Jag lutar mig mot Jens Lapidus igen

image

Mellan kungen och prinsen

Än en gång får jag luta mig mot Jens Lapidus. Jag klagar inte. Denna gång är det dock i bokform på ICA Maxi i Motala, där jag även flankeras av prins Carl-Philip. Jag hade dessutom äran att få ett uppslag i ICA:s säsongstidning Handplockat, där jag pratar om skrivande och läsande. Jag fick också ge fem boktips vilket inte var det enklaste att spotta ur sig under intervjun, men jag tänkte ändå dela med mig av dem även här.

Alltså: Lars Wilderängs Stjärnklart hamnar förstås på listan. Få böcker har fått mig att så konkret se över min vardag. Om detta behöver jag knappast skriva mera, men för den som har missat det går det bra att söka på ”prepper” här i bloggen.

Man måste det man önskar av Slas. Jag tror inte att jag har fäst mig så vid någon annan bok. Den är så underbart lågmäld och småskalig. Det är som att stirra på en grusgång och se diamanter. Om att följa sitt hjärta och våga bjuda på köpeköttbullar och om att man inte behöver gå i sjön vid fyllda trettio.

image

I ”Handplockat”

Patrick Süskinds Parfymen. Obehaglig och vacker, rå, grå och färgstark. Och vilket språk. En bok som sparkar och biter. Och smeker.

En man som heter Ove av Fredrik Backman behöver knappast någon presentation. Inte många böcker har fått mig att skratta som den. Tjöt gjorde jag också, förstås. Jag tycker även mycket om Britt-Marie var här. Tänk så mycket jag lärde mig om bikarbonat. Kanske kan man säga att Backman är som Slas på LSD, eller vilken drog som nu skruvar upp vardagen så som Backman gör.

Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Om hennes sommarprat har jag bloggat här. Jag lyssnade på hennes bok och det var Uusma själv som läste den. Rätt in i hjärtat på mig. Hennes passion för Andrés polarexpedition är så hänförande medryckande att jag nästan grät till den boken också, trots att det till stor del handlar om hennes forskning. Och hennes kärlek, förstås.

image

Aningen lutad mot Lapidus. Live.

Ja, så saknar ni böcker till höstmörkret kanske någon av dessa fem kan vara ett alternativ. Fem väldigt olika böcker för väldigt olika läsupplevelser. Dessutom finns förstås Genom dig. En trevlig liten publikation. Nu kommer också Lapidus Sthlm Delete, en bok jag ser fram emot. Jag föll inte som en fura för Snabba Cash-serien, men när Lapidus bytte berättarröst (och började använda subjekt till exempel) i VIP-rummet så föll jag. Jag hoppas få fortsätta falla.

Under alla omständigheter faller mörkret och löven. Ha en skön läshöst.

 

Lycklig och avis på Bokmässan

Vissa får stå i en monter och prata bok på Bokmässan, andra får stryka runt och så gott det går sörpla i sig känslan. (Eller smygsitta en stund på en scen i en tjusig fåtölj, hålla i en mikrofon och typ låtsas att man är huvudpersonen. Jag kan ha gjort det.) Jag tillhör de sörplande, men det är inte heller så illa. Att under en dag gå runt och formligen bada i litteratur är en vitamininjektion. Ändå smyger sig avunden på mig, framför allt framåt kvällen. När vinet och absinten plockas fram i montrarna och sorlet får en annan karaktär än det under dagen mikrofonförstärkta bruset vill jag stanna kvar istället för att sätta mig på bussen hem.

image

Wowiga Nina Larsdotter

Utöver litteraturbadet och avunden tar jag med mig möten hem. Bland annat hade jag glädjen att återse Nina LarsdotterLitet förlag, en kvinna som roddar ett eget förlag, heltidsjobb som lärare, författarskap och familj och som det formligen strålar om. Jag är wowad. Nina äger. Jag ser nu fram emot att få sätta tänderna i hennes bok Annan påföljd som också några av mina elever ska få jobba med. Nina bjussar nämligen Platengymnasiet på en klassuppsättning böcker. Wow igen!

image

Lars Wilderäng och jag flankerar otippat Vegoriket vars författare Mattias Kristiansson tar bilden. Jag kan ha fingrat på micken också.

Jag hade även nöjet att hänga med Lars Wilderäng (Massolit), för första gången IRL. Det kändes dock som om vi hade setts mången gång förr. Vi avhandlade inte bara Fear the Walking Dead, det ur många perspektiv strålande Sälen och Motalas för- och nackdelar i händelse av kärnvapenangrepp, utan drog också upp riktlinjerna för vad som borde bli Lars nästa projekt. Jag bör kanske hålla snattran om vad projektet ska (nåja) innehålla men konstaterar att den gudabenådade skribenten Margit Richert helt enkelt måste involveras. Jag vill förstås också vara med men hittade inte någon självklar roll för mig i projektet. Jag får jobba på det. Klart jag ska vara med. Lars, jag har ju för tusan båt. Kan inte den ingå i projektet? Mange kan vara Den Skeptiske Skepparen. (Funkar urbra på engelska också. The Sceptic Skipper. Jag kan vara The Precaroius Prepper, du The Authentic Author och Margit The Cultivated Connoisseur. Du hör ju hur bra det blir. Och så med det där temat vi pratade om. En bestseller in the making. Harper Collins, here we come.)

image

Susanne på Massolits monterscen

Att träffa Susanne Boll  är alltid ett nöje, så även denna gång. Om ordet ödmjuk vore illustrerat torde det vara med en bild av henne. På Massolits scen intervjuades hon om sitt författarskap och jag längtar nu efter utgivningen av del ett i hennes nya bokserie inom spänningsgenren. Jag får nog tyvärr vänta ett tag eftersom Susanne för bara några dagar sedan satte punkt för det första utkastet, vilket innebär att det är en hel del kvar att göra innan den finns i tryck. Skynda på nu, Susanne! Hennes prat om skrivprocessen fick mig också att vilja sätta fingrarna på tangentbordet och färdigställa min roman.

Intressant nog blev även jag igenkänd, av östgötaförfattaren Göran Redin, och ännu ett intressant samtal blev resultatet. Med Göran pratade jag bland annat hybridförlag. Han finns på HOI förlag som jag är lite nyfiken på och har gett ut ett par historiska romaner. Självklart skulle jag ha gått tillbaka till montern och köpt en bok innan jag åkte hem, men absinten i en annan monter kom emellan. Förlåt Göran, men jag är säker på att vi ses igen.

Över absinten kom jag i samspråk med ett par framtida förläggare. Föga anade jag att det i Stockholm finns en förläggarutbildning på universitetsnivå, men så är fallet. Tydligen utbildar de charmerande förläggare. Jag föreslog att de skulle prata med Emelie Schepp om de ville få grepp om hela förläggarspektrat, från egenutgivning till etablerat förlag.

image

Snart får världen lära sig säga Schepp

Och förstås hade jag också glädjen att träffa och gratulera Emelie. Några dagar före mässan fick hon besked om att Harper Collins, ett ansett internationellt förlag, köpt rättigheterna till hennes bokserie till fjorton länder, inklusive USA. Att Emelie hade lite svårt att svälja ned flyttpizzan när beskedet kom kan jag förstå. Själv skulle jag nog ha kräkts upp den.

I myllret missade jag Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke. Det gör inte så mycket, även om det uppriktigt hade varit intressant att få höra hur ökade estetiska inslag i och anslag till skolan skulle göra den bättre.

Jag somnade ovaggad (och snuvad på senaste avsnittet av Fear the Walking Dead).

 

 

Svenskfrökens tips

zombie

”Sa du Egyptien..?”

Nu kommer en sådan där skolrelaterad, torrsmulig text igen. (Dock inte lika torr som min låååånga utläggning om hur det snart inte längre nya betygssystemet fungerar.)

I sjutton år har jag jobbat som lärare på gymnasiet och i sjutton år har jag stött på samma fel i elevernas texter gång på gång. Att jag inte tidigare har sammanställt en egen lista över fel jag så ofta snubblar över är svårbegripligt, men nu har jag i alla fall gjort det. Kanske kan den vara intressant för föräldrar att se. En svensklärares (och historielärares) irritationsknappar. I alla fall denna svensklärares. Just det där med uttalet av Schweiz är kanske inte så mycket till käpphäst för andra, till exempel, och om man nu råkar uttala det fel (svejtsch) så är man i gott sällskap. Eller åtminstone i sällskap. Åsa Romson gjorde motsvarande uttalsfel när hon pratade om Auschwitz som Auswitch. (Även mina elever säger ibland fel där, men så är de i och för sig inte vice statsministrar.)

I alla fall har jag och mina ettor gått igenom följande lista, och kanske innebär det att rödpennan får jobba lite mindre i år. (Obs metafor. Jag använder inte en rödpenna. Inte heller guldstjärnor.)

Alltså:

Vanliga fel (utan inbördes ordning)

Särskrivning: Det är en rätt så viktig skillnad mellan sex filmer och sexfilmer, och rubriken Stekt kyckling lever i en matbutik kan leda till märkliga tankar. Och den butik som skriver något om sin kassa personal bör nog tänka efter en gång till – om personalen faktiskt inte är usel och man vill basunera ut det. En brun hårig sjuk sköterska är heller inte detsamma som en brunhårig sjuksköterska.

Var alltså snäll och fundera över om det är ett eller två ord du ska skriva. Har du skrivit två ord men uttalar det som ett har du troligtvis särskrivit. Testa själv att uttala Rök fritt respektive Rökfritt och fundera över betydelseskillnaden.

De, dem eller dom: Dom är talspråk och ska i regel endast användas när du återger talspråk eller i väldigt informella texter. Kanske kommer dom på sikt att ersätta de och dem, men där är vi inte ännu. För att undvika missförstånd och för att bli tagen på allvar när du till exempel söker jobb, ska du kunna skilja på subjektsformen de och objektsformen dem. (Enkelt förklarat är subjekt den som gör något och objekt den som utsätts för något.)

Tips 1: Prova att ersätta de/dem/dom med vi och oss. Vi är subjektsform och matchas av de. Oss är objektsform och matchas av dem. Exempel: ”Mamma hämtade dom.” Ska det vara de eller dem? Testa med vi/oss. Då känns det självklart att säga ”Mamma hämtade oss”, och då vet du att det ska vara ”Mamma hämtade dem”.  Eller ”Dom gillar att fiska” > ”Vi gillar att fiska”  > ”De gillar att fiska”.

Tips 2: Är du osäker är de oftare rätt än dem.

Specialare: Du kan skriva både ”för de som bodde här” och ”för dem som bodde här”, samt ”till de som gillar glass” och ”till dem som gillar glass.” Båda varianterna är enligt Svenska språknämnden korrekta. Tidigare gällde objektsform  (dem)  efter preposition (till, för), men numera är det alltså valfritt.

Var och vart: Var anger befintlighet, som i ”Var är du?” (svaret blir där) medan vart anger riktning, som i ”Vart är du på väg?” (svaret blir dit) Och vart är inte samma sak som blev, även om vi östgötar kan säga ”Jag vart så glad”. Det är dialektalt talspråk och hör inte hemma i text.

Genitiv: I svenskan sätter vi på ett genitiv-s för att markera ägande, som exempelvis Kalles krog. Vi skriver inte inte inte Kalle’s krog. Nix. Slutar namnet redan på s gör vi inget åt saken utan skriver Magnus tröja. Gäller det initialförkortningar skriver vi normalt sett :s, som i ABF:s  eller FN:s.

Syftningsfel: ”Han kysste sin fru” och ”Han kysste hans fru” betyder inte samma sak. I det sistnämnda fallet kan smockan tänkas hänga i luften. Meningen ”Elin träffade Per och Cilla, som hade odlat en stilig mustasch” lämnar också en del att önska. Som syftar där på Cilla, och rimligare är att det är Pers ansiktbehåring som åsyftas. Men vad vet jag?

Satsradning: När huvudsatser staplas på varandra utan punkt eller bindeord (och ibland även utan kommatecken) kallas det satsradning. Exempel: ”Vi skulle gå ner på stan, det var torsdag klockan var tre, vi skulle köpa pennor.” Med hjälp av bindeord och omformulering kan den här meningen få bättre flyt: ”Klockan var tre på torsdagen och vi skulle gå ner på stan för att köpa pennor.” (bindeorden är kursiverade.)

Styckeindelning: Nytt stycke markeras på ett av följande två sätt:

Indrag: Den första meningen i det nya stycket börjar en bit in på raden (ofta tre blanksteg) utom direkt under rubrik då meningen börjar längst ut till vänster på raden. Byt inte rad om det inte är nytt stycke utan fyll på med en ny mening på samma rad där den förra meningen slutade.

Blankrad: Lämna en tom rad mellan styckena. Även här fortsätter man mata på med ny mening på samma rad där den förra meningen slutade till dess man alltså vill påbörja ett nytt stycke och hoppar över en rad.

Ta aldrig bara ny rad lite hipp som happ. Då blir fröken sur och stämningen kan bli dålig.

Skiljetecken: Här vill jag påminna om att frågor faktiskt ska avslutas med frågetecken. Eller vad tycker du. Jag vill också be dig att vara mycket sparsam med utropstecken. De används nästan bara när du skriver repliker, och knappt ens då. Spara dem till dina sms. Detsamma kan du göra med ”…”, som nästan bara används i repliker som avbry…

Blandat:

Det heter inte även fast. Det heter fastän eller trots att.

Det heter intressant, egentligen, ordentligt och ytterligare.

Schweiz uttalas med sje-ljud i början och ts på slutet. Inte på något annat sätt. Och så finns det ett land som heter Egypten. Det finns inget i i Egypten. Sovjetunionens ledare Stalin hade inget r i sitt namn heller. (Starlin är möjligen någon figur i tidningen Min häst.) I modern (”trendig”) finns ett r, men bara ett. Det heter alltså inte mordern konst.

Skriv vår och er, inte våran och eran (som är talspråk).

Någon kan begå självmord eller ta sitt liv. Man tar inte självmord.

Kortformerna nån, nåt, nåra, sån, sånt, såna, sen och nånting bör undvikas i skrift, utom vid återgivande av talspråk. Skriv någon, något, några, sådan, sådant, sådana, sedan och någonting.

Ett ju ska följas av ett desto, som i ”Ju fler desto roligare”. Inte ”ju fler ju roligare” eller ”desto fler desto roligare”, alltså. Ett dels följs av ännu ett dels (”Ansvaret ligger dels på kommunen, dels på landstinget”).

Du får skriva både ”Hon är äldre än jag” och ”Hon är äldre än mig” vad dina föräldrar än säger. Det första alternativet var tidigare det enda korrekta.

Lycka till med din text. Blir det fel blir det en lärdom, men försök att inte upprepa samma fel gång på gång.

Lotta Lexén

Regnet och manussidorna står som spön i backen, och snart är jag hipp

Husbyfjöl2015

Håret börjar locka sig redan efter två minuter

Alltså jag vill berömma mig själv efter den här helgen. Jag har nämligen varit en god författare (vilket förstås inte nödvändigtvis behöver betyda författare av god litteratur). Lördagen tillbringade jag på Husbyfjöls marknad krängande min bok. Jag gjorde samma sak förra året, då i strålande solsken. Den gången hade jag på mig långkalsonger och hela baletten och var pustande varm då det visade sig vara strålande solsken och tjugo plusgrader. Den här gången tog jag också långisar, gummistövlar och en himla massa annat, men det räckte liksom inte. Det ösregnade tamejtusan hela jäkla tiden. (Förutom under det tio minuter långa uppehållet som knappast räknas eftersom det då istället blåste ner fett med regnvattnet från trädet jag var placerad under.) Mitt lilla partytält skyddade mig hjälpligt om än inte helt från regnet, men mina fingrar var stela och mitt hår lockigt. Det är det aldrig annars. Det krävs bra mycket regn i luften för att mitt hår ska låta sig påverkas. Små barn i galonställ var lyckliga.

Jag höll ändå ut hela dagen och hittade ett rejält gäng nya läsare till min bok, och då är det ju faktiskt värt att vara kall in i märgen. Roligt var också att flera som köpte boken av mig på förra årets marknad kom fram och frågade om det inte kom någon fortsättning snart, för de ville läsa mer. Det värmde i ösregnet. Och ännu bättre var att det inte fanns en panflöjt inom hörhåll, och heller inga leksaksgevär, leksaksbilar eller andra fanstyg som låter. Olivtjejen i ståndet bredvid var helt okej att stå ut med, även om upprepningen av ”Vill du smaka? Färskost och oliver!” kunde tära en aning till slut.

Som sagt värmde det galet mycket att några personer sa att de ville läsa en fortsättning snart och på söndagen sipprade den värmen genom mina fingrar och in i datorn. Det blev ungefär 20 000 tecken, vilket motsvarar cirka elva sidor i en bok. För mig är det supermycket. Så just nu önskar jag att helgen vore lite längre. Lite mera skrivtid.

Helgen avrundades med att Mange kom hem med mina nödlådor som jag fått ha i båten i sommar. Med viss tillfredställelse kunde jag a) fylla på förråden hemma en aning och b) konstatera att några av de hånade pinalerna i lådorna saknades. Chips, läsk och marshmallows. Min familj är med-preppers.

Förresten vet jag från initierade källor att en större glassig, glossig svensk fancy tidning för kvinnor snart kommer att ha ett reportage om prepping. Kanske visar det sig att vi hånade kufar i själva verket är coolt trendiga. Ja kanske till och med hipsters.

Tvåhundratrettiosex sidor – och författardrömmar

image

Arbetsro?

Tvåhundratrettiosex sidor. Det är så lång min bok nummer två, med arbetsnamnet Utan dig, skulle vara om jag satte punkt nu och inte strök någonting. Det känns rätt så stort. Genom dig blev tvåhundrasjuttiofem sidor, så om min uppföljare ska ha samma omfång återstår bara trettionio sidor. Det är ju rätt så snabbt gjort. Kanske.

Fast Utan dig behöver fler sidor än så på sig för att bli klar och det känns härligt att den kommer att bli omfångsrikare än ettan. Det känns också så skönt att befinna sig i mental nedförsbacke, att kunna ana slutet även om det är flera kurvor kvar innan sista raksträckan. Jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på det.

Nu gäller det bara att inte tappa fart. Jag träffade en författande vän häromdagen och vi luftade våra skrivarvåndor. Jag konstaterade att det känns lite stressande att semestern snart är slut och att jag är lite orolig för hur det blir med tid för skrivande när jag börjar jobba igen. Hon, som är författare på heltid, konstaterade att hon oroade sig för hur det skulle gå att börja skriva när semestern var slut. Lite olika perspektiv där.

Hon uttryckte, möjligen av artighet, ett visst avund. Hon berättade att hon ibland kan längta efter att ha skrivandet som hobby igen. Och jag avundas henne. Tänka att få ha författandet som yrke.

Vill.

Tänk att med ett förlag i ryggen satsa fullt ut. Att få ha som jobb att skriva. Att veta att någon väntar på att få ta sig an min nästa bok, att ha en redaktör och förläggare som jobbar med mig (förlåt Mange – du är toppen, men du vet …). Jag tror jag skulle älska att sätta mig vid datorn när barnen gått till skolan och Mange fladdrat till jobbet. Jag är bra på ensamhet, trivs med den. Eller så tror jag bara det eftersom jag så sällan upplever den som lärare, tvåbarnsmor och del av ett socialt kompisgäng. Kanske skulle jag bli knäpp av att sitta ensam hela dagarna. Men kanske, kanske, skulle jag kunna skriva något riktigt bra med de förutsättningarna.

Tänk att testa under ett år.

Ytterst få kan livnära sig på sitt författarskap och som egenutgivande debutant är jag glad över att vi har fått igen våra utgifter för boken. Jag är riktigt stolt över att ha sålt ett par tusen böcker, utan förlag (förlåt igen, Mange) och den marknadsföring ett större förlag kan hjälpa till med. Men ett skrivande år skulle innebära att en inkomst helt plockades bort från hushållet, utan löfte om några som helst intäkter från en eventuell bok. Det är tyvärr lite hårda bud. Kanske när barnen är utflugna.

Men man kan drömma.

Som väl är går jag om en vecka tillbaka till ett jobb som jag älskar. Mitt gymnasielärarjobb.

Men ändå. Att få skriva. På heltid. Med förlagskontrakt.

Kanske en dag.

PS. Utan dig känns mycket lovande! Jag älskar att skriva om en ny karaktär – Lena – som dyker upp i denna bok. Hennes tillvaro är ganska tuff och hon kämpar för att klara av en förtryckande omgivning. Självklart följer jag också Hanna och Lisen från förra boken. Ett halvår har gått sedan händelserna i Genom dig. De unga kvinnorna har slickat sina sår när polisen inofficiellt kopplar två självmord till Hanna och självklart väcker det Lisens snokande ådra. Och den hobbyglasblåsande Karl väcker något hos Hanna samtidigt som Daniel fortsätter skicka bilder till henne. Lite femiporr, onda barn och dolda graviditeter på det så. Det blir nog en bok av detta.

Releasefest för Vita spår!

image

Duon bakom framgången: Emelie och Henrik Schepp (och så duon bredvid framgången 😉 )

I onsdags hade Mange och jag (och min favoritklänning) det stora nöjet att få vara med på releasepartyt för Emelie Schepps nya deckare Vita spår. Vi minglade, pratade, skålade, skrattade och dansade innan vi till slut lämnade festen fulla. Av inspiration.

Vilken kvinna Emelie Schepp är.

När förlagen var för långsamma med att ge respons på hennes inskickade manus bestämde hon sig för att ge ut sin första roman, deckaren Märkta för livet, på egen hand. Hon bestämde sig också för att bli Sveriges främsta egenutgivare och klå dåvarande rekordhållarens 16 000 sålda exemplar. Det gjorde hon. Med råge. Ungefär 40 000 böcker hade hon sålt efter ett halvår. Vid det laget stod förlagen och knuffades lite kring henne, och hon bestämde sig efter en del grubblande för att nappa på ett förlagskontrakt. Tillsammans med sitt förlag Wahlström och Widstrand har hon nu sålt runt 100 000 exemplar av Märkta för livet och sålt rättigheterna till tio länder. 

image

Signering av Vita spår

Det är helt enkelt galet bra. Men hon har sannerligen inte legat på en divan och ätit praliner och låtit boken sälja sig själv om man säger så. Jag är lite osäker på om hon ens har sovit under det senaste året, på en divan eller annorstädes. På sin hemsida och i föreläsningsform delar hon dessutom generöst med sig av sina erfarenheter av egenutgivning samtidigt som hon marknadsför Märkta för livet och skriver nytt manus. Och nu har det nya alltså landat.

När Emelie intervjuades på scenen under releasepartyt berättade hon att hon är långt ifrån färdig och att hon nu har satt upp nya mål: Det ska bli åtta böcker i serien om åklagaren Jana Berzelius, och böckerna ska sälja i minst en miljon exemplar, bara i Sverige.

Jag tror det blir så.

image

Några av de nya bekantskaperna: Heléne Njord-Westerling, Lotta Svensson, Kerstin Gunnarsson, jag själv och Nina Larsdotter. Jag försöker förklara för Kerstin vad en prepper är.

Förutom att kvällens huvudperson var mycket inspirerande, var det också en vitamininjektion att träffa många andra människor som också skriver och/eller ger ut böcker, till exempel Nina Larsdotter som är både författare och förläggare, och jag kände verkligen min skrivklåda återvända. Dessutom fick mitt ego en nyttig liten boost då en tjej kände igen mig och kom fram och berättade att hon älskade Genom dig och att hon väntar på en uppföljare. Jag blev ett par centimeter längre.

Och som sagt – fylld med inspiration!

Mange skapar minnen. På sitt sätt.

imagePlötsligt händer det. En småmulen ickebemärkelsedag dag står en vacker bukett liljor på köksbordet. Till mig. Från Mange.

I teorin får jag ofta blommor från Mange. Eller kanske i fantasin. Manges fantasi. Mången gång har han riktigt nöjt förkunnat att han faktiskt hade tänkt köpa blommor, kanske till och med planerat att köpa blommor. Inte fullt så många gånger har han faktiskt genomfört köpet. Det är ändå tydligt att han förväntar sig ett visst mått av tacksamhet över hur relativt ofta han faktiskt tänker sig blomstergåvor med mig som mottagare. (För att påvisa problematiken i detta tänkta givande kontra ett faktiskt givande har jag någon gång sagt att jag hade tänkt gå med på att köpa båt, varpå Mange efter en stunds stirrigt lycklig blick faktiskt tycktes inse att det finns en avgörande skillnad mellan det tänkta och det faktiska. Fast nu blev det ju för all del en båt till slut.)

Buketten bestod av rosa liljor vilket fick mitt hjärta att klappa lite extra. En annan gång var jag nära att klappa till Mange just på grund av rosa liljor. På vår bröllopsdag.

Med sköna fjärilar i magen åkte jag, för snart elva år sedan, till blomsteraffären och hämtade min brudbukett – rosa liljor – strax före stängning. Jag ville att de skulle stå i rätt temperatur så länge som möjligt. Liljorna var perfekt utslagna och alldeles rätt i färgen. Det var min drömbukett.

När jag kom hem la jag drömbuketten, inlindad i papper och med rejäl volym, på köksbordet och kvittrade fram min glädje över hur perfekt den var. Jag tror till och med att jag ivrigt hoppade upp och ner. Tyvärr skedde mitt kvittrande och hoppande med ryggen mot buketten. Ett misstag.

”Vad bra att buketten blev perfekt”, sa Mange bakom min rygg och knycklade ihop skräp. Pappersskräp. Pappersskräp som låg på köksbordet.

Jag vände mig om och stirrade på honom, nu långt ifrån kvitter och hopp. Och jo. Han stod och knölade samman min drömbukett.

Den måste ha bjudit motstånd, en rejäl bukett med liljor är inte som några sladdriga vitsippor eller småklena tulpaner. Det är för tusan grenar. Men Mange var tuffare än buketten.

”Vad gör du?” frågade jag tämligen överflödigt när talförmågan kom tillbaka. Mange hade redan av min blick insett att något var rejält fel, och var väl inte helt okänslig för det träaktiga motståndet i pappersstruten han höll i.

”Ööh … He he … Någon gång i framtiden kommer vi att kunna skratta åt det här. Ett … festligt minne.” Han försökte släta ut pappersknycklet utan större framgång. En snabb besiktning gav vid handen att alla blommor var avbrutna. Alla.

Det var inte fullt så festligt att den fina blomsteraffären hade stängt för dagen och att det enda som var öppet var jätteblomsteraffärensominteärsåbrapåsnittblommor. Den hjälpsamma blomsterexpediten hade lite svårt att förstå att Mange och jag ville köpa en brudbukett. På direkten, inte som beställning. Hon såg inte ut som om hon riktigt trodde att vi faktiskt skulle gifta oss om en timme. Jag var inte heller helt övertygad.

image

INTE min drömbukett

En timme senare stod vi ändå på piren och blev man och hustru. I händerna höll jag en bukett med rosa liljor från jätteblomsteraffären. Den var i ärlighetens namn inte så himla tjusig, men jag tröstade mig med att jag istället hade två brudbuketter och en historia. Och en … intressant man.

På det festdukade bordet hemma stod en massa glas med vardera en rosa, perfekt utslagen men ytterst kortskaftad, lilja i och väntade.

Och till skillnad från blommorna finns ju historien kvar.

(I uppföljaren till Genom dig har Lena, en ny och viktig karaktär, som av en händelse bokstavligt talat handplockat rosa liljor till sin brudbukett. Hennes blivande make, praktarslet Leif, har dock en annan syn på buketten. Det blir inga liljor för Lena. När jag inser att jag har skrivit om detta undrar jag hur djupa spår Manges bukettknycklande faktiskt har lämnat och om mitt skrivande i själva verket är ren men undermedveten terapi.)

My kind of guy – JR

Larry Hagman

Always prepared

Vem hade anat att JR var min kille?! Eller i alla fall Larry Hagman.

Jag hade nyligen det stora nöjet att få prata om mitt skrivande och Genom dig på ett Ladies Circle-möte. Min egocentrisknarcissistiska sida njöt av att få fritt talarutrymme, men någonstans slirade jag bort från skrivarpratet och in på preppertänket. De lyssnande kvinnornas artiga nickande förbyttes i frågande huvudvinklingar. Prepperbegreppet var visst inte så etablerat och spritt som jag i min bubbla trott.

”Survivalism?” föreslog jag generöst som alternativt om än inte helt synonymt begrepp.

Artiga huvudskakningar. Här bröt värdinnan tillika min goda vän och omslagsmakare in och förklarade att lämpliga presenter till mig är konserver, vevdrivna laddare och vattendunkar. Huvudskakningarna övergick i nickanden, om än inte helt bekräftande. Det här gänget kände tydligen inte alldeles helt som jag inför en liten apokalyps och förberedelser inför den.

”Men vi har inget CIVILFÖRSVAR”, gapade jag. ”Det finns inga statliga LAGER som förr i socknarna!” och ”Ni kommer inte kunna HANDLA!”

Det var då jag fick veta att JR, eller alltså Larry, var min typ av kille.

S, en av LC-tjejerna, har jobbat som sällskapsdam till Larry Hagmans svärmor (då både svärmodern och larryn var i livet) och bott hos sagde Larry på en hilltop utanför LA. Han verkar ha varit en sund och trevlig man på många sätt, men dessutom / framför allt var han alltså en prepper! S berättade om omfattande förråd med bland annat tunnor fyllda med ris och en ytterst försvarlig mängd konserver.  Biiiig cans. Dessutom var en av poolerna konstruerad så att vattnet i den var drickbart.

Jag säger då det. Howdy, cowboy.

Larry. JR. Vilken kille. Nu är han ju både gift och död. Och jag är gift. Men annars så.

 

Två röster om ”Genom dig”

Genom-Dig-Framsida”Du bölar ju.”

”Gör jag inte. Det är den färska ingefäran. Och vitlöken.” Jag lagar Biff Teryaki och kanske kan det se ut som att mina ögon är blanka. Lite bara. Eller kanske som att det rinner någon liten tår då. Man får förstå att färsk ingefära är starka grejer.

”Vad var det du läste då?” envisas Mange. Han är ofta envis, men den här gången gör det inget. Jag vill att han ska läsa. Jag nickar mot datorn som står öppen.

Hej Lotta, jag vill bara tala om att jag precis kommit hem från en Teneriffaresa med min dotter samt min vanligtvis så äventyrslystna mamma. Döm om min förvåning när mamsen snällt låg i sin solstol dag ut och dag in och knappt kunde bemöda sig med att ens svara på tilltal. Hon läste nämligen din bok. Hon var okontaktbar. Men nu förstår jag henne. Jag tog över boken efter henne och jag är lika fast. Vi är båda väldigt imponerade över språket, karaktärerna och storyn och då känns det väldigt dumt att inte berätta det för dig;). TACK för härliga lässtunder!

Meddelandet kommer från en Hanna, vilket känns lite extra coolt. Så heter ju min huvudperson. Jag tänker att hon också är en sådan person som tar sig tid att säga något snällt när man har något snällt att säga. Jag hoppas i alla fall att min Bok-Hanna är lite som Mejl-Hanna. Sådana Hannor behövs.

Jag blir så galet glad över mejl som detta. Jag blir också glad när jag snubblar över kommentarer om min bok i andra bloggar.

”Lite urban fantasy”, säger Stefan Jonasson om Genom dig i sin litteraturblogg. Själv har jag kallat den spänningsroman, men tilltalas av den här benämningen också. Han har läst och uppskattat min bok vilket förstås värmer att få höra. En av de saker han lyfter fram som tilltalande är att staden i Genom dig aldrig namnges, något som är ”positivt i en trend då varje stad i Sverige ska ha sin egen deckare”. (Han gissar dock helt rätt om vilken stad som utgör förlaga med tillägg och hittepåplatser.)

Just det var något jag funderade en hel del över så det är kul att få en reaktion på det. Jag uppskattar för all del ofta verkliga platser i en bok, men ibland kan det ställa sig mellan mig och min läsupplevelse. Mons Kallentofts Linköpingsbeskrivningar kan ha den effekten på mig. Det är inget fel med dem alls, men min fantasi krockar med mina verkliga minnen av trakten och förtar helt enkelt en del av illusionen. Det blir för tydligt för mig att det är någons beskrivning jag läser, när jag i själva verket bara vill sugas in i boken och liksom vara i den.

Kanske blir Stefan Jonasson lite besviken på uppföljaren – han berättar att han vill läsa mer om min huvudperson Hanna Brander – då jag faktiskt i den namnger staden och plockar in verkliga platser. I alla fall gör jag det i mitt första manusutkast i vilket jag kommit ungefär en tredjedel in i handlingen. Det har nämligen visat sig att ganska många vill veta var boken utspelar sig och jag testar därför den känslan. Det går ju alltid att plocka bort. Vad tycker ni? Ska det vara uttalat var en bok utspelar sig? (Jag gillar ju att hitta på.)

Jonasson jobbar själv med slutredigeringen av sin debutroman, som tydligen började som en thriller men blev en kärlekshistoria. Det väcker ju onekligen min nyfikenhet.

Och så vill jag ju veta var den utspelar sig.

 

Är jag till salu?

Lottapåråssnäs

Lite till salu är jag allt

Så himla lite jag vet om bloggvärlden. Och så naiv jag är. Jag har fått några förfrågningar om att skriva inlägg om produkter eller länkar men sagt nej tack eftersom jag inte har känt att de haft en naturlig plats i min blogg. Inte ens Skolverket sa jag ja till när de ville få ut en rekryteringsfilm genom mig eftersom det skulle ha känts lite krystat då det handlade om lärare i praktiska ämnen och jag inte själv är en sådan. (Och lite för att jag ibland tycker att Skolverket kan ta sig i brasan.)

Så fick jag häromdagen en förfrågan från ett företag som å en klients vägnar undrade om jag kunde skriva ett inlägg och länka till klientens hemsida och få ekonomisk ersättning för detta. Klienten är ett företag som jag har handlat av och uppskattat och det finns en historia om köpet som skulle ha en naturlig plats i min blogg. Jag hade dessutom fria händer att skriva vad jag ville, även om det förstås skulle godkännas.

Jag skrev en text som kom från hjärtat och la in en länk. Förmedlingsföretaget tyckte att texten var toppen och ville köpa den. Då fick jag kalla fötter. Hur äkta texten än var och hur nöjd jag än faktiskt var med företaget jag handlat av (för att inte tala om hur himmelskt nöjd min nioåring var 😉 ) slog det mig tydligare att den lik förbaskat skulle vara köpt. Jag skulle vara köpt.

Jag förklarade att det kändes för obekvämt och att jag ångrat mig. Förmedlingsföretaget erbjöd mig då mer pengar för att jag skulle publicera inlägget. Jag avstod ändå.

Sedan läste jag på lite och insåg att det var för väl att jag avstått från ”affären”. Det är ju för tusan olagligt att göra så! Dold marknadsföring alltså. Och det var vad det skulle ha handlat om, för min text skulle vara så naturlig som möjligt och ingenstans skulle det alltså stå att inlägget var sponsrat.

Jag ogillar verkligen att någon försöker få mig att begå en olaglig handling och jag ogillar att jag har så lite koll att jag inte ens visste att jag övervägde ett lagbrott (även om det knappast kan betraktas som särdeles grovt).

Här bör tilläggas att företaget som ville att jag skulle skriva om Skolverket klargjorde att det skulle framgå att det var ett sponsrat inlägg. Inga olagligheter där alltså.

Jag lovar alltså att länkar och rekommendationer i den här bloggen är helt osponsrade och att de finns där bara för att jag tycker att de ska finnas där. Skulle jag någon gång i framtiden vara sponsrad (en i sig ganska tilltalande tanke måste jag erkänna) kommer det att framgå.

Men visst vore det trevligt att vara lite sponsrad faktiskt. Bloggen tar tid och kostar till och med några slantar att ha, och ger noll kronor i inkomst. Klart en liten intäkt vore trevlig. Eller någon trevlig pryl eller så. En konservfabrik vore kanske intresserad? Eller någon prepperbutik månne? Definitivt något kaffeföretag. Om ett båtföretag inte vill sponsra mig kan jag förstå det också. Det är å andra sidan ömsesidigt.

Gärna sponsring alltså, men öppet och ärligt i sådana fall.

Så alla ni champagneföretag, restauranger, diesel- eller bensinkraftverkskrängare, vintageklänningsbutiker och Whyred-parkasförsäljare (modellen Star i olivgrönt, tack) där ute – hör av er 😉