Fridolin laddar om

AV4R2783

Jodå, jag gillar också kultur

Min (?) utbildningsminister, Gustav Fridolin, lovade att vända skolan på hundra dagar. Sedan ångrade han sig och konstaterade att det kanske skulle ta lite längre tid ändå. Jo kanske va? (Det verkar dessutom dumt att då spilla dyrbar tid på att spela in youtubefilmer där man klappar lärarna på huvudet och ber dem våga erkänna att de är lärare.)

Men nu har han laddat om, nu ska förändringens vind svepa genom Skolsverige. Tillsammans med kulturminister Bah Kuhnke har han publicerat en debattartikel där lösningen på fallande Pisa-resultat stavas estetiska lärprocesser.

Jag är för kultur och estetiska ämnen i skolan, men är inte övertygad om att ökade inslag av dessa (och därtill kopplade ökade anslag) kommer att få barnets naturliga lust att lära att växa och ojämlikheten i skolsystemet  att minska. (I ett parallellt universum där varken tid eller pengar utgör begränsningar vore situationen kanske annorlunda.)

I debattartikeln hänvisar Fridolin och Bah Kuhnke till en rektor som säger att ”sedan vi började arbeta med detta har fler elever hittat sätt att uttrycka sig, beskriva det som är jobbigt och det som är bra, sätta ord på sina känslor och den man är.” Detta är förvisso en bra sak, men är det rätt väg att gå, är det rätt fokus?

Professor Jonas Frykman (etnologi, Lunds universitet) skriver i en artikel från förra året att dagens omsorgsideal i skolan mera stjälper än hjälper, att skolan är alltför individcentrerad och att ”skolan har blivit ett terapeutiskt rum istället för en spelplan med tydliga regler.” Han beskriver hur man förut skulle bli Något men nu istället ska bli Någon, med egenskaper istället för kunskaper i fokus. Frykman klargör att det är det är hemmet som har den emotionellt bekräftande uppgiften att få barnen att känna att de duger som de är, medan skolans uppgift är att öka elevernas kunskaper. Han menar att dagens individcentrering i skolan låser eleverna vid deras ursprungsidentitet och därmed snarare cementerar ojämlikheten istället för att utjämna den.

Frykman vill ha en skola där lärarna inte ska ta ett föräldraansvar och där deras professionalitet är viktigare än deras medmänsklighet. Jag misstänker att han inte tycker att det är mitt ansvar som lärare att gå till botten med en elevs eventuella dataspelsmissbruk genom att begrunda hans personliga hygien och hans game of choice, något jag skrev om här för ett tag sedan.

Jag misstänker också att Professor Frykman inte är helt med på ministrarnas tåg. Han förespråkar en fast, strukturerad skola med upprepning och inlärning som pedagogiskt ideal, en skola där kraven är höga och där pluggande prioriteras framför projektarbeten.

Att Frykman har helt rätt och de miljöpartisktiska ministrarna har helt fel är jag inte alldeles säker på, men jag tycker verkligen att de borde prata med varandra!