Förlust har lämnat boet

Förlust, framsida - Lotta LexenAsså serri. Hur coolt är det inte? Det som började som en tanke har nu blivit till tryckfärdiga PDF-filer. En inlaga och ett omslag. Filerna har landat hos tryckeriet och om några veckor ska böckerna vara alldeles helt färdiga. Riktiga böcker som man kan bläddra i. Fyrahundrasextiotvå sidor blev det till slut.

Jag är galet tacksam över att ha människor runt mig som glatt hjälper mig att förverkliga mina författardrömmar. Linda som ber om att få göra inlagan och omslaget, Zoran som leende ställer upp och plåtar mig med två timmars varsel och sedan sitter uppe hela natten och jobbar med bilderna och så Mange som är involverad i allt. Jossan och Nina som har läst och tyckt till. Alla vänner som uppmuntrar. Varenda ord, gest och gärning betyder mer än vad jag kan förklara. Skulle jag inte sälja ett enda exemplar av boken skulle jag ändå vara så lycklig över att med så fint stöd ha fått den i min hand. Jag ljuger lite här förstås. Jag skulle bli ofantligt förtvivlad om jag inte sålde några böcker, men ni förstår vad jag menar. Fram till nu har även detta bokprojekt gett mig så mycket glädje att det har varit värt varenda nedlagd timme. Och de är ganska många.

Men det är som sagt inte bara jag som har lagt ned tid och jobb på boken. Det är flera personers tankar och möda ni kommer att hålla i er hand om ni en dag läser Förlust. Bara så ni vet. Och bara så ni vet så har nog Linda Johansson världens kanske största tålamod.

Jag drar in magen och blir riktigt tjusig

13918632_10153885737583111_18897124_o

Assistenten fotar fotografen

”Det blir jättebra”, ropar Zoran.

”Dra in magen”, hojtar Mange.

”Härligt Lotta”, säger Zoran.

”Könsord”, skrålar Mange. (Jo, han säger det ordet. Han uttalar alltså inte något könsord.)

”Toppen!” Zorans stämma.

”Se inte fånig ut nu!” Manges röst.

Jag har tillbringat aftonen med två män. Zoran Pucar, duktig fotograf, har stått för de värmande och uppmuntrande tillropen. Mange, för kvällen fotografassistent, har stått för resten. Och jag är mycket tacksam mot dem båda. Zoran får mig att liksom sträcka lite på mig. Mange får mig att skratta. Minst lika viktigt. Jag tycker att det är lite jobbigt att bli fotograferad. Jag känner mig småfånig. Självgod och fåfäng. Då är kombinationen Zoran-Mange strålande.

Om några dagar ska Förlust skickas till tryck och så här i sista sekund ser vi alltså till att få fram ett nytt författarfoto. Några bilder lär nog hamna här på bloggen också, eftersom de befintliga bilderna har ett par år på nacken nu. Fotot på boken kommer bara att bli frimärkesstort, men jag vill ju ändå se hjälpligt tjusig ut. Jag tror att Zoran kommer att se till att jag gör det.

Om någon där ute går i giftastankar kan Zoran sannerligen vara mannen för er. På sin FB-sida har han efterlyst ett brudpar att få fotografera under hela bröllopsdagen. Gratis, som extrafotograf. För att öva upp sina bröllopsfotografskills. Wow. Jag skulle lätt låta honom vara huvudfotograf om Mange och jag gifte oss. Igen.

I morgon förmiddag ska jag på omslagsmöte. Då ska allt bestämmas. Hela omslagstjottafräset. Jisses vad nära det är färdig bok nu.

Så himla underbart. Så himla läskigt.

svartvitskorsten

Ett smakprov från plåtningen. Jag känner mig rätt så cool.

13918452_10155049894678222_288084043_o

Svartvitt känns inte färglöst

13898605_10155049900523222_1152730235_o

Jag drar in magen

Manusarbete, zombieattack, releasefest, semester och nerver

image

Och ja, jag sitter faktiskt gärna inne.

Fyrahundrasjuttiofem sidor. Fyllda med ord som jag skrivit, ett och ett till dess de bildade en hel berättelse. När jag nu tittar på den känns det helt galet. Jag är inne i slutfasen av manusgenomgången. Linda, layoutgrafikersättare och bedårande vän, har skickat mig det som var ett manus förvandlat till digitala boksidor. Att se förvandlingen från A4-sidor till boksidor är en så skön känsla. Från manus till bok, om än inte tryckt ännu. Det blir så mycket mera på riktigt. Till och med berättelsen känns annorlunda, lite som om det var någon annan som skrivit den. Jag ser den med nya ögon – det är ju för tusan en bok nu – och låter mig överraskas av människorna och händelserna.

Och så blir jag förstås livrädd. Herregud. Det är en bok. Det innebär att den snart kommer att läsas av andra. Att jag snart igen kommer att uppleva känslan av att stå naken mitt på torget. För ungefär så känns det när andra läser mina ord. Inom ett par månader räknar jag med att hålla den tryckta boken i min hand för att kunna låta den fladdra vidare till andra. Det pirrar i magen när jag tänker på det. I höstas åkte jag Helix, Lisebergs stolthet/tortyrredskap. Det var förstås alldeles fruktansvärt. Hemskt. Men känslan i magen påminde lite om den jag känner nu. Med boken behöver jag för all del inte vara rädd för att slungas ur en liten vagn och dö. Det är bra. Det är jättebra. Det här blir bra.

image

På väg till fest. Naturen är min boudoir.

För några dagar sedan hade jag nöjet att befinna mig på releasefest, denna gång för Lars Wilderängs senaste bok Stjärndamm. Partajet inbegrep lämpligt nog ett zombieangrepp och var mycket trevligt. Och där fanns förstås den rykande färska boken i prydliga små travar. Det är Wilderängs femte bok så jag vet inte hur mycket det kittlar i hans mage, men jag ser i alla fall böcker med andra ögon nu än för några år sedan. Varenda ord i den där boken har placerats där ett och ett av en människa. Jag har börjat läsa Stjärndamm och ger varje ord den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas att andra kommer att läsa min bok, Förlust, med samma intresse.

image

Man kan SUP:a på många sätt.

image

SUP-fika går också bra

Releasefesten utgjorde sista stoppet på vår Västkustresa. Vi hade turen att få tillbringa sommarens kanske vackraste dagar i vänners sommarhus vid havet, och ofta på havet i båt eller på bräda. Efter att inledningsvis ha sett bajsnödig ut på SUP-brädan (Manges recension) paddlade jag efter några försök omkring tämligen värdigt bland maneter och sjöstjärnor. Några timmar hann jag också sitta med manuset. Jag hann även förlora både i krocket och sällskapsspel. Jag hoppas att det finns ett ordspråk som lyder ”Otur i spel, tur med bok”.

För snart står jag där igen. På torget. Utan en tråd på kroppen.

Mange gästbloggar om vårt bokprojekt och egenutgivning

Böcker, Genom Dig - Lotta Lexén

Genom dig. Snart slut på lager!

Nu är det snart två år sedan vi hade releasefest för Lottas bok Genom dig och vi har sålt nästan 2500 böcker om vi räknar med e-böcker. Fantastiskt och jättekul! En debutant (på förlag) brukar i snitt sälja omkring 1000 (inbundna) böcker, så vi är faktiskt riktigt stolta och glada över det.

Vi lyckades aldrig komma in hos någon av bokhandlarnas centrala inköpsorganisationer. Akademibokhandeln lyckades jag aldrig ens komma fram till. Trots MÅNGA, många försök. Pocketgrossisten fick jag till slut tag på och de var intresserade (eller också var hon bara snäll), men då de fick veta att vi redan sålt över 1500 böcker på hemmamarknaden svalnade intresset. Jag hörde någonstans att det skickas in c:a 5000 manus till förlagen varje år. FEM TUSEN! Det är kanske inte så konstigt att ingen svarar…

Att vi har sålt så många böcker helt själva, nästan enbart i Östergötland, är mycket tack vare Östenssons och Ica Maxi. Ett STORT, stort tack till dem. Ett ytterligare stort tack vill jag ge vår vän på Ica Maxi i Norrköping som varit både inspirerande och mycket hjälpsam. Naturligtvis en massa tack även till alla småbutiker som hjälpt oss (ni vet vilka ni är). Att Lotta har bjudits in till föreningar, kundkvällar, signeringstillfällen och andra jippon har också varit både roligt och värdefullt. Förvånande nog har vi sålt oväntat mycket böcker på marknader och andra otraditionella bokförsäljningsplatser. Otraditionella försäljningsplatser ska jag helt klart fundera mer på.

Det har varit en jättekul resa att ge ut en bok tillsammans med min fru. Vi visste ingenting om branschen, och det kan vara riktigt skönt på något sätt. Att få vara naiva, hoppfulla och orädda (mest jag, och Lotta lite) var kul. Jag kunde helt vara mig själv och som vanligt ställa de dumma frågorna. Jag är ju så nyfiken på hur saker fungerar hela tiden.

Manus Förlust - Lotta Lexén

Vår nästa egenutgivna bok ”Förlust”

Nu börjar vi snart arbetet med att ge ut Förlust, bok nummer två i serien om Hanna Brander. Vi hade naturligtvis en förhoppning om att Lotta skulle bli utgiven på ett stort förlag. Ett förlag med resurser, kompetens och som vill satsa på Lotta. Ett förlag som skulle kunna placera Lotta på Bokmässan i Göteborg, på Deckarfestivalen i Sundsvall eller på Crimetime Gotland. Ett förlag som får ut böckerna i affärerna. Tyvärr har vi inte fått den möjligheten heller till denna bok. FEM TUSEN!!!

Jag tror fortfarande stenhårt på Lotta och hennes skrivande. Jag tror också på Hanna Brander som karaktär, även om jag vet att Lotta är sugen på att skriva andra böcker. Lotta är utåtriktad, gillar att prata om sitt författande, signera böcker och träffa människor och jag tror som sagt att det skulle kunna bli en riktigt bra symbios med ett förlag som backar upp. MEN! Nu har vi möjligheten att ännu en gång få ge ut en bok, helt på egen hand. Och det ska bli kul! Riktigt kul! Jag är helt övertygad om att vi kommer sälja minst lika många böcker av uppföljaren Förlust.

bild-4

På signeringsjippo. Jag i blått.

Heja Fredag förlag! Nu kör vi!

/Mange

Glad sommar – inklusive restips

imageMitt sista sommarlov har inletts med en vecka i Kroatien och en dag med mina nya kolleger. Två mycket lyckade tillställningar.

Kroatien är ett resmål jag varmt kan rekommendera. Kassörskan på Konzum var lite surmulen, men i övrigt togs vi överallt emot med ett leende. Alla trettiotvå av oss. Jo, vi var trettiotvå personer som reste tillsammans. Det går. Och det går jäkligt bra. Det var just storleken på vårt sällskap som avgjorde vår destination. Var i Kroatien fanns rum för oss alla? I Klenovica. En småsömnig liten by med ett bageri, två barer några små restauranger och en klaustrofobiframkallande Konzumbutik som varje morgon länsades på sina yoghurtburkar. Barnen kunde galoppera fritt och vattnet var kristallklart. Den hyfsat närbelägna flygplatsen var inte mycket större än en medelstor HM-butik och en veckas hyrbil kostade som ett par-tre brallor från sagda klädaffär.

imagePizzerian införde plötsligt utkörning (”Är det ni som bor i Villa Lostura?”), den underbara strandrestaurangen testade ett tillfälligt all inclusive-koncept och glassbaren förvandlades för en kväll till grillrestaurang med fotbolls-TV. Grillandet sköttes på Konzums parkering som rymde ungefär en bil och över nejden ljöd den svenska nationalsången.

Att vi varje dag undrade vilken inredningsdetalj som skulle lossna gjorde inte så mycket, inte heller att det på trettiotvå personer fanns EN liten diskmaskin. Det såpgröna vattnet i jaccuzzin var det kanske värre med, men utslagen gick bort efter några dagar. Och ska det konstant lukta avlopp någonstans så är det förstås på en toalett.

Vi hade alltså en fantastisk vecka i Kroatien och en tur till Klenovica är något ni med fördel kan ge er på om tillfälle infinner sig.

En vecka borta från Platengymnasiet gav mig också den distans jag behövde för att sluta böla över att jag inte längre ska vara lärare där (eller någon annanstans). Jag försöker hålla blicken framåt istället, något som underlättades av att jag idag fick följa med min nya arbetsplats på utflykt. Jag fick umgås med mina två nya kolleger, min företrädare och ett skönt gäng människor som jag kommer att arbeta nära. Att få höra att jag ska rekrytera till IS kändes väl först lite sisådär, men tydligen kunde förkortningen beteckna helt andra saker än vad jag trodde. Bra. Nog för att jag har lite dålig koll på vad jag faktiskt ska arbeta med, men IS-rekrytering kändes ändå högst främmande.

imageNu fortsätter mitt sommarlov, kanske mitt sista, och jag ska ägna en del tid åt att förvandla manuset till Förlust till boken Förlust. Inte en helt enkel sak, men jag har bästa möjliga hjälp. Jag ska också ägna en del tid till att somna i hängmattan med en ljudbok i öronen. Kanske tar jag mig också tid att sippa på en Mojito eller att doppa tårna i något vatten. En minitripp i Sverige med barnen vore också schyst. GPS-damen och jag är ju så goda vänner, och att hamna på Vägarna Som Gud Glömde är alltid en upplevelse. En ko kan vara tydligare än en Stopp-skylt.

Jag önskar er en riktigt god sommar (och tar tacksamt emot tips om lattjo minisemestrar i Sverige)!

På vinst och förlust

image

Peppande titel?

Alltså nu vet jag inte riktigt. Hur blev det här? Jag tittar på min 341 sidor tjocka manushög och titeln sticker lite i ögonen. ”Förlust”. Aningen olustigt känns det allt att ha just det ordet smetat i versaler över de 692781 tecken som jag ett i taget har präntat. De flesta av dem har runnit genom fingrarna men några av dem har jag fått svettas fram. Alla är på något vis en reflektion av mig.

Och så skriver jag ”Förlust” över hela härligheten.

Men bortsett från att ordet just nu förmedlar lite taskiga vibbar – jag har nyss skickat mina ord till några förlag – är jag nöjd med titeln. Förluster är vad mina huvudkaraktärer hela tiden har att förhålla sig till, faktiska eller fruktade förluster. Den länge tänkta titeln ”Utan dig” tvingades jag fimpa då en annan svensk författare för några månader sedan hann före med att betitla sin bok så. Synd. Jag gillade hur orden så tydligt matchade den första boken i serien, ”Genom dig”.

Att sista punkten är satt är underbart befriande och tillfredsställande, och gräsligt trist. Jag vill fortfarande gå och sätta mig vid datorn och måla fram mina karaktärer och deras svårigheter och glädjeämnen. Men nu har de dragit, partyt är över. Osynliga partyhattar och blåsut-tutor ligger och dräller lite överallt och påminner mig om att de är borta. HALLÅ LENA OCH HANNA KOM TILLBAKA LIVET ÄR TRÅKIGARE UTAN ER TILL OCH MED DANIEL ÄR VÄLKOMMEN FASTÄN JAG TYCKER ATT HAN ÄR LITE MESIG!

Det göttiga är att jag när jag vill kan börja måla med orden igen, och hitta på vad tusan jag vill med Hanna, Lena och de andra. Jag kan ge Hanna en hundsvans och ersätta hennes näsa med en näbb om jag så vill, eller låta henne jobba på cirkus i Paraguay och bli kär i Kronprinsessan Victoria OCH i Prins Daniel (för den extra dramatikens skull). Ändå väljer jag att backa ett tag nu, att låta den här historien vila. Kanske ska jag till och med skriva något helt annat innan jag skriver en tredje bok om Hanna.

Kanske börjar jag skriva om Hanna igen redan ikväll.

Nu väntar jag bara på att min skrivdejt Jossan (aka Bibliofilen på Instagram) rask ska skriva färdigt sin roman så att Det Stora Förlaget kan skicka ut oss på en gemensam glamorös signeringsturné med fanfarer, petit chouxer och bladguld. Och konfetti och riktigt lyxiga skor. Champagne och Merlingtonkakor och volymsprej och rolluper och en liten, liten orkester. Det kan ju vara ensamt där på toppen annars.

(Eller där mellan tubsockorna och marschallerna i den lokala dagligvarubutiken.)

Jag väntar. Fast möjligen korkar jag upp champagnen redan nu, för jag har för tusan hakar faktiskt skrivit färdigt min andra bok nu. Det är galet stort. Ju.