Stjärnströssel över Stjärndamm

Omslagsbild-Lars--Wilderäng”Den lätta vägen är inte alltid den rätta”. Den devisen återkommer i Lars Wilderängs Stjärndamm (Massolit), den avslutande delen i Stjärntrilogin, och tillsammans med uttrycket ”Man tar inte en kniv till en eldstrid” har en hel del av bokens kärna fångats.

Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som beskrivs i Stjärnklart, och den elektroniklösa civilisation som mödosamt startat om riskerar att utplånas, vilket vi kunde läsa om i Stjärnfall. I den avslutande delen i den dystopisk-apokalyptiska tekno-action-sci-fi-serien får vi veta hur det går för mänskligheten – här representerad av en liten grupp överlevare. Ja, de är inte bara överlevande, de är överlevare. Viss skillnad där, och även det en del av bokens kärna.

Vi känner igen karaktärerna från de tidigare böckerna, men som vanligt gäller det att inte fästa sig vid någon allt för mycket. Den sentimentalt lagde bör kanske hålla sig borta från Wilderängs böcker, då han har en tendens att ta livet av folk. I parti och minut. Jag tillhör förvisso de sentimentala, men har blivit något mera hårdhudad och vet att döden lurar runt varje hörn, eller sida, i Stjärnserien. Jag accepterar stoiskt döden i den här förpackningen.

Den i Stjärnfall presenterade och tämligen överlägsna fienden håller med sin speciella stridsteknik eller arsenal eller vad jag ska kalla den våra protagonister i ett järngrepp. Det tycks ungefär som om det enda sättet att överleva är att låsa in sig i ett bankvalv och kasta bort nyckeln, en metod som dock får vara att betrakta som en kortsiktig lösning. Och våra hjältar har större ambitioner än så, och det är här de båda deviserna kommer in. Det gäller att vara beredd på uppoffringar och det gäller att satsa stort. Gustaf Silverbane, Filip Stenvik, Anna Ljungberg, Jocke Sorbin och de andra nöjer sig inte med mindre. Go big or go home.

Actionscenerna är många, men jag tycker själv bäst om de mera lågmälda scenerna och de bilder av samhället som ges. Ett samhälle där toalettpapper och blöjor är exklusivare än datorer och aftonklänningar, och där praktiska kunskaper och uthållighet är hårdvaluta. Ett samhälle där industrialiseringens tekno-krona minst sagt har hamnat på sned, där din BMW är värdelös men din ko, om du har en sådan, är guld och där ett paket Panodil kan vara värt att döda för.

Att fienden bokstavligt talat har sneglat på 2000-talets populärkultur för att skapa sina vapen gillar jag, som den The Walking Dead-nerd jag är. Vad hotet från hasande odöda och en söndertrasad samhällsstruktur gör med individ och samhälle fängslar mig, och det temat syns tydligt också i Stjärndamm, även om Stjärnklart har ett ännu mer framträdande fokus på detta trots att ingen ännu hasar i den boken, annat än av utmattning.

Stjärndamm är en mörk bok, som sig bör för en dystopi, men inte utan glimtar av hopp. Den visar på människans anpassningsbarhet och styrka, även om svagheterna är många och bitvis kan kännas överväldigande. Men framför allt är Stjärndamm en actionbok av bladvändarkaraktär där liv och död ständigt står på spel. Och där den lätta vägen sällan är den rätta.

Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Prio ett – värd paljett!

PrioettIkväll drar jag på den lite för tajta paljettklänningen och firar Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W). Och jag råkar veta att den är väl värd att fira. För några dagar sedan skickade förlaget ett förhandsexemplar till mig och jag har alltså redan haft nöjet att möta Jana, Mia, Henrik och de andra från serien som nu består av tre böcker (Märkta för livetVita spår och nu Prio ett).

Recensionsdatum för boken ligger några veckor framåt i tiden, men ett par citat från min redan nedplitade recension kan jag bjussa på redan idag:

”Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.”

”Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.”

Som ni förstår gillade jag vad jag läste och med dessa citat kan jag knappast ha förstört spänningen för någon 😉

Nu ska jag packa silverskor och paljettklänning med matchande väska och Mange plockar fram finkostymen. Det förtjänar som sagt denna bok och dess författare!

 

 

 

Om de märkliga följderna av att krocka med en röd Chesterfieldsoffa

boktipsJag vill åka till Tiveden och bli rejält förolämpad av Ingrod. Det är Lars Vasa Johanssons fel. I morse lyssnade jag färdigt på Johansson sköna skröna Den stora verklighetsflykten (Forum, Bonner Audio, Storytel), och sista biten sänkte jag uppspelningshastigheten för att putta slutet lite, lite framför mig. Slut tog den ändå, och jag fick inte känslan av att en uppföljare är att vänta. Detta beklagar jag. Nästan överklagar, faktiskt.

Den med mig jämnårige, något avdankade och klart osympatiske magikern Anton befinner sig på trollerishowturné i Västergötland. Hans arena är oftast ett servicehem, där han får klämma in sig mellan pingisbord och rollatorer. Man kan säga att han inte känner att hans karriär har blivit allt vad han önskat. Man skulle till och med kunna påstå att han även för sig själv i mörka stunder kan erkänna att hans liv lämnar en del övrigt att önska. Med en besk smak i munnen åser han på avstånd barndomsvännernas hejdundrande framgångar i trolleribranschen samtidigt som han själv blir avbokad från ett par gig och surmulet beger sig hemåt.

Han kommer inte så långt. Tyvärr råkar han typ råna en bensinmack på jordnötter, absolut inte torrostade, och så råkar han krocka med en röd Chesterfieldsoffa. Detta för honom långt in i Tivedens skogar, bortom de snitslade turiststråken, där han olyckligt nog dissar en liten tösabit som mitt ute i bushen önskar hjälp med att plocka sju sorters blommor. Tyvärr råkar han då bli dödsmärkt av henne, en dödsmärkning som inte ens Gunnars rulltårta biter på. Gunnar är den man som tillsammans med sin hustru Greta ger Anton logi. Logi och rulltårta. Mycket rulltårta. De råkar också vara lite connectade i den magiska Tivedsvärlden och agerar språkrör mellan Anton och Lortpackan, det urväsen tillika drottning över Tiveden, som har makt att beordra oknyttet att ta tillbaka sin dödsmärkning. Allt Anton behöver göra är att klara av tre utmaningar. Eller questar, som hans nyvunna rånarbekantskap Jorma skulle ha sagt. Anton väljer, efter vissa vedermödor, det han tror är minsta motståndets väg och tar sig an utmaningarna. Bland häxkärringar med förkärlek för alfapet, rasistiska gengångare och en riktigt, riktigt gnällig Tårdypare trevar sig den desillusionerade magikern tjurigt men tämligen målmedvetet fram i sin skräddarsydda kostym. Och ibland med ett ess i rockärmen.

Det här är Johanssons första roman (men inte första alster), men rulltårta och garnsvin vad jag hoppas att det inte är hans sista! Jag log genom nästan hela boken och fnissade mer än en gång för mig själv. Johansson har ett ett språk och en stil som för tankarna till Fredrik Backman, och för all del uppvisar antihjältarna (eller kanske hjältarna) Ove och Anton en del likheter. Johansson är ändå alldeles sin egen och jag vill ha mer av honom.

Och vilken lyckad kombo att låta Johan Svensson läsa Den stora verklighetsflykten. Rätt uppläsare kan höja vilken ljudbok som helst ett snäpp eller två och här blir en redan lovely roman alltså ännu bättre. Johan Svensson är Anton. Avmätt, lakonisk, bitter och underbar. Alldeles utan några större åthävor. Det bara sitter som en smäck.

Tack Lars Vasa Johansson. Jag hoppas innerligt att du redan filar på nästa roman. Annars tar jag ett snack med Tårdryparn, och då ska det till bra mycket rulltårtor och saltränder om du ska klara dig helskinnad ur hans gnälliga klor.

 

Lite deppig – boktips önskas

image

Viss tröst

Imorgon är det måndag. Jag ska jobba. Det blir historieprov, lyrikanalys och debatt. En helt okej dag.

Men jag hade hellre varit på en annan plats.

I Stockholm samlas en hop prepperkufar med inblick i zombieapokalypsen och överlevnaden av den. Det blir workshopjippo och samtal. OCH JAG VAR INBJUDEN. Jag ombads delta för att bidra med ett kvinnligt perspektiv. Exakt vad jag skulle kunna bidra med är högst oklart, jag är bara en blek 72-timmarsprepper, men tusan vad jag hade velat sitta där och frottera mig med De Insatta.

Istället ska jag prata om stilfigurer. Inte vad man har mest glädje av när apokalypsen knackar på, även om zombieapokalypsen i sig faktiskt är en metafor. Se där en stilfigur jag kan fördjupa mig i imorgon.

Medan jag här hemma rensar förråd (nej, inte mitt 72-timmarsstash – det rensas inte, det roteras) lyssnar jag på The Martian (Ensam på Mars) av Andy Weir. Där kan man tala om survivalism. Två timmar in i boken är jag fängslad av mannens lugna kamp för att överleva på Mars där han lite olyckligt har råkat bli strandad. Inte riktigt de omständigheter jag rimligtvis någonsin kan behöva tampas med, men ändå. Jag är bra på metaforer.

Attan vad jag hade velat vara med imorgon. (Men att som lärare med kort varsel ta en dag ledigt, och dessutom bara för att förlusta sig själv och inte ens göra något tillsammans med familjen, är inte självklart.)

Kan någon göra mig lite muntrare genom att tipsa om vilka böcker (helst ljudböcker på Storytel) som jag bör lyssna på när The Martian är slut? Gärna med lite preppervibbar, kanske med någon lite världsundergång eller så. Ni vet.

Nu tror jag att jag behöver trösta mig med en lösmustasch. Jag hade ju kunnat vara på väg mot Stockholm.

Färjan – mycket mer än bara spyor och ligg

färjanDet är med saknad jag stänger av telefonen efter att ha hört författarens tack. Jag har lyssnat på Mats Strandbergs Färjan (Norstedts), och jag vill ha mer. Nu.

Jag älskar John Ajvide Lindqvists böcker om sunkiga förortsvampyrer, bedagade ölhaksmänniskor och livströtta öbor och nu har jag funnit ännu en man som kan ge mig detta. Jag menar inte att Strandberg imiterar Ajvide Lindqvist, inte alls, bara att båda tilltalar mig på snarlika sätt. De har en gemensam ton som går rakt in i mig.

Ombord på färjan Baltic Charisma (här kan vi tala om bedagad) möter jag vad jag själv först tycker är en samling patetiska stackare, men som snart lirkar sig in i mitt hjärta. Där finns den till åren komna Marianne som med bävan ger sig ut på sitt livs äventyr, den avdankade schlagerstjärnan Dan som föraktar den hand som föder honom (och vad gäller bitande av hand kan man väl säga att det också blir aktuellt), de selfieplåtande medelålders partypinglorna Madde och Zandra, den kantstötta familjen med de tolvåriga kusinerna Lo och Albin, den upp över öronen förälskade Calle som med hjärtat i hand friar till Vincent som är lite osäker på vad han ska göra med hjärtat, samt en massa andra personligheter.

Först blir jag nästan sur på Strandberg. Det känns som om han är lite väl hård mot färjans passagerare och stundtals tycks han förhålla sig till dem lite som TV3 till sina dokusåpadeltagare. De är, som sagt, en samling stackare som mest verkar ljuga för sig själva eller försöker döva sina känslor genom att ersätta dem med dålig musik, billiga kläder och tillfälliga ligg. Ingen är lycklig, alla bär en mask. De flesta vet inte ens om det. Men sedan får jag ändå känslan av att han bryr sig om sina karaktärer, och det gör jag också. Kanske vill jag nästan ta dem i försvar inför Strandbergs närapå hånfulla ton ibland. Det är förstås ett gott betyg till författaren.

Men när karaokesångerna skrålats ett par varv, när spyorna börjar täcka golven och när Marianne för en stund har sluppit den ensamhet som i många år hotat kväva henne börjar det gå snett på Baltic Charisma. Och då menar jag inte att spyorna är till något större besvär eller att den jeansvästklädda Görans uttåg från Mariannes hytt är så uppslitande, utan betydligt värre än så.

Det är här Färjan går från varmhjärtad tragikomisk socialrealism till tjottafräsig actionskräck. Det är nu Calle och Vincent skiljs åt av mer än ett nobbat frieri och som blod istället för spyor börjar täcka mattorna i de klaustrofobiska korridorerna. Och det är nu läsaren behöver ha ett öppet sinne vad gäller inslag som är motsatsen till socialrealistiska.

Det har tydligen jag. Bring it on, bara!

I den ojämna kamp mellan gott och ont som har Baltic Charisma som sitt slagfält vet jag inte vem som kommer att överleva ens till nästa sida och jag vet inte vem som kan tänkas bli hjälte. Strandberg lyckas med att både ösa ut känslor över sidorna och att hålla sig på avstånd från dem. Det är helt enkelt underhållande och alldeles lagom tankeväckande.

Det här är kanske inte en bok som kommer att hålla mig vaken om nätterna, begrundande stora frågor om livet och mig själv, men den kommer att stanna länge i mitt minne och den har fått mig att reflektera över hur människor kan tänkas agera vid kris. Ett ämne som jag ju vurmar en del för.

Jag hoppas verkligen att Mats Strandberg redan filar på en ny bok.

Och någon resa till Åbo tänker jag då rakt inte boka, men det är inte bara för att jag inte har någon vit tröja med marinblå ränder eller en fäbless för åttiotalshits på karaoke.

 

Tillägg: Nu vet jag från ytterst säker källa att Strandberg som väl är faktiskt filar på en ny bok En skräckis till, men inte en uppföljare till Färjan. Längtar.

 

 

I väntan på hipsterkalypsen

Hipstern är död – länge leve hipstern!

Eller? Går det alls att vara hipster idag eller har begreppet satt snarskank på sig själv?

Jag var på stadsfestival i min medelstora svenska stad häromdagen. Krögarna hade satt upp tält på torget och sålde smakportioner av mat tillsammans med allehanda rusdrycker. Angående dryckerna kan konstateras att ”en stor stark” är en dryck på kraftig tillbakagång, i alla fall på skyltarna, till förmån för namngivna ipor (eller vad nu IPA heter i plural). Någon klassisk hamburgare, pizzaslice eller kycklingspett såg jag heller inte röken av, men självklart fanns pulled pork och ankconfitburgare med fikonbröd och mangocrème. Jag applåderar detta och saknar på inget sätt den där pizzaslicen.

Men vad ska hipstern äta när ankconfitburgaren är i var mans hand? Vad ska hen dricka när plastmuggarna i De Andras händer är fylld med IPA från ett mikrobryggeri? Och vad tusan gör man när kreti och pleti låter skägget växa, sätter på sig en liten grå stickad mössa, ett par tajta något korta brallor med tunna hängslen, en grå tisha och en rutig flanellis som jacka? Hur känns det egentligen när surdegsbrödet finns på ICA Nära och råkorv är den nya hotdogen på herr och fru Svenssons barbecue?

Ska de tvingas visa sin identitet genom att fälla sina egna bytesdjur och tillaga maten i kokgrop iförda kläder de virkat själva av sina avklippta skägg?

Det är inte lätt att vara retroavantgarde när pöbeln tränger på.

Som apokalyptiker tänker jag att framtiden för hipstern är både nattsvart och strålande, tankar som aktualiserats då jag läst Wilderängs post-semi-apokalyptiska skildringar Stjärnklart och Stjärnfall. Jag har skrivit om böckerna här i bloggen men har utelämnat den kanske viktigaste aspekten: Båda böckerna handlar om hipsterns död och återuppståndelse. Möjligen i omvänd ordning.

I båda böckerna befinner vi oss i ett Sverige där det mesta gått åt pipan och elektroniken är stendöd, alltså i ett samhälle där kreti och pleti tvingas bli hipsters. Och vad blir då kvar till hipstern? När varje bröd är surdegsbröd, när varje kalv är hemslaktad, varje gröda närodlad, varje stek långkokad, alla korvar stoppade i äkta tarmar – vilken frontlinje hittar hipstern då? Hur känns det när skägg är av nöd och icke av lust framtvingat och mössan bärs för att hålla värmen? När helt enkelt varenda kotte har gått och blivit hipster.

Det är knappast en slump att jag hittar hipsterspår i de nämnda böckerna. Eller spår och spår förresten, i Stjärnklart passerar en svältande familj förbi i utkanten av berättelsen och vi hör det undernärda barnet gnälla efter pulled pork. Kängorna till eller kärleken till hipsterkulturen är bitvis uttalad även i Stjärnfall, men där kan jag inte exemplifiera utan att ge bort viktiga delar av innehållet. Lars Wilderäng och jag spånade efter att jag lyssnat på båda böckerna på alternativa titlar och även om några är allt för avslöjande kan  ”Hipsterkalypsen” nämnas, med undertiteln ”Den slutgiltiga autentiska hipsterromanen”.

The hipster is dead – long live the hipster!

In the end there can be only hipsters.

Men frågan kvarstår – vad ska hipstern göra i väntan på hipsterkalypsen?

 

Wilderäng klipper till mig i bakhuvudet, men jag reser mig

stjärnfal_ls_widegcmyk_10813Den smarte läsaren / boklyssnaren som vet att en bok ingår i en serie väntar till dess hela jäkla serien är utgiven innan hen börjar läsa. Jag är inte en smart lyssnare och för det straffas jag nu med sisådär ett års väntan.

I höstas svepte Lars Wilderängs Stjärnklart undan fötterna på mig och påverkade faktiskt min vardag. Inte så där omvälvande som när man får barn, skaffar sig en utbildning eller träffar den stora kärleken (vilket faktiskt också kan vara något av en utmaning om man som jag träffar Mange), men lik förbaskat en klar påverkan. (Sök på prepper eller Stjärnklart här i bloggen för att få veta mera om det. Eller för all del på Mange.) Jag blev småskaleprepper och började bunkra chili con carne och delikatessknäcke som om morgondagen var att betvivla.

Stjärnfall, som just har släppts på Storytel (förlag: Massolit) som ljudbok och som snart finns i butik, får mig inte att hasta till en frilufts- eller vapenbutik, men den underhåller mig från första till sista sidan och får mig nästan att överväga att investera i ett gäng robusta cyklar, bara i fall. Och kanske några UV-lampor och hygienartiklar och fröpåsar och BOL och BOB och EDC och … Nåja. Lugn Mange, jag ska behärska mig den här gången.

För, tack och lov, träffar inte Stjärnfall lika close to home som Stjärnklart. Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men låt mig säga att low tech möter high tech på ett sätt som underhåller mig mycket och som får mig att vilja läsa mer, helst nu direkt, men som alltså inte får mig att utöka mitt 72-timmarsstash. Jag äger faktiskt ingen foliehatt. Än.

Boken utspelar sig mestadels tio år efter Nedsläckningen som vi fick uppleva i Stjärnklart, i en värld som alltså varit utan elektronik i tio år. Hur ett sådant scenario påverkar ett samhälle lyfter Lars Wilderäng målande, detaljerat och informativt fram och det känns verkligen inte som om han bara skjuter från höften. Researchen är mycket välgjord och den bitvis otroliga berättelsen känns därför trovärdig. I kapitel tolv smyger förvisso herr Wilderäng upp bakom mig och klipper till mig i bakhuvudet med en stekpanna, men trots den … väg … som berättelsen tar där bibehålls så mycket trovärdighet som man rimligtvis kan begära efter en dylik … vändning. Jag gillar’t. Rejält.

Vi följer människor vi lärde känna i Stjärnklart. Barnmorskan Lena som utan mediciner kämpar för att befolkningen ska öka, nanomitforskaren Anna som försöker reda ut hur det elektroniska dammet som orsakade Nedsläckningen fungerar, General Silverbane som med något diktatoriska medel försöker ordna stabilitet i Federationen Västra Götaland, storbonden och f.d. preppern Filip som vet att alltid hålla ryggen fri, med flera. Vi möter ett samhälle där höjden av status är en vit skjorta, där papper är en kapitalvara och där en infektion ofta innebär död. Ett samhälle där den som begraver husets döda får ta över det och där den som odlar marken äger den.

Och vi får huka oss tillsammans med huvudkaraktärerna när det visar sig att Nedsläckningen inte var slutet, utan början.

På senare tid har jag vidgat min tidigare tämligen begränsade kulturella smaksfär till att inbegripa, för att inte säga omhulda, The Walking Dead, ett populärkulturellt ställningstagande som inte är fel att ha gjort inför lyssnandet på Stjärnfall. En av personerna i boken tycks ha delat denna faiblesse med mig, och dessutom hängivit sig åt preppande, något som nära på leder till hans undergång. 😉 En ny maktfaktor som vi stöter på i boken har även hen fördjupat sig i populärkultur och vet att använda sig av denna i sitt maktutövande. Hen tycks också ha sneglat lite på hipsterkulturen. Jag är säker på att Lars Wilderäng log ofta när han skrev boken.

Visst finns en ton av civilisationskritik i Stjärnfall, men jag känner mig övertygad om att Lars Wilderängs huvudsakliga syfte här är att underhålla. Och det gör han med besked.

Men ska jag nu alltså behöva vänta ett år på att följa människorna på fästningen och i skogen? Lars?!

Vita spår – gott sällskap i hängmattan

imageI inledningen av Vita spår av Emelie Schepp  (W&W) sitter huvudpersonen Jana Berzelius på Bishops Arms i Norrköping. Just där satt jag för en tid sedan och intog en lätt middag innan jag skulle till releasepartyt för just Vita spår. Det tar en liten stund innan jag kan skaka av mig krocken mellan verklighet och fiktion, men snart har Emelie Schepp lockat in mig i bokens värld och jag hör inte längre hennes röst när jag läser.

Jana Berzelius, som vi lärde känna i Märkta för livet, är åter huvudperson. Som åklagare blir hon förundersökningsledare för ett fall som inledningsvis inbegriper en död och en försvunnen kvinna samt en hel del heroin. Det visar sig vara en stor härva och den visar sig också sträcka sina tentakler besvärande nära Jana själv. Och den kvinnan har ju som bekant, för oss som läst Märkta för livet, en del att dölja. Ja, en hel del till och med. Parallellt med försöken att lösa fallet kämpar hon därför med att förhindra att någon får veta hennes egna mörka hemligheter. Eller faktiskt är det Janas huvudsakliga syfte. I ärlighetens namn är hon väl inte så förtvivlat hungrig på att lösa fallet.

Det finns det dock andra som är, bland andra den pepparkaksdoftande utredningschefen Gunnar Öhrn – som också har att tampas med en möjligtvis otrogen sambo; Kriminalkommissarie Henrik Levin – som står i begrepp att bli trebarnspappa och som dessutom måste stå ut med en sur, snattande kollega; kriminalinspektör Mia Bolander – en ständigt pank, småsnattande surpuppa i ständigt behov av nya män, helst utan fotfetischism men i värsta fall med; kriminaltekniker Annelie Lindgren – som har lika svårt att klara av sitt tionde samboskap (med samma man) som hon har att motstå det praktarsle hon föraktar; Rikskriminalchef Anders Wester – praktarsle; med flera.

Runt Jana cirklar också på ett mera personligt plan åklagare Per Åström något kärlekskrankt och dessutom finns hennes föräldrar där. Helt klart mindre kärlekskranka. Modern vill ha en relation med dottern men tycks leva för starkt i skuggan av sin make, Karl Berzelius, som tycks sky sin dotter. Om inte som pesten så åtminstone som en ytterst besvärande influensa med potentiellt invalidiserande biverkningar. Hennes starka personlighets och numera goda själkännedom till trots surrar tvivlen kring Jana. Varför är hennes adoption sekretessbelagd? Har hennes fars åklagarkarriär inte gått lite väl spikrakt? Och varför får denne överklassiga gentleman med faiblesse för klassisk musik besök av någon med grova, stålskodda kängor?

Ja, Jana Berzelius har många frågor hon vill få besvarade i Vita spår, men den största frågan för oss läsare är huruvida hon ska hinna hitta sin ärkefiende Danilo innan polisen gör det. Men även de andra, mindre frågorna intresserar. Själv är jag rätt så nyfiken på surpuppan Bolander och hennes frånvaro av impulskontroll och låga självrespekt. Varför har hon aldrig några pengar? Varför ligger hon upprepade gånger med en tåsugande man hon knappt känner men definitivt föraktar? (Inte bara för att kanske få en klocka, hoppas jag.) Och varför är hon så inihelskotta butter? Jag hoppas att vi får veta lite mer om Mias drivkrafter i nästa bok om Jana och människorna runt henne.

För fler böcker blir det, som väl är. Emelie Schepp har utlovat åtta böcker i serien och till Aftonbladet Söndag säger hon dessutom att hon hoppas att böckerna blir till film. Det hoppas även jag att de blir och jag håller det inte för otroligt. Jag har inga problem att se Noomi Rapace som Jana Berzelius.

Vita spår är en mycket läsvärd deckare med action och intressanta, föga insmickrande, karaktärer. Emelie Schepp ger oss inblick i den vedervärdiga knarksmugglingen genom så kallade sväljare och lotsar oss runt i ett Norrköping som hon känner väl. Jag vandrar gärna vidare med henne där. Kanske kan vi gå på Harrys där vi fullt möjligt skulle stöta ihop med Mia Bolander på jakt efter en ny man eller åtminstone ett par gratis öl. Eller kanske bara på flykt från sig själv. Jag bjuder gärna på ett par rundor drinkar om hon lovar att berätta lite mer om sig själv.

Eller så får jag vänta på nästa bok.

En hopplös väg

imageNär jag öppnade boken tänkte jag mig att det var En Preppers Bibel jag hade framför mig. När jag stängde den tänkte jag att det enda man kanske behöver ha är en revolver.

Jisses så nattsvart.

Jag har läst Cormac McCarthys Vägen (utgiven på svenska 2008) några år efter alla andra, och när jag la ifrån mig den igår kväll önskade jag att just den här månaden inte var en vit månad. Ett par glas rött hade inte skadat efter den läsupplevelsen.

I Vägen följer vi Mannen och Pojken, far och son. De får aldrig några namn och vi vet inte var de är. Bara att de är på väg. De vandrar genom aska i en postapokalyptisk värld där allt är dött och plundrat. Bakom sig har de lämnat pojkens mamma som valde att ta sitt liv hellre än att försöka leva i den nya världen. Jag kan inte klandra henne.

Dag efter dag efter dag efter dag efter dag hasar de rädda, hungrande och frysande genom det döda landskapet. Ibland stöter de på andra överlevande; några ensamma rädda, några iskallt farliga grupper. Aldrig blir McCarthy överdramatisk eller frossande, men det behövs inte. De sparsmakade bilder han målar upp räcker för att starta tankar som är svåra att stoppa och för att bilderna i mitt huvud ska bli nästan allt för färgstarka. Jag förstår vad som kommer att hända med människorna i källaren utan att han behöver berätta det, och när vi får se en höggravid kvinna förstår vi också varför det luktar som om något steks några sidor senare.

Den lilla preppern i mig blir lika salig som Mannen och Pojken blir när de äntligen har tur. De hittar ett orört underjordiskt skyddsrum inrett före apokalypsen av en sann survivalist. Jag var tvungen att läsa några sidor en gång till för att riktigt få njuta tillsammans med huvudpersonerna. Mat, vatten, värme. Några nätter i en säng, några dagar med varm mat. Men McCarthy låter dem inte stanna och vägen blir deras hem igen. Dag efter dag efter dag efter dag.

Det kan ju låta som en långtråkig bok, men det är det verkligen inte. Jag ville inte lägga ifrån mig den. Men jag ville ha hopp. Ett litet ljus vid horisonten, en liten planta som sticker upp ur askan. Istället gav McCarthy mig en revolver med två patroner. På ett sätt utgör den mitt hopp. Den ger dem tryggheten att kunna välja sitt slut. När Mannen måste lämna pojken ensam för att undersöka något lämnar han också revolvern och Pojken vet hur den ska användas. Den ska stoppas in i munnen och riktas uppåt.

När boken är slut finns en patron kvar.

Min prepper-era inleddes då jag i höstas lyssnade på Stjärnklart av Lars Wilderäng. Den fick mig att börja hamstra konserver och värmeljus till Manges fnysande. När jag skrev om Stjärnklart kallade jag den dystopisk. Jag tar tillbaks det. I jämförelse med Vägen är den en ren utopi. Munter, rentav. Båda böckerna är ytterst läsvärda, men vill du ha ett hopp som sträcker sig längre än två patroner bör du välja Stjärnklart. Orkar du vandra hopplöst ska du läsa båda.

Men ha gärna ett glas rött till hands.