Julkampanj på ”Genom dig” och ”Förlust” – klappat och klart!

Jag har debuterat som reklamfilmstjärna. Jag måste säga att det är bra mycket enklare att svara en TV-reporter på frågor än att sitta i en fåtölj i mitt eget vardagsrum och avspänt (?!) saluföra mina böcker. I vilket fall blev det en liten kampanjfilm. Till slut. Det visar sig att jag inte jobbar bra till klämmig julmusik, men att jag mjuknar något till David Bowie. Bra att veta. Men jag kommer inte att behöva spärra min telefon för inkommande samtal från Hollywood.

Min julkampanj är i sig riktigt bra, även om min presentation av den kanske lämnar en del att önska: Swisha 100 kronor till 070-337 04 35 (och ange namn och adress) så skickar jag två julinslagna signerade böcker till dig! En Genom dig och en Förlust, förstås.

Kampanjen pågår t.o.m. 21 december.

Feminism – nej tack!

Wow, vilket tal.

Emma Watson (Hermione i Harry Potter-filmerna) talar om feminism i FN och klippet sprids som en löpeld i media. Varför? Tusentals män och kvinnor har sagt det hon säger, men hon får det att låta nytt. Det här talet bör jag nog visa för mina elever innan vi rundar av retorikmomentet i Svenska 3. Hon ger ethos, pathos och logos ett ansikte och hon smackar in retoriska stilfigurer som den naturligaste sak i världen. Talet blir både högtidligt, tillgängligt, poetiskt och enkelt och hennes ödmjukhet gör att man vill lyssna på henne. Och jag älskar hennes återkommande fras: ”If not me – who? If not now – when?”

Att världen inte bjuder på jämställdhet mellan män och kvinnor är inte en överraskning eller nyhet, och att vi bör göra något för att förbättra situationen håller många, om inte alla, redan med om. Emma Watson ger oss inga redskap att arbeta med, förklarar bara att vi inte är jämställda. Ändå känns det som att hon har sagt något nytt. Kanske är det hennes korta kommentar om ordet ”feminism” som ger mig den känslan. Hon klargör det för all del redan kända faktumet att ordet inte handlar om kvinnors rättigheter utan om kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon påtalar att även män drabbas av de ideal, fördomar och orättvisor som råder. Hon säger att vi gärna får hata ordet, bara vi bryr oss om den egentliga tanken bakom det.

Jag tror att hon sätter fingret på något viktigt. Kanske är det dags för ordet feminism att gå samma väg som städare, sopgubbe eller mattant. Kanske ska lokalvårdare, renhållningsarbetare och bespisningspersonal få sällskap av … Ja, av vad då? Jämställdister? Nä, det låter ju inget vidare. Men feminism låter som något som vill exkludera männen. Inte bra. Så ge mig ett nytt ord. Om nu feminism börjar få en lite solkig kostym, klä om innebörden i ett glänsande nytt plagg. För det är ju inte innehållet som är omodernt eller missvisande, bara ordet.

Så feminism – nej tack. Men till dess det finns ett bättre ord är det ändå feminist jag är.

Uääh

Nä, 48-timmarsregeln är nog ingen myt. I alla fall är jag nu en del av kräksjuketräsket. Min värld har krympt och jag rör mig mellan sängen och badrummet, för trött för att läsa eller titta på TV. Eftersom matlusten inte heller infinner sig återstår bara en sak till tröst: att lyssna. Jag avnjuter Det Bästa, nämligen Bowies Life on Mars. Så galet snygg, både för öra och öga. För honom orkar jag titta på.

Jag har nyligen sagt att kräksjuka inte är så illa ändå. Man mår ju okej mellan uppkastningarna och det går ganska snabbt över. Jag inser nu att det är ungefär som att tro att en förlossning kännetecknas av mellanrummet mellan värkarna. Och då får man ändå ett barn som belöning till slut.

Vardagsmyter och kunglig kommunikation

Sjukstuga. Eller nästan Friskstuga. Barnen är färdigkräkta och mitt magont satt bara i huvudet. Tre ganska friska människor (varav två dock matta och med kvardröjande feber) stryker omkring i hemmet enligt 48-timmarsregeln. Ni vet: ”Man måste hålla sig hemma 48 timmar efter att man vomerat sista gången för annars kan man smitta.” Men är det sant? Jag sitter väl inte hemma p g a någon gammal myt i klass med ”kungen har inte rösträtt” eller ”man får kramp om man badar direkt efter att ha ätit”? Inte för att kungen röstar, men han får om han vill. Ibland kan jag känna mig osäker på om jag vill att han ska rösta. Som när jag tittar på hans ”Vända-blad-presskonferens” i älgjaktstider. Han är liksom rar och så, och lite rörande, men inte särskilt kunglig. Inte alls faktiskt. Om nyrojalist-Linda läser det här får jag nog stryk… Men döm gärna själva. (Alltså, det är klart att kungen ska rösta. Alla borde rösta. Men kanske skulle han som statschef med därtill hörande kommunikativa uppdrag gå en kurs i kommunikation och mediahantering?)

Störtskön 40-årsfest

Gårdagens 40-årsfest var en störtskön upplevelse. Födelsedagsbarnet Lena rör sig, eller snarare är, teaterkretsar, och detta genomsyrade hela kvällen. När vi kom fram till Saga-teatern där festen hölls möttes vi av eldjonglörer. Bara det! Väl inne i salongen fick vi drapera oss liggande/sittande bland kuddar, mattor och ljuslyktor och frossa i en nordafrikansk buffé. Till detta bjöds flera timmar av underhållning av Lenas vänner och av henne själv, med tal, showdans, sång, pantomim-charader och gud vet vad.

Till slut fick vi alla dansa. Då hände det. Jag fick vara Baby i Dirty Dancing. Fast utan Dirty. Kanske inte jättemycket Dancing heller för all del. Och definitivt ingen Baby. Men ändå. Den uppenbarligen danskunnige unge mannen (som blivit tillsagd av värdinnan att dansa med mig) lyfte upp mig. Snurrade mig i luften. Mitt i dansen. Plötsligt var jag tjugo år och fjäderlätt. Det var en bra kväll.

Titta på dansen här: Dans