Marknadsanalys

Från min knalle-premiär

Från min knalle-premiär

Efter lång tid som högst vilande författare blir jag på onsdag och torsdag åter aktiv boknasare och Skänninge marknad blir min arena. I två dagar ska jag stå under mitt lilla tälttak och hoppas att någon vill köpa mina böcker. Inför min första marknad (Husbyfjöl) för några år sedan var min skräck just att ingen skulle vilja handla av mig. Att påstå att den tanken inte kan skrämma mig lite forfarande är att ljuga, men vis av flera marknader vet jag nu att det finns två betydligt relevantare saker att oroa sig för: Hur kissnödig kan man bli innan man börjar gråta/kissar på sig/hamnar på sjukhus? Och hur länge klarar man av att stå granne med panflöjtmusikspelande ljudleksaksförsäljare utan att man börjar gråta/slår ned någon/hamnar på sjukhus?

En sak jag är ganska säker på är att jag kommer att prata mig hes. Människor på marknader och boksigneringar är ofta oändligt sociala. Det händer för all del att de pratar om böcker, men mest handlar det om livet. Glädje, sorg, lås, sjukdom, pizza och porslin. Ditt och datt. Jag är lite orolig för att pratande ska göra mig torr i halsen och leda till att jag dricker. Och då infaller problem ett.

Men mest ska det bli kul. Jag är ändå stolt över mina böcker och älskar tanken på att mina nedplitade bokstäver ska få vingar bakom någons ögonlock. Att mina tankar efter att ha silats genom en dator och en tryckpress ska bli nya tankar, få nya färger och former.

Några nya berättelser rinner dock inte ur mina fingrar just nu. Att vara ny på jobbet – och ja, trots snart ett år som utbildningsstrateg skulle jag vilja ha en ”ny på jobbet-knapp” på mig – håller min hjärna sysselsatt mer än under betald arbetstid. Istället för att processa fram nya äventyr för Hanna och Lisen processar den arbetsmarknadsanalyser och ansökningssystemstokerier trots att jag inte alls ber den om det. Jag hoppas att alla dessa saker ska kunna rymmas samtidigt i mitt huvud snart. Jag längtar dit. Längtar efter att få forma världen igen. Längtar efter att få höra Hanna, eller kanske någon annan karaktär, säga vad jag ska skriva härnäst. Vilken värld som ska målas.

Men till dess: Skänninge marknad!

PS. Jag ägnar mig åt en del berättande ändå. Häromnatten kunde tolvåringen omöjligen somna. Klockan blev halv fem på morgonen och hans övertrötthet vägrade ge honom sömnens nåd (möjligen kopplat till ett visst LAN:ande). Han förslog att hans padda eller telefon kanske skulle kunna hjälpa honom att somna, men jag var av motsatt åsikt: ”Jag kan berätta något för dig älskling. Jag kan prata tills du somnar.” Med trötta men inte sömniga ögon sneglade han på mig och sa: ”Ja! Du kan prata om forntiden. Det är jättetråkigt!” Jag tog mig inte långt förbi ”kökkenmödding” innan han sov som … ja, som ett barn. Själv slocknade jag inte förrän efter Frankrikes storhetstid och etytmologin kring ”garderob”. Och jag tror faktiskt att Mange somnade till en mumlad beskrivning av tyskans påverkan på det svenska språket under medeltiden. (Jag behöver verkligen börja skriva igen.)

 

”Läsvärt, välskrivet och mycket spännande”

Författarintervju Lotta Lexén - Johannas deckarhörnaNär jag behöver boktips surfar jag ibland runt på bokbloggar, och en av de sajter jag gärna återvänder till är Johannas deckarhörna. Jag gillar hur recensenten där verkligen engagerar sig i de böcker hon bjuder på reflektioner kring och hur hon tar upp både innehåll och form. Därför var min glädje extra stor när Johanna valde att ta sig an både mina böcker och mitt författarskap.

Om Förlust skriver Johanna: ”Lotta Lexén tar oss i den här boken återigen med ut på den östgötska slätten och in i en annan värld, Hannas värld, fylld av saker vi andra inte kan förnimma. Det finns en lätt suggestiv ton över den här egenskapen att ta sig in i andra människors tankar som Hanna besitter, och författaren hanterar det på ett sätt som övertygar – trots att jag är en skeptiker mot allt övernaturligt. I Hannas fall känns det självskrivet att man kan vädra sig till människors tankar, det blir på något vis en helt naturlig del av hennes karaktär.

Spänningen infinner sig redan från första sidan, och Lotta Lexén skildrar skickligt miljöer och karaktärer. Dialogen flyter och de två parallella berättelserna flätas skickligt samman. Det här är förvisso delvis en deckare, men knappast inte någon självklar sådan. Jag gillar att Lotta Lexén bjuder på en så annorlunda berättelse, att hon vågar bjuda på något helt annat än det som deckargenren (även om den numera är bred) vanligtvis innebär. Det är också en berättelse om det vi inte alltid förstår, om vänskap, kärlek och ondska. Läsvärt, välskrivet och mycket spännande är mitt omdöme om Förlust.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Om Genom dig har hon tidigare skrivit bland annat så här: ”Lotta Lexén har skrivit en ovanlig och mycket sinnlig spänningsroman där högt tempo blandas med djupa känslor” och ”Genom dig är sammanfattningsvis en spännande och välskriven bok som känns nyskapande och Lotta Lexén visar att även egenutgivna författare som inte är knutna till de stora förlagen är väl värda att läsas.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Detta är självklart ord som värmer! Kul är också att Johanna har intervjuat mig om mina böcker, mitt skrivande och om egenutgivning. Där kan ni bland annat läsa om hur mycket av mig själv som finns i mina böcker, hur min skrivprocess ser ut och om vikten av en Mange. Läs gärna intervjun genom att klicka här. Där hittar ni också en binge boktips från mig om ni undrar vad ni ska sätta tänderna i härnäst.

Härliga herrar!

13898605_10155049900523222_1152730235_oI går höll jag mitt första föredrag med Förlust i bagaget, och fasen vad roligt det var! När Rotaryföreningen bjöd in mig för att tala tänkte jag att de kanske bara behövde någon, vem som helst, som höll låda en stund på deras träff. Det dög förvisso för mig. Men wow vilket härligt mottagande jag fick!

De församlade herrarna satt som tända ljus och lyssnade på min utläggning om processerna runt mina böcker och när jag pratat färdigt hade de en massa relevanta frågor och kommentarer. Jag kände mig verkligen inte som ett föredragsalibi för att de skulle få äta och dricka gott en fredagseftermiddag. Helt enkelt en underbar publik. Att kön för att köpa böcker dessutom ringlade sig lång gjorde förstås inte saken sämre.

När jag klev upp på den lilla scenen kände jag för övrigt en värme sprida sig i kroppen. Jag insåg  hur jag har saknat klassrummet sedan jag slutade jobba som lärare, och att nu få stå inför ”en klass” (om än något eftergymnasial och könsseparerad) igen kändes så bra. Dessutom, som sagt, en uppmärksam och nyfiken klass med intressanta inlägg och frågor.

Jag har några föredrag och jippon inbokade under hösten, och ser nu ännu mera fram mot dem.

(Möjligen glömde jag att berätta vad böckerna handlar om. Möjligen blev det lite mycket fokus på Mange. Möjligen borde jag inte ha nämnt den där askkoppen…)

Tack Rotary för att jag fick komma!

 

Jag på TV – med dasspapper

Lotta-SVT



Klicka för att se mig prata egenutgivning: HÄR.

Idag sände Östnytt ett reportage om egenutgivning i vilket jag figurerade. Jag och min garderob. Jag och min källare. Jag är jätteglad att de uppmärksammar mig och låter mig prata om mina böcker, och som jag skrev för ett tag sedan får de gärna filma under min säng om de vill. Eller i tvättstugan. Fast vid barnens rum drar jag nog gränsen, av hänsyn till tittarna.

Inslaget fokuserade på egenutgivning och en annan författande motalabo berättade att han använder ett annorlunda koncept – Kickstarter. Där betalar de framtida läsarna för boken i förskott och så trycks böckerna upp när tillräckligt mycket pengar kommit in, tror jag. Författaren betonade vikten av att ge ut en inbunden bok och liknade pocketböcker med dasspapper. Något man slänger när man använt det. Han är självklart fri att ha den åsikten. 🙂

Själv har jag valt pocketformatet främst för att jag ser det som ett lättare sätt att nå ut. Att det är lättare att plocka upp en bok för sextio-sjuttio spänn än en för två hundra eller ännu mer. Dessutom gillar jag själv pocket skarpt, även om jag till stor del konsumerar böcker genom att lyssna på dem. (Jag skulle lätt  kunna skriva ett osponsrat hyllningsinlägg om Storytel.). Pocketboken tar mindre plats, väger mindre, tar mindre naturresurser i anspråk och kostar mindre. Med samma ord som i den inbundna versionen. Därmed inte sagt att jag inte skulle njuta av att se mina böcker i inbundet format, självklart vore det lovely. Huvudsaken för mig är ändå att mina ord når som många som möjligt, och då känns pocket som en bra väg att gå just nu.

Mange var visst inte helt nöjd med hur han framställdes genom mina uttalanden. SVT-människorna måste helt uppenbarligen ha valt att klippa bort alla de långa utläggningarna jag höll om hans förträfflighet. Så retligt. Så ytterligt retligt.

Men Mange – min förläggare: Utan dig, ingen bok. Det vet du.

Och i morgon blir jag intervjuad i direktsänd radio. Kanske hinner jag säga något högaktningsfullt om Mange då. Kanske.

 

Jag kommer ut ur garderoben i SVT

image

Här har inga kuddar puffats

”Så, här skriver du på sommaren alltså. Var sitter du annars?” Vi står i mitt uterum. Med puffade kuddar.

”I köket, eller i garderoben när jag behöver komma undan från Ma… från störmoment.” Jag ångrar mig så fort jag ser ljuset i den trevlige SVT Norrköping-reporterns ögon. Det tändes när jag nämnde garderoben.

”Garderoben? Utmärkt. Filma henne när hon går till garderoben.” Han nickar till kameramannen som börjar lyfta kameran mot axeln.

Jag tar chansen och rusar i förväg, kastar mig in i garderoben och börjar lyfta ut Manges skjortor som hänger på min vinterskrivplats. Samtidigt ropar jag att garderoben är jättedålig att filma i men att jag som sagt också brukar skriva i köket. Nästan bara faktiskt. Köket alltså. Garderoben är egentligen bara en garderob.

Jag har haft nästan ett dygn på mig att snygga till lite hemma inför TV-teamets ankomst. Jag har klippt gräsmattan (småspringande, för att hinna klå regnet), jag har puffat kuddarna och plockat upp chipssmulor i vardagsrummet, och i köket står inte en pinal på fel plats. Jag har sett på tv att köksbordet och vardagsrumssoffan är de självklara platserna för intervjuer i hemmet.

Självklart sätter inte de båda herrarna sina fötter på dessa platser.

Innan reportern hinner in i sovrummet, där min garderob är belägen, sveper jag ner en quadrokopter, ett par simglasögon, ett fempack strumpor, några påsar med oklart innehåll och något slags snäcksamling från byrån. Den ivrige reportern ser inte min manöver eftersom han har fullt upp med att hänga tillbaka Manges skjortor över den av skräp belamrade skrivplatsen. Något slokörad låter jag mig intervjuas om mitt skrivande, stående i min garderob, med hoppet att inget olämpligt dräller omkring i bakgrunden.

Jag pustar ut lite när vi kliver ut ur garderoben.

”Har du några böcker hemma?”

”Visst, jag har en låda här.” Nöjd visar jag fram lådan jag förutseende nog har plockat upp från källaren.

”Har du fler såna lådor någonstans?”

Och sedan börjar det igen. Den här gången lovar jag självmant att inte gå i förväg ner i källaren. Jag hör kameramannen trampa omkring där nere. Han hittar ett par barn, som blir något överrumplade av förekomsten av en kameraman i deras rum, och Manges snickarverkstad. Jag ropguidar honom förbi dammsugaren och till slut får jag kliva ner och bli intervjuad i den lilla källarsmatten som utgör mitt boklager. Där uppe gnistrar köket, och kuddarna är jättefluffiga i vardagsrummet.

Men det är helt okej. Min garderob ser ibland ut så där. Och källarhallens smatt är inte den plats i huset jag lagt mest krut på att piffa till. Och jag är jätteglad att någon vill komma och prata med mig om mitt skrivande. SVT är välkomna att filma under min säng om de så vill. Bara jag får prata lite bok.

Reportaget, som troligtvis sänds i slutet av augusti i Östnytt, handlar om egenutgivning, och ett par Motalabor till kommer att figurera i det. En av de saker de i mitt fall fokuserade på var vikten av att synas i den fysiska handeln. Internetbokhandel i all ära, men stor del av min försäljning sker tämligen lokalt. Vi åkte till Östenssons i Motala Verkstad och filmade en del av inslaget eftersom det är en av de butiker som sålde Genom dig och som också om någon månad kommer att sälja Förlust. ICA Maxi i Motala, Linköping och Norrköping hör också till de butiker jag har haft ett fint samarbete med, liksom Bokia i Motala, Restaurang Bettina och en rad andra större och mindre inrättningar. Vi skulle kanske ha åkt runt och filmat i de olika butikerna, istället för att uppehålla oss i min garderob och källare.

Men om några veckor kommer jag, på SVT, att både gå in i och komma ut ur garderoben.

Det blir också bra. Om än något mer … genuint än vad jag hade räknat med. 😉

image

Finbesök!

Förlust har lämnat boet

Förlust, framsida - Lotta LexenAsså serri. Hur coolt är det inte? Det som började som en tanke har nu blivit till tryckfärdiga PDF-filer. En inlaga och ett omslag. Filerna har landat hos tryckeriet och om några veckor ska böckerna vara alldeles helt färdiga. Riktiga böcker som man kan bläddra i. Fyrahundrasextiotvå sidor blev det till slut.

Jag är galet tacksam över att ha människor runt mig som glatt hjälper mig att förverkliga mina författardrömmar. Linda som ber om att få göra inlagan och omslaget, Zoran som leende ställer upp och plåtar mig med två timmars varsel och sedan sitter uppe hela natten och jobbar med bilderna och så Mange som är involverad i allt. Jossan och Nina som har läst och tyckt till. Alla vänner som uppmuntrar. Varenda ord, gest och gärning betyder mer än vad jag kan förklara. Skulle jag inte sälja ett enda exemplar av boken skulle jag ändå vara så lycklig över att med så fint stöd ha fått den i min hand. Jag ljuger lite här förstås. Jag skulle bli ofantligt förtvivlad om jag inte sålde några böcker, men ni förstår vad jag menar. Fram till nu har även detta bokprojekt gett mig så mycket glädje att det har varit värt varenda nedlagd timme. Och de är ganska många.

Men det är som sagt inte bara jag som har lagt ned tid och jobb på boken. Det är flera personers tankar och möda ni kommer att hålla i er hand om ni en dag läser Förlust. Bara så ni vet. Och bara så ni vet så har nog Linda Johansson världens kanske största tålamod.

På vinst och förlust

image

Peppande titel?

Alltså nu vet jag inte riktigt. Hur blev det här? Jag tittar på min 341 sidor tjocka manushög och titeln sticker lite i ögonen. ”Förlust”. Aningen olustigt känns det allt att ha just det ordet smetat i versaler över de 692781 tecken som jag ett i taget har präntat. De flesta av dem har runnit genom fingrarna men några av dem har jag fått svettas fram. Alla är på något vis en reflektion av mig.

Och så skriver jag ”Förlust” över hela härligheten.

Men bortsett från att ordet just nu förmedlar lite taskiga vibbar – jag har nyss skickat mina ord till några förlag – är jag nöjd med titeln. Förluster är vad mina huvudkaraktärer hela tiden har att förhålla sig till, faktiska eller fruktade förluster. Den länge tänkta titeln ”Utan dig” tvingades jag fimpa då en annan svensk författare för några månader sedan hann före med att betitla sin bok så. Synd. Jag gillade hur orden så tydligt matchade den första boken i serien, ”Genom dig”.

Att sista punkten är satt är underbart befriande och tillfredsställande, och gräsligt trist. Jag vill fortfarande gå och sätta mig vid datorn och måla fram mina karaktärer och deras svårigheter och glädjeämnen. Men nu har de dragit, partyt är över. Osynliga partyhattar och blåsut-tutor ligger och dräller lite överallt och påminner mig om att de är borta. HALLÅ LENA OCH HANNA KOM TILLBAKA LIVET ÄR TRÅKIGARE UTAN ER TILL OCH MED DANIEL ÄR VÄLKOMMEN FASTÄN JAG TYCKER ATT HAN ÄR LITE MESIG!

Det göttiga är att jag när jag vill kan börja måla med orden igen, och hitta på vad tusan jag vill med Hanna, Lena och de andra. Jag kan ge Hanna en hundsvans och ersätta hennes näsa med en näbb om jag så vill, eller låta henne jobba på cirkus i Paraguay och bli kär i Kronprinsessan Victoria OCH i Prins Daniel (för den extra dramatikens skull). Ändå väljer jag att backa ett tag nu, att låta den här historien vila. Kanske ska jag till och med skriva något helt annat innan jag skriver en tredje bok om Hanna.

Kanske börjar jag skriva om Hanna igen redan ikväll.

Nu väntar jag bara på att min skrivdejt Jossan (aka Bibliofilen på Instagram) rask ska skriva färdigt sin roman så att Det Stora Förlaget kan skicka ut oss på en gemensam glamorös signeringsturné med fanfarer, petit chouxer och bladguld. Och konfetti och riktigt lyxiga skor. Champagne och Merlingtonkakor och volymsprej och rolluper och en liten, liten orkester. Det kan ju vara ensamt där på toppen annars.

(Eller där mellan tubsockorna och marschallerna i den lokala dagligvarubutiken.)

Jag väntar. Fast möjligen korkar jag upp champagnen redan nu, för jag har för tusan hakar faktiskt skrivit färdigt min andra bok nu. Det är galet stort. Ju.

En rövbra dejt ju

image

Ööh .. ja. Jag pusslar. Tydligen.

Idag hade jag min första lediga onsdag, något som kommer bli vardag nu när jag gått ned till en åttioprocentig tjänst. Så skönt. Dessutom kändes tisdagen som en fredag – också skönt. Jag gillar mitt jobb (och tokgillar mina elever)  massor, men det här var just nu behövligt.

Som tur är har vi en hantverkare i huset. Hade han inte funnits här hade jag kanske gått och lagt mig igen efter att ha vinkat av barnen, men då hans arbetsplats i badrummet avskiljs från min sovplats blott genom tunn byggplast kändes det inte riktigt bekvämt att krypa till kojs igen. Istället blev det långfrukost samt sjuttiotals-alpby-pussel-på-ettusenfemhundra-bitar i över en timma innan dagens happening gick av stapeln: En skrivdejt.

Jag har aldrig haft en skrivdejt förr och var osäker på vad det skulle innebära, framför allt som skrivdejten i fråga i princip också var en förstadejt. Vi har bara setts på en signering, ett releaseparty och en överlämning av hjärt… manus. Det visade sig vara fantastiskt trevligt. Kanske skrev vi inte jättemycket, men en del blev det ändå, och så här på en förstadejt måste man ju få klämma lite på varandra också.

Vi är ganska lika och mycket olika. Vi älskar att skriva och vill nå ut med våra ord. Hennes favoritord är ”röv” och mitt är ”ju”. Hon äter inget som är kladdigt (såsom pizza, tacos, grytor och sås) och inte heller några grönsaker, medan jag tänker att kladdigt är gott och att kladdiga grönsaker är extra gott. För att mötas på neutral mark intog vi te och mackor, även om hon för säkerhets skull tog med minibaguetter för den händelse att jag var ”en sådan som åt sådana där jävla fröiga fullkornshistorier” varpå jag plockade fram barnens bröd och lät påskina att det var mitt. Jag hade inställsamt tänkt baka en kladdkaka men vågade inte på grund av kladdaspekten utan gjorde en torrare sockerkaka med kardemumma även om jag var rädd att kryddan skulle klassas som grönsak. Jag tror vi fann varandra lite grann i alla fall och jag fick läsa hennes roliga snusk. Om min bok har slipsen lite hårt åtdragen och typ cykelhjälmen på så står hennes bok nedanför DJ-båset och skrålar någonting iförd något diskutabelt.

Det var en riktigt bra dag och jag hoppas på fler dejter.

Att klockan bara är sju när dagen känns färdig är också lyx – normalt sett är klockan minst tio innan den känslan infinner sig. Det innebär att kvällen förlängs med några timmar på något sätt. Jag lär knappast le när lönespecifikationen kommer men just nu känns åttioprocentsgrejen som en riktigt bra idé.

Dessutom lärde jag mig ett nytt ord men det är för snuskigt för att skriva här. Jag känner att min skrivdejt kommer kunna lära mig massor. Ju.

”Det här är fan guld”

image

Joråsåatte…

Att lämna ifrån sig ett manus som ingen ingen ingen ingen annan än man själv har läst är lite som att lägga sitt hjärta på en bricka och bjuda runt det. Inte bara angenämt. Efter att ha stirrat på de 125 000 orden till dess de upphörde ha någon som helst betydelse släppte jag ändå taget och levererade hjärt… jag menar manuset till två testläsare.

Sedan la jag mig mentalt i fosterställning och tuggade på mina fingrar. Inte bara på naglarna. (Dock fortfarande mentalt. fingrarna sitter alltså kvar. Naglarna också.)

Efter mindre än två dygn återkom testläsare 1, en skrivande boknörd som läser romaner som funnes det ingen morgondag. Vi har bara setts hastigt ett par gånger, så när hon erbjöd sig att med rödpenna läsa mina ord blev jag överraskat själaglad. Och livrädd.

Och nu är jag nog kär i henne. Hon är kanske världens mest klarsynta person.

Till exempel skriver hon bland annat att hon tycker att jag ”har lyckats galet bra med att få läsaren att känna på ett visst sätt för alla inblandade karaktärer” och att hon ”blev helt blown away”. Sin glänsande begåvning visar hon vidare genom att skriva: ”Det gick inte att sluta läsa. Fy fan vad bra jobbat! Jag är så jävla imponerad! Så mycket som händer på olika håll och du lyckas hålla och knyta ihop alla trådar.” Ja, hon svär lite. Det är i sammanhanget bra tycker jag. Jävlarimej. Och när hon skriver ”Det här är fan guld” så tycker jag inte ens att hon svär längre. Jag har nog aldrig hört så vackra ord.

Nu ska jag bara lyckas kasta av mig den krypande känslan av att hon driver med mig så kommer jag nog snart att kunna lämna min fosterställning och stryka ungefär tusen ”ju” ur manuset.

Första utkastet till Bok Två färdigt!

image

En hel sida utan en Gary. Bra.

Jag avslutade 2015 med att skriva färdigt råmanus till min andra bok. Känslan är svår att beskriva. Eller kanske inte: Jag gick till badrumsbyggande Mange och tjöt. När han förstått att jag var glad föreslog han att vi skulle fira med bubbel, vilket kanske var den reaktion jag skulle ha siktat på direkt. Men tårar gick också bra, det är ganska mycket jag. Nu slutade för all del firandet med att jag och tioåringen låg i stora sängen och tittade på Dumma mej 2. Han gillar att jag skrattar så jag låter som en gris när vi tittar på den. Underbar film även femtonde gången man ser den. Mange fick ligga ensam i badet och dricka det uppkorkade bubblet, men verkade rätt så nöjd med att bara ha sällskap av Fredrik Backmans Britt-Marie. En god kväll för alla helt enkelt.

I alla fall fanns där till slut 125 000 ord och 704 000 tecken. Mer än tillräckligt för en bok. Eller? Ja, mängden. Men duger orden? Känslan av lättnad och seger finns kvar, men blandas nu med osäkerhet. Är det bra nog?  Det är svårt att ta ett steg bakåt och se sin egen bok med friska ögon. Varje mening har jag redan sett så många gånger – hur ska jag kunna bedöma om det är bra? Jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att det räcker.

Och jag tycker om den. Min bok. Jag tycker jättemycket om den. Men ändå. Läskigt.

Nu har nästa fas börjat. Jag redigerar och redigerar och redigerar. Och så redigerar jag. 3000 ord har jag lyckats ta bort än så länge och fler ska bort. Men det är inte helt enkelt att radera. Det är ju text som jag har producerat, som har tagit dagar att skriva. Med ett klick försvinner ett ord, en mening, ett stycke eller ett helt kapitel. Inte helt enkelt, men helt nödvändigt.

Här och där häpnar jag över min briljans. På andra ställen kan jag inte radera fort nog. Och så fascineras jag över mitt korta minne och min tydliga faiblesse för vissa namn. Två bifigurer heter Annika, två heter Tommy (nej, ingen heter Pippi), två heter Mikael (även om den ene benämns ”Micke”) och två heter Gary. Eller hette. Ungefär hälften av dem har fått byta namn nu. Och många karaktärer har fått sluta ”vifta”. Det viftades med både händer, fötter och ögonbryn eller bara i största allmänhet.

Ja, att redigera är högst nödvändigt, men det gör också paradoxalt nog att jag kommer längre ifrån min text. Jag blir lite blind för den. Det är nu det vore idé att anlita en lektör och att själv lägga texten åt sidan några veckor. Jag ska fundera på det, men det är ingen gratistjänst om man säger så. Om någon som läser detta har ett hett tips på en bra lektör (eller själv är just en sådan) får ni gärna skicka ett mejl till mig och tipsa!

Nu ska jag återgå till mitt manus. Kanske hittar jag en tredje insmugen Gary att byta namn på.