Då var det jul igen. Och Mange bakar limpor.

image

Kärlek

”Tack, det är jättefint.” Jag tittade uppskattande på det militärgröna makraméarmbandet jag fått av Linda i tidig julklapp. ”Men jag fattar inte riktigt vad du menar med att det tål belastning och kan låta och värma.” Men stiligt var det ju ändå.

”Det är ett överlevnadsarmband, gjort av paracord. Tål 250 kilos belastning – och inuti finns fiskelina.” Hon vred på armbandet och visade spännet. ”Och här i spännet finns både visselpipa och tändstål inbyggt. Du kan fiska, tända eld, larma och tydligen bygga en hängmatta av armbandet.”

Jag log lyckligt. Min Linda. Min vän.

Ett par dagar senare var det julafton och jag mottog bland annat något slags minigaständare av hightechkaraktär och en solcellsdriven mobiltelefonladdare från Mange. Åter log jag lyckligt. Han bejakar min preppersida trots att han brukar håna den, tänkte jag. Han bekräftar mig. Min Mange. Min man.

Nåja.

”Dom här blir jättebra i båten”, sa Mange nöjt och jag kom ner på jorden igen. Nu har vi ju ingen båt, och apokalypsen lyser tack och lov med sin frånvaro, så vem av oss som först kommer att få användning för sakerna återstår att se. Jag hoppas förstås på ett sätt på Mange.

image

Självklart Stjärnklart

I ett skolningsförsök hade jag införskaffat ett personligt signerat exemplar av Wilderängs Stjärnklart till Mange, för att väcka den prepper som jag tror slumrar därinne, innanför den båtfixerade ytan. Men då hade han förstås hunnit lyssna färdigt på boken dagen före julafton. Han såg glad ut ändå, men förkunnade att det där med elektronikdödande nanomiter ändå var orimligt och att jag kan sluta oroa mig. Mäh – är han bekant med begreppet ”metafor” eller? (Nanomiterna kan väl heta både Putin, Libyen, Gudrun (och då menar jag stormen och ingenting annat) och Gasläcka?)

Mange bidrog för övrigt med en märklig guldkant på julaftonen, som traditionsenligt firades i vårt hem. Fem minuter före släktens ankomst började han knåda deg. Till limpor. Inte till julbordet, utan för hans kommande frukostmackor med leverpastej. Där stod jag med revbensspjäll, lax, brysselkål, grönkålstjosan och allt annat julbordigt, och jag var liksom i vägen för hans bakande.

”Va? Behöver du UGNEN till julmaten? Jag bakar ju limpor.” Han stod där i sin nystrukna finskjorta och tittade på mig som om jag borde förstå det olämpliga i att drälla omkring i köket vid en tidpunkt som denna. Jag försökte stirra klentroget på honom, det kändes som rätt reaktion, men det gick liksom inte. Jag måste helt enkelt erkänna att det var kungligt att dra igång ett limpbak mitt i julbordsstöket. Lite som att byta däck en nyårskväll. Så … obesvärat.

”Jag tänkte … Julafton brukar ju kännas mest som en väntan på julklappsutdelningen ändå. Att det liksom fanns dötid att använda till något …” Hans blick flackade, nu nästan (men bara nästan) lite skamset, mellan granatäppelkärnorna och grönkålen i mixern och jag insåg att jag måste ha skämt bort honom. ”You teach people how to treat you”, som Dr Phil brukar säga. Jag fick stå mitt kast.

Medan vi åt julbord jäste degen, men till kvällsskinkmackan fick vi nybakad Mangelimpa. Kanske kan det bli en ny tradition. Om inte annat fick jag torka skrattårar varje gång jag hittade honom utförande limpbestyr i köket, typ mitt i Kalle Anka. Och limporna var finfina.

Mamma hade snappat upp min nya aversion mot den trillingnötslösa Paradisasken och överräckte ett par kakor Schweizernöt istället.

Jag tror jag tror på våra nya traditioner. Om vi har turen att få fira jul igen. Om nanomiterna låter oss.

God fortsättning!

 

 

4 reaktioner på ”Då var det jul igen. Och Mange bakar limpor.

  1. Så, Lars. Rätt ska det ju vara. Har nu ändrat i inlägget. Nu kan jag oroa mig för både nanoniter och nanomiter. Fast en bekant på UD sa att jag skulle bekymra mig mindre över Ryssland och mera över Libyen. (Eller så räcker det med att jag begrundar Mange.)

  2. Mange är amatör. Till jul bakar man eget vörtbröd lagom så det hinner mogna. Dessutom sju sorters kakor, saffransbröd och fruktkaka. Dessutom ska knäck kokas och nötter inhandlas, samt torkad frukt. Skinkan struntar jag i, liksom allt med sill i. För att inte tala om ålen. Däremot ska julöl fixas och julsnapsen sättas igång vid midsommar, ett trevligt sätt att binda ihop helgerna.
    Sedan är man preppad för alla gäster tills barnen ätit upp kakor och knäck 😉

Kommentera