Om de märkliga följderna av att krocka med en röd Chesterfieldsoffa

boktipsJag vill åka till Tiveden och bli rejält förolämpad av Ingrod. Det är Lars Vasa Johanssons fel. I morse lyssnade jag färdigt på Johansson sköna skröna Den stora verklighetsflykten (Forum, Bonner Audio, Storytel), och sista biten sänkte jag uppspelningshastigheten för att putta slutet lite, lite framför mig. Slut tog den ändå, och jag fick inte känslan av att en uppföljare är att vänta. Detta beklagar jag. Nästan överklagar, faktiskt.

Den med mig jämnårige, något avdankade och klart osympatiske magikern Anton befinner sig på trollerishowturné i Västergötland. Hans arena är oftast ett servicehem, där han får klämma in sig mellan pingisbord och rollatorer. Man kan säga att han inte känner att hans karriär har blivit allt vad han önskat. Man skulle till och med kunna påstå att han även för sig själv i mörka stunder kan erkänna att hans liv lämnar en del övrigt att önska. Med en besk smak i munnen åser han på avstånd barndomsvännernas hejdundrande framgångar i trolleribranschen samtidigt som han själv blir avbokad från ett par gig och surmulet beger sig hemåt.

Han kommer inte så långt. Tyvärr råkar han typ råna en bensinmack på jordnötter, absolut inte torrostade, och så råkar han krocka med en röd Chesterfieldsoffa. Detta för honom långt in i Tivedens skogar, bortom de snitslade turiststråken, där han olyckligt nog dissar en liten tösabit som mitt ute i bushen önskar hjälp med att plocka sju sorters blommor. Tyvärr råkar han då bli dödsmärkt av henne, en dödsmärkning som inte ens Gunnars rulltårta biter på. Gunnar är den man som tillsammans med sin hustru Greta ger Anton logi. Logi och rulltårta. Mycket rulltårta. De råkar också vara lite connectade i den magiska Tivedsvärlden och agerar språkrör mellan Anton och Lortpackan, det urväsen tillika drottning över Tiveden, som har makt att beordra oknyttet att ta tillbaka sin dödsmärkning. Allt Anton behöver göra är att klara av tre utmaningar. Eller questar, som hans nyvunna rånarbekantskap Jorma skulle ha sagt. Anton väljer, efter vissa vedermödor, det han tror är minsta motståndets väg och tar sig an utmaningarna. Bland häxkärringar med förkärlek för alfapet, rasistiska gengångare och en riktigt, riktigt gnällig Tårdypare trevar sig den desillusionerade magikern tjurigt men tämligen målmedvetet fram i sin skräddarsydda kostym. Och ibland med ett ess i rockärmen.

Det här är Johanssons första roman (men inte första alster), men rulltårta och garnsvin vad jag hoppas att det inte är hans sista! Jag log genom nästan hela boken och fnissade mer än en gång för mig själv. Johansson har ett ett språk och en stil som för tankarna till Fredrik Backman, och för all del uppvisar antihjältarna (eller kanske hjältarna) Ove och Anton en del likheter. Johansson är ändå alldeles sin egen och jag vill ha mer av honom.

Och vilken lyckad kombo att låta Johan Svensson läsa Den stora verklighetsflykten. Rätt uppläsare kan höja vilken ljudbok som helst ett snäpp eller två och här blir en redan lovely roman alltså ännu bättre. Johan Svensson är Anton. Avmätt, lakonisk, bitter och underbar. Alldeles utan några större åthävor. Det bara sitter som en smäck.

Tack Lars Vasa Johansson. Jag hoppas innerligt att du redan filar på nästa roman. Annars tar jag ett snack med Tårdryparn, och då ska det till bra mycket rulltårtor och saltränder om du ska klara dig helskinnad ur hans gnälliga klor.

 

3 reaktioner på ”Om de märkliga följderna av att krocka med en röd Chesterfieldsoffa

  1. Ping: Jag (och GPS-damen) kan stoppa tiden - Lotta Lexéns blogg

Kommentera