”Läsvärt, välskrivet och mycket spännande”

Författarintervju Lotta Lexén - Johannas deckarhörnaNär jag behöver boktips surfar jag ibland runt på bokbloggar, och en av de sajter jag gärna återvänder till är Johannas deckarhörna. Jag gillar hur recensenten där verkligen engagerar sig i de böcker hon bjuder på reflektioner kring och hur hon tar upp både innehåll och form. Därför var min glädje extra stor när Johanna valde att ta sig an både mina böcker och mitt författarskap.

Om Förlust skriver Johanna: ”Lotta Lexén tar oss i den här boken återigen med ut på den östgötska slätten och in i en annan värld, Hannas värld, fylld av saker vi andra inte kan förnimma. Det finns en lätt suggestiv ton över den här egenskapen att ta sig in i andra människors tankar som Hanna besitter, och författaren hanterar det på ett sätt som övertygar – trots att jag är en skeptiker mot allt övernaturligt. I Hannas fall känns det självskrivet att man kan vädra sig till människors tankar, det blir på något vis en helt naturlig del av hennes karaktär.

Spänningen infinner sig redan från första sidan, och Lotta Lexén skildrar skickligt miljöer och karaktärer. Dialogen flyter och de två parallella berättelserna flätas skickligt samman. Det här är förvisso delvis en deckare, men knappast inte någon självklar sådan. Jag gillar att Lotta Lexén bjuder på en så annorlunda berättelse, att hon vågar bjuda på något helt annat än det som deckargenren (även om den numera är bred) vanligtvis innebär. Det är också en berättelse om det vi inte alltid förstår, om vänskap, kärlek och ondska. Läsvärt, välskrivet och mycket spännande är mitt omdöme om Förlust.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Om Genom dig har hon tidigare skrivit bland annat så här: ”Lotta Lexén har skrivit en ovanlig och mycket sinnlig spänningsroman där högt tempo blandas med djupa känslor” och ”Genom dig är sammanfattningsvis en spännande och välskriven bok som känns nyskapande och Lotta Lexén visar att även egenutgivna författare som inte är knutna till de stora förlagen är väl värda att läsas.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Detta är självklart ord som värmer! Kul är också att Johanna har intervjuat mig om mina böcker, mitt skrivande och om egenutgivning. Där kan ni bland annat läsa om hur mycket av mig själv som finns i mina böcker, hur min skrivprocess ser ut och om vikten av en Mange. Läs gärna intervjun genom att klicka här. Där hittar ni också en binge boktips från mig om ni undrar vad ni ska sätta tänderna i härnäst.

”En bok som du helt enkelt ska läsa i höst”

img_4542Idag är en bra dag. Idag är en mycket bra dag. Inte för att jag har paljettbrallor på mig och inte heller för att jag lunchade med Mange och datasnubbarna. I själva verket bär jag de silverglittrande pantalongerna för att fira, och även strömmingen med nör… datakillarna var en del av firandet.

I morse hittade jag mig själv i Corren och i Motala & Vadstena Tidning och orden som där skrevs om Förlust fick mig alltså att skyndsamt dra på ett par rejält festliga byxor, trots att jag skulle sitta ensam på kontoret hela dagen.

Låt mig citera recensent Jakob Carlander, denne underbara man:

”Lotta Lexén har skrivit en blandning av deckare, thriller och roman som helt går sin egen väg med en egen unik personlighet. Spänningen vägs mot ett psykologiskt och relationellt tema som tvingar läsaren till ställningstaganden och ständiga omvärderingar. Det är begåvat, det är underhållande och med en dörr öppen för det oväntade. En bok som du helt enkelt ska läsa i höst.”

Carlander blickar också tillbaka på Genom dig och skriver att jag i den ”ställde individ mot släkt och familj på ett både utmanande och underfundigt sätt”.

Jag tänker att Jakob Carlander kanske är världens absolut bästa recensent. För att läsa hela recensionen, som förstås är högst läsvärd, klicka HÄR. (Det står förvisso att jag jobbar som lärare, men även den bäste kan göra små misstag.)

Tack för ordet. Nu ska jag fortsätta le.

 

 

 

 

Stjärnströssel över Stjärndamm

Omslagsbild-Lars--Wilderäng”Den lätta vägen är inte alltid den rätta”. Den devisen återkommer i Lars Wilderängs Stjärndamm (Massolit), den avslutande delen i Stjärntrilogin, och tillsammans med uttrycket ”Man tar inte en kniv till en eldstrid” har en hel del av bokens kärna fångats.

Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som beskrivs i Stjärnklart, och den elektroniklösa civilisation som mödosamt startat om riskerar att utplånas, vilket vi kunde läsa om i Stjärnfall. I den avslutande delen i den dystopisk-apokalyptiska tekno-action-sci-fi-serien får vi veta hur det går för mänskligheten – här representerad av en liten grupp överlevare. Ja, de är inte bara överlevande, de är överlevare. Viss skillnad där, och även det en del av bokens kärna.

Vi känner igen karaktärerna från de tidigare böckerna, men som vanligt gäller det att inte fästa sig vid någon allt för mycket. Den sentimentalt lagde bör kanske hålla sig borta från Wilderängs böcker, då han har en tendens att ta livet av folk. I parti och minut. Jag tillhör förvisso de sentimentala, men har blivit något mera hårdhudad och vet att döden lurar runt varje hörn, eller sida, i Stjärnserien. Jag accepterar stoiskt döden i den här förpackningen.

Den i Stjärnfall presenterade och tämligen överlägsna fienden håller med sin speciella stridsteknik eller arsenal eller vad jag ska kalla den våra protagonister i ett järngrepp. Det tycks ungefär som om det enda sättet att överleva är att låsa in sig i ett bankvalv och kasta bort nyckeln, en metod som dock får vara att betrakta som en kortsiktig lösning. Och våra hjältar har större ambitioner än så, och det är här de båda deviserna kommer in. Det gäller att vara beredd på uppoffringar och det gäller att satsa stort. Gustaf Silverbane, Filip Stenvik, Anna Ljungberg, Jocke Sorbin och de andra nöjer sig inte med mindre. Go big or go home.

Actionscenerna är många, men jag tycker själv bäst om de mera lågmälda scenerna och de bilder av samhället som ges. Ett samhälle där toalettpapper och blöjor är exklusivare än datorer och aftonklänningar, och där praktiska kunskaper och uthållighet är hårdvaluta. Ett samhälle där industrialiseringens tekno-krona minst sagt har hamnat på sned, där din BMW är värdelös men din ko, om du har en sådan, är guld och där ett paket Panodil kan vara värt att döda för.

Att fienden bokstavligt talat har sneglat på 2000-talets populärkultur för att skapa sina vapen gillar jag, som den The Walking Dead-nerd jag är. Vad hotet från hasande odöda och en söndertrasad samhällsstruktur gör med individ och samhälle fängslar mig, och det temat syns tydligt också i Stjärndamm, även om Stjärnklart har ett ännu mer framträdande fokus på detta trots att ingen ännu hasar i den boken, annat än av utmattning.

Stjärndamm är en mörk bok, som sig bör för en dystopi, men inte utan glimtar av hopp. Den visar på människans anpassningsbarhet och styrka, även om svagheterna är många och bitvis kan kännas överväldigande. Men framför allt är Stjärndamm en actionbok av bladvändarkaraktär där liv och död ständigt står på spel. Och där den lätta vägen sällan är den rätta.

Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Prio ett – värd paljett!

PrioettIkväll drar jag på den lite för tajta paljettklänningen och firar Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W). Och jag råkar veta att den är väl värd att fira. För några dagar sedan skickade förlaget ett förhandsexemplar till mig och jag har alltså redan haft nöjet att möta Jana, Mia, Henrik och de andra från serien som nu består av tre böcker (Märkta för livetVita spår och nu Prio ett).

Recensionsdatum för boken ligger några veckor framåt i tiden, men ett par citat från min redan nedplitade recension kan jag bjussa på redan idag:

”Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.”

”Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.”

Som ni förstår gillade jag vad jag läste och med dessa citat kan jag knappast ha förstört spänningen för någon 😉

Nu ska jag packa silverskor och paljettklänning med matchande väska och Mange plockar fram finkostymen. Det förtjänar som sagt denna bok och dess författare!

 

 

 

Färjan – mycket mer än bara spyor och ligg

färjanDet är med saknad jag stänger av telefonen efter att ha hört författarens tack. Jag har lyssnat på Mats Strandbergs Färjan (Norstedts), och jag vill ha mer. Nu.

Jag älskar John Ajvide Lindqvists böcker om sunkiga förortsvampyrer, bedagade ölhaksmänniskor och livströtta öbor och nu har jag funnit ännu en man som kan ge mig detta. Jag menar inte att Strandberg imiterar Ajvide Lindqvist, inte alls, bara att båda tilltalar mig på snarlika sätt. De har en gemensam ton som går rakt in i mig.

Ombord på färjan Baltic Charisma (här kan vi tala om bedagad) möter jag vad jag själv först tycker är en samling patetiska stackare, men som snart lirkar sig in i mitt hjärta. Där finns den till åren komna Marianne som med bävan ger sig ut på sitt livs äventyr, den avdankade schlagerstjärnan Dan som föraktar den hand som föder honom (och vad gäller bitande av hand kan man väl säga att det också blir aktuellt), de selfieplåtande medelålders partypinglorna Madde och Zandra, den kantstötta familjen med de tolvåriga kusinerna Lo och Albin, den upp över öronen förälskade Calle som med hjärtat i hand friar till Vincent som är lite osäker på vad han ska göra med hjärtat, samt en massa andra personligheter.

Först blir jag nästan sur på Strandberg. Det känns som om han är lite väl hård mot färjans passagerare och stundtals tycks han förhålla sig till dem lite som TV3 till sina dokusåpadeltagare. De är, som sagt, en samling stackare som mest verkar ljuga för sig själva eller försöker döva sina känslor genom att ersätta dem med dålig musik, billiga kläder och tillfälliga ligg. Ingen är lycklig, alla bär en mask. De flesta vet inte ens om det. Men sedan får jag ändå känslan av att han bryr sig om sina karaktärer, och det gör jag också. Kanske vill jag nästan ta dem i försvar inför Strandbergs närapå hånfulla ton ibland. Det är förstås ett gott betyg till författaren.

Men när karaokesångerna skrålats ett par varv, när spyorna börjar täcka golven och när Marianne för en stund har sluppit den ensamhet som i många år hotat kväva henne börjar det gå snett på Baltic Charisma. Och då menar jag inte att spyorna är till något större besvär eller att den jeansvästklädda Görans uttåg från Mariannes hytt är så uppslitande, utan betydligt värre än så.

Det är här Färjan går från varmhjärtad tragikomisk socialrealism till tjottafräsig actionskräck. Det är nu Calle och Vincent skiljs åt av mer än ett nobbat frieri och som blod istället för spyor börjar täcka mattorna i de klaustrofobiska korridorerna. Och det är nu läsaren behöver ha ett öppet sinne vad gäller inslag som är motsatsen till socialrealistiska.

Det har tydligen jag. Bring it on, bara!

I den ojämna kamp mellan gott och ont som har Baltic Charisma som sitt slagfält vet jag inte vem som kommer att överleva ens till nästa sida och jag vet inte vem som kan tänkas bli hjälte. Strandberg lyckas med att både ösa ut känslor över sidorna och att hålla sig på avstånd från dem. Det är helt enkelt underhållande och alldeles lagom tankeväckande.

Det här är kanske inte en bok som kommer att hålla mig vaken om nätterna, begrundande stora frågor om livet och mig själv, men den kommer att stanna länge i mitt minne och den har fått mig att reflektera över hur människor kan tänkas agera vid kris. Ett ämne som jag ju vurmar en del för.

Jag hoppas verkligen att Mats Strandberg redan filar på en ny bok.

Och någon resa till Åbo tänker jag då rakt inte boka, men det är inte bara för att jag inte har någon vit tröja med marinblå ränder eller en fäbless för åttiotalshits på karaoke.

 

Tillägg: Nu vet jag från ytterst säker källa att Strandberg som väl är faktiskt filar på en ny bok En skräckis till, men inte en uppföljare till Färjan. Längtar.

 

 

Wilderäng klipper till mig i bakhuvudet, men jag reser mig

stjärnfal_ls_widegcmyk_10813Den smarte läsaren / boklyssnaren som vet att en bok ingår i en serie väntar till dess hela jäkla serien är utgiven innan hen börjar läsa. Jag är inte en smart lyssnare och för det straffas jag nu med sisådär ett års väntan.

I höstas svepte Lars Wilderängs Stjärnklart undan fötterna på mig och påverkade faktiskt min vardag. Inte så där omvälvande som när man får barn, skaffar sig en utbildning eller träffar den stora kärleken (vilket faktiskt också kan vara något av en utmaning om man som jag träffar Mange), men lik förbaskat en klar påverkan. (Sök på prepper eller Stjärnklart här i bloggen för att få veta mera om det. Eller för all del på Mange.) Jag blev småskaleprepper och började bunkra chili con carne och delikatessknäcke som om morgondagen var att betvivla.

Stjärnfall, som just har släppts på Storytel (förlag: Massolit) som ljudbok och som snart finns i butik, får mig inte att hasta till en frilufts- eller vapenbutik, men den underhåller mig från första till sista sidan och får mig nästan att överväga att investera i ett gäng robusta cyklar, bara i fall. Och kanske några UV-lampor och hygienartiklar och fröpåsar och BOL och BOB och EDC och … Nåja. Lugn Mange, jag ska behärska mig den här gången.

För, tack och lov, träffar inte Stjärnfall lika close to home som Stjärnklart. Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men låt mig säga att low tech möter high tech på ett sätt som underhåller mig mycket och som får mig att vilja läsa mer, helst nu direkt, men som alltså inte får mig att utöka mitt 72-timmarsstash. Jag äger faktiskt ingen foliehatt. Än.

Boken utspelar sig mestadels tio år efter Nedsläckningen som vi fick uppleva i Stjärnklart, i en värld som alltså varit utan elektronik i tio år. Hur ett sådant scenario påverkar ett samhälle lyfter Lars Wilderäng målande, detaljerat och informativt fram och det känns verkligen inte som om han bara skjuter från höften. Researchen är mycket välgjord och den bitvis otroliga berättelsen känns därför trovärdig. I kapitel tolv smyger förvisso herr Wilderäng upp bakom mig och klipper till mig i bakhuvudet med en stekpanna, men trots den … väg … som berättelsen tar där bibehålls så mycket trovärdighet som man rimligtvis kan begära efter en dylik … vändning. Jag gillar’t. Rejält.

Vi följer människor vi lärde känna i Stjärnklart. Barnmorskan Lena som utan mediciner kämpar för att befolkningen ska öka, nanomitforskaren Anna som försöker reda ut hur det elektroniska dammet som orsakade Nedsläckningen fungerar, General Silverbane som med något diktatoriska medel försöker ordna stabilitet i Federationen Västra Götaland, storbonden och f.d. preppern Filip som vet att alltid hålla ryggen fri, med flera. Vi möter ett samhälle där höjden av status är en vit skjorta, där papper är en kapitalvara och där en infektion ofta innebär död. Ett samhälle där den som begraver husets döda får ta över det och där den som odlar marken äger den.

Och vi får huka oss tillsammans med huvudkaraktärerna när det visar sig att Nedsläckningen inte var slutet, utan början.

På senare tid har jag vidgat min tidigare tämligen begränsade kulturella smaksfär till att inbegripa, för att inte säga omhulda, The Walking Dead, ett populärkulturellt ställningstagande som inte är fel att ha gjort inför lyssnandet på Stjärnfall. En av personerna i boken tycks ha delat denna faiblesse med mig, och dessutom hängivit sig åt preppande, något som nära på leder till hans undergång. 😉 En ny maktfaktor som vi stöter på i boken har även hen fördjupat sig i populärkultur och vet att använda sig av denna i sitt maktutövande. Hen tycks också ha sneglat lite på hipsterkulturen. Jag är säker på att Lars Wilderäng log ofta när han skrev boken.

Visst finns en ton av civilisationskritik i Stjärnfall, men jag känner mig övertygad om att Lars Wilderängs huvudsakliga syfte här är att underhålla. Och det gör han med besked.

Men ska jag nu alltså behöva vänta ett år på att följa människorna på fästningen och i skogen? Lars?!

Vita spår – gott sällskap i hängmattan

imageI inledningen av Vita spår av Emelie Schepp  (W&W) sitter huvudpersonen Jana Berzelius på Bishops Arms i Norrköping. Just där satt jag för en tid sedan och intog en lätt middag innan jag skulle till releasepartyt för just Vita spår. Det tar en liten stund innan jag kan skaka av mig krocken mellan verklighet och fiktion, men snart har Emelie Schepp lockat in mig i bokens värld och jag hör inte längre hennes röst när jag läser.

Jana Berzelius, som vi lärde känna i Märkta för livet, är åter huvudperson. Som åklagare blir hon förundersökningsledare för ett fall som inledningsvis inbegriper en död och en försvunnen kvinna samt en hel del heroin. Det visar sig vara en stor härva och den visar sig också sträcka sina tentakler besvärande nära Jana själv. Och den kvinnan har ju som bekant, för oss som läst Märkta för livet, en del att dölja. Ja, en hel del till och med. Parallellt med försöken att lösa fallet kämpar hon därför med att förhindra att någon får veta hennes egna mörka hemligheter. Eller faktiskt är det Janas huvudsakliga syfte. I ärlighetens namn är hon väl inte så förtvivlat hungrig på att lösa fallet.

Det finns det dock andra som är, bland andra den pepparkaksdoftande utredningschefen Gunnar Öhrn – som också har att tampas med en möjligtvis otrogen sambo; Kriminalkommissarie Henrik Levin – som står i begrepp att bli trebarnspappa och som dessutom måste stå ut med en sur, snattande kollega; kriminalinspektör Mia Bolander – en ständigt pank, småsnattande surpuppa i ständigt behov av nya män, helst utan fotfetischism men i värsta fall med; kriminaltekniker Annelie Lindgren – som har lika svårt att klara av sitt tionde samboskap (med samma man) som hon har att motstå det praktarsle hon föraktar; Rikskriminalchef Anders Wester – praktarsle; med flera.

Runt Jana cirklar också på ett mera personligt plan åklagare Per Åström något kärlekskrankt och dessutom finns hennes föräldrar där. Helt klart mindre kärlekskranka. Modern vill ha en relation med dottern men tycks leva för starkt i skuggan av sin make, Karl Berzelius, som tycks sky sin dotter. Om inte som pesten så åtminstone som en ytterst besvärande influensa med potentiellt invalidiserande biverkningar. Hennes starka personlighets och numera goda själkännedom till trots surrar tvivlen kring Jana. Varför är hennes adoption sekretessbelagd? Har hennes fars åklagarkarriär inte gått lite väl spikrakt? Och varför får denne överklassiga gentleman med faiblesse för klassisk musik besök av någon med grova, stålskodda kängor?

Ja, Jana Berzelius har många frågor hon vill få besvarade i Vita spår, men den största frågan för oss läsare är huruvida hon ska hinna hitta sin ärkefiende Danilo innan polisen gör det. Men även de andra, mindre frågorna intresserar. Själv är jag rätt så nyfiken på surpuppan Bolander och hennes frånvaro av impulskontroll och låga självrespekt. Varför har hon aldrig några pengar? Varför ligger hon upprepade gånger med en tåsugande man hon knappt känner men definitivt föraktar? (Inte bara för att kanske få en klocka, hoppas jag.) Och varför är hon så inihelskotta butter? Jag hoppas att vi får veta lite mer om Mias drivkrafter i nästa bok om Jana och människorna runt henne.

För fler böcker blir det, som väl är. Emelie Schepp har utlovat åtta böcker i serien och till Aftonbladet Söndag säger hon dessutom att hon hoppas att böckerna blir till film. Det hoppas även jag att de blir och jag håller det inte för otroligt. Jag har inga problem att se Noomi Rapace som Jana Berzelius.

Vita spår är en mycket läsvärd deckare med action och intressanta, föga insmickrande, karaktärer. Emelie Schepp ger oss inblick i den vedervärdiga knarksmugglingen genom så kallade sväljare och lotsar oss runt i ett Norrköping som hon känner väl. Jag vandrar gärna vidare med henne där. Kanske kan vi gå på Harrys där vi fullt möjligt skulle stöta ihop med Mia Bolander på jakt efter en ny man eller åtminstone ett par gratis öl. Eller kanske bara på flykt från sig själv. Jag bjuder gärna på ett par rundor drinkar om hon lovar att berätta lite mer om sig själv.

Eller så får jag vänta på nästa bok.

En hopplös väg

imageNär jag öppnade boken tänkte jag mig att det var En Preppers Bibel jag hade framför mig. När jag stängde den tänkte jag att det enda man kanske behöver ha är en revolver.

Jisses så nattsvart.

Jag har läst Cormac McCarthys Vägen (utgiven på svenska 2008) några år efter alla andra, och när jag la ifrån mig den igår kväll önskade jag att just den här månaden inte var en vit månad. Ett par glas rött hade inte skadat efter den läsupplevelsen.

I Vägen följer vi Mannen och Pojken, far och son. De får aldrig några namn och vi vet inte var de är. Bara att de är på väg. De vandrar genom aska i en postapokalyptisk värld där allt är dött och plundrat. Bakom sig har de lämnat pojkens mamma som valde att ta sitt liv hellre än att försöka leva i den nya världen. Jag kan inte klandra henne.

Dag efter dag efter dag efter dag efter dag hasar de rädda, hungrande och frysande genom det döda landskapet. Ibland stöter de på andra överlevande; några ensamma rädda, några iskallt farliga grupper. Aldrig blir McCarthy överdramatisk eller frossande, men det behövs inte. De sparsmakade bilder han målar upp räcker för att starta tankar som är svåra att stoppa och för att bilderna i mitt huvud ska bli nästan allt för färgstarka. Jag förstår vad som kommer att hända med människorna i källaren utan att han behöver berätta det, och när vi får se en höggravid kvinna förstår vi också varför det luktar som om något steks några sidor senare.

Den lilla preppern i mig blir lika salig som Mannen och Pojken blir när de äntligen har tur. De hittar ett orört underjordiskt skyddsrum inrett före apokalypsen av en sann survivalist. Jag var tvungen att läsa några sidor en gång till för att riktigt få njuta tillsammans med huvudpersonerna. Mat, vatten, värme. Några nätter i en säng, några dagar med varm mat. Men McCarthy låter dem inte stanna och vägen blir deras hem igen. Dag efter dag efter dag efter dag.

Det kan ju låta som en långtråkig bok, men det är det verkligen inte. Jag ville inte lägga ifrån mig den. Men jag ville ha hopp. Ett litet ljus vid horisonten, en liten planta som sticker upp ur askan. Istället gav McCarthy mig en revolver med två patroner. På ett sätt utgör den mitt hopp. Den ger dem tryggheten att kunna välja sitt slut. När Mannen måste lämna pojken ensam för att undersöka något lämnar han också revolvern och Pojken vet hur den ska användas. Den ska stoppas in i munnen och riktas uppåt.

När boken är slut finns en patron kvar.

Min prepper-era inleddes då jag i höstas lyssnade på Stjärnklart av Lars Wilderäng. Den fick mig att börja hamstra konserver och värmeljus till Manges fnysande. När jag skrev om Stjärnklart kallade jag den dystopisk. Jag tar tillbaks det. I jämförelse med Vägen är den en ren utopi. Munter, rentav. Båda böckerna är ytterst läsvärda, men vill du ha ett hopp som sträcker sig längre än två patroner bör du välja Stjärnklart. Orkar du vandra hopplöst ska du läsa båda.

Men ha gärna ett glas rött till hands.

Två röster om ”Genom dig”

Genom-Dig-Framsida”Du bölar ju.”

”Gör jag inte. Det är den färska ingefäran. Och vitlöken.” Jag lagar Biff Teryaki och kanske kan det se ut som att mina ögon är blanka. Lite bara. Eller kanske som att det rinner någon liten tår då. Man får förstå att färsk ingefära är starka grejer.

”Vad var det du läste då?” envisas Mange. Han är ofta envis, men den här gången gör det inget. Jag vill att han ska läsa. Jag nickar mot datorn som står öppen.

Hej Lotta, jag vill bara tala om att jag precis kommit hem från en Teneriffaresa med min dotter samt min vanligtvis så äventyrslystna mamma. Döm om min förvåning när mamsen snällt låg i sin solstol dag ut och dag in och knappt kunde bemöda sig med att ens svara på tilltal. Hon läste nämligen din bok. Hon var okontaktbar. Men nu förstår jag henne. Jag tog över boken efter henne och jag är lika fast. Vi är båda väldigt imponerade över språket, karaktärerna och storyn och då känns det väldigt dumt att inte berätta det för dig;). TACK för härliga lässtunder!

Meddelandet kommer från en Hanna, vilket känns lite extra coolt. Så heter ju min huvudperson. Jag tänker att hon också är en sådan person som tar sig tid att säga något snällt när man har något snällt att säga. Jag hoppas i alla fall att min Bok-Hanna är lite som Mejl-Hanna. Sådana Hannor behövs.

Jag blir så galet glad över mejl som detta. Jag blir också glad när jag snubblar över kommentarer om min bok i andra bloggar.

”Lite urban fantasy”, säger Stefan Jonasson om Genom dig i sin litteraturblogg. Själv har jag kallat den spänningsroman, men tilltalas av den här benämningen också. Han har läst och uppskattat min bok vilket förstås värmer att få höra. En av de saker han lyfter fram som tilltalande är att staden i Genom dig aldrig namnges, något som är ”positivt i en trend då varje stad i Sverige ska ha sin egen deckare”. (Han gissar dock helt rätt om vilken stad som utgör förlaga med tillägg och hittepåplatser.)

Just det var något jag funderade en hel del över så det är kul att få en reaktion på det. Jag uppskattar för all del ofta verkliga platser i en bok, men ibland kan det ställa sig mellan mig och min läsupplevelse. Mons Kallentofts Linköpingsbeskrivningar kan ha den effekten på mig. Det är inget fel med dem alls, men min fantasi krockar med mina verkliga minnen av trakten och förtar helt enkelt en del av illusionen. Det blir för tydligt för mig att det är någons beskrivning jag läser, när jag i själva verket bara vill sugas in i boken och liksom vara i den.

Kanske blir Stefan Jonasson lite besviken på uppföljaren – han berättar att han vill läsa mer om min huvudperson Hanna Brander – då jag faktiskt i den namnger staden och plockar in verkliga platser. I alla fall gör jag det i mitt första manusutkast i vilket jag kommit ungefär en tredjedel in i handlingen. Det har nämligen visat sig att ganska många vill veta var boken utspelar sig och jag testar därför den känslan. Det går ju alltid att plocka bort. Vad tycker ni? Ska det vara uttalat var en bok utspelar sig? (Jag gillar ju att hitta på.)

Jonasson jobbar själv med slutredigeringen av sin debutroman, som tydligen började som en thriller men blev en kärlekshistoria. Det väcker ju onekligen min nyfikenhet.

Och så vill jag ju veta var den utspelar sig.