Ett tidigt tomtebud

image

Inget juligt – bara ljuvligt

Ibland kommer julen oväntat tidigt. Redan innan jag hunnit börja fundera över raserade pepparkakshus och trasiga ljusslingor anlände en lattjolajbanlåda från min egen tomte Marcus på Bonnierförlagen.

Tusen tack!

Och när, så småningom, allting ska smaka saffran, lingon, nejlika eller i bästa fall kanel och när Linda Skugge förklarar hur man är En God Mor i december kan jag försjunka i en av de här godbitarna och stänga ute så’nt där som liksom är lite irriterande med juletider.

Tack Marcus för att du inte valde ut något juligt åt mig. Ljuvligt är bättre.

(Eller alltså: ”Ljuvligt” är kanske inte det första ord som slår mig om jag ska beskriva Per Morberg, och inte heller känns det som en klockren beskrivning av handlingen i Keplers Stalker. Och faktiskt är inte heller Lapidus VIP-rummet och ”ljuvligt” ord som självklart används i samma mening, även om ordet i sig har en positiv klang. Men ni fattar. Fast omslaget till Theodor Kallifatides bok är faktiskt alldeles ljuvligt.)

Hitta hem

hittahemFör ett tag sedan gjorde Susanne Boll mig sällskap på en resa och jag uppskattade hennes sällskap mycket. Hon följde med i form av en bok, romanen Hitta hem.

I Hitta hem, den fristående uppföljaren till Det enda rätta, följer vi tre kvinnor som just söker sin plats i livet. Alla tre är rejält tilltufsade av tillvaron och försöker återfå fotfästet. Alla tre är förstås i stor utsträckning ansvariga för den situation de befinner sig i men Susanne låter oss förstå bakgrunden, deras olika bevekelsegrunder. Här kommer nog hennes psykologistudier väl till pass, men det känns aldrig övertydligt, bara intressant.

Jag har lärt känna två av dessa kvinnor tidigare, i Det enda rätta, och jag gillar att återse dem. Både Helmi och Disa har svårt att upprätthålla sunda relationer någon längre tid och båda har lite svårt att förhålla sig till verkligheten och sanningen. Jag vill inte avslöja för mycket (jag vill inte förstöra Det enda rätta för den som inte läst den) och nöjer mig därför med att konstatera att de båda befinner sig i en knepig sits då romanen tar sin början. Disa förhåller sig till problemet genom att försöka avskärma sig, medan Helmi tror att hennes väg till frälsning är kontakt.

Länken mellan de båda är Yvonne, en självutplånande kvinna med illasittande kläder i förorten som lever för att behaga semialkisen Benke med hjälp av mat och underdånighet. Hon är Disas faster och Helmis före detta svägerska, men ingenstans mellan dessa tre löper relationerna friktionsfritt.

Så vad händer när man blandar en lesbisk potentiellt suicidal krympling, en sexmissbrukande onkolog på flykt från rättvisan och en misshandlad halvt alkoholiserad rejält bedagad skönhet som blundat för det man inte får blunda för? Och om man i blandningen också slänger in en hämndängel som lurar i utkanten, en näve övergrepp, en make-over och lite punk?

Jo, då får man en riktigt bra bok!

Dessutom gillar jag hur Susanne låter sin egen berättarröst färgas av karaktärerna och hur små detaljer får berätta vilka de är. Yvonnes Mariekex mot Helmis bullar från Gateau. Yvonnes svaghet för Hem till gården. Billigt vin mot dyrt. Visst skulle det kunna bli klichéer, men det blir det inte. Det blir istället ömsinta, detaljrika porträtt av kvinnor som kämpar för att hitta hem.

 

Bild från www.susanneboll.se

Jag tror han älskar mig ändå!

image

Ett kärleksbrev och en programförklaring

Den äktenskapliga krisen på Pilgatan kan vara hävd. Med ett paket pulvermos.

Vi äter potatismos både nu och då i vårt hus, men det är alltid hemstampat. Pulvervarianten är att betrakta som total nödföda. Och nu har Mange köpt ett paket.

Inget säger ”jag älskar dig” som ett paket pulvermos med lång hållbarhet.

Mitt inlägg om min önskan att få bunkra lite förnödenheter  framkallade oväntat många reaktioner, både på nätet och i min fysiska närhet, och jag överraskades av hur många som tycks dela min vilja att få sniffa den trygghet som ett schysst stash innebär. Som delar viljan att på en hylla i matkällaren ha vad som behövs för att klara en tids isolering i händelse av händelse. Eller annan händelse.

Mange sa alltså nej och efterlyste till och med en annan fru, då den nuvarande, alltså jag, tydligen inte hade alla hästar hemma. (Jag skulle gärna ha en häst hemma. Den ger mycket kött och kan också agera transportmedel. Någon regel kopplad till tätbebyggt område kullkastar säkert den möjligheten.) Hamstrar gör man tydligen när stormen/kravallerna/giftutsläppet/apokalypsen knackar på dörren.

Men om den håller för dörren då?

I alla fall läste jag pulvermospaketet som ett ”förlåt-älskling-självklart-får-du-bunkra-förnödenheter-var-du-vill-och-jag-älskar-dig-och-du-är-osedvanligt-snygg-idag-och-då-menar-jag-inte-bara-för-din-ålder-utan-hands-down-gorgeous-och-jag-lovar-att-klia-dig-på-ryggen-och-lyssna-på-ditt-prat-om-saker-jag-inte-bryr-mig-om-istället-för-att-titta-på-något-på-Netflix”.

Kan jag ha läst in för mycket? Var rygg-kliet too much?

I alla fall tog jag moset som intäkt för att jag nu får rensa en hylla i matkällaren och bädda med en snuttefilt där. En snuttefilt i form av köttfärssåskonserver, pasta, salt, värmeljus, flaskvatten, choklad och sådant där som jag nog får läsa mig till är bra preppervaror. Prepper light. Typ klara-en-vecka-effekt. Inte post-apokalyps. Inte Stjärnklart.

Jag tror i alla fall att det var vad Manges blick och pulvermoset sa till mig. Jag ville inte fråga och riskera att få min föreställning kullkastad. Kanske kan jag i vinter också få igenom mitt årliga önskemål om något slags säkerhets-kit i bilen. Extra vinterjackor och överdragsbyxor. Choklad och dryck. Värmeljus och tändstickor. Bara ifall, ni vet?

Inte? Inga sådana tankar hos er? (Jo hos dig va, Lena, som ju anförtrodde mig din Bullens-varmkorv-situation därhemma? Visst förstår du? Kom igen, Lena!)

Det här överutvecklade säkerhetstänkandet är inte helt nytt hos mig. Det visade sig när jag försökte tvinga Mange att låna min cykelhjälm när han skulle på spelning på en MC-klubb, och kanske också genom mitt vrål av fasa i Lalandia-helvetet. Det yttrar sig genom att jag önskar mig (och får) brandsläckare och överfallslarm i julklapp. Jag gillar trygghet och vaddering. Jag vet alltid var närmaste nödutgång är. Och jag låter nog Mange skjuta sig själv i foten hellre än att låta honom åka på road trip i semiantik bil som inte har bälteskrav och därmed heller inte några bälten.

Min bror är visst mera pragmatiskt lagd. Eller i alla fall mera odramatisk. Eller dramatisk, hur man nu vill se det. Till vänster ser ni hans ord image … och med tanke på min förnuftiga kommentar där, om att en sann prepper döljer sin natur, borde jag omedelbart ta tillbaka allt jag just skrev om mina framtida förråd.

Så – här kommer inte finnas någon köttfärssås på burk eller några tändstickor. Och det där moset äter vi till middag imorgon. Mmmm, vad det ska bli gott. Pulvermos. I magen, inte i ett prepper-stash.

Kom inte hit med hagelbössa när semi-apokalypsen slår till.

Här finns inget att se.

Inget att hämta.

Utom möjligen lite konjak. Vi är ju ändå civiliserade människor, pulvermoset till trots.

 

PS. För den händelse att jag övertolkat pulvermoset kan det ändå finnas hopp om äktenskapet. Jag kan ha uttryckt i något sammanhang att jag håller Lars Wilderäng ansvarig för en eventuell skilsmässa på Pilgatan. Som väl är har han axlat ansvaret och agerar personlig äktenskapsrådgivare i sin blogg. Förhoppningsvis kan hans handfasta råd rädda Manges och min kärlek.

Nackdelen är att jag kanske måste se en zombieskräckis. Jag är liksom inte mitt värdigaste, mest bedårande jag då jag utsätts för skräck i någon som helst form. Skräck klär mig inte, om man säger så.

Även detta ansvar hamnar på herr Wilderäng.

Fast zombies tror jag faktiskt inte på.

Än.

Lugn – drick något starkt!

Kristina Lugn, Poet, författare, dramatiker och akademiledamot fotograferad på Dramaten i Stockholm 2014.

Det är inte så väldans ofta jag sitter på kammaren och läser lyrik, men OM jag gör det är det mycket stor chans att det är Kristina Lugn, nyss utsedd till årets Karamelodiktstipendiat, jag sitter och gosar med. Hon är den svenska lyrikens Rock’n’roll om ni frågar mig. Hon skriver kolsvart och galet, sylvasst och intelligent. Och vackert. Även när det är fult. Och ibland sipprar till och med lite hopp in i hennes dikter också. Ibland. Men rätt så sällan faktiskt.

Därför kan jag ibland undra varför jag gillar hennes dikter så mycket. Ska det inte finnas hög identifikationsfaktor för att lyrik ska gå in i hjärtat? Är JAG så svart, så sårad, trasig och … tokig som jag jaget i Kristina Lugns dikter? Nej. Inte alls. Jag vill nog till och med hävda motsatsen. Kanske når de mig för att de är den svarta fond som jag framträder bättre i relief mot. Det mesta framstår ju som ystert bredvid Lugn-svärtan. Kanske berör hon så för att det hon skriver om ändå finns så nära, mitt i vardagen. Ensamhet, förakt, självförakt, dödslängtan, självförnedring och galenskap i olika grad. Det är ju inte direkt science fiction eller fantasy – vi kan nog alla trilla in i det där mörka. Och så länge jag kan se på det med distans betyder det ju att jag finns i ljuset.

Men nog om hennes dikter – över till te. Ja: te. SvD hade för en tid sedan en artikel om Kristina Lugn. I den berättar hon gripande om vad hennes skrivande betyder för henne, men dessutom nämner artikelförfattaren att min rock’n’roll-poet både dricker och köper med sig Lapsang Souchong, ett jäkligt rökigt, kraftigt te. Samma te som Lisen brygger till Hanna i min bok då stunden kräver något starkt och lugnande.

Ville bara säga det. Mina huvudkaraktärer dricker samma te som min lyrik-idol. Coolt.

 

PS. Om ni inte har läst något av Kristina Lugn – gör det, men så länge kan ni smaka på det här citatet ur intervjun i SvD: ”– Det är fasansfullt att vara så ensam som jag är ibland. Författarskapet är min enda räddning från mig själv. Ensamheten – den konstituerar vår samtid – sätter alla på enorma prov. Det är så svårt att behålla och skaffa sig människor. Och att vidmakthålla kreativiteten. Till sist tar den slut – så är det ju bara, det sinar. Jag går faktiskt ibland och längtar efter seniliteten – den är ett så definitivt utanförskap att den nog kan fungera som ett vapen. Det tror jag, hoppas jag rentav på. Att våga vara mer obarmhärtig. Också mot mig själv.”  I fall ni undrade vad jag menade med hennes svärta.

 

Foto: Dan Hansson, publicerat i SvD 2014-04-20

Så här gör du – svaret på allt

imageMEN!? Varför har ingen berättat för mig att den här boken – Så här gör du – finns? Skulle det verkligen krävas en förrådsrensning för att den skulle komma mig till del? Mange, hur tänkte du när du gömde undan den här?

Här finns allt. Allt. Jag tror inte jag behöver någon annan handbok, någonsin. Jag behöver kanske inte ens internet längre. Precis som framsidan berättar hjälper mig den här boken att hantera så vitt skilda situationer som hårflätning, försäkringar och styrketräning.

Jag slår upp en sida på måfå och kan läsa om glasögon (skötsel och mindre reparationer), glögg (recept) och golf (anor, upplägg, klubbval och svingteknik). Den lär mig hur jag lagar omeletter (”elegant inramning av goda rester”), upplyser mig om orkidéer (”fascinerande men svårodlade”) och lär mig vika en lyckotrana med origami. Kanske behöver den uppdateras lite när den rekommenderar mig att be någon ringa 90 000 om jag blivit ormbiten, men det får väl betraktas som en småsak.

Under rubriken drogmissbruk läser jag: ”Om du misstänker att ditt tonåriga barn använder narkotika bör du följa en mjuk linje och försöka ta reda på varför. Det kan röra sig om en övergående fas och i så fall kan ett lugnt samtal om vilka risker han eller hon tar göra nytta.”

Aldrig kommer jag stå svarslös inför mina barn. Det känns tryggt.

imageOch till nästa fest finns sminktips. Så bra.

Jag gillar skarpt att någon har tagit på sig att upplysa gemene man om allt. Det finns till och med en packlista för fotvandring att sno rakt av. Packningen väger då 13 kilo. Och om du väljer att campa bör du anlända på campingplatsen minst en timme före mörkrets inbrott. Du bör också ”göra det till en god vana att inte ta in våta skor och kläder i tältet.”

Det här är ju Knatte, Fnatte och Tjattes Gröngölingarnas handbok fast på riktigt!

Lovely.

Så om ni undrar över något, om ni står där lite handfallna i vardagen, fråga bara mig.

 

En passande död

imageMed ett kluvet leende lägger jag ifrån mig Åsa Nilsonnes roman En passande död. Glad över att ha tagit del av texten, ledsen över att den är slut.

Femtiotreåriga psykologen Lina upptäcker en dag att hon inte kan förstå hur mycket klockan är genom att titta på sitt armbandsur. Genom logiskt tänkande och med stor ansträngning reder hon till slut ut problemet. Klockan är några minuter i tre och nedräkningen mot hennes död har börjat.

Hon har i olika sammanhang stött på Den Opassande Döden och hon tänker inte gå den vägen, med sina psykiska och fysiska förmågor utslagna av Alzheimers. Hon tänker ordna En Passande Död. En värdig död, som får henne själv och de få nära hon har omkring sig att må så förhållandevis bra som möjligt.

Hon ger sig själv ett år och en dag till att leva och börjar planera för sitt fortsatta men tidsbegränsade liv och för sin död.

Resan dit bjuder på överraskningar och insikter, både för huvudkaraktären och för mig som läsare. Mötet med en hjärnforskare och det vaga hoppet om bättring (och märkliga fysiska förändringar) rufsar om Linas beslutsamhet men får henne inte helt ur kurs.

Det är en stillsam bok om ett omvälvande ämne. Beskrivningen av hur hon tvingas organisera sin vardag när sjukdomen förvärras är smärtsam men nyttig läsning. Och hela tiden håller hon sin lägenhet välstädad och prydlig, ifall hon skulle råka dö. För sin utflyttade dotters skull. Väldigt berörande, men befriande osentimentalt berättat. Men när hon beskriver hur Lina börjar få svårt att känna igen sin dotter på bild gråter jag. Över det tragiska men också av den fina beskrivningen.

En passande död är en bok i min smak. Och slutet är … passande.

Hitta hem

Hitta hem av Susanne BollFör ett tag sedan skrev jag om Susanne Bolls roman Det enda rätta här, en roman jag läste med stor behållning. Nu släpper hon den fristående uppföljaren Hitta hem och jag ser mycket fram emot att läsa om de tre något dysfunktionella kvinnorna igen. Susanne skriver härligt prestigelöst om glädjen över sitt boksläpp på sin blogg, susanneboll.se, och det är lätt att smittas av hennes glädje. Jag är avis – på ett bra sätt!

Det enda rätta

imageAtt läsa en Motalafödd författare som gav ut sin första bok själv är onekligen inspirerande. Men det är inte därför jag gillar Det enda rätta, den andra romanen av Susanne Boll. Det är, förutom att vara en välformulerad bok, en tankeväckande berättelse.

Helmi Laine, läkare på onkologen, har fått nog av att leverera dödsdomar och slutar helt sonika med det. Hon ger sina patienter en glättig klapp på axeln och förklarar att det inte är något fel alls med dem. Allt är tipptopp. Tack och hej. Möjligen skulle Jörgen Polström invända mot det positiva omdömet om han kunde tala från graven. Och hemma i Marias bräckliga familj växer knölen i Marias bröst i takt med att omvärlden och verkligheten tränger sig på henne. Kärleken tassar runt i berättelsen men är inte alltid ljus och enkel, och ibland förväxlas den med lust, makt eller tröst. Helmi dövar sin smärta med och utövar sin makt över unga män, Maria söker glömska och förnekelse genom en patient och nyförlovade Isabelle, berättelsens tredje kvinna, frestas att pröva sina läppar mot sin ungdomskärlek.

Susanne lyckas skriva både målande och tajt, något jag uppskattar. Inget i boken känns onödigt. För mig är den heller inte helt utan identifikationsfaktor då jag för några år sedan gick genom vårdapparaten för att undersöka potentiell bröstcancer. Från att känna en knöl och bestämma mig för att ta den på allvar till röntgen och biopsi. Att vänta på besked var vidrigt och mycket energidränerande, men nästan lika svårt var det första steget – att tillåta mig att faktiskt ta den jävla helvetesknölen på allvar, att acceptera att den faktiskt fanns där och att den faktiskt kunde betyda något. Jag har heller inte så svårt för att förstå Helmis beslut att liksom bara le och vinka. Att skita i allt det jobbiga. Att, på ett inte helt framgångsrikt sätt, låta patienterna slippa den självklara rädsla och förtvivlan ett cancerbesked medför. Bara solsken. Inget mörker.

För mig slutade det lyckligt. Knölen visade sig vara ofarlig. Men läs gärna Det enda rätta och se hur det går för Maria.

Läs gärna också mer om Susanne och hennes skrivande på www. susanneboll.se

Märkta för livet

imageMärkta för livet av Motalafödda Emelie Schepp är utläst och jag tyckte om den. Grundhistorien är mörk och spännande och vi lär känna intressanta personer. Kanske kunde fokuset ha legat på färre personer och istället blivit ännu djupare, men samtidigt är det ju trevligt med fler bekantskaper. Jag träffar gärna åklagaren Jana Berzelius igen och eftersom detta är första boken i en serie dröjer det nog inte länge innan jag får veta mer om vad hennes svarta förflutna har format henne till. Jag gillar att hon varken är särskilt empatisk eller sympatisk och hoppas att hon inte mjuknar. Inte för mycket i alla fall.

Att läsa om Emelie Schepps författarresa är också häftigt. Hon gav själv ut sin bok och har fått pall efter pall levererad till garageinfarten i Norrköping. Runt 35 000 exemplar har hon sålt, något som är en stor bedrift även med ett förlag i ryggen med allt vad det innebär av support, finansiering och marknadsföring. Den här kvinnan gjorde det ensam. Så jäkla imponerande! Nu har hon, inte helt överraskande, hamnat hos ett stort förlag och boken har sålts till flera länder. Vacker som en dag är hon också, även om det inte riktigt hör till saken.

Jag undrar förresten vilken svensklärare hon hade på Platen (Emelie är f.d. elev på det gymnasium där jag jobbar). Den stränga, kunniga, underbara Anita, eller kanske den entusiastiska, pedagogiskt hungriga Gunilla? Den sjal- och hattbeklädda poetissan Lindaräng? I alla fall hade hon inte den där Lexén som alltid klär ut sig. Så mycket vet jag. Tyvärr.

Läs gärna mer om Emelies författarresa och vardag på www.emelieshepp.se. Det här inlägget sammanfattar hennes äventyr så här långt:

Artikel i Norrköpings Tidningar. | Emelie Schepp.