Jag kommer ut ur garderoben i SVT

image

Här har inga kuddar puffats

”Så, här skriver du på sommaren alltså. Var sitter du annars?” Vi står i mitt uterum. Med puffade kuddar.

”I köket, eller i garderoben när jag behöver komma undan från Ma… från störmoment.” Jag ångrar mig så fort jag ser ljuset i den trevlige SVT Norrköping-reporterns ögon. Det tändes när jag nämnde garderoben.

”Garderoben? Utmärkt. Filma henne när hon går till garderoben.” Han nickar till kameramannen som börjar lyfta kameran mot axeln.

Jag tar chansen och rusar i förväg, kastar mig in i garderoben och börjar lyfta ut Manges skjortor som hänger på min vinterskrivplats. Samtidigt ropar jag att garderoben är jättedålig att filma i men att jag som sagt också brukar skriva i köket. Nästan bara faktiskt. Köket alltså. Garderoben är egentligen bara en garderob.

Jag har haft nästan ett dygn på mig att snygga till lite hemma inför TV-teamets ankomst. Jag har klippt gräsmattan (småspringande, för att hinna klå regnet), jag har puffat kuddarna och plockat upp chipssmulor i vardagsrummet, och i köket står inte en pinal på fel plats. Jag har sett på tv att köksbordet och vardagsrumssoffan är de självklara platserna för intervjuer i hemmet.

Självklart sätter inte de båda herrarna sina fötter på dessa platser.

Innan reportern hinner in i sovrummet, där min garderob är belägen, sveper jag ner en quadrokopter, ett par simglasögon, ett fempack strumpor, några påsar med oklart innehåll och något slags snäcksamling från byrån. Den ivrige reportern ser inte min manöver eftersom han har fullt upp med att hänga tillbaka Manges skjortor över den av skräp belamrade skrivplatsen. Något slokörad låter jag mig intervjuas om mitt skrivande, stående i min garderob, med hoppet att inget olämpligt dräller omkring i bakgrunden.

Jag pustar ut lite när vi kliver ut ur garderoben.

”Har du några böcker hemma?”

”Visst, jag har en låda här.” Nöjd visar jag fram lådan jag förutseende nog har plockat upp från källaren.

”Har du fler såna lådor någonstans?”

Och sedan börjar det igen. Den här gången lovar jag självmant att inte gå i förväg ner i källaren. Jag hör kameramannen trampa omkring där nere. Han hittar ett par barn, som blir något överrumplade av förekomsten av en kameraman i deras rum, och Manges snickarverkstad. Jag ropguidar honom förbi dammsugaren och till slut får jag kliva ner och bli intervjuad i den lilla källarsmatten som utgör mitt boklager. Där uppe gnistrar köket, och kuddarna är jättefluffiga i vardagsrummet.

Men det är helt okej. Min garderob ser ibland ut så där. Och källarhallens smatt är inte den plats i huset jag lagt mest krut på att piffa till. Och jag är jätteglad att någon vill komma och prata med mig om mitt skrivande. SVT är välkomna att filma under min säng om de så vill. Bara jag får prata lite bok.

Reportaget, som troligtvis sänds i slutet av augusti i Östnytt, handlar om egenutgivning, och ett par Motalabor till kommer att figurera i det. En av de saker de i mitt fall fokuserade på var vikten av att synas i den fysiska handeln. Internetbokhandel i all ära, men stor del av min försäljning sker tämligen lokalt. Vi åkte till Östenssons i Motala Verkstad och filmade en del av inslaget eftersom det är en av de butiker som sålde Genom dig och som också om någon månad kommer att sälja Förlust. ICA Maxi i Motala, Linköping och Norrköping hör också till de butiker jag har haft ett fint samarbete med, liksom Bokia i Motala, Restaurang Bettina och en rad andra större och mindre inrättningar. Vi skulle kanske ha åkt runt och filmat i de olika butikerna, istället för att uppehålla oss i min garderob och källare.

Men om några veckor kommer jag, på SVT, att både gå in i och komma ut ur garderoben.

Det blir också bra. Om än något mer … genuint än vad jag hade räknat med. 😉

image

Finbesök!

Rapport från klädkammaren

image

Skrivarvrå

Jag har ett krypin. En smatt som är min. Ett utrymme bara för mig och skrivandet. Manges skjortor ut – mina pinaler in. Det är litet och fönsterlöst och när jag drar ut stolen hamnar jag bland mina klänningar. Det gör inget. För jag har en vrå.

image

Också skrivarvrå…

Det här är de första ord som skrivs i klädkammarkontoret och jag ser tillbaka på en vecka som bland annat inbegriper besök på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Tyvärr var jag där som besökare å läraryrkets vägnar och inte som utställare men upplevelsen var ljuvlig ändå. Natur-Linda och jag gick gång på gång lite vilse i det gigantiska myllret av böcker, men det gjorde inget. Vi sniffade på allt ifrån universitetens utbud av vetenskaplig litteratur till Harlequinsförlagets något lättviktigare dito. Vi lyssnade bland annat på Jan Guillou och Maj-Gull Axelsson och kändisspanade skamlöst. Jessica Gedins hårsvall gick inte att undgå och i montrarna fanns förstås gott om författare som signerade sina böcker.

image

Novellix snyggvägg

Min favoritmonter var kanske Novellix. De ger ut noveller i form av egna små böcker med ursnygga omslag. Den samling noveller de satt upp på väggen var som en läcker tavla, och så kunde man köpa snyggt designade presentkartonger som rymde fyra noveller. Som en läcker pralinask.

image

Glatt överraskad

Dessutom bjöd de på vin. Linda och jag trodde knappt våra ögon, orutinerade bokmässebesökare som vi är. Men vi lärde oss snabbt.

De rutinerade besökarna hade med sig shoppingvagnar på hjul. Inte att ha vin i alltså, utan för alla bokinköp man vill göra. Det ska jag ha nästa gång också. För någon utställarplats blir det nog tyvärr inte. Tio tusen spänn kostar den billigaste varianten, och då placeras man typ bakom den portabla toalettenheten.

Men jag vill. Villvillvillvillvillvill. Vill.

Istället stod jag fredag kväll och lördag på ICA Maxi i Motala och signerade böcker. Inte riktigt detsamma som Bokmässan, men faktiskt riktigt kul. Så här på hemmaplan blir det ju många trevliga pratstunder med vänner och bekanta, och en del nya bekantskaper också.

image

Rätt så lika

Jag stod där med min inte så ödmjuka jätterollup med en megabild av mig själv på. Två flickor i tolvårsåldern frågade om de fick ta varsin karamell som jag hade i en skål på mitt lilla bord. Visst fick de det, och de hängde artigt kvar medan de mumsade på dem. ”Vet du”, sa de efter en stund, ”du är väldigt lik henne.” De nickade mot rollupen. ”Mjo”, sa jag, ”det är jag”.  ”Men guuuud vad coolt!” tjoade de i kör. ”Har du skrivit en boook?!”

Det var inte utan att den reaktionen kändes rätt så bra. För det är coolt att ha skrivit en bok. Och även om jag känner mig lite fånig med min rollup så är det en skön känsla att stå där med en bok som jag har skrivit. Inte bara hon på bilden.

Och med mitt nya krypin kanske jag tar mig mera tid till att skriva bok nummer två. Hoppas det.

Jylländska idyllkulisser à la Stepford?

image

Icke en Jyllandsbo i sikte. Förstås.

Norra Jylland. Här är alla arbetslösa. Eller i alla fall lönearbetsbefriade. Jag är efter en dags åkande i trakten kring Skagen helt övertygad om detta. Alla hus är nymålade, alla takpannor glittrande glaserade. Inte ett ogräs kryper utmed de vitmenade murarna eller nybyggda staketen som skiljer de prunkande men ändå tuktade trädgårdarna från gatorna. Det är så rackarns vackert och pittoreskt och ofantligt nymålat att jag skäms över att befläcka området genom att puttra genom det i en husbil iförd träskor och med ett dörrdraperi som för tankarna till en ljusgrå tarantella.

Uppenbarligen är alla boende uppe hela nätterna och målar om husen, rensar trädgårdarna från oönskade växter och vilsekomna glasspapper. Bevisligen byts takpannorna nattetid så att de alltid bländar traktens besökare i det självklart gnistrande solskenet.

Vad fan är det med Skagentrakten? Ingen syns jobba med hus och trädgård på dagarna. Jag tar för givet att de sover ut efter att ha jobbat hela natten för att upprätthålla den gnistrande, felfria och oändligt tilltalande fasaden. Jag känner hur jag sugs in, vill vara en del av detta. Barnen ber mig sluta låtsas tala danska men jag har svårt att släppa taget. Vill vara med. Vill vara sådan.

Ser utmed vägen mellan Skagen och Lökken en kvinna på cykel. Hon har solhatt och linnekläder och en retrotjusig cykel med något slags jättecykelkorg baktill. Hon svänger ut från en gårdsbutik och korgen är fylld med ekogrönsaker. Hon är eko. Hon är dansk eokintellektuelldesignbacktobasicsmenändåavantgardemedelklass.

Jag överväger att flytta till Skagen. Tänker att det kanske liksom gnuggar av sig på mig.

Tänker i nästa sekund att det måste vara en kuliss, minns The Stepford wives av Ira Levin (bok och senare film i flera versioner). Minns fruar som verkade vara lite för perfekta för att vara sanna. Lite för vackra, lite för fromma, lite för … ja, lite för allt. Kanske är Skagen Stepford. Kanske är invånarna robotar och husen och trädgårdarna något slags kulisser.

Så måste det vara.

På väg mot Lökken passerar vi ett par hus, nästan gömda i den övriga perfektionen, som har ogräs mellan garageplattorna och lätt mossbelupna takpannor. Tänker att om vi åker förbi dem i morgon kommer de att vara borta. Ersatta med perfekta designvillor med bländvit putsfasad, lagom tuktade stockrosor och möjligen en blänkande häst eller två som stillsamt betar i anslutning.

Jag kliver i mina träskor och jobbar mig igenom den lilla foppadjungeln för att nå ut till fällstolarna och lådvinet som serveras i plastglas. Vi har just återvänt från den gigantiska stranden som ligger i anslutning till campingen vi inatt ska bo på. Inte en Jyllandsbo syntes till på den, och jag är inte överraskad. Antingen sover de, eller så målar de om fasaden inför morgondagen.

Och jag ser fram emot att låta mig hänföras igen.

 

Det bubblar i köket igen

imageFör inte så länge sedan stod det glasburkar med bubblande surdeg här och var i vårt kök. Eller, den skulle ha bubblat. Nu fick jag snart ge upp min surdegsbagarkarriär då surdegarna vägrade bubbla.

Jag var inte allt för ledsen.

Nu bubblar det i köket igen. Ett mikrobryggeri har flyttat in. Fast så himla mikro är det faktiskt inte, tvärtom är det något mer skrymmande än vad jag skulle önska. Två tunnor, ett intressant guldsprejat (?!) flasktorkställ, kemikalier och en glad amatör. Amatören är okej, men pinalerna – så där.

Jag har ju skrivit om den trendiga långsamheten tidigare, om hur hippt det är att långkoka udda styckdetaljer, baka sitt eget surdegsbröd och odla sitt skägg. Snart får vi väl flytta till Södermalm om vi ska vara så här coola. De gula gummihandskarna förtar kanske lite av det balla, men hembryggt öl måste ändå ge heta trendpoäng.

De gula plasthandskarna och den bryggningsprocessrelaterade bakterieskräcken gör att jag måste läsa i Svenska hembryggareföreningens handbok å Manges vägnar och det är inte utan att jag blir lite besvärad när jag så snabbt jag kan bläddrar förbi instruktionen om hur man kan bygga om en gammal kaffekvarn till en maltkross. Måtte han inte ha sett något.

I smyg hoppas jag att vi återgår till sedvanlig ohipphet igen snart. Trots guldsprejen.

Golvad och nöjd

plattorIntar mitt påsklovsmorgonkaffe och morgontidning på det nylagda granitgolvet i det ännu omöblerade uterummet. Jag är fånigt nöjd. Golvet är så lent att jag glömmer tidningen och liksom klappar plattorna istället. Vid lunchtid igår hade jag kunnat steka hamburgarna direkt på golvet, men nu är de svala. Här kommer jag att sitta och skriva ofta.

Om någon söker en plattsättare som är duktig (vi är i alla fall jättenöjda men se och döm själva), trevlig, har schyssta priser och som jobbar (vitt) även på helger så hör av er så har jag mannen för er.

Men nu måste jag  klappa golvet igen. Mitt golv.

Mitt vackra lena golv.

Stör inte.