Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

Nästa år ska jag kräkas. Nästa år.

dumbellsFör många år sedan tränade jag. Kettlebells var det redskap jag föredrog. Ibland kom ett hyperintensivt crossfitgäng från Örebro och tränade med oss. Då var jag riktigt svettig efter träningen. Av deras svett. Det fullkomligen stänkte kring dem, och de svingade  kettlebellsen som om de fick betalt per sving (och dessutom var i stort behov av pengar). Efter att ha tränat med dem var jag alltid lite tröttare än vanligt – bara av att titta på deras besvärande tempo i allt de gjorde. Tack kära värld att det inte är crossfit jag kör, tänkte jag mer än en gång.

Nu har jag anmält mig till bootcamp. Crossfit-bootcamp.

Jag är rädd att jag har förhastat mig lite.

En vän har just genomgått bootcampen och berättade att han kräktes under första passet. Hurra. Och jag som har köpt ett nytt träningslinne och allt. Jag tröstar mig med att det inte är min tur förrän nästa år. Det låter så skönt långt borta. Nästa år ska jag bada i andras svett och kräkas lite.

Någon som hänger på?

 

 

(Bild från Pixabay)

USA kan andas ut – på heder och samvete

img_4719

På heder och samvete

Nästa vecka åker min trettonåring till New York med en kompis för att hälsa på en god vän som bor där. (Jag försökte få göra det till en familjeresa, men hans ”Helst inte, men om ni måste åka med så…” fick mig att backa.) Att fylla i de olika formulär som krävs för hans resa har varit intressant. Särskilt gillar jag fråga fyra i ESTA-ansökans behörighetsfrågor:

”Har du för avsikt att delta eller har du någonsin deltagit i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord?”

När jag berättade för honom att jag svarat nekande på frågan tittade han länge på mig. Jag förstår honom. Lillebror, som inte ska till New York, hojtade lyckligt att han minsann inte hade behövt intyga något sådant och att alla möjligheter därför liksom låg öppna för honom. Jag tittade länge på honom. Han insåg kanske det något opassande i glädjen över att på något skevt vis vara juridiskt obunden vid att avstå från terrorism. Med lätt rynkad panna frågade han istället om man alltså kunde hamna i fängelse om man deltog i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord trots att man skrivit under på att inte göra det.

Jag förklarade att avtalsbrottet nog var det minsta problemet i det läget. Han nickade förstående men undrade varför man då skrev på om en sådan sak. Jag får lov att hänvisa frågan vidare till USA.

Men det känns ändå lite bra att trettonåringen frånsvurit sig rätten att begå folkmord.

USA kan andas ut.

(Gossarna är ombedda att ta med färsk jäst till värdfamiljen. Jag tänker att den uppvisar oroande likheter med sprängdeg. Det kan bli spännande i säkerhetskontrollen…)

 

Onödig (?) prepping och minisemestertips

img_4662

Kanske inte så bra fordon vid klass två-varning, men tjusig lobbydekor!

SJ levererade. Där satt jag med mina nötter, mitt vatten, mina extra varma vantar, min choklad och mitt vin, och SJ hämtade upp mig när de skulle och lämnade av mig enligt tidtabell. Kanske blev jag nästan lite besviken. Fast vinet åkte inte med hem från Stockholm.

En vecka tidigare hade jag också varit i Stockholm, då med familjen och per bil. Klass två-varning hade utfärdats, tågen stod stilla både här och där och ordet ”kaos” figurerade ymnigt tillsammans med ”trafik” i media. Jag förberedde familjen på sagda kaos. Matsäck, värmeljus, vätska och varma kläder. Självklart nytankad bil och fulla telefonbatterier. Stockholm och Östergötland – våra ändhållplatser – tycktes utgöra ett dubbelt epicentrum för kaoseländet.

Men nä. Icke ett trafikproblem i sikte. Vi lyckades inte ens trycka i oss alla bullar jag köpt till resan innan vi var framme. Mina preppertendenser verkar helt enkelt inte vara riktigt nödvändiga. Kanske är jag född i något slag lyckosamt rese-tecken. (Min chef som är född under en helt annan rese-stjärna har nog svårt att tycka synd om mig.) Eller också har mitt preppande samma effekt på framkomlighet som ett medhavt paraply har på väderleken. Bäst att jag fortsätter.

I alla fall vill jag slå ett helt osponsrat slag för det hotell jag och familjen bodde på: The Winery Hotel i Solna. Ett så snyggt hotell! Sedan gjorde det heller inget att de undrade om de möjligen kunde få uppgradera oss från ett familjerum till två dubbelrum. Vi tackade nådigt ja. Och hann i sista sekund förklara minibarkonceptet för barnen.

img_4664

Tekniska museet – en familjehit!

Vi tassade genom snön på takterassen till den uppvärmda poolen, fick jättefin service i restaurangen och njöt av alla vrålsnygga detaljer i inredningen. Hotellet lever också upp till sitt namn  och gör eget vin! Inte alls dumt. Efter en heldag på Tekniska museet var dessutom täcket så gosigt att krypa ner under att vi faktiskt beställde ett identiskt när vi kom hem, så nu har vi liiite hotellfeeling i sovrummet.

(Sa jag förresten att hotellet ligger på promenadavstånd från Mall of Scandinavia?)

img_4657

Gosiflufftäcke, nu även hos oss.

img_4651

Snyggt, helt enkelt. Enkelsnyggt.

Går det som på räls?

image

Komsi komsi, nödfilten!

I morgon bitti ska jag åka med SJ till Stockholm. Ni kan önska mig lycka till om ni vill. Själv packar jag varma kläder, nötter, choklad och vatten. Och kanske en flarra vin.

När jag ser att jag packar mer för tågresan än för själva Stockholmsvistelsen inser jag att mitt förtroende för tågtrafiken kanske inte är helt hundra.

Var har jag lagt min värmereflekterande nödfilt?

En opreppad preppers bekännelse

img_4523

Inte imponerande

Måtte inte några zombier komma hasande utanför husknuten nu, för inte sedan min insikt om den potentiella apokalypsen har jag varit så illa förberedd.

”Har ni någon majs?” Min bror undrade å sin sjuårings vägnar.

”Inte här i köket, men vänta lite. Här finns resurser serru. I det här huset finns tillgångar. Majskonserver är ingen utmaning för oss.” Kaxigt struttade jag ner i källaren för att triumfatoriskt hämta en burk majs ur prepperförrådet.

Ridå.

Den konspiratoriskt lagde skulle kanske tro att någon fientligt inställd person hade varit och länsat vårt stash. Att vi hade blivit plundrade. Men jag tvingades inse att det var mina egna tillkortakommanden jag stirrade på när jag öppnade källarskåpet. Under ett års tid har jag tydligen betraktat mitt vårt prepperförråd som något slags ytterst lokal Icabutik. ”Slut på ketchup? Inga problem. Jag hämtar.” ”Fattigt fredagsmys? Vänta lite så fixar jag lite oliver, pesto och annat snarr.” ”Nej, du behöver inte åka och köpa olivolja, det finns.” ”Om jasminriset är slut så finns det mer i källaren.” Och så vidare. Och så ännu mera vidare. Alltid uttag, aldrig insättning.

Nu får vi gnaga på stearinljus och sulta på en vevradio när zombieapokalypsen knackar på. I alla fall när vi har knaprat i oss det stearinsmakande knäckebrödet som stod och skräpade i ett hörn, bredvid en chili con carne-burk som får vevradion att framstå som smaskig. Mange och jag vann förvisso varsin burk surkål på after worken nyligen, men de tar oss ju också bara begränsat långt i händelse av händelse.

Inte bra alltså. Och nu när både höststormar och epidemier står för dörren. Och flyktfarkosten båten är upptagen på land.

Jag behöver genast en ny säsong av The Walking Dead för att jobba upp motivationen lite.

Mange överraskar och jag överraskas

image”Kolla i kartongen och se om någon passar”, uppmanade mig Mange. Han lät förväntansfull.

Jag närmade mig den ganska stora kartongen på hallgolvet. Vad kunde det vara? Skor? Sjalar? En hög vintageklänningar med balla skärp till? Kanske ett gäng roliga mössor? Väldigt tysta valpar?

Nej. Inga tjusiga aftonstassar. Inga huvudbonader. Absolut inga djur. Jag måste ha sett mycket frågande ut, men Mange tittade på mig som om lådan innehöll det självklaraste självklara.

”Det ser ut som våtdräkter”, sa jag lite förklarande. För att att förklara min förvånade min alltså. Mange nickade bekräftande, som om det var en bekräftelse jag behövde. Som om jag i själva verket var osäker på om det var ett urval av våtdräkter i lådan. Jag förstod att jag behövde vara lite tydligare.

”Varför skulle jag ha en våtdräkt?” frågade jag därför, varpå det var Manges tur att se ytterst förvånad ut.

Alla behöver väl en våtdräkt?” förklarade han mer än frågade, och uppriktigheten i hans röst var inte att ta miste på.

Ibland tänker jag att vi fortfarande har mycket att lära oss om varandra. Det är nog bra.

Manusarbete, zombieattack, releasefest, semester och nerver

image

Och ja, jag sitter faktiskt gärna inne.

Fyrahundrasjuttiofem sidor. Fyllda med ord som jag skrivit, ett och ett till dess de bildade en hel berättelse. När jag nu tittar på den känns det helt galet. Jag är inne i slutfasen av manusgenomgången. Linda, layoutgrafikersättare och bedårande vän, har skickat mig det som var ett manus förvandlat till digitala boksidor. Att se förvandlingen från A4-sidor till boksidor är en så skön känsla. Från manus till bok, om än inte tryckt ännu. Det blir så mycket mera på riktigt. Till och med berättelsen känns annorlunda, lite som om det var någon annan som skrivit den. Jag ser den med nya ögon – det är ju för tusan en bok nu – och låter mig överraskas av människorna och händelserna.

Och så blir jag förstås livrädd. Herregud. Det är en bok. Det innebär att den snart kommer att läsas av andra. Att jag snart igen kommer att uppleva känslan av att stå naken mitt på torget. För ungefär så känns det när andra läser mina ord. Inom ett par månader räknar jag med att hålla den tryckta boken i min hand för att kunna låta den fladdra vidare till andra. Det pirrar i magen när jag tänker på det. I höstas åkte jag Helix, Lisebergs stolthet/tortyrredskap. Det var förstås alldeles fruktansvärt. Hemskt. Men känslan i magen påminde lite om den jag känner nu. Med boken behöver jag för all del inte vara rädd för att slungas ur en liten vagn och dö. Det är bra. Det är jättebra. Det här blir bra.

image

På väg till fest. Naturen är min boudoir.

För några dagar sedan hade jag nöjet att befinna mig på releasefest, denna gång för Lars Wilderängs senaste bok Stjärndamm. Partajet inbegrep lämpligt nog ett zombieangrepp och var mycket trevligt. Och där fanns förstås den rykande färska boken i prydliga små travar. Det är Wilderängs femte bok så jag vet inte hur mycket det kittlar i hans mage, men jag ser i alla fall böcker med andra ögon nu än för några år sedan. Varenda ord i den där boken har placerats där ett och ett av en människa. Jag har börjat läsa Stjärndamm och ger varje ord den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas att andra kommer att läsa min bok, Förlust, med samma intresse.

image

Man kan SUP:a på många sätt.

image

SUP-fika går också bra

Releasefesten utgjorde sista stoppet på vår Västkustresa. Vi hade turen att få tillbringa sommarens kanske vackraste dagar i vänners sommarhus vid havet, och ofta på havet i båt eller på bräda. Efter att inledningsvis ha sett bajsnödig ut på SUP-brädan (Manges recension) paddlade jag efter några försök omkring tämligen värdigt bland maneter och sjöstjärnor. Några timmar hann jag också sitta med manuset. Jag hann även förlora både i krocket och sällskapsspel. Jag hoppas att det finns ett ordspråk som lyder ”Otur i spel, tur med bok”.

För snart står jag där igen. På torget. Utan en tråd på kroppen.

Förlåt

imageOj då. Mitt sommarlovsläge har uppenbarligen slagit till med full styrka. Förlåt. Min ursäkt vänder sig till alla med ett estetiskt sinne, då mitt har flugit sin kos bort i en dimma av ledighet och därtill hörande lodande.

Kjol och strumpor. Alltså svarta vardagssockor. Helt utan försonande spetsinslag eller annan edge.

Jag ber om ursäkt.

Men nu är det verkligen semester. Uppenbarligen.

Glad sommar – inklusive restips

imageMitt sista sommarlov har inletts med en vecka i Kroatien och en dag med mina nya kolleger. Två mycket lyckade tillställningar.

Kroatien är ett resmål jag varmt kan rekommendera. Kassörskan på Konzum var lite surmulen, men i övrigt togs vi överallt emot med ett leende. Alla trettiotvå av oss. Jo, vi var trettiotvå personer som reste tillsammans. Det går. Och det går jäkligt bra. Det var just storleken på vårt sällskap som avgjorde vår destination. Var i Kroatien fanns rum för oss alla? I Klenovica. En småsömnig liten by med ett bageri, två barer några små restauranger och en klaustrofobiframkallande Konzumbutik som varje morgon länsades på sina yoghurtburkar. Barnen kunde galoppera fritt och vattnet var kristallklart. Den hyfsat närbelägna flygplatsen var inte mycket större än en medelstor HM-butik och en veckas hyrbil kostade som ett par-tre brallor från sagda klädaffär.

imagePizzerian införde plötsligt utkörning (”Är det ni som bor i Villa Lostura?”), den underbara strandrestaurangen testade ett tillfälligt all inclusive-koncept och glassbaren förvandlades för en kväll till grillrestaurang med fotbolls-TV. Grillandet sköttes på Konzums parkering som rymde ungefär en bil och över nejden ljöd den svenska nationalsången.

Att vi varje dag undrade vilken inredningsdetalj som skulle lossna gjorde inte så mycket, inte heller att det på trettiotvå personer fanns EN liten diskmaskin. Det såpgröna vattnet i jaccuzzin var det kanske värre med, men utslagen gick bort efter några dagar. Och ska det konstant lukta avlopp någonstans så är det förstås på en toalett.

Vi hade alltså en fantastisk vecka i Kroatien och en tur till Klenovica är något ni med fördel kan ge er på om tillfälle infinner sig.

En vecka borta från Platengymnasiet gav mig också den distans jag behövde för att sluta böla över att jag inte längre ska vara lärare där (eller någon annanstans). Jag försöker hålla blicken framåt istället, något som underlättades av att jag idag fick följa med min nya arbetsplats på utflykt. Jag fick umgås med mina två nya kolleger, min företrädare och ett skönt gäng människor som jag kommer att arbeta nära. Att få höra att jag ska rekrytera till IS kändes väl först lite sisådär, men tydligen kunde förkortningen beteckna helt andra saker än vad jag trodde. Bra. Nog för att jag har lite dålig koll på vad jag faktiskt ska arbeta med, men IS-rekrytering kändes ändå högst främmande.

imageNu fortsätter mitt sommarlov, kanske mitt sista, och jag ska ägna en del tid åt att förvandla manuset till Förlust till boken Förlust. Inte en helt enkel sak, men jag har bästa möjliga hjälp. Jag ska också ägna en del tid till att somna i hängmattan med en ljudbok i öronen. Kanske tar jag mig också tid att sippa på en Mojito eller att doppa tårna i något vatten. En minitripp i Sverige med barnen vore också schyst. GPS-damen och jag är ju så goda vänner, och att hamna på Vägarna Som Gud Glömde är alltid en upplevelse. En ko kan vara tydligare än en Stopp-skylt.

Jag önskar er en riktigt god sommar (och tar tacksamt emot tips om lattjo minisemestrar i Sverige)!