Den fina fullitteraturen

image

Deckarpodden.se

Jag lyssnade igår på den nya ”Deckarpodden” med Sofie Sarenbrant 0ch Emelie Schepp (jag har läst dem båda med god behållning) och sörplade i mig vad de sa om författarskap och fullitteratur. Deras första avsnitt av podden hette nämligen ”Stolta fulförfattare” och handlade om just detta.

Båda skriver deckare av lättsmält karaktär och klassas därför, enligt dem själva, som just fula i litterära sammanhang. Och visst är det så. Det ger mer cred att läsa exempelvis Dostojevskij än Läckberg (eller Sarenbrant och Schepp). Förstås. Jag har inga direkta invändningar mot den värderingen. Jag tror att Dostojevskij i det långa loppet nog kan bjussa på fler insikter än Läckberg för många människor. Men som underhållning betraktat kan det väl ändå vara trevligare att snaska i sig en lättsmält deckare än att tugga sig igenom ett tyngre verk? Visst har var sak sin tid? Och deckare eller annan lätt/ful litteratur kan i alla fall ge mig en hel del tankar om mitt liv och min omvärld också. Ibland kanske mer än vad Brott och straff ger. Är det så fult att bli underhållen?

Som svensklärare hoppas jag att mina elever kan, vill och orkar vidga sina litterära vyer bortom det lättsmälta. Jag vill att böckerna ska ge dem kunskaper och insikter som de inte visste att de saknade och att de ska få med sig nya ord och formuleringar från verken de läser. Men inte alltid. Ibland vill jag verkligen att de bara ska segla genom böckerna. Att språket i dem redan ska vara deras och händelserna och insikterna i dem vara dem välbekanta. Ibland ska de bara känna igen sig i böckerna. Och ibland ska de bara underhållas. Med sådana läsupplevelser i ryggen tror jag det är lättare att gå vidare till Den Större Litteraturen. Eller den smalare. Eller vad man nu väljer att kalla den.

image

Finlitteratur

Min bok, Genom dig, är fullitteratur. Den finns där för att underhålla för stunden. Jag ursäktar mig gång på gång för detta när jag får frågan om vad det är för bok jag har skrivit. Som svensklärare förväntas jag antagligen skriva något … viktigare. Men Genom dig är inte en viktig bok, utom för mig förstås. Det är en enkel bok. När frågan dök upp på en middag nyligen förklarade jag att min bok var en vallmo, till skillnad från pionerna som tronade på matsalsbordet där vi satt. Några glas rött hade tydligen gjort mig lite poet-pretto. Jag förklarade att många böcker, fina böcker, är pioner. Fylliga med många lager och med en doft som dröjer sig kvar. Genom dig är en vallmo. En enkel blomma som tappar sina blad när du plockar in den i en vas. Ingen kvardröjande doft. Formellt sett ett ogräs. Men ändå vacker i sin enkelhet och en blomma att njuta av en kortare stund.

Och för någon blir kanske ändå min bok en pion.

Genom-Dig-Baksida

Flinande fulförfattare

Sarenbrant och Schepp förklarade också att om man ler på sitt författarfoto är man definitivt en fulförfattare. Och jag som flinar så att jag visar tänderna till och med. Vallmo! Än värre är det om man ger ut sin bok på eget förlag. Jag är visst ett helt vallmofält.

Men jag får hoppas på att jag är ett ogräs som sprider sig 😉 .

3 reaktioner på ”Den fina fullitteraturen

  1. Hahaha! Lotta, vilken härlig beskrivning av både den lättsmälta deckargenren, dig själv och din nya bok. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa den (boken kom till landstället redan idag, kan jag meddela!). Bästa hälsningar från alias ”Joelinda”

Kommentera