Marknadsanalys

Från min knalle-premiär

Från min knalle-premiär

Efter lång tid som högst vilande författare blir jag på onsdag och torsdag åter aktiv boknasare och Skänninge marknad blir min arena. I två dagar ska jag stå under mitt lilla tälttak och hoppas att någon vill köpa mina böcker. Inför min första marknad (Husbyfjöl) för några år sedan var min skräck just att ingen skulle vilja handla av mig. Att påstå att den tanken inte kan skrämma mig lite forfarande är att ljuga, men vis av flera marknader vet jag nu att det finns två betydligt relevantare saker att oroa sig för: Hur kissnödig kan man bli innan man börjar gråta/kissar på sig/hamnar på sjukhus? Och hur länge klarar man av att stå granne med panflöjtmusikspelande ljudleksaksförsäljare utan att man börjar gråta/slår ned någon/hamnar på sjukhus?

En sak jag är ganska säker på är att jag kommer att prata mig hes. Människor på marknader och boksigneringar är ofta oändligt sociala. Det händer för all del att de pratar om böcker, men mest handlar det om livet. Glädje, sorg, lås, sjukdom, pizza och porslin. Ditt och datt. Jag är lite orolig för att pratande ska göra mig torr i halsen och leda till att jag dricker. Och då infaller problem ett.

Men mest ska det bli kul. Jag är ändå stolt över mina böcker och älskar tanken på att mina nedplitade bokstäver ska få vingar bakom någons ögonlock. Att mina tankar efter att ha silats genom en dator och en tryckpress ska bli nya tankar, få nya färger och former.

Några nya berättelser rinner dock inte ur mina fingrar just nu. Att vara ny på jobbet – och ja, trots snart ett år som utbildningsstrateg skulle jag vilja ha en ”ny på jobbet-knapp” på mig – håller min hjärna sysselsatt mer än under betald arbetstid. Istället för att processa fram nya äventyr för Hanna och Lisen processar den arbetsmarknadsanalyser och ansökningssystemstokerier trots att jag inte alls ber den om det. Jag hoppas att alla dessa saker ska kunna rymmas samtidigt i mitt huvud snart. Jag längtar dit. Längtar efter att få forma världen igen. Längtar efter att få höra Hanna, eller kanske någon annan karaktär, säga vad jag ska skriva härnäst. Vilken värld som ska målas.

Men till dess: Skänninge marknad!

PS. Jag ägnar mig åt en del berättande ändå. Häromnatten kunde tolvåringen omöjligen somna. Klockan blev halv fem på morgonen och hans övertrötthet vägrade ge honom sömnens nåd (möjligen kopplat till ett visst LAN:ande). Han förslog att hans padda eller telefon kanske skulle kunna hjälpa honom att somna, men jag var av motsatt åsikt: ”Jag kan berätta något för dig älskling. Jag kan prata tills du somnar.” Med trötta men inte sömniga ögon sneglade han på mig och sa: ”Ja! Du kan prata om forntiden. Det är jättetråkigt!” Jag tog mig inte långt förbi ”kökkenmödding” innan han sov som … ja, som ett barn. Själv slocknade jag inte förrän efter Frankrikes storhetstid och etytmologin kring ”garderob”. Och jag tror faktiskt att Mange somnade till en mumlad beskrivning av tyskans påverkan på det svenska språket under medeltiden. (Jag behöver verkligen börja skriva igen.)

 

Kommentera