrelation som helst följer med denna fas nya insikter och nya frågor. Det rosa skimret börjar i någon mån lägga sig, förhoppningsvis för att ersättas av något ännu bättre, och med den klarare synen som följer på skimrets försvinnande kommer ifrågasättandet.

Det är inget dåligt. Snarare av yttersta vikt. Det är här vi ska börja fråga oss om relationspartnern är någon vi vill skaffa barn med och bli pensionärer med, eller – i det här fallet – om vi vill börja köpa t-shirts med motiv från vår nya favoritserie. Det är nu vi måste bestämma om det som först framstod som en bedårande ovana är något som kommer att driva oss till vansinne eller något vi kan leva med. (Med Mange har jag till exempel nästan lärt mig att acceptera att han ställer disk i sköljhon.)

Men frågorna är inte alltid lätta att tackla, och ibland utmanar The Walking Dead mig. Här är några av de saker jag nu finner mig ifrågasätta:

  1. Varför iallsindar ger ett zombieöverlevnadsproffs en nydöd mun-mot-mun-metoden NÄR ALLA VET ATT PERSONEN NÄRSOMHELST KAN ÅTERUPPSTÅ SOM ZOMBIE MED ENDA MÅL ATT SNARAST ÄTA MÄNSKLIGT KÖTT?! (Eller hur, Björn?)
  2. Jag kan inte räkna hur många gånger en zombie har dragit tag i någons ben och försökt (ofta med framgång) bita personen i benet (något som leder till zombiefiering för den bitna), och ändå tycks ingen, INGEN, komma på idén att använda något slags benskydd. Hur svårt kan det vara? Till och med en läderbralla skulle ha kunnat rädda många liv. Zombierna har ju bara vanliga människotänder. Fast väldigt hungriga och envisa människotänder. Zombies tycks också gilla att bita människor där nacken möter halsen, ni vet där det normalt sett är så skönt att känna ett par läppar, så varför inte skydda det området också, åtminstone när man faktiskt räknar med att stöta på några levande döda?
  3. Om man är inne på en bensinmack för att hämta ett bilbatteri – varför tar man då inte de matvaror som finns där, när gruppen halvsvälter och några andra är ute och med risk för sina liv (och utan ben- och nackskydd) letar efter just mat?
  4. Varför varför varför slår man upp sitt läger bara några meter ifrån en tät skog i vilken tusen zombies kan komma hasande utan att man ser dem förrän de står vid tvättsträcket och man därmed riskerar mer än sina nytvättade lakan?
  5. Jag har svårt att tro att jag skulle ha dinglande örhängen och mascara när världen som vi känner den har gått under och mina dagar mest handlar om att överleva en timme till, men det är kanske bara jag.
  6. Att påfallande många kvinnliga zombies har kjol har jag kanske inte något större problem med, men hur kan kjolarna fortfarande sitta uppe? Det gäller förstås även byxor, oavsett bärarens könstillhörighet. Många av zombierna har varit döda i över ett år vid det här laget och de ser klart tärda ut i ansiktet. Jag har inte sett EN ENDA överviktig zombie (även om en hade utspänd mage när han just ätit upp någons fru). Zombies spänner inte in bältet ett hål och skulle aldrig bry sig om en så världslig sak som huruvida de har några kläder eller ej. Ändå har alla kläder på sig. Efter ett år on the road.
  7. Alla zombies utom två (av tusentals) är vuxna. Fast det tycker jag i och för sig bara är skönt.
  8. Hur kan någon finna Guvernören förtroendeingivande?
  9. Då det har visat sig supereffektivt att kleta in sig med zombieinälvor för att undgå attack och kunna röra sig mitt bland zombier, varför gör man inte det lite oftare – som exempelvis när man ska göra en mycket riskabel raid i en fullstashad matbutik som skulle ge förnödenheter för en mindre evighet? Och varför inte slänga på ett par benskydd också?

Mina funderingar är fler, men jag känner ändå en trygghet i denna bekräftelsefas: Förtjusningen är inte borta trots alla dessa frågor, dessa ovanor. Nu när det rosa skimret flimrar bort känner jag att det finns något större mellan mig och The Walking Dead.

Jag är redo att köpa en t-shirt.

 

(Bild: zombiegift.com)

 

Hurra – vi har båt!

image

Inte bara en båt utan en BOL

Lars Wilderäng diskuterar i sin blogg bästa svenska platsen för en BOL-sommarstuga (BOL= Bug Out Location, alltså platsen du och din familj flyr till då zombieapokalypsen, I Wilderängs exempel ett krig som involverar kärnvapen och radioaktivt nedfall, riskerar att nå ditt ordinarie hem). Jag inser att jag inte har någon BOL och skäms en aning. Vad är jag för smygprepper egentligen? Är jag bara smyg och noll prepper? Lite nöjd blir jag ändå när han som en rekommenderad plats nämner just Sälen. Tjolahopp – där har vi för tusan en stuga! Problemet, som han också påtalar, kan vara vägen dit, framför allt om biltrafiken har störts ut av elektromagnetisk någonting. Inte bra.

Men då har jag numera en plan B. Sedan ett par veckor tillbaka är jag ju båtägare, om än något motvilligt. Idag sjösattes farkosten och jag passade på att bekanta mig lite extra med henne. Främst tittade jag på hennes blygsamma stuvplatser. Självklart klämmer man inte in något jättestash i en båt av den storleken, men några dagars förråd går in. Jag fick Mange att godkänna att jag packar en nödlåda som ska förvaras i båten för den händelse att exempelvis dåligt väder tvingar oss kvar på en ö under några dagar. Jag nämnde självklart inte ebola, zombies eller våldsamma upplopp, Mange är inte så imponerad av sådant, men inom mig spred sig ett litet lugn. Något kärnvapenkrig väntar vi inte ut i den lilla ruffen, men en oroande smittspridning eller så kan vi åtminstone fly ifrån. I några dagar. På sommaren. Om vi har tankat. Om det inte stormar.

Att ha båt känns plötsligt ganska bra. Fast kanske vill jag ha en segelbåt. En stor segelbåt. Med gott om stashmöjligheter och drift oberoende av andra drivmedel än vind.

Mange – jag vill ha båt!

Mange skapar minnen. På sitt sätt.

imagePlötsligt händer det. En småmulen ickebemärkelsedag dag står en vacker bukett liljor på köksbordet. Till mig. Från Mange.

I teorin får jag ofta blommor från Mange. Eller kanske i fantasin. Manges fantasi. Mången gång har han riktigt nöjt förkunnat att han faktiskt hade tänkt köpa blommor, kanske till och med planerat att köpa blommor. Inte fullt så många gånger har han faktiskt genomfört köpet. Det är ändå tydligt att han förväntar sig ett visst mått av tacksamhet över hur relativt ofta han faktiskt tänker sig blomstergåvor med mig som mottagare. (För att påvisa problematiken i detta tänkta givande kontra ett faktiskt givande har jag någon gång sagt att jag hade tänkt gå med på att köpa båt, varpå Mange efter en stunds stirrigt lycklig blick faktiskt tycktes inse att det finns en avgörande skillnad mellan det tänkta och det faktiska. Fast nu blev det ju för all del en båt till slut.)

Buketten bestod av rosa liljor vilket fick mitt hjärta att klappa lite extra. En annan gång var jag nära att klappa till Mange just på grund av rosa liljor. På vår bröllopsdag.

Med sköna fjärilar i magen åkte jag, för snart elva år sedan, till blomsteraffären och hämtade min brudbukett – rosa liljor – strax före stängning. Jag ville att de skulle stå i rätt temperatur så länge som möjligt. Liljorna var perfekt utslagna och alldeles rätt i färgen. Det var min drömbukett.

När jag kom hem la jag drömbuketten, inlindad i papper och med rejäl volym, på köksbordet och kvittrade fram min glädje över hur perfekt den var. Jag tror till och med att jag ivrigt hoppade upp och ner. Tyvärr skedde mitt kvittrande och hoppande med ryggen mot buketten. Ett misstag.

”Vad bra att buketten blev perfekt”, sa Mange bakom min rygg och knycklade ihop skräp. Pappersskräp. Pappersskräp som låg på köksbordet.

Jag vände mig om och stirrade på honom, nu långt ifrån kvitter och hopp. Och jo. Han stod och knölade samman min drömbukett.

Den måste ha bjudit motstånd, en rejäl bukett med liljor är inte som några sladdriga vitsippor eller småklena tulpaner. Det är för tusan grenar. Men Mange var tuffare än buketten.

”Vad gör du?” frågade jag tämligen överflödigt när talförmågan kom tillbaka. Mange hade redan av min blick insett att något var rejält fel, och var väl inte helt okänslig för det träaktiga motståndet i pappersstruten han höll i.

”Ööh … He he … Någon gång i framtiden kommer vi att kunna skratta åt det här. Ett … festligt minne.” Han försökte släta ut pappersknycklet utan större framgång. En snabb besiktning gav vid handen att alla blommor var avbrutna. Alla.

Det var inte fullt så festligt att den fina blomsteraffären hade stängt för dagen och att det enda som var öppet var jätteblomsteraffärensominteärsåbrapåsnittblommor. Den hjälpsamma blomsterexpediten hade lite svårt att förstå att Mange och jag ville köpa en brudbukett. På direkten, inte som beställning. Hon såg inte ut som om hon riktigt trodde att vi faktiskt skulle gifta oss om en timme. Jag var inte heller helt övertygad.

image

INTE min drömbukett

En timme senare stod vi ändå på piren och blev man och hustru. I händerna höll jag en bukett med rosa liljor från jätteblomsteraffären. Den var i ärlighetens namn inte så himla tjusig, men jag tröstade mig med att jag istället hade två brudbuketter och en historia. Och en … intressant man.

På det festdukade bordet hemma stod en massa glas med vardera en rosa, perfekt utslagen men ytterst kortskaftad, lilja i och väntade.

Och till skillnad från blommorna finns ju historien kvar.

(I uppföljaren till Genom dig har Lena, en ny och viktig karaktär, som av en händelse bokstavligt talat handplockat rosa liljor till sin brudbukett. Hennes blivande make, praktarslet Leif, har dock en annan syn på buketten. Det blir inga liljor för Lena. När jag inser att jag har skrivit om detta undrar jag hur djupa spår Manges bukettknycklande faktiskt har lämnat och om mitt skrivande i själva verket är ren men undermedveten terapi.)

Den andra kvinnan

Mange

Det är mig du ska köpa saker åt. Inte henne.

Det är om mig du ska säga ”Hon är så perfekt” när jag hör dig prata med vänner i telefon, inte om henne.

Det är till mig du ska längta när du sitter på jobbet, inte till henne.

Det är mig du ska tänka på innan du somnar och när du vaknar, inte henne.

Du ska längta till resor med mig, inte med henne.

För mig ska du hoppa över lunchen, för att få mer tid tillsammans. Inte för henne.

Det är mig du ska smeka, inte henne.

Jag vet ju att hon aldrig säger emot dig, och det är svårt att tävla mot. Hon tjatar aldrig på dig om att ställa undan skorna eller handla mjölk och ströbröd på vägen hem. Jag vet att hon väntar på dig närhelst du vill komma till henne utan ursäkter om tjejkvällar eller bokskrivartid. Den dagen du tar ut barnen på en resa med henne kommer de att älska henne. Jag vet att du har längtat efter att ha henne i ditt liv och att hennes kurvor nästan gör dig knäsvag. Och så gillar hon att vara på sjön och kommer aldrig att hänga ut dig på sin blogg.

Men allvarligt: Hon är hård och kall och hon kommer aldrig kunna hjälpa dig att klå Anna och Jens i ”Med andra ord”. Hon kan för tusan inte ens tvätta sig själv. Hon må vara stark, men hon har inga egna idéer och kommer aldrig med fumliga, ogröna fingrar försöka plantera en perennrabatt. Hon kommer aldrig att massera din rygg. (Inte för att jag gör det särdeles ofta heller, men absolut mer än vad hon gör. Hon ger dig ryggont.) Aldrig att hon kommer att packa barnens skolväskor och hjälpa dem med läxorna.

Och hon är ändå bara en båt.

Mange – kom hem. Jag lovar att massera dig rygg. Du behöver inte handla något på vägen hem och du får ställa skorna var du vill.

Hälsningar från Lotta