Gala eller korvkiosk? Båda!

image

Ikväll gäller raggsockar, men i morgon gäller höga klackar. Det är dags för den årligen återkommande Motalagalan, och jag har glädjen att för fjärde året närvara. I år är det extra roligt eftersom det företag som Mange är gravt insyltat i, Impleo IT, är nominerat i kategorin Årets innovation. Nu har de i och för sig ingen chans. I samma kategori finns nämligen de ungdomar som tagit initiativ till och med bravur medverkat vid genomförandet av Motala Pride. Vem ger ett pris till ett dataföretag när det finns godartad ungdom med samhällsengagemang att premiera, liksom? Men det är faktiskt inte så viktigt. Det sköna är att det finns en gala i Motala som premierar innovation, företagsamhet, engagemang och prestation.

För några veckor sedan var jag på en företagargala i Stadshuset i Stockholm. Det var fantastiskt. Blå hallen och Gyllene salen är imponerande. Underhållningen var av toppklass och maten var lovely. Motalagalan hålls i en sporthall som pimpas för tillställningen och det borde självklart inte komma i närheten av den högtidliga feststämning som likt en dimma omsveper den som har förmånen att få gå på jippo i Stadshuset, men på riktigt så är det faktiskt inte så långt ifrån. Ja, toaletterna ligger i omklädningsrum. Ja, entrén är en sporthallsentré. Men ändå ligger känslan av högtidlighet, glamour, glädje och förhoppning som en gosig lyxig filt över hela konkarongen. Det är snyggt, det är proffsigt, det är gott. Och jag är genuint glad över att ett antal personer och företag får åtnjuta den stjärnglans som strösslas över dem denna kväll. Vilket är det mest engagerade företaget? Vem är årets Motalaförebild? Och vem i allsin dar står för årets innovation?

Och sedan är det dans. Här vill jag påtala att Anna Kinberg Batra var den första att lyfta undan matbordet och börja dansa när partybandet uppmuntrade till det i Stadshuset. Vem axlar den manteln i Motala?

Själv fick jag en nog så fin utmärkelse idag. Kanske lika fin som ett pris på Motalagalan. Jag uträttade några ärenden på stan och passerade en korvkiosk då en främmande man hojtade till åt mig. Han sa att jag gör fina böcker. Han sa att han läst båda och tyckte jättemycket om dem. Jag kramade honom. Jag undrar om han förstår hur mycket det betyder att han tjoar till på stan för att säga något snällt. Hur viktigt det är för mig att han hoppfullt frågar om en tredje bok är på gång. Lika viktiga tror jag galans utmärkelser är. Eller egentligen all uppvisning av uppskattning. Fler galor och korvkioskhojtningar alltså!

I morgon ska jag uppskatta en himla massa personer och företag. Jag ska uppskatta deras utvecklande av Motala som turiststad, jag ska uppskatta deras omtanke om andra människor, jag ska uppskatta hur de har utmanat sig själva, hur de har påverkat andra och hur de på olika sätt har gjort Motala till en bättre stad att leva i.

Och jag skulle vilja att Joakim Bierfeldt var där för att få ett pris.

Förlust – från förlorad till förlöst

image

”Äntligen en FÖRLUST att fira”. Jag önskar att jag kommit på det själv. Och skylten. Skylten.

Vilken vecka. Vilken underbart späckad och nervkittlande vecka.

I måndags spankulerade jag omkring på TV och förevisade min ostädade garderob och min källare (och fick väl också ur mig ett och annat om egenutgivning).

I onsdags var jag med i direktsänd radio (Morgon i P4) och pratade om hjärtan på fat och alternativa försäljningsställen för böcker. Underkläder och pingviner kom på tal.

I torsdags höll jag andan.

I fredags hade vi releasmingel för Förlust och jag var på Motala Tidnings förstasida. Dock ej fullt så redo som rubriken lät påskina.

I lördags stod jag på Husbyfjöls marknad och saluförde både Genom dig och Förlust. Men det var på håret.

Och under veckan har jag fått flera förfrågningar om att hålla föredrag om mitt skrivande.

Veckan har helt enkelt varit mycket mycket bra.

image

Fashionabelt sen ankomst

Fast det var det där med att hålla andan. Inte bekvämt. I tisdags skulle Förlust ha kommit från tryckeriet, men under måndagen meddelade de att den tyvärr inte skulle komma förrän på onsdagen. Jag var inte nöjd men kunde leva med det. Tyvärr kom den inte på onsdagen heller, och när jag kontaktade tryckeriet fick jag veta att de inte hade en aning om var böckerna befann sig, mer än att de var någonstans i en lastbil. Jag började må lite illa. Torsdag lunch kom (fast jag kunde knappt äta) och ännu hade de inte lyckats lokalisera mina böcker. Några timmar senare ändrades det; böckerna hade hittats. I Varberg. Ungefär tjugofyra timmar innan portarna till releaseminglet skulle slås upp. Böckerna fick åka en sväng till Norrköping för övernattning och anlände fredag förmiddag med privatchaufför.

Jag började andas igen.

Efter ett fantastiskt releasemingel gick jag upp i ottan för att åka till Borensberg som knalle. Så tror jag inte Lapidus eller Läckberg gör, men för mig var det en toppendag. Det bästa betyget till mig är när människor som köpt och läst Genom dig väljer att köpa Förlust också. Jag blir liksom alldeles knäsvag av glädje.

Innan helgen var slut hade jag sålt över fyrahundra böcker. Det känns så himla bra. När vi tryckte upp Genom dig trodde jag ju att trehundra böcker skulle vara snudd på för mycket, och de tretusen som Mange föreslog var som så mycket annat han föreslår liksom alldeles galet inte helt i linje med mina tankar. Nu vågar jag hoppas lite mer.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla som köpt en bok. Den glädje jag känner när en bok lämnar mina händer för att förhoppningsvis omformas till bilder i någons huvud är svårbeskrivlig. Mina ord är bara trycksvärta till dess någon läser dem. Jag kan heller inte nog tacka alla som kom och firade releasen av Förlust. Varje uppmuntran, varmt ord och peppning är guld värd.

Så tack, tack och åter tack. Och några tack till.

image

Glad knalle med nya snygga bokställ. Och böcker.

Och tack gode tid att böckerna kom fram.

IMG_0371

Mingel

IMG_0372

Mingel

IMG_0385

Mingel

image

Självklart i garderoben. Alltid i garderoben.

image

Men uppföljaren hade ännu inte anlänt, trots att det var releasedag. Inte helt redo, alltså. Hade jag vetat det när bilden togs hade jag nog inte flinat så.

Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Vild partyhelg i Göteborg

Bellora

Lockande (Bild från hotellets hemsida)

”Så jäkla gott!” Nöjt torkade jag av mig om munnen. Ett långbakat stycke lamm, rullat i färska örter, hade slunkit ner tillsammans med ett glas rött. Möjligtvis föregånget av några glas bubbel på hotellrummet före middagen. Sorlet på fullsatta Ristorante Bellora hade stigit till fredagskvällsnivå och Mange och jag var omgivna av uppklädda människor och imponerande skägg. Vi var på vuxenweekend i Göteborg och var taggade till tänderna.

Jag hade vid flera tillfällen inför vår tripp googlat efter uteställen. Det fanns inte många klubbar jag i skrift inte var bekant med. Vi bodde mitt på Avenyn, mitt i smeten alltså, på Hotel Bellora (vars frukost är värd att typ kapa ett lillfinger för) och hade alltså hyfsad koll på omgivningen. Här skulle partajas minsann.

”Nää, är det inte Skavlan nu?” På väg upp till rummet för att hämta ytterkläderna skojade Mange till det. Jag skrattade gott åt hans skämt. Tänk att det finns de som går och lägger sig efter middagen, när de är på storstadsutflykt och allt.

”Ska vi inte lägga oss och vila lite? Bara tio minuter?” Utan att vänta på svar slängde han sig på sängen.

”Är du galen? Då kommer vi aldrig iväg ju. Vi kan inte lägga oss en stund vore skönt…” Mitt motstånd bröts ned någonstans mitt i meningen. Och så var det faktiskt Skavlan på TV. Och han pratade med Bryan Adams och han är ju så trevlig och ödmjuk. Och det skulle ju gubevars vara en dag imorgon också. Jojo. Inga problem, Göteborg fanns ju kvar.

Lördagen kom. Nu skulle vi göra stan minsann. Nu hade vi ju vilat. Det var självklart på lördagskvällen det skulle hända. Det var inte helt klart bara om vi skulle gå på jazzklubben Nefertiti och lyssna på en skön amerikansk sångerska eller om vi skulle satsa på något fräsigt som inbegrep dansgolv och R&B. Kanske båda, tänkte vi när vi satt i en snygg bar och tog ett after shopping-glas. Sedan tog jag mig knappt upp till hotellrummet innan jag somnade, knockad av ett helt glas vin. Mange snarkade snart bredvid mig.

Bra, tänkte vi när vi vaknade efter mörkrets inbrott. Nu kunde ingenting stoppa oss. Partyklackarna och kostymen åkte på och vi gav oss ut på stan. Fast inte så långt. Det blev restaurangen vägg i vägg med hotellet som fick servera oss. Fortfarande var vi mitt i smeten, Göteborg låg för våra fötter.

Våra blickar började flacka och orden liksom glida runt lite när vi efter den sista tuggan skulle dra upp riktlinjerna för den fortsatta kvällen. Partynatten. Klackarna i taket-aftonen. Rajtantajtanet.

Tio minuter senare låg vi nedbäddade mellan de fortfarande nästan varma lakanen. På TV:n tappade en brittisk kvinna ett byxben i en hiss, träffade någon som hette Sue Perb och försökte upprätta en affärsplan som inkluderade en ny träningsfluga med maracas. Både Mange och jag skrek av skratt.

Om programmet var så kul att det förtjänade våra skrattårar vet jag inte. Kanske var vi bara så lättade över att en lyckad kväll kunde få innebära en god middag och en skön säng utan mellanliggande barhäng.

Det var min födelsedag och jag somnade nöjd. Vid ett vaknade jag av att någon skrek på någon annan. Tydligen ”undrade alla vad han höll på med. Och Göran undrade också.” Räknas inte Göran in bland ”alla” tänkte jag, innan jag belåten med att det inte var jag som stod i en korridor och gormade åter vaggades till sömns av Kate Bushs Running up that hill som dovt mullrade från någon närliggande nöjesinrättning. Det var klubbkänsla nog för mig.

Men nästa gång vi åker till storstan, då ni. Då blir det party. Hela natten lång. Uj ja. Då.

(Om det inte är Skavlan på TV. Eller någon brittisk humorserie.)

 

 

En frände inför apokalypsen

image

Oss preppers emellan

Häromkvällen var Mange och jag på fest i den företagsby där han har sitt kontor. Mycket trevligt och många nya ansikten. Frampå småtimmarna hamnade jag bredvid en man jag aldrig tidigare träffat. Han kändes ändå inte som en total främling och jag förstod snart varför. Han bar ett paracordarmband, lite som en hemlig förlovningsring oss preppers (smyg eller riktiga) emellan. Äntligen någon som inte tittade på mig aningen bekymrat överseende när apokalypsen och därtill hörande åtgärder kom på tal. Äntligen någon som talade om sin BOL på lagom allvar. Äntligen någon som nyfiket frågade om min väska var en BOB (vilket den inte var – jag är bara hangaround, inte hardcore).

Efter en stund plockade han upp gitarren och spelade Bohemian Rhapsody. Jag vrålade texten finstämt och nästan rätt.

Kanske är det den snubben som Mange, jag och barnen ska ta rygg på om TSHTF. Kanske kan han vara vår Rick eller vår Daryl.

Han varnade mig visserligen för att preppers är kufar som man bör se upp med. Jag hoppas han undantog de närvarande.

(fasttänkomhanärguvernören)

En ny karriär?

imageJag ska fan i mig bli barnkalasproffs. Välkomna hit med era tioåringar så tar jag hand om dem.

Jag får medge att jag genom att ha en pool har en orättvis fördel, men orättvis eller inte så utnyttjar jag den. Alltså:

I med kidsen i vattnet, bort med alla vattengevär och förbjud dykning. De kommer ändå tycka att du är den nya Bindefelt. Släng i så mycket flytetyg att de näppeligen blir blöta.

När barnen vägrar gå upp ur poolen, för det gör de, de är tio år och solen skiner (eller – de är tio år) förklarar du att du avser att hälla i gift i poolen. Först kommer de bara att bli gröna, men efter en stund kommer också deras tår att falla av. Och sedan andra utstickande kroppsdelar. Vips så har du alla samlade på altanen för femkamp.

Under femkampen låtsas du som om du inte hör deras gnabb om vem som ska utföra de olika uppdragen. Då löser de det själva. Eller så förlänger du kalaset med några timmar och låter varenda unge kasta dart / kasta boll i hink / putta / träffa penna i flaska / gissa ordet. Det går förstås också bra. Men då behöver du bli avbytt eller ta droger.

imageSysselsättning är ett nyckelord vid barnkalas. Tårta är ett annat. Kombinera dem båda och låt barnen göra sina egna minitårtor. Sätt fram allt en tioåring kan vilja ha på en tårta, hojta att det är fritt fram att skapa och dra dig sedan tillbaka till köket. Har du presenterat tillräckligt med tillbehör ges här tid att ta ett glas vin. Om man är så lagd. Glöm inte att använda vaxduk, både i köket och på tårtbordet. Vid det här stadiet kan alla inblandade tänkas vara lite matta.

Ge dem fri tillgång till Spotify. Du kommer att hata det. De kommer att älska det. Det kommer att vara värt det. Du måste kanske baka kakor / klippa gräset / slingblondera håret åt grannarna, men det är det också värt. Kanske blir det ett lyft för hela grannskapet.

Ställ undan hamstern, vare sig den har tre eller fyra ben.

Ta på dig allt ansvar för ballongkombinationerna. Den skugga som bildas av en avlång ballong och två runda kan inte pratas bort. Tioåringarna kommer att upptäcka den. Ta ditt ansvar.

Gör dig inte till med finkorvar. Tioåringar vill ha hodogs. Tydligen. Annars får man tänka att lunchen för flera dagar är fixad.

Be hämtande föräldrar köra ett extra varv runt stan. Ingen kommer att hålla det emot dig. Nu talar vi goodwill. (Och allt som är färre än tretton tioåringar i poolen är ändå rena vilan i jämförelse.)

Ha en flarra på kylning. Den tystnad som lägrar sig efter att tretton tioåringar lämnat din trädgård är massivare än vad du kan föreställa dig. Kyl möjligen några pavor till grannarna också.

Tillåt dig att vara lite självgod efter väl utfört arbete. Ödmjukhet hör hemma i andra sammanhang.

 

Releasefest för Vita spår!

image

Duon bakom framgången: Emelie och Henrik Schepp (och så duon bredvid framgången 😉 )

I onsdags hade Mange och jag (och min favoritklänning) det stora nöjet att få vara med på releasepartyt för Emelie Schepps nya deckare Vita spår. Vi minglade, pratade, skålade, skrattade och dansade innan vi till slut lämnade festen fulla. Av inspiration.

Vilken kvinna Emelie Schepp är.

När förlagen var för långsamma med att ge respons på hennes inskickade manus bestämde hon sig för att ge ut sin första roman, deckaren Märkta för livet, på egen hand. Hon bestämde sig också för att bli Sveriges främsta egenutgivare och klå dåvarande rekordhållarens 16 000 sålda exemplar. Det gjorde hon. Med råge. Ungefär 40 000 böcker hade hon sålt efter ett halvår. Vid det laget stod förlagen och knuffades lite kring henne, och hon bestämde sig efter en del grubblande för att nappa på ett förlagskontrakt. Tillsammans med sitt förlag Wahlström och Widstrand har hon nu sålt runt 100 000 exemplar av Märkta för livet och sålt rättigheterna till tio länder. 

image

Signering av Vita spår

Det är helt enkelt galet bra. Men hon har sannerligen inte legat på en divan och ätit praliner och låtit boken sälja sig själv om man säger så. Jag är lite osäker på om hon ens har sovit under det senaste året, på en divan eller annorstädes. På sin hemsida och i föreläsningsform delar hon dessutom generöst med sig av sina erfarenheter av egenutgivning samtidigt som hon marknadsför Märkta för livet och skriver nytt manus. Och nu har det nya alltså landat.

När Emelie intervjuades på scenen under releasepartyt berättade hon att hon är långt ifrån färdig och att hon nu har satt upp nya mål: Det ska bli åtta böcker i serien om åklagaren Jana Berzelius, och böckerna ska sälja i minst en miljon exemplar, bara i Sverige.

Jag tror det blir så.

image

Några av de nya bekantskaperna: Heléne Njord-Westerling, Lotta Svensson, Kerstin Gunnarsson, jag själv och Nina Larsdotter. Jag försöker förklara för Kerstin vad en prepper är.

Förutom att kvällens huvudperson var mycket inspirerande, var det också en vitamininjektion att träffa många andra människor som också skriver och/eller ger ut böcker, till exempel Nina Larsdotter som är både författare och förläggare, och jag kände verkligen min skrivklåda återvända. Dessutom fick mitt ego en nyttig liten boost då en tjej kände igen mig och kom fram och berättade att hon älskade Genom dig och att hon väntar på en uppföljare. Jag blev ett par centimeter längre.

Och som sagt – fylld med inspiration!

Mange skapar minnen. På sitt sätt.

imagePlötsligt händer det. En småmulen ickebemärkelsedag dag står en vacker bukett liljor på köksbordet. Till mig. Från Mange.

I teorin får jag ofta blommor från Mange. Eller kanske i fantasin. Manges fantasi. Mången gång har han riktigt nöjt förkunnat att han faktiskt hade tänkt köpa blommor, kanske till och med planerat att köpa blommor. Inte fullt så många gånger har han faktiskt genomfört köpet. Det är ändå tydligt att han förväntar sig ett visst mått av tacksamhet över hur relativt ofta han faktiskt tänker sig blomstergåvor med mig som mottagare. (För att påvisa problematiken i detta tänkta givande kontra ett faktiskt givande har jag någon gång sagt att jag hade tänkt gå med på att köpa båt, varpå Mange efter en stunds stirrigt lycklig blick faktiskt tycktes inse att det finns en avgörande skillnad mellan det tänkta och det faktiska. Fast nu blev det ju för all del en båt till slut.)

Buketten bestod av rosa liljor vilket fick mitt hjärta att klappa lite extra. En annan gång var jag nära att klappa till Mange just på grund av rosa liljor. På vår bröllopsdag.

Med sköna fjärilar i magen åkte jag, för snart elva år sedan, till blomsteraffären och hämtade min brudbukett – rosa liljor – strax före stängning. Jag ville att de skulle stå i rätt temperatur så länge som möjligt. Liljorna var perfekt utslagna och alldeles rätt i färgen. Det var min drömbukett.

När jag kom hem la jag drömbuketten, inlindad i papper och med rejäl volym, på köksbordet och kvittrade fram min glädje över hur perfekt den var. Jag tror till och med att jag ivrigt hoppade upp och ner. Tyvärr skedde mitt kvittrande och hoppande med ryggen mot buketten. Ett misstag.

”Vad bra att buketten blev perfekt”, sa Mange bakom min rygg och knycklade ihop skräp. Pappersskräp. Pappersskräp som låg på köksbordet.

Jag vände mig om och stirrade på honom, nu långt ifrån kvitter och hopp. Och jo. Han stod och knölade samman min drömbukett.

Den måste ha bjudit motstånd, en rejäl bukett med liljor är inte som några sladdriga vitsippor eller småklena tulpaner. Det är för tusan grenar. Men Mange var tuffare än buketten.

”Vad gör du?” frågade jag tämligen överflödigt när talförmågan kom tillbaka. Mange hade redan av min blick insett att något var rejält fel, och var väl inte helt okänslig för det träaktiga motståndet i pappersstruten han höll i.

”Ööh … He he … Någon gång i framtiden kommer vi att kunna skratta åt det här. Ett … festligt minne.” Han försökte släta ut pappersknycklet utan större framgång. En snabb besiktning gav vid handen att alla blommor var avbrutna. Alla.

Det var inte fullt så festligt att den fina blomsteraffären hade stängt för dagen och att det enda som var öppet var jätteblomsteraffärensominteärsåbrapåsnittblommor. Den hjälpsamma blomsterexpediten hade lite svårt att förstå att Mange och jag ville köpa en brudbukett. På direkten, inte som beställning. Hon såg inte ut som om hon riktigt trodde att vi faktiskt skulle gifta oss om en timme. Jag var inte heller helt övertygad.

image

INTE min drömbukett

En timme senare stod vi ändå på piren och blev man och hustru. I händerna höll jag en bukett med rosa liljor från jätteblomsteraffären. Den var i ärlighetens namn inte så himla tjusig, men jag tröstade mig med att jag istället hade två brudbuketter och en historia. Och en … intressant man.

På det festdukade bordet hemma stod en massa glas med vardera en rosa, perfekt utslagen men ytterst kortskaftad, lilja i och väntade.

Och till skillnad från blommorna finns ju historien kvar.

(I uppföljaren till Genom dig har Lena, en ny och viktig karaktär, som av en händelse bokstavligt talat handplockat rosa liljor till sin brudbukett. Hennes blivande make, praktarslet Leif, har dock en annan syn på buketten. Det blir inga liljor för Lena. När jag inser att jag har skrivit om detta undrar jag hur djupa spår Manges bukettknycklande faktiskt har lämnat och om mitt skrivande i själva verket är ren men undermedveten terapi.)

Då var det jul igen. Och Mange bakar limpor.

image

Kärlek

”Tack, det är jättefint.” Jag tittade uppskattande på det militärgröna makraméarmbandet jag fått av Linda i tidig julklapp. ”Men jag fattar inte riktigt vad du menar med att det tål belastning och kan låta och värma.” Men stiligt var det ju ändå.

”Det är ett överlevnadsarmband, gjort av paracord. Tål 250 kilos belastning – och inuti finns fiskelina.” Hon vred på armbandet och visade spännet. ”Och här i spännet finns både visselpipa och tändstål inbyggt. Du kan fiska, tända eld, larma och tydligen bygga en hängmatta av armbandet.”

Jag log lyckligt. Min Linda. Min vän.

Ett par dagar senare var det julafton och jag mottog bland annat något slags minigaständare av hightechkaraktär och en solcellsdriven mobiltelefonladdare från Mange. Åter log jag lyckligt. Han bejakar min preppersida trots att han brukar håna den, tänkte jag. Han bekräftar mig. Min Mange. Min man.

Nåja.

”Dom här blir jättebra i båten”, sa Mange nöjt och jag kom ner på jorden igen. Nu har vi ju ingen båt, och apokalypsen lyser tack och lov med sin frånvaro, så vem av oss som först kommer att få användning för sakerna återstår att se. Jag hoppas förstås på ett sätt på Mange.

image

Självklart Stjärnklart

I ett skolningsförsök hade jag införskaffat ett personligt signerat exemplar av Wilderängs Stjärnklart till Mange, för att väcka den prepper som jag tror slumrar därinne, innanför den båtfixerade ytan. Men då hade han förstås hunnit lyssna färdigt på boken dagen före julafton. Han såg glad ut ändå, men förkunnade att det där med elektronikdödande nanomiter ändå var orimligt och att jag kan sluta oroa mig. Mäh – är han bekant med begreppet ”metafor” eller? (Nanomiterna kan väl heta både Putin, Libyen, Gudrun (och då menar jag stormen och ingenting annat) och Gasläcka?)

Mange bidrog för övrigt med en märklig guldkant på julaftonen, som traditionsenligt firades i vårt hem. Fem minuter före släktens ankomst började han knåda deg. Till limpor. Inte till julbordet, utan för hans kommande frukostmackor med leverpastej. Där stod jag med revbensspjäll, lax, brysselkål, grönkålstjosan och allt annat julbordigt, och jag var liksom i vägen för hans bakande.

”Va? Behöver du UGNEN till julmaten? Jag bakar ju limpor.” Han stod där i sin nystrukna finskjorta och tittade på mig som om jag borde förstå det olämpliga i att drälla omkring i köket vid en tidpunkt som denna. Jag försökte stirra klentroget på honom, det kändes som rätt reaktion, men det gick liksom inte. Jag måste helt enkelt erkänna att det var kungligt att dra igång ett limpbak mitt i julbordsstöket. Lite som att byta däck en nyårskväll. Så … obesvärat.

”Jag tänkte … Julafton brukar ju kännas mest som en väntan på julklappsutdelningen ändå. Att det liksom fanns dötid att använda till något …” Hans blick flackade, nu nästan (men bara nästan) lite skamset, mellan granatäppelkärnorna och grönkålen i mixern och jag insåg att jag måste ha skämt bort honom. ”You teach people how to treat you”, som Dr Phil brukar säga. Jag fick stå mitt kast.

Medan vi åt julbord jäste degen, men till kvällsskinkmackan fick vi nybakad Mangelimpa. Kanske kan det bli en ny tradition. Om inte annat fick jag torka skrattårar varje gång jag hittade honom utförande limpbestyr i köket, typ mitt i Kalle Anka. Och limporna var finfina.

Mamma hade snappat upp min nya aversion mot den trillingnötslösa Paradisasken och överräckte ett par kakor Schweizernöt istället.

Jag tror jag tror på våra nya traditioner. Om vi har turen att få fira jul igen. Om nanomiterna låter oss.

God fortsättning!