Wow, vilket tal.
Emma Watson (Hermione i Harry Potter-filmerna) talar om feminism i FN och klippet sprids som en löpeld i media. Varför? Tusentals män och kvinnor har sagt det hon säger, men hon får det att låta nytt. Det här talet bör jag nog visa för mina elever innan vi rundar av retorikmomentet i Svenska 3. Hon ger ethos, pathos och logos ett ansikte och hon smackar in retoriska stilfigurer som den naturligaste sak i världen. Talet blir både högtidligt, tillgängligt, poetiskt och enkelt och hennes ödmjukhet gör att man vill lyssna på henne. Och jag älskar hennes återkommande fras: ”If not me – who? If not now – when?”
Att världen inte bjuder på jämställdhet mellan män och kvinnor är inte en överraskning eller nyhet, och att vi bör göra något för att förbättra situationen håller många, om inte alla, redan med om. Emma Watson ger oss inga redskap att arbeta med, förklarar bara att vi inte är jämställda. Ändå känns det som att hon har sagt något nytt. Kanske är det hennes korta kommentar om ordet ”feminism” som ger mig den känslan. Hon klargör det för all del redan kända faktumet att ordet inte handlar om kvinnors rättigheter utan om kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon påtalar att även män drabbas av de ideal, fördomar och orättvisor som råder. Hon säger att vi gärna får hata ordet, bara vi bryr oss om den egentliga tanken bakom det.
Jag tror att hon sätter fingret på något viktigt. Kanske är det dags för ordet feminism att gå samma väg som städare, sopgubbe eller mattant. Kanske ska lokalvårdare, renhållningsarbetare och bespisningspersonal få sällskap av … Ja, av vad då? Jämställdister? Nä, det låter ju inget vidare. Men feminism låter som något som vill exkludera männen. Inte bra. Så ge mig ett nytt ord. Om nu feminism börjar få en lite solkig kostym, klä om innebörden i ett glänsande nytt plagg. För det är ju inte innehållet som är omodernt eller missvisande, bara ordet.
Så feminism – nej tack. Men till dess det finns ett bättre ord är det ändå feminist jag är.
