Tack Platengymnasiet för nitton fantastiska år!

image

Den sista kaffekoppen

Idag tömde jag mitt arbetsrum på jobbet efter nitton år som lärare. Jag tror inte att det gick tjugo minuter i sträck utan att jag grät. Så sent som igår morse visste jag inte att jag redan under eftermiddagen skulle göra en tidsresa genom mitt arbetsarkiv efter att ha tackat ja till ett nytt jobb. I augusti blir jag utbildningsstrateg.

Jag ser verkligen verkligen fram mot att få sätta tänderna i mitt nya jobb. Både arbetsuppgifter och arbetskamrater verkar kalas. Självklart gör de det, annars skulle jag inte släppa något som jag älskar att göra.

Men att sluta undervisa. Hur ska det gå? Inga elever. Den energi som en hop ungdomar kan ge är svår att mäta och jag har svårt att se mig själv utan den. Och jag kommer att sakna mina Platenkolleger galet mycket. Nitton år ger en skatt av minnen och många goda vänner. Nästan varenda pryl och papper jag packade eller kastade i dag gav mig bilder från mina nitton fantastiska år som lärare.

Vad har jag gjort?

Fast jag är säker på att det här blir bra. När tårarna slutar rinna pirrar det av förväntan i magen. Jag ska bli en sjujäkla utbildningsstrateg. (Jag ska bara förstå vad en sådan gör först.) Det ska bli spännande att lämna klassrummet även om det är där jag känner mig trygg och där jag så länge har haft min identitet. Nu får jag bli lite ny.

Först ska jag bara gråta ögon och inälvor ur mig ett tag.

image

I gömmorna fanns en dadaistisk pappkostym. Den får inte följa med till nya jobbet.

image

Ursäkta skrytet, men när man slutar får man skryta. Tänker jag.

image

Marcus och Per – minns ni?

Nuharvitvåbåtar

imageVore jag inte vis av båtanskaffningserfarenhet skulle jag ha undrat om Mange skaffat sig en älskarinna.

I går:

”Då sticker jag en sväng då.” Han pratar snabbt och lite svävande samtidigt som han rör sig mot dörren, som om han inte vill att orden ska landa och därmed kanske föranleda ett svar.

”Öh, visst, men vart ska du?” Jag står med stekspaden i hand så frågan är inte helt irrelevant eller grundad i allmän misstanke om oegentligheter.

”Ut, bara?” Om möjligt än mer svävande.

”Jaha, ut. Visst. Du är fjorton och jag är din morsa eller?”

”Jagskatittapåenbåt.”

I morse:

”Men åker du till jobbet redan nu? Du ska ju skjutsa Johan till lägret om en stund?” Något förvirrad ser jag hur han tar sin jobbväska och går mot bilen. Jag inser snart att väskan är ett kamouflage så att jag inte ska undra något. Nu har jag dock levt med Mange i fjorton år så självklart undrar jag. Hela hans väsen utstrålar att han försöker dölja något. Det gör han också.

”Enbåtmendetärenlitenbåtsomnästaninteräknas”, muttrar han med det där generade leendet som jag misstänker har sin motsvarighet hos svansen-mellan-benen hos en hund som tycker att det är värt lite åthutning för den där saftiga köttbiten på grannens grill.

Så nu har vi två båtar.

Jippi.

Den här är dessutom för liten för att stasha preppergrejer i. Men den gör Mange lycklig. Det är faktiskt värt mer än vad den något skruttiga farkosten kostar och den tid den kommer att ta i anspråk. Kanske behöver vi alla en liten skruttig båt.

Mitt skrivande är på ett sätt min båt, så jag tror jag fattar grejen. Och Mange kan åtminstone ta med barnen i sin.

Så kör hårt Mange. Köp en tredje båt om du vill!

Nuvillhanhaenbåttill

image

Inte roligt nog

Han: ”Jag har tänkt lite och jag tror vi behöver en båt till. En mindre båt. Lite rolig, så där.”

Jag: ”En båt till?”

Han: ”Ja. Mera lekbåt, liksom.”

Jag: ”Men en båt till, alltså?”

Han: ”Ja. Det blir roligt.”

Jag: ”En båt. Till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Jag: ”Okej.”

Han: ”Okej?”

Jag: ”Ja, okej. Köp en båt till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Han: ”Öh, okej.” (Det svävade ett lätt frågetecken efter okejet.)

Mange skrattade nervöst eller lättat. Kanske nästan lite hysteriskt. Sedan galopperade han till telefonen. Båten i fråga hade dock sålts bara några minuter tidigare.

Synd. Verkligen jättesynd. Jätte.

Men jag lärde mig något. Omvänd psykologi fungerar inte på Mange. Å andra sidan fungerade det inte att säga nej till båt heller, en strategi jag prövade ganska ihärdigt för ungefär ett år sedan. Damned if I do, damned if I don’t. Om man nu ska räkna en båt eller två som en förbannelse.

Och jag blir riktigt nervös när han säger att hund ändå är ganska trevligt.

 

Hopp om framtiden

image

Nej, Mange. Inte knyckla.

Jag vinkade nyss av en klass gymnasietreor efter en andrafrukost hemma hos mig, så här en av mina sista lediga onsdagar. Om en dryg vecka tar de studenten. Jag hoppas innerligt att framtiden blir så ljus för dem som de förtjänar och det är underbart att få höra om deras planer inför kommande år. Någon ska visserligen bli president, men de övriga siktar mot något närmre mål: läkare, civilingenjör, pilot, sommelier, marknadsanalytiker, biomedicinare, marinbiolog, veterinär, ekonom. Och clown. När jag hör dem känns det som om vår framtid är ljus. De är lite trötta efter tre års gymnasiestudier, men ändå hungriga efter mer. Jag skulle tryggt besöka dessa läkare i framtiden, och gärna låta de andra utveckla mediciner och konstruera broar. Och E kommer att bli världens bästa clown.

De här eleverna var inte med i PISA-undersökningen. Kanske hade resultatet sett annorlunda ut då 😉 . Åtminstone har de berikat mina tre senaste lärarår.

Till mig överräcktes en vacker bukett. Rosa liljor. Sådana som jag hade i den brudbukett som Mange råkade knyckla sönder ett par timmar före vigseln. Sådana som jag fick panikköpa en fulare variant av en timme före vigseln. Samma sort som råkar förekomma med något bittra undertoner i min ännu outgivna bok. En rosa lilja är nog helt enkelt min blomma.

Och om framtiden finns det hopp.

 

Releasefest i tajt fodral

imagePå onsdag ska vi på releasefest och eftersom jag vill visa värdinnan – Emelie Schepp – att boksläppet är högst värt att fira beställde jag en glammig långklänning.

Den anlände.

Dagen efter började jag jogga.

Första rundan sprang jag med Mange.

”Hur kan det gå så långsamt för dig när vi sätter ner fötterna i exakt samma takt?”, sa han. Jag förmådde tyvärr inte riktigt att svara. Kanske var det bra.

Nästa gång tvingade jag istället med mig den tämligen otränade trettonåringen som sällskap. Han har i rekordfart uppnått skostorlek 45 och jag tänkte att han skulle ha svårt att springa med sina nya fötter och sin Counterstrikespelande lekamen.

”Det här är jobbigt”, sa han mycket riktigt efter en stund. En uppenbarligen icke-moderlig del av mig mådde lite bra.

”Äsch”, väste jag hurtigt, ”det här klarar du.”

”Fast det är verkligen jättejobbigt att springa så här långsamt, mamma.”

Ridå.

Min glam-klänning får helt enkelt sitta smetad som en andra hud när vi firar att Prio ett släpps.

Himmel och helvete i Polen

Hemkommen efter en helg i Krakow konstaterar jag att jag är lite förälskad. En mycket vacker och välkomnande stad. Alltså, Mange är jättefin och så, och han var trevligt nog också med och tillförde självklart en massa braigt, men just denna förälskelse gäller staden.

Jag är sannerligen ingen fotograf och tar sällan bilder alls, men här och där kunde jag inte låta bli att knäppa en bild. Krakow är förstås mycket mer än yta, det är en stad med själ och historia, men just ytorna lockade mig extra. Vägbeläggningar, fasader, golv och portar. Utanpåverket. Ingångarna.

Några mil utanför Krakow ligger Auschwitz och Birkenau. Portarna där är ingångar till helvetet och golven har nötts av otaliga människor på väg mot sin död.

Här är några av fasaderna, portarna och golven från en resa jag verkligen rekommenderar fler att genomföra:

image

image

image

Till och med papperskorgarna var tjusiga

image

Slottet Wavel

image

Okej, allt var inte guld och överdåd

image

Ja, det här ser kanske inte ut som en port, men det är det i viss mån. Tegelvalvet är en del av stallet som servade det gamla postkontoret. Nu är det vackra lägenheter, och jag kan varmt rekommendera Laiko Apartments. Jättefin service och toppenbra läge.

image

Staden kryllade av nunnor. Här har många av deras fötter trampat.

image

Auschwitz

image

Auschwitz

image

Golvet i en barack för barn i Birkenau

imageimage

Jag (och GPS-damen) kan stoppa tiden

disoriented-or-bewildered-funny-wallpaper-320x480När jag kom hem efter min och barnens tvådagars roadtrip till Småland låg ett signerat exemplar av ”Den stora verklighetsflykten” och väntade på mig. Det kändes mycket lämpligt. Under en del av vår resa höll jag det nämligen inte alls för omöjligt att vi skulle råka krocka med en röd chesterfieldsoffa och tvingas interagera med med både vanligt oknytt och med Tårdrypare.

Jag saknar nästan helt lokalsinne, och skulle heller inte drömma om att läsa en karta samtidigt som jag framför ett fordon. Jag är därför slav under GPS:en. Säger den ”vänster” så svänger jag vänster, även om min magkänsla säger mig att jag borde fortsätta rakt fram. Min magkänsla har nämligen oftast fel när det gäller orienteringsfrågor (fast tyvärr inte så ofta så att jag istället kan göra tvärtom och därmed hamna rätt). Så trots att jag i förväg läst mig till att jag skulle passera Jönköping för att så småningom hamna i Sävsjö följde jag alltså instinktivt order när den väna men bestämda kvinnorösten sa ”sväng vänster” när jag just hade börjat sniffa på Jönköping.

Sedan höll hon i princip snattran i över en timme.

En gång såg vi en bil. Visserligen parkerad, men ändå. Ett tecken på mänsklig närvaro. Rutorna var i alla fall hela och den såg inte ut att att ha stått där i mer än högst ett par veckor. Det var som om vi hade vunnit mandeln i gröten.

Jag ångrade att jag inte hade tankat när jag stannade och köpte kaffe.

Vägen var asfalterad, det var den faktiskt. Oftast rymdes bara en bil på vägen, vilket förstås aldrig var ett problem i sig, men där den var bredare hade halva banan rätt schysst asfalt. Uppenbarligen åkte bilar bara i en riktning på den här vägen och nötte alltså bara ena sidan. Jag hoppades att förarna hade valt att inte åka i andra riktningen. Jag ogillade tanken på alternativet.

Husen låg inte bara öde, de stod halvt nedsjunkna i myllan och saknade fönsterrutor. Inga blåvita skyltar fanns som kunde föra tankarna till civilisation, bara blekta gula skyltar. Vägen slingrade sig som en onykter orm.

”Det här är roligt!” hojtade barnen.
”Mmm.”
”Det blir alltid så här när vi är på bilsemester med dig!”
”Mhm.”
”Mamma, minns du när vi åkte på den där vägen som inte var en väg och det stod en ko där och…”
”Minns”, muttrade jag och höll utkik efter ett torp där någon händelsevis skulle kunna tänkas bjuda på rulltårta.
”Mamma GPS:en säger fortfarande att vi ska vara framme om 27 minuter. Det stod det för fem minuter sedan också.”

Och för tio minuter sedan stod det att vi skulle ankomma slutmålet om 28 minuter. Har ni förresten märkt att radion bara brusat ganska länge nu? Fortsätt att titta ut genom rutorna ungar, undersök inte om era telefoner kan få kontakt med omvärlden. Säkert kommer vi inte alls att köra på en soffa. 

”Det positiva, barn, är att vi har lyckats upphäva tiden. Vi har skapat en bubbla där tiden står stilla och där vi inte kommer närmre målet trots att vi hela tiden kör framåt. Eller typ framåt i alla fall.”
”Coolt!”
”Mmm. Jättecoolt”, sa jag och sneglade på bensinmätaren och scannade av omgivningarna efter gengångare och nattknackare.

En kvart eller en timme eller tre dygn senare liksom spottade skogen ut oss och vi nästan ramlade in i ett villakvarter. Jag fick motstå en frestelse att se efter vilket datum det var. GPS-damen tog oberört till orda, som om vi inte alls hade varit i ett vakuum den senaste timmen. Eller året. Var inte mina naglar plötsligt mycket längre än när vi åkte hemifrån?

Boda Borgs utmaningar var en barnlek efter den turen och den ickelogik som krävs för att knäcka klurigheterna där kändes ovanligt nog som ren och exakt vetenskap.

Och när vi framåt kvällen lämnade Sävsjö tankade jag bilen riktigt, riktigt full innan jag slog på GPS:en.

 

 

(Obs, bilden är lånad från en av hundratals sidor med samma bild. Jag har inte hittat själva urkällan tyvärr. Och jag stannade inte för att fota där ute i Ingenstanset. No way. Antagligen skulle en eventuell bild mystiskt nog visa sig vara överexponerad eller så, och omöjlig att avläsa.)

 

Klicka HÄR om du vill läsa vad jag nyligen skrev om ”Den stora verklighetsflykten” av Lars Vasa Johansson.

Inte så hälsosamt, inte så stärkande. Men i fjällen.

imageLängdåkning är jättehärligt. Fantastiskt. Det säger en hel drös av mina vänner. De tycks bära på en ständig längtan ut i spåren, ut i den vita stillheten. Förra sportlovet hyrde jag och familjen längdskidor en dag för att pröva detta fantastiska.

Vi förlängde inte hyran. Möjligen, ja troligen, tjöt jag i vanlig ordning lite också. Jag minns en lömsk backe och en länge kvardröjande smärta i … sätesmuskulaturen.

Självklart, tänkte vi i år, berodde frånvaron av starkt positiv upplevelse (för min del – Mange tyckte det var finfint) på att vi hade trista hyrprylar. Självklart blir inte upplevelsen så där härlig om man harvar runt på gamla hyrlaggar. Så vi köpte varsitt kit.

Mange selade på mig både skidor och stavar och vi susade iväg i det lätta utförslutet. Sedan kom ett uppförslut och jag vippade. Sedan kom en nedförsbacke och jag välte. Jag var glad att jag åtminstone hade Mange framför mig ibland. Utsikten var mycket tilltalande. Jag är ändå inte säker på att det är den skönhetsupplevelsen mina vänner pratar om.

”Du välter som ett fartyg”, konstaterade Mange i stugan. ”Du faller liksom långsamt rakt åt sidan, utan någon som helst mjukhet i benen.”

Jag ville säga att han hade fel.

Nästa dag satte jag klockan på kvart i sju för att ensam möta morgonen i spåret. Det kanske var det som skulle ge den där kicken. För säkerhets skull vaknade jag en gång i timmen under natten, rädd att försova mig inför denna morgon som skulle bli min första härliga längdskidupplevelse. Jag kände mig sportigt chic i mina tajta brallor och i de snofsiga skidhandskarna jag smyglånat av Mange som fortfarande låg och sov. I förrådet tittade jag noga på de olika skidorna. Mina hade vita spetsar, det visste jag. Det vore ju pinsamt om jag tog fel skidor, sa jag till mig själv. Mången gång har Mange hånat mig för att jag tagit hans stavar eller ibland slalomskidor i tron att de är mina. Jag måste alltid noga memorera var jag ställer ifrån mig min utrustning om vi går in och fikar, för jag har svårt att hitta dem om jag bara har utseendet att gå på. Jag är kanske lite utrustningsblind, som andra kan vara ansiktsblinda.

I alla fall valde jag ut skidor och stavar och trippade till spåret. Jag kände mig som sagt rätt så cool där jag gick med skidorna över axeln. Tills jag skulle ta på mig dem. Den ena var vitspetsad. Den andra var det inte. Uppriktigt sagt uppvisade den andra skidan besvärande olikheter med den vitspetsade. Med något mera sänkta axlar trippade jag tillbaka till stugan och bytte till två vitspetsade skidor. Åter vid spåret hade min coola självbild återvänt. Den stannade inte länge. Hur svårt kan det egentligen vara att ta på ett par längdskidor? Det hade ju verkat så lätt när Mange gjorde det åt mig. När jag sådär tio minuter senare skidade iväg var jag redan matt. I det långa uppförslutet kändes det som om jag var ute på stavgång men att någon ondskefullt hade satt fast såpade brädor under fötterna på mig så att jag gled lite bakåt varje gång jag försökte häva mig framåt genom att lyfta mig fram på stavarna. Jag har en känsla av att min teknik lämnade en del att önska.

Efter fem kilometers stavgång, som kom att kännas i axlar och nacke i några dagar, hasade jag hem. Skidor och stavar spretade i min famn. Lätt stukad, skulle nog en iakttagare kunna tänka. Men faktiskt hade jag uppskattat de lätta utförsluten. Och de svarta fjällbäckarna var vackra. Soluppgången tjusig. Jag var beredd att ge det hela en chans till.

Då fick jag influensa. Eftersom det var ensamt att ligga och huttra under dubbla täcken i ett mörkt sovrum medan solen gassade över de vindstilla skidbackarna såg jag till att smitta familjen också. I rättvisans namn.

Nu får längdskidorna stå till sig till nästa år. kanske det blir min grej.

 

(En del säger löparskidor. Det ordet har ingen koppling till vad jag ägnar mig åt på de där skidorna.)

 

Lite deppig – boktips önskas

image

Viss tröst

Imorgon är det måndag. Jag ska jobba. Det blir historieprov, lyrikanalys och debatt. En helt okej dag.

Men jag hade hellre varit på en annan plats.

I Stockholm samlas en hop prepperkufar med inblick i zombieapokalypsen och överlevnaden av den. Det blir workshopjippo och samtal. OCH JAG VAR INBJUDEN. Jag ombads delta för att bidra med ett kvinnligt perspektiv. Exakt vad jag skulle kunna bidra med är högst oklart, jag är bara en blek 72-timmarsprepper, men tusan vad jag hade velat sitta där och frottera mig med De Insatta.

Istället ska jag prata om stilfigurer. Inte vad man har mest glädje av när apokalypsen knackar på, även om zombieapokalypsen i sig faktiskt är en metafor. Se där en stilfigur jag kan fördjupa mig i imorgon.

Medan jag här hemma rensar förråd (nej, inte mitt 72-timmarsstash – det rensas inte, det roteras) lyssnar jag på The Martian (Ensam på Mars) av Andy Weir. Där kan man tala om survivalism. Två timmar in i boken är jag fängslad av mannens lugna kamp för att överleva på Mars där han lite olyckligt har råkat bli strandad. Inte riktigt de omständigheter jag rimligtvis någonsin kan behöva tampas med, men ändå. Jag är bra på metaforer.

Attan vad jag hade velat vara med imorgon. (Men att som lärare med kort varsel ta en dag ledigt, och dessutom bara för att förlusta sig själv och inte ens göra något tillsammans med familjen, är inte självklart.)

Kan någon göra mig lite muntrare genom att tipsa om vilka böcker (helst ljudböcker på Storytel) som jag bör lyssna på när The Martian är slut? Gärna med lite preppervibbar, kanske med någon lite världsundergång eller så. Ni vet.

Nu tror jag att jag behöver trösta mig med en lösmustasch. Jag hade ju kunnat vara på väg mot Stockholm.

God jul!

image

Efter Mange

Facebook översvämmas av gulliga katter som välter julgranar. Jag har Mange. Det var tydligen mitt fel att han välte granen eftersom jag hade missat någon ”spännarmsspärr” vid installationen. Okej. Men den stod jättebra i flera dagar när det bara var jag och barnen som pillade med den. Med vilken kraft behöver man egentligen hiva in ett paket under en gran? Den är på fötter igen men påminner lite om en konferensdeltagare som fått ett par glas under västen. Lite lätt tilltufsad sådär, när skjortan börjar krypa upp ur linningen, de två översta knapparna är uppknäppta och slipsen hänger lite slakt på sniskan (men ännu inte har flyttat upp och blivit till ett pannband). Ett pepparkakshus ligger i ruiner efter incidenten men vi har inte vågat underrätta byggherren ännu.

Denna dopparedag renoverar han badrum. Det är bra. Badrummet ligger nämligen inte i köket. Förra året började han baka limpor strax före släktens ankomst, eftersom ”julafton mest bara är väntetid”. Jag fick ovärdigt förhandla för att få använda ugnen till revbensspjäll och lax, och den där grönkålen kunde jag kanske ”vara snäll och hacka någon annanstans?”. I år tidigarelade han baket en dag. Utmärkt.

Vi får nog en god jul i år också, och jag önskar er alla detsamma!