Ett erbjudande jag tyvärr kunde säga nej till

ordforandeklubbaBåde en och två gånger har jag varit frustrerad över politiska beslut, eller försök till beslut, på lokal nivå. Både en och två gånger har jag tänkt att jag borde engagera mig mer och försöka påverka istället för att sitta på kammaren och vara lite missnöjd. Aldrig har jag tagit steget. Alltid har jag beundrat dem som gör det.

I går ringde telefonen. Ur luren kom ett erbjudande om att bli en del av Motalas lokalpolitik inom ett område som engagerar mig djupt. Det gällde en tämligen perifer roll, men lik förbaskat en roll. Kanske rodnade jag lite av glädje.

Och tackade nej.

Skälen till mitt nej är både professionella och privata, men ett nej var tyvärr självklart. Att en grupp människor anser att jag skulle kunna tillföra dem och kommunen något positivt är ändå alldeles underbart skönt att känna. Jag hoppas att de hittar någon som har skäl att tacka ja. Att människor orkar, vågar och vill bli fritidspolitiker är otroligt viktigt. Jag håller sannerligen inte alltid med dem som fattar besluten här i Motala, men jag har djup respekt för deras arbete. Även om jag kanske har lust att sparka dem på smalbenen då och då. Ibland ganska hårt.

Jag hoppas att någon annan lämnar sin kammare och kliver in i kommunhuset. Och utdelar några alldeles metaforiska sparkar mot några fullkomligt metaforiska smalben.

 

Ökad likvärdighet och kvalitet för eleverna – minskad arbetsbörda för lärarna

lottalexen-1200x807Jag läste för några dagar sedan i lokaltidningen att man för att försöka behålla fler lärare i Motala ska inventera deras arbetssituation och be dem berätta på vilka sätt deras arbetssituation skulle kunna förbättras. Det känns helt nödvändigt. Nu har jag visserligen själv valt att sluta som lärare, men vill ändå ge ett förslag: Inför heltidsmentorer.

I mentorskapet ingår ett ganska brett spektrum av uppgifter och det är dessutom beroende av vilka elever du är mentor för. Uppdragets tyngd kan sannerligen variera. Här följer några exempel på vad som ingår (på gymnasienivå):

Att hålla koll på elevernas närvaro/frånvaro (och då menar jag förstås inte bara i lärarens egna ämnen utan i samtliga) är en baggis i vissa klasser och betydligt mer tidskrävande i andra. En del elever kräver många åtgärder, samtal och möten – många ger inte läraren något merarbete alls. Det spelar ganska stor roll om du har fem elever med frånvaroproblem eller noll.

Utvecklingssamtal hålls varje termin. Det låter inte så mycket att sitta ca tjugo minuter med respektive elev och vårdnadshavare, men samtalet kräver förstås förberedelser. Läraren har eleven i ett eller två ämnen, men ska ändå i någon mån tala även om de andra ämnena. Här diskuteras också elevens allmänna välmående och trivsel, framtidsplaner och annat smått och gott. I lärarens knä hamnar då t.ex. frågor om missnöje med lärare/undervisning/betygsättning, elevers hälsa, vårdnadshavares kommunikationsproblem och annat som förstås måste hanteras vidare. Att klämma in utvecklingssamtalen mellan lektioner är ingen lek och att jobba några kvällar är inte alltid enkelt eller självklart. Att förbereda eller efterarbeta lektioner under utvecklingssamtalveckor är också svårt att hinna. Och att utnyttja den där halvtimmen mellan 17.30 och 18, då någon ”glömde att det var samtal” är inte så lätt heller.

Mentorstid (klassråd) är för all del trevligt. Ändå tänker jag att en heltidsmentor skulle kunna utnyttja tiden bättre. Jag får i alla fall själv erkänna att jag la betydligt mindre tid på att planera mentorstiden än mina lektioner. Tiden kan utnyttjas bättre om någon med en klar agenda och adekvat kompetens håller i den. Allmän studieteknik, studie- och yrkesvägledning, livsstilsfrågor och övergripande information av olika karaktär gör sig bra på denna tid.

Många elever klarar sina studier och mår bra. Det är underbart. Men ett inte försumbart antal elever har problem. Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Från självskadebeteende till allmän lathet. Från sömnproblem till förlust av en förälder. Från mobbning till underkänt i flera kurser. Skolk, droger, graviditet, hedersförtryck, övergrepp, ångest, ätstörning, telefonberoende, spelmissbruk, stress – listan kan göras hur lång som helst. En heltidsmentor med rätt utbildning skulle vara bra mycket bättre på att hantera dessa problem än vad i alla fall jag var. Jag har läst böcker om självskadebeteende och en uppsjö av artiklar om diverse av problemen på listan, men jag är rätt så säker på att någon med rätt utbildning  skulle kunna hantera de flesta frågorna bättre än vad jag kunde. Eller åtminstone snabbare, då den personen bör ha större koll just på ungdomars problem och vilken väg man bör gå för att hjälpa. Jag fick gå till bibblan och elevvården. En proffsmentor kan förhoppningsvis gå direkt till sina egna kunskaper alternativt omgående hjälpa eleven till rätt person/instans.

En lärare förväntas vara lite av en hobby-SYV:are och ha koll på vilka kurser som är strategiskt bra att välja beroende på vad eleven tänker sig för framtid. En heltidsmentor skulle kunna ha bättre koll. Bättre än vad jag hade åtminstone.

Lära-känna-eftermiddagar och myskvällar. Övernattningsjippon. Don’t drink and drive-seminarier. Mässbesök. Sådana saker slukar en hel del tid. De är förvisso också ofta trevliga, men då kan heltidsmentorn få den trevligheten och läraren få tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner/examinationer i stället.

Åtgärdsplaner, ledighetsansökningar, CSN-koll, speciallösningar för idrottselever på träningsläger, genomgång av studieplaner, utvärderingar, blankettjagande, uppgiftstjatande. Det är många små bäckar. En rejält stor å.

Jag tror att det vore bättre för eleverna att ha en oberoende mentor, någon som inte sätter betyg på dem. Någon som är insatt i de mera övergripande frågor som rör skola och ungdomar. En person som är mentor i flera klasser kan göra samordningsvinster och får dessutom en bättre överblick över skolan. Professionella mentorer skulle bidra till en ökad likvärdighet för eleverna. Och jag tror att det vore bättre om lärarna fick lägga tid och energi på att göra undervisningen och kunskapsutvecklingen så bra som möjligt.

Så. Det var ett förslag. Jag är säker på att mina f.d. kolleger har många andra goda tankar om hur lärarnas arbetssituation kan bli bättre.

Härliga herrar!

13898605_10155049900523222_1152730235_oI går höll jag mitt första föredrag med Förlust i bagaget, och fasen vad roligt det var! När Rotaryföreningen bjöd in mig för att tala tänkte jag att de kanske bara behövde någon, vem som helst, som höll låda en stund på deras träff. Det dög förvisso för mig. Men wow vilket härligt mottagande jag fick!

De församlade herrarna satt som tända ljus och lyssnade på min utläggning om processerna runt mina böcker och när jag pratat färdigt hade de en massa relevanta frågor och kommentarer. Jag kände mig verkligen inte som ett föredragsalibi för att de skulle få äta och dricka gott en fredagseftermiddag. Helt enkelt en underbar publik. Att kön för att köpa böcker dessutom ringlade sig lång gjorde förstås inte saken sämre.

När jag klev upp på den lilla scenen kände jag för övrigt en värme sprida sig i kroppen. Jag insåg  hur jag har saknat klassrummet sedan jag slutade jobba som lärare, och att nu få stå inför ”en klass” (om än något eftergymnasial och könsseparerad) igen kändes så bra. Dessutom, som sagt, en uppmärksam och nyfiken klass med intressanta inlägg och frågor.

Jag har några föredrag och jippon inbokade under hösten, och ser nu ännu mera fram mot dem.

(Möjligen glömde jag att berätta vad böckerna handlar om. Möjligen blev det lite mycket fokus på Mange. Möjligen borde jag inte ha nämnt den där askkoppen…)

Tack Rotary för att jag fick komma!

 

Snart finns det tre ben färre i huset

image

Snart blir det ett kors till

Sitter hemma och bölar som om någon hade stulit alla mina klänningar och hela mitt prepperförråd. I själva verket sörjer jag den trebenta dvärghamstern Evas förestående bortgång. I morgon ska jag ringa till veterinären och boka tid för att avsluta det lilla livet innan hon far allt för illa av åldersrelaterade sjukdomar. Hon är en gammal dam, och diabetes och tumörer är nu hennes kännetecken.

Det borde ju inte vara så svårt. Det är en dvärghamster. Femtio gram djur, ungefär, och inte besvärande social om man säger så.

När hon och hennes syster, nu saliga Pikachu, kom till oss för drygt två år sedan tjatades de in i huset, och det var inte jag som stod för tjatandet. Tvärtom tog jag spjärn. Det argument som ändå till slut fick mig att ge med mig var att de ju bara blir ungefär två år och de därmed praktiskt taget nästan redan var döda. Jorå, de kan, de där barnen. De hittar den veka punkten och attackerar. Självklart skulle de ta hand om de kortlivade gynnarna. Jag skulle knappt märka att de var där inan de var borta.

image

Lyckligare tider

Inte helt överraskande föll ändå ansvaret för de små fluffisarna på mig och i mer än två år har jag alltså haft dagliga små pratstunder med den trebenta. (Från början hade hon fyra ben, men det är en annan historia.) Syrran lämnade oss redan för ett år sedan och lärde oss lite lagom mycket om förluster. Hon drog sina sista andetag i äldste sonens händer, och nu ska den yngste vara med om samma sak. Nyttigt. Men inte det minsta roligt alls. Att se en liten mjuk boll dö är jobbigt nog. Att se en son skaka av sorg är betydligt värre. Snart ska jag göra båda, och jag ska dessutom boka tid för eventet.

Usch.

 

Jag är både #modig och prålig

image

Jag jag jag  (foto:Fanny Larsson)

Till tonerna av ”En tuff brud i lyxförpackning” äntrade jag i torsdags Motala Conventioncenters stora scen inför en fullsatt salong för att tillsammans med Susanne Boll och Emelie Schepp, ledda av Resumés chefredaktör Claes de Faire, prata om entreprenörskap och digitalisering i samband med våra författarskap. Vi var inbjudna att tala på eventet #modig, anordnat av modig.academy, tillsammans med andra entreprenörer med Motalakoppling. Nu var jag kanske inte riktigt det stora affischnamnet, men jag fick sola mig i glansen från bland andra Let’s Deal-grundaren Lars Karlsson, nätentreprenören Elin Mohlin och internetexperten (jo, han är det också) Alexander Bard.

Alla föredragen var mycket inspirerande och Motala/Vadstena Tidning kallade #modig för en massiv succé, minsann.

modig2

I inspirerande sällskap: Susanne boll och Emelie Schepp

Jag hade tänkt så det knakade angående klädval inför begivenheten och ansträngt mig lite för att liksom matcha Bard. Inte så pass mycket att jag dök upp i lederhosen, latexhandskar och fluga, men ändå i en rätt så prålig långklänning. Men vad händer? Bard dyker upp iförd rutig skjorta och jeans. Inte en renässanskrage eller kortbralla så långt ögat nådde. Pråligast på #modig blev nog därför lite otippat jag. Det han möjligen saknade i extravagans tog han dock igen i energi när han berättade om internet och kommunikation ur ett historiskt perspektiv med profetior om framtiden.

Jag insåg att jag tidigare som mest talat inför ett par hundra personer, då i egenskap av lärare, och undrade om det kanske skulle vara lite läskigt att kliva upp inför fyra-femhundra personer för att prata om mig själv, entreprenörskap och digitalisering. Tvärtom, visade det sig. Att sitta i den vackra soffgruppen (med en gigantisk bild av mig själv i bakgrunden 🙂 ) tillsammans med Emelie, Susanne och Claes var så kul att jag gärna hade stannat kvar där länge.

Jag hoppas att jag får möjlighet att göra något liknande igen, för nu är jag #modig.

 

Vårda språket, jävla hora!

rådjur

Mumsigt rådjur eller jävla hora?

”Kom då, jävla hora!”

”Amen vänta då, hora!”

De två eleverna i korridoren framför mig konverserade, och jag kände mig som hundrafemtio år. Kanske tvåhundra. Någonstans inom mig fann jag deras språkbruk … olustigt. Det är långt ifrån första gången jag hör dylika tilltal mellan gymnasieeleverna. Just de här tjejerna kände jag inte igen, men de såg ut och lät – på tonfall om än inte på ordval – som om de vore goda vänner. Ordväxlingen var hjärtlig. Jag har också hört tilltalsord som ”fitta” uttalade med samma hjärtlighet. Ibland med ”jävla” som tillägg, ibland utan. ”Jävla blatte” är också tämligen ymnigt förekommande, vänner emellan.

Är det min ålder, mina fyrtiofyra år, som gör att det skorrar i öronen?

Har jag bråttom ropar jag någonting om ”språkbruk” över axeln, men har jag tid brukar jag stanna och byta några ord med hororna ifråga. Eller fittorna, eller blattarna. De jävla hororna – som kan vara både tjejer och killar – brukar aningen generat be om ursäkt, men förklara att de inte menar något illa. Ibland med förklaringen att ”fitta” väl är något trevligt och att det därmed inte gärna kan vara något otrevligt med att kalla någon det. Och visst har de rätt i att det inte är något fel med det kvinnliga könsorganet. Det är en trevlig skapelse som bringar gott. Men ordet ”fitta” har genom historien kommit att få en något annorlunda innebörd, något eleverna för all del håller med om om de är på ett generöst humör, vilket de oftast är.

Då jag rör mig bland hundratals ungdomar dagligen hör jag brottstycken av många lågmälda samtal, samtal som inte alls är menade för mina öron. Även i dessa samtal dyker ”hora” och ”fitta” upp ganska ofta, och nästan alltid i anslutning till en svordom. I dessa framviskade samtal är orden nästan aldrig positivt laddade. Då handlar det om någon förbannad hora som gjort något dumt eller någon jävla fitta som sagt det ena eller andra. Enligt min erfarenhet används dessa ord betydligt oftare nedsättande än kärleksfullt.

Det verkar alltså som om ”hora” då det ropas mycket väl kan vara kärvänligt menat medan det oftast är en rejäl förolämpning om det sägs i samtalston eller tystare.

Om jag testar att använda något av orden i klassrummet tittar eleverna på mig som om jag föreslagit att vi alla skulle ta av en strumpa från bänkgrannens fot och stoppa den i våra munnar. Uppenbarligen har orden rätt så stark laddning ändå.

De jävla hororna i korridoren, som mycket riktigt visade sig vara goda vänner som hjärtligt diskuterade hur hastigt de skulle röra sig, blev som väl var inte alls sura när jag föreslog att de skulle använda andra tilltalsord. De såg till och med ut att förstå att den fyrtiofyraåriga damen framför dem kanske tyckte att ordet spred lite taskiga vibbar över skolan och att det alltså skulle vara trevligare för vissa (fyrtiofyraåriga) individer om de fortsättningsvis sparade lite på sådana tillmälen. Jag föreslog att de kunde ropa ”mitt mumsiga rådjur” efter varandra varpå de tittade på mig som om jag kanske behövde få hjälp att ta mig till någon vårdinrättning med fokus på det mentala. Antagligen för att hålla mig lugn provade de att kalla varandra rådjur i alla fall. Jag tror inte att de kallade mig ”fitta” i samtalston eller tystare när de hastat vidare i korridoren.

Så alla jävla horor, helvetes fittor, blattejävlar och kukhuvuden där ute – kan vi inte testa lite andra tillrop? Det måste inte vara rådjur. Verkligen inte. Helst inte, faktiskt. Mig kan ni till exempel kalla Lotta. Men måste jag välja mellan ”mitt mumsiga rådjur” och ”din jävla hora” föredrar jag helt klart det första.

Eller är det bara min ålder?

 

(Foto:Marek Szczepanek)

 

Bea Uusma – underbar galenskap

beaWow. Bea Uusma. Vilken kvinna.

Ibland älskar jag att rensa ogräs, trots att rosornas taggar sticker mig och luften står stilla och dallrar av värme. Den här gången var det alltså Bea Uusma som fick mig att njuta trots inte allt för tilltalande omständigheter. Hon pratade, jag jobbade. Och uppslukades.

Hon är ju galen, alldeles ljuvligt galen. Eller besatt som hon själv säger med en biologisk förklaring som inbegriper ord som ”limbiska systemet” och ”mellanhjärnan”. I sitt sommarprat i P1 besjöng hon sin stora passion, den uppslukande kärleken till Andrées polarexpedition, ballongfärden som slutade med tre mäns död på Vitöns is. Hon pratade om männen, färden och frågetecknen kring deras död med samma värme, respekt och … ja, besatthet, som de flesta förbehåller sitt livs kärlek. Om ens det.

Vi talar här om en kvinna som utbildar sig till läkare vid 36 års ålder för att få bättre förutsättningar att gå till botten med Andréemysteriet, en kvinna som företar flera polarexpeditioner utan att vara i forskarvärlden mera än på uppslukande hobbynivå och som väljer bort kubb med vänner ljumma sommarkvällar för att istället lyssna på inspelningar av isblock under vatten eller sorgsna ensamvalars hjärtskärande sång. En kvinna som inte kan tänka sig att skriva om en promenad på isen utan att själv först ha genomfört exakt den promenaden, eller för all del ett arktiskt isvaksbad. Hon har gått igenom alla samlingar kopplade till Andrée-expeditionen och bland annat provat alla vantar. För hon kan ju inte skriva om dem utan att veta om de sticks.

Hon är ytterst vetenskaplig och grundlig i sitt tillvägagångssätt och lämnar inget åt slumpen. Ändå glömmer hon inte människorna och känslorna. De inblickar hon ger i kärleken mellan expeditionsdeltagaren Nils och hans fästmö Anna får mig att rycka upp några maskrosor till. Vad som händer efter Annas död är så smärtsamt ljuvt att det knappt skulle gå att hitta på.

Jag måste läsa Uusmas bok, Expeditionen: Min kärlekshistoria.

Eller kanske lyssna på den, så trädgården också får sitt.

 

Bild från www.norstedts.se

Anar oråd

image

Mhm

Oråd. Jag anar oråd. Tror de inte att jag märker något?

Nioåringen kommer hem med en ny keps. Jag förstår efter en stund att emblemet på den föreställer en båtpropeller och frågar var han har fått den ifrån.

”Jag fick den av båtkillen. Han ägde Ryds.” Mhm.

Jag hittar en bok i Manges bokhylla. Den talande titeln är Köpa motorbåt. Mhm. Knappast ett alster man köper för de litterära kvalitéerna.

Mange skickar en video från en båtutflykt med barnen och kompisar. Han skickar inte en stillbild på en båt, väl medveten om att det inte väcker några känslor hos mig. Inga positiva i alla fall. Han skickar en video av en glädjedansande Johan. Det underförstådda budskapet är tydligt. ”Vill du inte att barnen ska få vara så här glada?” trim.8D1DA639-B084-4DDD-9D2F-7A72A4F20930 (Klicka på länken för att se glädjedansande barn på båt. Föreställ er Avicii-musik till.)

Det vill jag ju.

För några år sedan bedrev Mange en ganska tuff skaffa båt-kampanj. Jag tog spjärn. Till slut sa ha ”Men vad ska vi ha då, vad ska våra barn, vi som familj, ha för roligt?” En vecka i Spanien då och då, tänkte jag tyst, men sa istället ”En pool”, väl medveten om att vår trädgård var alldeles för liten för ett sådant projekt.

Två dagar senare hittade jag en poolförsäljare och en arkitekt i trädgården. De konstaterade att vår trädgård var utmärkt för ett sådant projekt. Jaha ja. Minsann. Kort därefter kom grävmaskinen.

Nu blev det ju inte det minsta tokigt. Jag vill knappt lämna trädgården på somrarna. Barnen älskar poolen. Och jag kallar den för vår icke-båt. Det var nämligen klart uttalat att poolen var istället för en båt. Klart.

Tydligen preskriberas sådana uttalanden efter några år. Min icke-båt är plötsligt bara en pool, och kampanjen är alltså igång igen.

Jag båttränar lite och ska ju ut och segla senare i sommar, men vatten är inte mitt element. Om det inte  är 4×8 meter, 27 grader och spegelblankt med klar sikt. Men häromkvällen intogs faktiskt middagen i en båt, en stor segelbåt. Det gick jättebra, även om jag inte följde barnens exempel att bli upphissade i masten. Det guppade nästan inget och Fredrik var mycket mån om att jag skulle känna mig trygg. Kanske lite väl mån. När vi skulle avrunda aftonen och gå iland sa han att han skulle flytta ut båten lite mer från bryggan, den låg skaderiskabelt nära.

”Jag ville ju inte att du skulle behöva ta ett så långt kliv”, förklarade han. ”Jag vill ju inte avskräcka dig.”

Båten hade för övrigt legat dikt an mot bryggan under hela middagen, ifall någon undrar.

Byggsegling kan mycket väl vara min grej.