Pastalager på strippklubb?

delikatessknäcke

Kärlek, ju

Jag sitter instängd i mitt skrivarkrypin (alltså klädkammaren) och knåpar på uppföljaren till Genom dig. Jag börjar lära känna Leif Johansson som driver en plantskola utanför Jönköping. Jag tycker inte om honom. Jag tycker inte om hans pappa heller. Nog för att de inte finns på riktigt, men för mig börjar de få allt mer gestalt. Jag börjar bli ett med berättelsen. Då öppnar Mange dörren.

”Har du tagit det stora spagettipaketet jag köpte och lagt i ditt förråd?” Han uttalar förråd ungefär som om jag hade hyrt en strippklubb för att förvara pasta i. En strippklubb där alla är utklädda till valrossar. Eller politiker. Eller något annat som kräver att man liksom storknar lite när man säger ordet.

”Nä.” Jag är mitt i en mening och låter mitt kroppsspråk förklara mitt totala ointresse för spagettikonversation.

”Jo men det ligger ju där, jag såg det ju.” Som om en av de valrossutklädda stripporna låg i vår trädgård och åt kattungar.

”Annat. Köpte nytt. Kolla om du inte tror mig.”

Jag vet inte om han går till köket för att kontrollera spagettibeståndet i den ordinarie lådan. Jag återvänder till Leif. Den grisen. Två minuter senare, mitt i en mening igen, öppnas klädkammarskrivarkrypindörren.

”Men varför har du stashat Delikatessknäcke?!” Åter låter det som om han säger något annat, som om jag egentligen hade lagt tusen papiljotter på en lagerhylla i matkällaren. Det hade även jag funnit anmärkningsvärt, rentav löjeväckande.

”Det är ju ditt favvo-knäcke.” Jag släpper motvilligt taget om Leif och tittar på Mange med en fråga i ansiktet.

”Jo”, medger han, ”men du kan väl inte stasha för apokalypsen med ett knäckebröd som bara jag gillar?”

Jag förklarar tålmodigt att i händelse av apokalyps kan nog både jag och barnen äta Delikatessknäcke med stor behållning, om inte annat finns det alternativa snacks. Och framför allt, förklarar jag, kanske med lite mindre tålamod, räknar jag inte med att världen ska gå under alls och att vi därmed helt enkelt använder källarstashet som utökat skafferi. Och i vårt skafferi är Delikatessknäcke stapelvara.

Jag återvänder till Leif och gör honom av någon anledning något mer irriterande. Även hans pappa blir ännu mindre sympatisk.

”Men två paket Delikatessknäcke?” hojtar Mange från sovrummet. Kanske törs han inte gå in i klädkammaren igen.

”DET ANDRA ÄR HUSMAN! OCH SÅ HAR VI RUSTIKKNÄCKE!” Vilket arsle den där Leif är. Blir.

Mange tystnar välsignat nog en stund, men sedan är han tillbaka, den här gången laddad med en verbal partiell innehållsförteckning över mitt förråd. Som om jag inte redan hade koll. Jag får stå till svars för flera paket makaroner och försvara närvaron av oliver. Hur kan oliver behöva försvaras? Dessutom förklarar han att en sann prepper skulle skratta åt att jag köpt ett cylindriskt saltpaket. Tydligen köper sanna preppers det mera stapelvänliga rätblockspaketerade saltet (vilket också, påpekar Mange, är mera miljövänligt och därmed kan tänkas bidra till att hålla en miljörelaterad apokalyps på avstånd). Här tvingas jag ge honom rätt (även om de sannaste prepparna nog köper salt på säck).

Jag överväger att låta Leif få någonting hårt tappat på en tå och tänker att han, Leif, gör bäst i att förstå att om hans fru lagrar hans favoritknäcke så är det en kärlekshandling och att han borde köpa blommor åt henne.

Ranunkler blir bra.

 

6 reaktioner på ”Pastalager på strippklubb?

  1. Tack så mycket, Adam. Jag hoppas att mörkret beror på ett strömavbrott, årstiden eller nyhetsrapporteringen och är glad om jag kan bidra till ett garv!

  2. Det är väl dessutom bättre med plastförpackat salt om det blir översvämning? Pappkartongen lär lösas upp på nolltid. Även om vatten tränger in i plastburken så bör ju saltet vara kvar även om det är i flytande (löst) form.

  3. utklädd till politiker? Nu har jag nog missat nåt? Vad ska jag ha på som är uniformt? Det mest gemensamma är nog jeans – men kan det sägas vara utklädning?

    • En manlig politiker ser ut som en banktjänsteman men kan busa till det genom att strunta i slips, och en kvinnlig politiker ser lite ”fru landshövdingelik” ut. Hon bär alltså en figurnära men inte åtsmitande klänning som slutar strax ovanför knät och har kort eller trekvartslång ärm (lite årstidsberoende). Klänningen är rundhalsad och oftast men inte alltid enfärgad. Den behöver inte vara partifärgad, för då kan det se ut som om man anstränger sig lite för mycket. Lite ängsligt. Till vardags kan hon förstås också bära dräkt, helst då med figursydd kavaj så att det inte ser för mycket ut som om man försöker följa någon mansnorm. Eller generaliserar jag gravt nu..? 😉

Kommentera