Jag är både #modig och prålig

image

Jag jag jag  (foto:Fanny Larsson)

Till tonerna av ”En tuff brud i lyxförpackning” äntrade jag i torsdags Motala Conventioncenters stora scen inför en fullsatt salong för att tillsammans med Susanne Boll och Emelie Schepp, ledda av Resumés chefredaktör Claes de Faire, prata om entreprenörskap och digitalisering i samband med våra författarskap. Vi var inbjudna att tala på eventet #modig, anordnat av modig.academy, tillsammans med andra entreprenörer med Motalakoppling. Nu var jag kanske inte riktigt det stora affischnamnet, men jag fick sola mig i glansen från bland andra Let’s Deal-grundaren Lars Karlsson, nätentreprenören Elin Mohlin och internetexperten (jo, han är det också) Alexander Bard.

Alla föredragen var mycket inspirerande och Motala/Vadstena Tidning kallade #modig för en massiv succé, minsann.

modig2

I inspirerande sällskap: Susanne boll och Emelie Schepp

Jag hade tänkt så det knakade angående klädval inför begivenheten och ansträngt mig lite för att liksom matcha Bard. Inte så pass mycket att jag dök upp i lederhosen, latexhandskar och fluga, men ändå i en rätt så prålig långklänning. Men vad händer? Bard dyker upp iförd rutig skjorta och jeans. Inte en renässanskrage eller kortbralla så långt ögat nådde. Pråligast på #modig blev nog därför lite otippat jag. Det han möjligen saknade i extravagans tog han dock igen i energi när han berättade om internet och kommunikation ur ett historiskt perspektiv med profetior om framtiden.

Jag insåg att jag tidigare som mest talat inför ett par hundra personer, då i egenskap av lärare, och undrade om det kanske skulle vara lite läskigt att kliva upp inför fyra-femhundra personer för att prata om mig själv, entreprenörskap och digitalisering. Tvärtom, visade det sig. Att sitta i den vackra soffgruppen (med en gigantisk bild av mig själv i bakgrunden 🙂 ) tillsammans med Emelie, Susanne och Claes var så kul att jag gärna hade stannat kvar där länge.

Jag hoppas att jag får möjlighet att göra något liknande igen, för nu är jag #modig.

 

Modiga åsikter om Bard?

modig”Vilka bjuder in folk med unkna åsikter till EXPO och MODIG?” Den frågan ställde Kerstin Lundberg, Vänsterpartistisk ledamot i Motalas kommunstyrelse, på Facebook. Och hon fick svar. Många svar. Så många att det svällde ut till en snackis (förlåt, fånigt ord, men det känns ändå rätt) i media. MVT har haft både artikel och ledartext om detta, och P4 Radio Östergötland har gjort ett inslag.

Modig är ett event som anordnas av vuxenstuderande på en webbkommunikatörsutbildning, och det var på deras Facebooksida som Lundberg ställde frågan jag inledde med. Hon förklarade senare att hon syftade på huvudtalaren Alexander Bard och konferencieren Claes de Faire (och Spendrup), båda utflugna Motalabor, båda i mediabranschen. Hon skriver: ”Bard förespråkar porr o prostitution. Unket? Ja mycket. En kvinnosyn som man inte ska behöva möta. Fler har nog den personliga åsikten. Spendrup tycker inte att det finns kompetenta kvinnor till bolagsstyrelser. Claes de F tycker att Motala är skit. Och vad är åsikter om inte personliga? Det gäller väl alla.”

Flera reagerade på kommunstyrelseledamotens tämligen spydigt formulerade sågningar. Claes de Faire skrev t.ex. så här: ”Kerstin, jag hatar inte Motala. Jag hatar åsikter och inställningar som begränsar Motala. Jag tycker du kan se lite positivt på de här duktiga elevernas ambition att skapa en bra mötesplats. Det är väl roligare att heja på de som försöker göra något bra hellre än att gnälla? Jag tar inte en spänn betalt på detta utan offrar en semesterdag på Modig. Om du hittar på något som kan utveckla Motala i liknande riktning lovar jag att försöka hjälpa till på samma sätt då också. Trevlig helg!”

Själv skrev jag följande: ”Självklart kan man ha åsikter om Alexander Bards syn på prostitution och porr, och lika självklart kan man kritisera dessa. Men när någon, som sitter i kommunstyrelsen, kritiserar Bards närvaro i ett annat sammanhang om andra frågor känns det… ja, unket. Själv tycker jag exempelvis att Sven Wollters åsikter om Stalin är unkna. Jag skulle ändå gladeligen dela scen med honom, förutsatt att han inte var inbjuden enbart för att oemotsagd berätta om att Stalin var en rätt så reko kille som var lite förvirrad på slutet.”

Lundberg svarade på kritiken (som från flera var vassare än den som jag och de Faire levererade) bl.a. med att säga: ”Andra tycker så här: bra att en politiker står upp för sina värderingar och inte bara håller tyst. Jag är modig som inte stryker alla medhårs” och ”Bard kan man ju ha o mista…..”

Ja, jag vill ha politiker som står upp för sina åsikter, men jag förväntar mig mera fingertoppskänsla av våra (nåja) folkvalda. Jag förväntar mig dessutom att människor ska kunna argumentera för legalisering av prostitution, pornografi och droger, oavsett vad kommunstyrelsen tycker om åsikterna. Jag förväntar mig att man ska få kritisera Motala. Jag förväntar mig att ett kommunalråd inte slänger ut en fråga som andas ”är ni dumma i huv’et eller?” till en grupp ambitiösa elever som har satt ihop ett digert program för en konferens vars syfte är att lyfta Motala, att hitta nya vägar för företagen att växa. (Här kan man tänka att jag är lite partisk, då jag råkar vara en del av detta program.)

Det hör möjligtvis också till saken att Bard inte ska prata om prostitution och pornografi, utan om ett annat av hans expertisområden: Internet. Högst relevant på Modig-konferensen. Fast när jag tänker efter kanske han nu, tack vare Kerstin Lundberg, kommer att krydda sin presentation med lite pikantare inslag. Han har knappast gjort sig känd för att inte vilja provocera om man säger så.

Själv ser jag mycket fram emot Modig, där jag tillsammans med Emelie Schepp, Susanne Boll och Claes de Faire ska språka om sociala medier. Inte om porr. Inte om prostitution. (Och tyvärr inte om prepping och apokalypser.)

Men jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Rött känns just nu inte aktuellt i alla fall.

Att klä sig bohemintellektuellmodechict med ödmjuk självständighetssträvan och spridda socioekonomiska budskap är inte så lätt som det låter

23s04-bard-134

Alltså…

Jag ska träffa Alexander Bard. Tror jag. I alla fall ska vi framträda på samma event, Modig, i april. Han är huvudtalare och jag … någonting annat. Nu skulle jag kunna fundera över vad jag vill fråga honom om internet och sociala medier (som han då ska tala om). Jag skulle också kunna överväga om jag back stage skulle kunna riva av ett sångnummer och hoppas på att få ett wild card till Idol. Jag borde kanske be honom nyansera det här med den oscillerande dialektiken mellan eternalismen och mobilismen i det mänskliga sinnet, för helt ärligt är det konceptet inte solklart för mig.

Men nä. Jag undrar istället vad jag ska ha på mig.

Jätteviktigt. Verkligen. Jisses.

Jag föreställer mig ofta att jag är klädmässigt obesvärad. Jag kan ha på mig tyllkjol på jobbet en tisdag eller paljett-tights på en torsdag. Jag anser att fin-långklänning kan vara helt rätt en grå arbetsmåndag. Jag kan ibland välja att kompensera ett dåligt humör eller en trött morgon med en något överdådig klädsel. Å andra sidan kan jeans och kofta duga bra när jag är på tipp-topphumör.

Men när jag ägnar mig åt lite självrannsakan inser jag att jag i själva verket är ängsligt lagd, även när det gäller kläder (alltså inte bara när det gäller vattenrutschkanor, svarta pister och cykling utan hjälm).

image

”Äsch, jag bara tog något i garderoben.”

Jag säger bara: Jens Lapidus.

I höstas var jag hans värdinna under några timmar när han besökte Platengymnasiet. Nu är han inte enbart en superframgångsrik författare deluxe, utan har också utsetts till Sveriges bäst klädda man. Så min vånda var stor. Hur klä sig inför ett möte med denne gigant? Låt mig delge er mina, överanalytiska och lätt (?) patetiska, tankar:

”Hmm … Vad ska jag ha på mig när jag möter Den Übervälklädde Författargiganten vars efternamn jag knappt törs försöka säga fastän jag vet precis hur det ska uttalas? Jag måste ju se avspänd ut, som om det här inte är en så stor grej. Som om jag inte är helt starstruck och har små fjärilar i magen och som om jag inte alls funderar på vad jag ska prata om när vi äter panerad skolfisk tillsammans. Men jag får inte se för avspänt obesvärad ut, som om det inte vore något som helst speciellt alls att Herr Bestseller kommer och håller föredrag för mina elever. Balans. Han skriver massor om exklusiva klädmärken i sina böcker och han är trots allt utsedd till Sveriges bäst klädda man … Bör jag då klä mig i exklusiva märkeskläder eller bör jag signalera cool självständighet genom att demonstrativt klä mig i vintage, fast inte märkesvintage förstås. Absolut inte Gucci. Å andra sidan har jag inget från Gucci, varken nytt eller vintage, så det är väl ett icke-problem … Fokusera nu. Jo, vintage är nog rätt. Vintage säger att jag vågar gå min egen väg och att jag är lite djärv och kreativ. Eller? Eller säger det bara att jag inte har råd att köpa nya kläder? Eller säger det till och med att jag försöker vara Söder-hipstercool vilket är ocoolt och liksom mera medialt skitnödigt? Kära nån. Jo, jag tar en vintageklänning – en romantisk benvit höghalsad historia med pärlknappar och spets. Den måste ju viska att jag är lite intellektuell med bohemiska undertoner. Inte för att jag är bohemisk. Vänta. Blir det fejk då? Men jag älskar ju klänningen, den är ljuvlig. Den får det bli. Men den måste balanseras, jag kan inte bara låta mina kläder säga att jag är en ljuv bohem-intellektuell vare sig de viskar eller skriker det. Falsk marknadsföring. Ett par leopardtights kommer skänka en air av spänning och djärvhet och fungera som framhävande kontrast till den romantiska spetsskapelsen. Utmärkt! Fast tightsen är köpta på rea på HM. Och klänningen är ett Tradera-köp. För att inte skicka något slags politiska signaler måste jag visa på andra socioekonomiska tendenser i min uppenbarelse. Skorna. Bra. Mina boots är bland de dyraste persedlar jag någonsin köpt. De ser ut som ett par allvädersstövlar för barn från Kavat men kostade fånigt många tusenlappar. Det förstår säkert Jens Lapidus. Visst? Eller tänk om han tror att det är ett par allvädersstövlar från Kavat? Herregud. Jag får hänga på mig en kofta från Odd Molly också. Även om den i hans värld representerar en lägre prisklass så klår den i alla fall HM:s reabrallor med djurprint. Men jag ska nog inte ta jackan från Mountain Works, det kommer att verka ansträngt. Han skriver ju om en sådan i VIP-rummet. Det kan verka som om jag försöker imponera på honom …”

Jag tror ni förstår. Eller kanske inte …

Så hur ska jag tänka inför ett kanske-möte med Alexander Bard? Det är nog hög tid att jag börjar nu.

(Bild på Alexander Bard från Aftonbladet)