En passande död

imageMed ett kluvet leende lägger jag ifrån mig Åsa Nilsonnes roman En passande död. Glad över att ha tagit del av texten, ledsen över att den är slut.

Femtiotreåriga psykologen Lina upptäcker en dag att hon inte kan förstå hur mycket klockan är genom att titta på sitt armbandsur. Genom logiskt tänkande och med stor ansträngning reder hon till slut ut problemet. Klockan är några minuter i tre och nedräkningen mot hennes död har börjat.

Hon har i olika sammanhang stött på Den Opassande Döden och hon tänker inte gå den vägen, med sina psykiska och fysiska förmågor utslagna av Alzheimers. Hon tänker ordna En Passande Död. En värdig död, som får henne själv och de få nära hon har omkring sig att må så förhållandevis bra som möjligt.

Hon ger sig själv ett år och en dag till att leva och börjar planera för sitt fortsatta men tidsbegränsade liv och för sin död.

Resan dit bjuder på överraskningar och insikter, både för huvudkaraktären och för mig som läsare. Mötet med en hjärnforskare och det vaga hoppet om bättring (och märkliga fysiska förändringar) rufsar om Linas beslutsamhet men får henne inte helt ur kurs.

Det är en stillsam bok om ett omvälvande ämne. Beskrivningen av hur hon tvingas organisera sin vardag när sjukdomen förvärras är smärtsam men nyttig läsning. Och hela tiden håller hon sin lägenhet välstädad och prydlig, ifall hon skulle råka dö. För sin utflyttade dotters skull. Väldigt berörande, men befriande osentimentalt berättat. Men när hon beskriver hur Lina börjar få svårt att känna igen sin dotter på bild gråter jag. Över det tragiska men också av den fina beskrivningen.

En passande död är en bok i min smak. Och slutet är … passande.