Jag gillar hen

Bild: Samir LutherI nästa års utgåva av SAOL kommer ”hen” att finnas med. Bra!

Jag gillar hen. Inte någon särskild hen alltså, utan ordet. Det är ju så praktiskt. Jag gillar också att det kan väcka så mycket uppmärksamhet och känslor för då får vi fokus både på vår språkutveckling och vårt samhälle. Visst, mest fokus hamnar nog på ett plan som jag känner föga samhörighet med eller förståelse för: ”Men ska vi utrota skillnaderna mellan könen?!-planet”. Tagga ner va? Jag tänker att ordet fyller en funktion som saknas i svenskan och många andra språk: När jag som skribent eller talare inte vet om det är en han eller hon jag talar om. Jag försöker med ordet inte avköna någon, snarare gör jag objektet mänskligt genom att inte hänvisa till personen som ”den”. Och han/hon känns ju både otympligt och opersonligt.

Min åsikt om ”hen” är inte att ordet ska ersätta ”han” och ”hon” utan bara komplettera. Inte som i finskan alltså, där ”hän” faktiskt är vad man har att använda och könstillhörigheten hos den omtalade alltså blir oklar även då talaren vet könet. Nu verkar inte finnarna ha problem med att veta vilket kön de tillhör för det, så jag skulle inte oroa mig för de svenska småttingarnas framtida könsförvirring som en del verkar tro ska följa i kölvattnet på användandet av ”hen”.

För en tid sedan visade SVT Belinda Olssons feminismgranskande serie Fittstim – min kamp. Underhållande, intressant, vinklad och provocerande. I ett inslag möter Belinda en mamma och barnet Vide. Och ”barnet” är just den benämning vi får. Mamman förklarar att könet är helt oväsentligt och att benämning och uppfostran sker därefter. När hon läser för barnet byts ”han” och ”hon” mot ”hen”. ”Mamma och pappa” byts mot ”föräldrarna”. Allt för att inte pådyvla barnet könsnormer. Här har vi en kvinna som sannerligen har tagit inte bara ordet utan konceptet ”hen” betydligt längre än vad jag föreslår! Jag vill ju bara lite latmaskigt förenkla vårt språk. Men om det dessutom väcker några intressanta frågor om könsnormer och jämlikhet så applåderar jag det också. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis applåderar Vides mamma.

I samma avsnitt besöker Belinda ett ”hen-dagis”, alltså en förskola som jobbar mycket aktivt med att sudda ut traditionella könsgränser. Ett av flera sätt att göra detta på är för dem just att använda ordet ”hen”. I programmet har förskolan besök av ett TV-team från forna Jugoslavien och en man ler lite misstroget mot Belinda när hon pratar med honom efter inspelningen. Han konstaterar med en nästan road huvudskakning att det är ett intressant fenomen och att hans hemland ligger långt efter i detta avseende. Eller långt ifrån. ”Med krig, ekonomiska problem, instabilitet och återuppbyggnad har vi ju inte haft tid att bry oss om sånt här”, säger han (om än inte med just de orden). Och det är väl alldeles fantastiskt. Vi kan bry oss om sådana här frågor för att vi har det så förbannat bra! Jag tror knappast, utan att ha undersökt saken närmare, att Syriens befolkning oroar sig över ett pronomen. Eller att man i Ukraina eller Gaza just nu vill gå till botten med ord som ”sjuksköterska” och ”brandman”.

Nej, att vi i Sverige kan engagera oss så djupt i ett pronomen är väl om något ett tecken på att vi lever i en av de bästa av världar.

Inställningen till hen är nog till stor del en generationsfråga tror jag. Mina gymnasieelever börjar med viss självklarhet använda ”hen”. Inte alla, men flera. Första gången jag träffade på ”hen” i en uppsats var för ungefär fem år sedan men det var då en isolerad företeelse. De två senaste året har ”hen” dock börjat falla tätare. Ett lätt, lätt duggregn. Till en början bara i skrift, men på sistone även i muntliga presentationer. I våras hörde jag för första gången ordet användas konsekvent och självklart i en fem minuter lång presentation som i sig inte alls hade med jämlikhet eller språkbruk att göra. Utan en blinkning talade den 16-åriga flickan ett språk som på ett sätt alltså får betraktas som lätt banbrytande.

När jag själv använder ordet sker det fortfarande med en pytteliten fördröjning och, tror jag, en lika liten men dock förändring i mitt ansiktsuttryck. Min röst och kropp känner att det inte är ett självklart ord och min hjärna undrar hur det ska tas emot av lyssnarna. Nu får jag skärpa mig och bli en lika god talare som min 16-åriga elev.

Tack högre makter för att mina elever finns där för att lära mig saker om livet, världen och mig själv!

 

Bild: Samir Luther

4 reaktioner på ”Jag gillar hen

  1. Jag håller helt med. Mitt bidrag till språkförnyelsen är att jag ibland skriver hen i mina skrivningsfrågor.
    Mitt talspråk skulle behöva förnyas på ett genomgripande sätt. Det utvecklades på 70-talet och innehåller på tok för mycket av gammal och dålig härskarteknik. Men då får jag nog börja i en teatergrupp. (Någonting som jag på fullt allvar har funderat på.)

Kommentera