Hur blev det här med lärarlönelyftet, Gustav?

IMG_3186

Inte längre lärare – men medborgare

Hej Gustav Fridolin

Efter att ha slutat som gymnasielärare i juni kan jag ibland känna en längtan efter eleverna, kollegerna och undervisningen, men jag är ändå väldigt glad att jag inte är lärare nu. För hur blev det där med lärarlönelyftet (LLL) egentligen? Jag vet att det har skrivits spaltmeter om detta, men vill ändå lägga till ytterligare några rader:

Drygt en tredjedel av landets lärare har fått eller får snart en löneökning på ca 3000 kronor. Hur fördelningen går till ser lite olika ut i olika kommuner, men grovt sagt handlar det som du vet om dessa siffror. Det är huvudmännen som fått i uppdrag av dig att avgöra vilka lärare som ska få ta del av LLL och många av dem har gått ut i media och förklarat att de inte reder ut den uppgiften eller att de finner systemet galet. Att som rektor bestämma vilka 15 av 45 lärare som ska få 3000 kronor och vilka 30 som ska få 0 kronor är förstås ingen lek. Att dra gränsen mellan lärare nr 15 och lärare nr 16 på listan måste svida. Och är lärare 17, 18 och 19 verkligen märkbart sämre än lärare 15? Är de 3000 kronor sämre? Den som jobbar på en skola med många väldigt duktiga kolleger riskerar förstås att inte få ta del av LLL trots att hen kanske är en bättre lärare än flera av dem som på en annan skola, med lägre lärarkvalitet, fått ta del av LLL. Lite som när 5:orna tog slut om du gick i en bra klass i det gamla relativa betygssystemets tid.

Alltså hur tänkte du, Gustav Fridolin? Tänkte du att den majoritet av lärare som inte fick det här rejäla lönelyftet, för 3000 kronor är mycket, skulle bli sporrade? Att de skulle tänka ”Nu jäklar ska jag snäppa upp mig för att visa att jag minsann är lika bra som  de lärare som just bedömdes vara 3000 kronor bättre än jag”? Några reagerar säkert så. Men många vittnar om att effekten blir motsatt. Likaså berättar åtskilliga, faktiskt oroväckande många, lärare i media om hur stämningen på deras arbetsplatser har försämrats och hur både de som fått och de som inte fått mår dåligt av LLL-cirkusen, hur känslan av A- och B-lag ligger som en klibbig matta i skolkorridorerna.

Var detta verkligen så svårt att förutse? Jag applåderar att du tillförde skolan tre miljarder kronor. Det behövdes verkligen. Vi behöver både höja kvalitén och behålla lärarna. Skolan och läraryrket måste bli attraktivare, hur slitet det än låter. Men igen – gick det verkligen inte att ana sig till konsekvenserna av LLL-upplägget? Eller var kanske en dold avsikt med projektet att få lärare att säga upp sig, söka sig till annan skola och där få en högre lön – och därmed höja lärarlönerna mera generellt än vad LLL kan? Fast på bekostnad av kommunerna då. Och på bekostnad av lärare som vill stanna på sin arbetsplats. Och på bekostnad av eleverna. Just i tider av lärarbrist är det kanske inte rätt läge att skaka om allt för mycket i klassrummen?

Här i Motala fick frågan en extra knorr. Eftersom du gav kommunerna lite fria händer med fördelningen valde man här att, åtminstone på flera skolor, inte låta förstelärarna få möjlighet att ta del av LLL. Det kunde kanske tyckas rimligt vid en första anblick – de hade ju ändå fått 5000-6500 kronor mer i månadslön genom att kliva på en förstelärartjänst – men vid närmare eftertanke var det kanske inte så rättvist. Deras förordnande är tidsbegränsat, och lönepåslaget försvinner när de inte längre är förstelärare. Det skulle innebära att en förstelärare som inte förlänger sin förstelärartjänst halkar efter lönemässigt. Då fick bildningsnämnden ordförande enligt egen utsago lite panik och fattade ett ordförandebeslut på att ge samtliga 63 förstelärare i kommunen ett lönepåslag på 3000 kronor av kommunens pengar. Rakt av. Till synes utan att fundera över om kanske några av dem som inte fick LLL faktiskt är mer värda de 3000 kronorna än några av förstelärarna. Förstelärarna är förstås kompetenta, annars hade de inte fått tjänsten. Jag menar verkligen inte att förringa dem. Men de är inte med självklarhet bättre än ”alla de andra”. De har fått sin förstelärartjänst för att de har sökt den eller i några fall tillfrågats. Inte för att de med självklarhet är bättre än alla andra. Undrar hur detta känns för den majoritet av lärare som inte fick LLL-pengar. Undra om de känner :”Oj, vilken morot för mig. Nu ska jag ta i från tårna. Det här lönegapet på 9500 spänn ger mig vingar”. Oppositionen har ifrågasatt beslutet. Det tycker jag verkligen att de gör rätt i. Exakt hur bråttom kunde det vara att ge förstelärarna definitivt besked om löneökning? Fanns det inte något utrymme att dryfta saken med nämnden?

Så du ser Gustav. Det blev lite rörigt tycker jag, det här med lärarlönelyftet. En i grunden god tanke fick nog inte landa helt innan den sjösattes. Så då är frågan hur du ser på det här nu. Jag skulle verkligen vilja veta, även om jag inte längre är lärare. Jag har barn i skolan och jag är medborgare. Jag bryr mig, och det tror jag att du också gör. Men berätta alltså gärna hur. Jag fattar inte riktigt.

 

En opreppad preppers bekännelse

img_4523

Inte imponerande

Måtte inte några zombier komma hasande utanför husknuten nu, för inte sedan min insikt om den potentiella apokalypsen har jag varit så illa förberedd.

”Har ni någon majs?” Min bror undrade å sin sjuårings vägnar.

”Inte här i köket, men vänta lite. Här finns resurser serru. I det här huset finns tillgångar. Majskonserver är ingen utmaning för oss.” Kaxigt struttade jag ner i källaren för att triumfatoriskt hämta en burk majs ur prepperförrådet.

Ridå.

Den konspiratoriskt lagde skulle kanske tro att någon fientligt inställd person hade varit och länsat vårt stash. Att vi hade blivit plundrade. Men jag tvingades inse att det var mina egna tillkortakommanden jag stirrade på när jag öppnade källarskåpet. Under ett års tid har jag tydligen betraktat mitt vårt prepperförråd som något slags ytterst lokal Icabutik. ”Slut på ketchup? Inga problem. Jag hämtar.” ”Fattigt fredagsmys? Vänta lite så fixar jag lite oliver, pesto och annat snarr.” ”Nej, du behöver inte åka och köpa olivolja, det finns.” ”Om jasminriset är slut så finns det mer i källaren.” Och så vidare. Och så ännu mera vidare. Alltid uttag, aldrig insättning.

Nu får vi gnaga på stearinljus och sulta på en vevradio när zombieapokalypsen knackar på. I alla fall när vi har knaprat i oss det stearinsmakande knäckebrödet som stod och skräpade i ett hörn, bredvid en chili con carne-burk som får vevradion att framstå som smaskig. Mange och jag vann förvisso varsin burk surkål på after worken nyligen, men de tar oss ju också bara begränsat långt i händelse av händelse.

Inte bra alltså. Och nu när både höststormar och epidemier står för dörren. Och flyktfarkosten båten är upptagen på land.

Jag behöver genast en ny säsong av The Walking Dead för att jobba upp motivationen lite.

”Läsvärt, välskrivet och mycket spännande”

Författarintervju Lotta Lexén - Johannas deckarhörnaNär jag behöver boktips surfar jag ibland runt på bokbloggar, och en av de sajter jag gärna återvänder till är Johannas deckarhörna. Jag gillar hur recensenten där verkligen engagerar sig i de böcker hon bjuder på reflektioner kring och hur hon tar upp både innehåll och form. Därför var min glädje extra stor när Johanna valde att ta sig an både mina böcker och mitt författarskap.

Om Förlust skriver Johanna: ”Lotta Lexén tar oss i den här boken återigen med ut på den östgötska slätten och in i en annan värld, Hannas värld, fylld av saker vi andra inte kan förnimma. Det finns en lätt suggestiv ton över den här egenskapen att ta sig in i andra människors tankar som Hanna besitter, och författaren hanterar det på ett sätt som övertygar – trots att jag är en skeptiker mot allt övernaturligt. I Hannas fall känns det självskrivet att man kan vädra sig till människors tankar, det blir på något vis en helt naturlig del av hennes karaktär.

Spänningen infinner sig redan från första sidan, och Lotta Lexén skildrar skickligt miljöer och karaktärer. Dialogen flyter och de två parallella berättelserna flätas skickligt samman. Det här är förvisso delvis en deckare, men knappast inte någon självklar sådan. Jag gillar att Lotta Lexén bjuder på en så annorlunda berättelse, att hon vågar bjuda på något helt annat än det som deckargenren (även om den numera är bred) vanligtvis innebär. Det är också en berättelse om det vi inte alltid förstår, om vänskap, kärlek och ondska. Läsvärt, välskrivet och mycket spännande är mitt omdöme om Förlust.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Om Genom dig har hon tidigare skrivit bland annat så här: ”Lotta Lexén har skrivit en ovanlig och mycket sinnlig spänningsroman där högt tempo blandas med djupa känslor” och ”Genom dig är sammanfattningsvis en spännande och välskriven bok som känns nyskapande och Lotta Lexén visar att även egenutgivna författare som inte är knutna till de stora förlagen är väl värda att läsas.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Detta är självklart ord som värmer! Kul är också att Johanna har intervjuat mig om mina böcker, mitt skrivande och om egenutgivning. Där kan ni bland annat läsa om hur mycket av mig själv som finns i mina böcker, hur min skrivprocess ser ut och om vikten av en Mange. Läs gärna intervjun genom att klicka här. Där hittar ni också en binge boktips från mig om ni undrar vad ni ska sätta tänderna i härnäst.

”En bok som du helt enkelt ska läsa i höst”

img_4542Idag är en bra dag. Idag är en mycket bra dag. Inte för att jag har paljettbrallor på mig och inte heller för att jag lunchade med Mange och datasnubbarna. I själva verket bär jag de silverglittrande pantalongerna för att fira, och även strömmingen med nör… datakillarna var en del av firandet.

I morse hittade jag mig själv i Corren och i Motala & Vadstena Tidning och orden som där skrevs om Förlust fick mig alltså att skyndsamt dra på ett par rejält festliga byxor, trots att jag skulle sitta ensam på kontoret hela dagen.

Låt mig citera recensent Jakob Carlander, denne underbara man:

”Lotta Lexén har skrivit en blandning av deckare, thriller och roman som helt går sin egen väg med en egen unik personlighet. Spänningen vägs mot ett psykologiskt och relationellt tema som tvingar läsaren till ställningstaganden och ständiga omvärderingar. Det är begåvat, det är underhållande och med en dörr öppen för det oväntade. En bok som du helt enkelt ska läsa i höst.”

Carlander blickar också tillbaka på Genom dig och skriver att jag i den ”ställde individ mot släkt och familj på ett både utmanande och underfundigt sätt”.

Jag tänker att Jakob Carlander kanske är världens absolut bästa recensent. För att läsa hela recensionen, som förstås är högst läsvärd, klicka HÄR. (Det står förvisso att jag jobbar som lärare, men även den bäste kan göra små misstag.)

Tack för ordet. Nu ska jag fortsätta le.

 

 

 

 

Mange överraskar och jag överraskas

image”Kolla i kartongen och se om någon passar”, uppmanade mig Mange. Han lät förväntansfull.

Jag närmade mig den ganska stora kartongen på hallgolvet. Vad kunde det vara? Skor? Sjalar? En hög vintageklänningar med balla skärp till? Kanske ett gäng roliga mössor? Väldigt tysta valpar?

Nej. Inga tjusiga aftonstassar. Inga huvudbonader. Absolut inga djur. Jag måste ha sett mycket frågande ut, men Mange tittade på mig som om lådan innehöll det självklaraste självklara.

”Det ser ut som våtdräkter”, sa jag lite förklarande. För att att förklara min förvånade min alltså. Mange nickade bekräftande, som om det var en bekräftelse jag behövde. Som om jag i själva verket var osäker på om det var ett urval av våtdräkter i lådan. Jag förstod att jag behövde vara lite tydligare.

”Varför skulle jag ha en våtdräkt?” frågade jag därför, varpå det var Manges tur att se ytterst förvånad ut.

Alla behöver väl en våtdräkt?” förklarade han mer än frågade, och uppriktigheten i hans röst var inte att ta miste på.

Ibland tänker jag att vi fortfarande har mycket att lära oss om varandra. Det är nog bra.

Bland skomakare och ex-knallar

imageSigneringar. Lite läskigt, mycket roligt. Häromdagen hade jag förmånen att få stå på ICA Maxi i Linköping och signera Genom dig och Förlust. Den första kvarten mådde jag som vanligt lite dåligt. Messade Mange och önskade tidig hemgång och champagne. Pepp- och tröstchampagne. Jag gick ängsligt omkring och plockade iordning Mons Kallentoft-böcker och toalettpapper. Riktigt pangpris på toalettpapper faktiskt. Jag log hela tiden på det där sättet som ser både jagat och ursäktande ut. Som den nya eleven i femman. Underdånigt. Förlåt-att-jag-stör-i-din-torsdagsshoppingen-aktigt. Snälla-tyck-om-mig-mässigt.

Men sedan kom de. Människorna. Berättelserna. Frågorna och skratten. Och mitt leende blev äkta.

I torsdags träffade jag bland annat den charmerande assyriske skomakaren från Åtvidaberg (”Fråga efter mig när du kommer dit!”) och pratade om folkmordet på armenierna och tillverkning av bilnycklar. Jag diskuterade barnbokstillblivande och snäva ekonomiska ramar med den förtjusande mannen med sjuk hustru. Jag skrattade så jag nästan tjöt tillsammans med mannen som bara ville ha ett par enkla dedikationer till sin fru men som fick ytterst förvirrade skrivelser från en författare som plötsligt inte ens hade koll på sitt eget namn. ”Det här blir ju fantastiskt bra” sa han och bad mig förtydliga med lite fler pilar, illustrationer och tillägg vem jag egentligen var och vad jag egentligen försökte säga. Knallelivet avhandlades med äldre gentleman med ett förflutet som porslinsdockenasare. Jag drog upp riktlinjer för en kommande bok om en himla massa ond bråd död i Motala tillsammans med ett sådant där härligt par ni vet, ett sådant som handlar tillsammans och går och småpratar leende med varandra redan vid engångsartiklarna och som vid framkomsten till mig beter sig som om jag var någon de längtat efter att få träffa. Jag älskar sådana par. Och fall från hög höjd kommer att spela viss roll i en framtida deckare i motalamiljö.

Jag log på riktigt. När obehagsvågorna sköljt över mig ett par gånger gillar jag verkligen att stå där, mellan kollegieblocken och diskborstarna. De blir en del av min berättelse. Diskborstarna och människorna. Skomakaren och ex-knallen.

Och vetskapen om att en älskad hustru någonstans kommer att öppna ett par böcker och undra vad i allsindar hennes omtänksamme make egentligen har träffat för märklig författare gör mitt leende ännu bredare.

Härliga herrar!

13898605_10155049900523222_1152730235_oI går höll jag mitt första föredrag med Förlust i bagaget, och fasen vad roligt det var! När Rotaryföreningen bjöd in mig för att tala tänkte jag att de kanske bara behövde någon, vem som helst, som höll låda en stund på deras träff. Det dög förvisso för mig. Men wow vilket härligt mottagande jag fick!

De församlade herrarna satt som tända ljus och lyssnade på min utläggning om processerna runt mina böcker och när jag pratat färdigt hade de en massa relevanta frågor och kommentarer. Jag kände mig verkligen inte som ett föredragsalibi för att de skulle få äta och dricka gott en fredagseftermiddag. Helt enkelt en underbar publik. Att kön för att köpa böcker dessutom ringlade sig lång gjorde förstås inte saken sämre.

När jag klev upp på den lilla scenen kände jag för övrigt en värme sprida sig i kroppen. Jag insåg  hur jag har saknat klassrummet sedan jag slutade jobba som lärare, och att nu få stå inför ”en klass” (om än något eftergymnasial och könsseparerad) igen kändes så bra. Dessutom, som sagt, en uppmärksam och nyfiken klass med intressanta inlägg och frågor.

Jag har några föredrag och jippon inbokade under hösten, och ser nu ännu mera fram mot dem.

(Möjligen glömde jag att berätta vad böckerna handlar om. Möjligen blev det lite mycket fokus på Mange. Möjligen borde jag inte ha nämnt den där askkoppen…)

Tack Rotary för att jag fick komma!

 

Förlust – från förlorad till förlöst

image

”Äntligen en FÖRLUST att fira”. Jag önskar att jag kommit på det själv. Och skylten. Skylten.

Vilken vecka. Vilken underbart späckad och nervkittlande vecka.

I måndags spankulerade jag omkring på TV och förevisade min ostädade garderob och min källare (och fick väl också ur mig ett och annat om egenutgivning).

I onsdags var jag med i direktsänd radio (Morgon i P4) och pratade om hjärtan på fat och alternativa försäljningsställen för böcker. Underkläder och pingviner kom på tal.

I torsdags höll jag andan.

I fredags hade vi releasmingel för Förlust och jag var på Motala Tidnings förstasida. Dock ej fullt så redo som rubriken lät påskina.

I lördags stod jag på Husbyfjöls marknad och saluförde både Genom dig och Förlust. Men det var på håret.

Och under veckan har jag fått flera förfrågningar om att hålla föredrag om mitt skrivande.

Veckan har helt enkelt varit mycket mycket bra.

image

Fashionabelt sen ankomst

Fast det var det där med att hålla andan. Inte bekvämt. I tisdags skulle Förlust ha kommit från tryckeriet, men under måndagen meddelade de att den tyvärr inte skulle komma förrän på onsdagen. Jag var inte nöjd men kunde leva med det. Tyvärr kom den inte på onsdagen heller, och när jag kontaktade tryckeriet fick jag veta att de inte hade en aning om var böckerna befann sig, mer än att de var någonstans i en lastbil. Jag började må lite illa. Torsdag lunch kom (fast jag kunde knappt äta) och ännu hade de inte lyckats lokalisera mina böcker. Några timmar senare ändrades det; böckerna hade hittats. I Varberg. Ungefär tjugofyra timmar innan portarna till releaseminglet skulle slås upp. Böckerna fick åka en sväng till Norrköping för övernattning och anlände fredag förmiddag med privatchaufför.

Jag började andas igen.

Efter ett fantastiskt releasemingel gick jag upp i ottan för att åka till Borensberg som knalle. Så tror jag inte Lapidus eller Läckberg gör, men för mig var det en toppendag. Det bästa betyget till mig är när människor som köpt och läst Genom dig väljer att köpa Förlust också. Jag blir liksom alldeles knäsvag av glädje.

Innan helgen var slut hade jag sålt över fyrahundra böcker. Det känns så himla bra. När vi tryckte upp Genom dig trodde jag ju att trehundra böcker skulle vara snudd på för mycket, och de tretusen som Mange föreslog var som så mycket annat han föreslår liksom alldeles galet inte helt i linje med mina tankar. Nu vågar jag hoppas lite mer.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla som köpt en bok. Den glädje jag känner när en bok lämnar mina händer för att förhoppningsvis omformas till bilder i någons huvud är svårbeskrivlig. Mina ord är bara trycksvärta till dess någon läser dem. Jag kan heller inte nog tacka alla som kom och firade releasen av Förlust. Varje uppmuntran, varmt ord och peppning är guld värd.

Så tack, tack och åter tack. Och några tack till.

image

Glad knalle med nya snygga bokställ. Och böcker.

Och tack gode tid att böckerna kom fram.

IMG_0371

Mingel

IMG_0372

Mingel

IMG_0385

Mingel

image

Självklart i garderoben. Alltid i garderoben.

image

Men uppföljaren hade ännu inte anlänt, trots att det var releasedag. Inte helt redo, alltså. Hade jag vetat det när bilden togs hade jag nog inte flinat så.

Jag på TV – med dasspapper

Lotta-SVT



Klicka för att se mig prata egenutgivning: HÄR.

Idag sände Östnytt ett reportage om egenutgivning i vilket jag figurerade. Jag och min garderob. Jag och min källare. Jag är jätteglad att de uppmärksammar mig och låter mig prata om mina böcker, och som jag skrev för ett tag sedan får de gärna filma under min säng om de vill. Eller i tvättstugan. Fast vid barnens rum drar jag nog gränsen, av hänsyn till tittarna.

Inslaget fokuserade på egenutgivning och en annan författande motalabo berättade att han använder ett annorlunda koncept – Kickstarter. Där betalar de framtida läsarna för boken i förskott och så trycks böckerna upp när tillräckligt mycket pengar kommit in, tror jag. Författaren betonade vikten av att ge ut en inbunden bok och liknade pocketböcker med dasspapper. Något man slänger när man använt det. Han är självklart fri att ha den åsikten. 🙂

Själv har jag valt pocketformatet främst för att jag ser det som ett lättare sätt att nå ut. Att det är lättare att plocka upp en bok för sextio-sjuttio spänn än en för två hundra eller ännu mer. Dessutom gillar jag själv pocket skarpt, även om jag till stor del konsumerar böcker genom att lyssna på dem. (Jag skulle lätt  kunna skriva ett osponsrat hyllningsinlägg om Storytel.). Pocketboken tar mindre plats, väger mindre, tar mindre naturresurser i anspråk och kostar mindre. Med samma ord som i den inbundna versionen. Därmed inte sagt att jag inte skulle njuta av att se mina böcker i inbundet format, självklart vore det lovely. Huvudsaken för mig är ändå att mina ord når som många som möjligt, och då känns pocket som en bra väg att gå just nu.

Mange var visst inte helt nöjd med hur han framställdes genom mina uttalanden. SVT-människorna måste helt uppenbarligen ha valt att klippa bort alla de långa utläggningarna jag höll om hans förträfflighet. Så retligt. Så ytterligt retligt.

Men Mange – min förläggare: Utan dig, ingen bok. Det vet du.

Och i morgon blir jag intervjuad i direktsänd radio. Kanske hinner jag säga något högaktningsfullt om Mange då. Kanske.

 

Vill du recensera eller sälja Förlust?

Vem släpper du in i ditt huvud, Hanna Brander, Lotta LexénI detta nu rasslar kanske Förlust runt i tryckpressarna. Om ett par veckor kommer en lastbil och lämnar av en galen volym böcker på min garageinfart. Lovely. Läskigt. Och fullkomligt överväldigande om jag minns rätt från förra gången. Jag skrattade så att jag grät när jag såg de ca 3300 böckerna landa, så orimligt mycket kändes det. Nu är de snart slut, men de nya fetare böckerna kommer att ta ännu mera plats.

Som ni förstår skulle jag behöva bli av med en bok eller två. Eller 3000.

Har du en bokblogg eller skriver du bokrecensioner för en tidning eller annan inrättning skickar jag gärna ett exemplar till dig om du hör av dig till mig.

Har du en butik, ett café, en plantskola eller något annat ställe och skulle vilja sälja mina böcker hos dig så hör av dig. Jag har piffiga bokställ och kommer gärna och signerar boken. Jag har ett fast handslag och kommer inte att ropa otidigheter.

Ska du ha en kundkväll eller annat jippo och vill ha en författare på plats? Hör av dig till mig. Jag gillar jippon och har många tjusiga klänningar.

Är du med i en förening som tycker att det vore kul att höra mig prata om mitt skrivande och om mina böcker? Hör av dig till mig. När jag nu har slutat att jobba som lärare saknar jag att få prata inför trevliga folksamlingar.

Annars blir det lite trångt i källaren 😉 .

Förlust, framsida - Lotta Lexen