USA kan andas ut – på heder och samvete

img_4719

På heder och samvete

Nästa vecka åker min trettonåring till New York med en kompis för att hälsa på en god vän som bor där. (Jag försökte få göra det till en familjeresa, men hans ”Helst inte, men om ni måste åka med så…” fick mig att backa.) Att fylla i de olika formulär som krävs för hans resa har varit intressant. Särskilt gillar jag fråga fyra i ESTA-ansökans behörighetsfrågor:

”Har du för avsikt att delta eller har du någonsin deltagit i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord?”

När jag berättade för honom att jag svarat nekande på frågan tittade han länge på mig. Jag förstår honom. Lillebror, som inte ska till New York, hojtade lyckligt att han minsann inte hade behövt intyga något sådant och att alla möjligheter därför liksom låg öppna för honom. Jag tittade länge på honom. Han insåg kanske det något opassande i glädjen över att på något skevt vis vara juridiskt obunden vid att avstå från terrorism. Med lätt rynkad panna frågade han istället om man alltså kunde hamna i fängelse om man deltog i terroristaktiviteter, spioneri, sabotage eller folkmord trots att man skrivit under på att inte göra det.

Jag förklarade att avtalsbrottet nog var det minsta problemet i det läget. Han nickade förstående men undrade varför man då skrev på om en sådan sak. Jag får lov att hänvisa frågan vidare till USA.

Men det känns ändå lite bra att trettonåringen frånsvurit sig rätten att begå folkmord.

USA kan andas ut.

(Gossarna är ombedda att ta med färsk jäst till värdfamiljen. Jag tänker att den uppvisar oroande likheter med sprängdeg. Det kan bli spännande i säkerhetskontrollen…)

 

Jag (och GPS-damen) kan stoppa tiden

disoriented-or-bewildered-funny-wallpaper-320x480När jag kom hem efter min och barnens tvådagars roadtrip till Småland låg ett signerat exemplar av ”Den stora verklighetsflykten” och väntade på mig. Det kändes mycket lämpligt. Under en del av vår resa höll jag det nämligen inte alls för omöjligt att vi skulle råka krocka med en röd chesterfieldsoffa och tvingas interagera med med både vanligt oknytt och med Tårdrypare.

Jag saknar nästan helt lokalsinne, och skulle heller inte drömma om att läsa en karta samtidigt som jag framför ett fordon. Jag är därför slav under GPS:en. Säger den ”vänster” så svänger jag vänster, även om min magkänsla säger mig att jag borde fortsätta rakt fram. Min magkänsla har nämligen oftast fel när det gäller orienteringsfrågor (fast tyvärr inte så ofta så att jag istället kan göra tvärtom och därmed hamna rätt). Så trots att jag i förväg läst mig till att jag skulle passera Jönköping för att så småningom hamna i Sävsjö följde jag alltså instinktivt order när den väna men bestämda kvinnorösten sa ”sväng vänster” när jag just hade börjat sniffa på Jönköping.

Sedan höll hon i princip snattran i över en timme.

En gång såg vi en bil. Visserligen parkerad, men ändå. Ett tecken på mänsklig närvaro. Rutorna var i alla fall hela och den såg inte ut att att ha stått där i mer än högst ett par veckor. Det var som om vi hade vunnit mandeln i gröten.

Jag ångrade att jag inte hade tankat när jag stannade och köpte kaffe.

Vägen var asfalterad, det var den faktiskt. Oftast rymdes bara en bil på vägen, vilket förstås aldrig var ett problem i sig, men där den var bredare hade halva banan rätt schysst asfalt. Uppenbarligen åkte bilar bara i en riktning på den här vägen och nötte alltså bara ena sidan. Jag hoppades att förarna hade valt att inte åka i andra riktningen. Jag ogillade tanken på alternativet.

Husen låg inte bara öde, de stod halvt nedsjunkna i myllan och saknade fönsterrutor. Inga blåvita skyltar fanns som kunde föra tankarna till civilisation, bara blekta gula skyltar. Vägen slingrade sig som en onykter orm.

”Det här är roligt!” hojtade barnen.
”Mmm.”
”Det blir alltid så här när vi är på bilsemester med dig!”
”Mhm.”
”Mamma, minns du när vi åkte på den där vägen som inte var en väg och det stod en ko där och…”
”Minns”, muttrade jag och höll utkik efter ett torp där någon händelsevis skulle kunna tänkas bjuda på rulltårta.
”Mamma GPS:en säger fortfarande att vi ska vara framme om 27 minuter. Det stod det för fem minuter sedan också.”

Och för tio minuter sedan stod det att vi skulle ankomma slutmålet om 28 minuter. Har ni förresten märkt att radion bara brusat ganska länge nu? Fortsätt att titta ut genom rutorna ungar, undersök inte om era telefoner kan få kontakt med omvärlden. Säkert kommer vi inte alls att köra på en soffa. 

”Det positiva, barn, är att vi har lyckats upphäva tiden. Vi har skapat en bubbla där tiden står stilla och där vi inte kommer närmre målet trots att vi hela tiden kör framåt. Eller typ framåt i alla fall.”
”Coolt!”
”Mmm. Jättecoolt”, sa jag och sneglade på bensinmätaren och scannade av omgivningarna efter gengångare och nattknackare.

En kvart eller en timme eller tre dygn senare liksom spottade skogen ut oss och vi nästan ramlade in i ett villakvarter. Jag fick motstå en frestelse att se efter vilket datum det var. GPS-damen tog oberört till orda, som om vi inte alls hade varit i ett vakuum den senaste timmen. Eller året. Var inte mina naglar plötsligt mycket längre än när vi åkte hemifrån?

Boda Borgs utmaningar var en barnlek efter den turen och den ickelogik som krävs för att knäcka klurigheterna där kändes ovanligt nog som ren och exakt vetenskap.

Och när vi framåt kvällen lämnade Sävsjö tankade jag bilen riktigt, riktigt full innan jag slog på GPS:en.

 

 

(Obs, bilden är lånad från en av hundratals sidor med samma bild. Jag har inte hittat själva urkällan tyvärr. Och jag stannade inte för att fota där ute i Ingenstanset. No way. Antagligen skulle en eventuell bild mystiskt nog visa sig vara överexponerad eller så, och omöjlig att avläsa.)

 

Klicka HÄR om du vill läsa vad jag nyligen skrev om ”Den stora verklighetsflykten” av Lars Vasa Johansson.

Peak Parenting har passerats

image

Knuffarna stannade på spelplanen

Glöm Peak Oil, jag har nått Peak Parenting. Jag kan nu ta ett steg tillbaka. Jag har inte mer att tillföra mina barn. Flygfärdiga är de.

Igår spelade jag, tolvåringen och tioåringen Fia med knuff och jag insåg att höjden av föräldraskapet hade uppnåtts. Det är inte utan att jag blir lite sentimental faktiskt, men jag inser att de inte längre behöver mig. Följande saker inträffade:

  1. Alla drack te (nåja, någon kan ha läppjat försiktigt för att sedan avstå, men inte skrikit ”äckligt!”) och åt en (1) bulle. Ingen tjatade om fler bullar. Den som valde först tog den minsta bullen. Ja, ni läste rätt. Den minsta bullen. Och då är barnen mycket förtjusta i bullar. (Den minsta bullen var den enda kardemummabullen, vilket var en faktor, men ändå. Ingen osämja uppstod vare sig kring smaksättning eller storlek.)
  2. Jag knuffade brutalt in tioåringens enda utevarande spelpjäs i boet trots att jag hade andra alternativ. Han bröt inte ihop ett dugg även om han såg lite snopen ut. Spelet kunde fortsätta.
  3. Tolvåringen hade möjlighet att sätta dit tioåringen ordentligt. Han tittade på sin bror, på mig och på spelplanen. Sedan valde han en väg som tillät lillebror att vara med i matchen. Med flit alltså.
  4. Ingen fuskade. Jag upprepar: Ingen fuskade. Ingen anklagade ens någon annan för fusk så ingen behövde gå iväg och tjura och därmed sänka stämningen.
  5. Jag vann. (Jag upprepar igen att ingen fuskade.) Barnen var glada ändå.

Blir det större än så här? Kommer mäktigare triumfer på föräldraskapets arena att upplevas? Mina barn är redo för samhället. De kan bli härskare över världsalltet nu.

Jag känner mig lite överflödig.

Men kanske har vi något litet mer att jobba på.

En ny karriär?

imageJag ska fan i mig bli barnkalasproffs. Välkomna hit med era tioåringar så tar jag hand om dem.

Jag får medge att jag genom att ha en pool har en orättvis fördel, men orättvis eller inte så utnyttjar jag den. Alltså:

I med kidsen i vattnet, bort med alla vattengevär och förbjud dykning. De kommer ändå tycka att du är den nya Bindefelt. Släng i så mycket flytetyg att de näppeligen blir blöta.

När barnen vägrar gå upp ur poolen, för det gör de, de är tio år och solen skiner (eller – de är tio år) förklarar du att du avser att hälla i gift i poolen. Först kommer de bara att bli gröna, men efter en stund kommer också deras tår att falla av. Och sedan andra utstickande kroppsdelar. Vips så har du alla samlade på altanen för femkamp.

Under femkampen låtsas du som om du inte hör deras gnabb om vem som ska utföra de olika uppdragen. Då löser de det själva. Eller så förlänger du kalaset med några timmar och låter varenda unge kasta dart / kasta boll i hink / putta / träffa penna i flaska / gissa ordet. Det går förstås också bra. Men då behöver du bli avbytt eller ta droger.

imageSysselsättning är ett nyckelord vid barnkalas. Tårta är ett annat. Kombinera dem båda och låt barnen göra sina egna minitårtor. Sätt fram allt en tioåring kan vilja ha på en tårta, hojta att det är fritt fram att skapa och dra dig sedan tillbaka till köket. Har du presenterat tillräckligt med tillbehör ges här tid att ta ett glas vin. Om man är så lagd. Glöm inte att använda vaxduk, både i köket och på tårtbordet. Vid det här stadiet kan alla inblandade tänkas vara lite matta.

Ge dem fri tillgång till Spotify. Du kommer att hata det. De kommer att älska det. Det kommer att vara värt det. Du måste kanske baka kakor / klippa gräset / slingblondera håret åt grannarna, men det är det också värt. Kanske blir det ett lyft för hela grannskapet.

Ställ undan hamstern, vare sig den har tre eller fyra ben.

Ta på dig allt ansvar för ballongkombinationerna. Den skugga som bildas av en avlång ballong och två runda kan inte pratas bort. Tioåringarna kommer att upptäcka den. Ta ditt ansvar.

Gör dig inte till med finkorvar. Tioåringar vill ha hodogs. Tydligen. Annars får man tänka att lunchen för flera dagar är fixad.

Be hämtande föräldrar köra ett extra varv runt stan. Ingen kommer att hålla det emot dig. Nu talar vi goodwill. (Och allt som är färre än tretton tioåringar i poolen är ändå rena vilan i jämförelse.)

Ha en flarra på kylning. Den tystnad som lägrar sig efter att tretton tioåringar lämnat din trädgård är massivare än vad du kan föreställa dig. Kyl möjligen några pavor till grannarna också.

Tillåt dig att vara lite självgod efter väl utfört arbete. Ödmjukhet hör hemma i andra sammanhang.

 

Compact living och blåslagna knän

”Nej, tyvärr har vi inga tre- eller fyrbäddsstugor lediga då, men vi kan lägga in en madrass i tvåbäddsstugan som ligger precis vid sjön.”

Jag och barnen stod i stugan och kunde konstatera att värden mycket riktigt hade lagt in en madrass. Under våningssängen. Att den låg just där var ingen slump, det var nämligen den enda golvyta som var stor nog för att rymma den. Tyvärr var det bara en decimeter kvar upp till underslafen, så placeringen kunde bara betraktas som högst tillfällig.

image

”Vi kan lägga in en madrass.” Jo.

Till slut hittade vi en plats för den. Vi behövde bara lyfta upp två stolar på den väggfasta bänken och ställa det lilla matbordet delvis för dörren. Då behövde man bara klättra lite över en annan stol om man absolut ville ta sig ut. Sedan fick man liksom låtsas att madrassen var en decimeter smalare än den faktiskt var. Det ligger ju i dess karaktär att vara följsam.

Vi somnade ändå ovaggade i vårt lilla krypin (”Men man har ju nära till allt”, som barnen påtalade) efter en heldag på Boda Borg i Oxelösund. Ett helt underbart ställe. För er som inte är bekanta med Boda Borg handlar det om ett slags Fångarna på fortet-koncept, fast med mindre logik. Linda har flera gånger försökt förklara grejen för mig, men jag har bara misstroget skakat på huvudet. Den vanligtvis så rediga och logiska Linda har låtit som om hon ätit några ytterst olämpliga piller eller rökt något örtigt. Men nu förstod jag. Hon hade varit spot on i sin beskrivning. Redig som oftast.

”MAMMA DU SÄTTER DIG PÅ VÄRP-PINNEN SÅ RUVAR JAG OCH ADAM PÅ VARSITT ÄGG” hojtade Johan uppspelt efter att vi alla kastat oss ner genom ett utedass. Något förvirrad gjorde jag som jag blev tillsagd och snart fick vi grön lampa. Det var tydligen bra. Stärkt av denna framgång gav vi oss i kast med svårbegripliga utmaningar och blev yra i huvudet, blåslagna på knäna och brydda. Och lyckliga. Vi tumlade runt i hav av pilatesbollar, slängde oss i linbanor och knäckte koder.

image

En av de större kovägarna GPS:en förde oss till

Vi vaknade dagen efter till en vacker utsikt och umgicks med gårdens djur, tog en shoppingtur och åkte gokart. Vi lärde oss också att GPS är intressanta saker och lämnade få av de sydsörmländska kostigarna oåkta. Ibland fick jag lust att göra som Benny och tilltala den svala GPS-kvinnan med orden ”Du säger höger, jag svänger vänster. Ta dig i brasan!” Jag är dock inte lika tuff som Benny. Vi såg å andra sidan många kor.

Det var en alldeles lovely mor och söner-resa som endast grusades av att Någon anklagade Någon Annan för att fuska i Fia med knuff. På våra få kvadratmeter och med regn och mörker utanför var det lite svårt för Någon Annan att hitta en plats att sitta och känna sig förorättad på i fred. Han fick därför tämligen omgående sluta med det.

image

Utsikt från krypinet

Som sagt en lovely resa.

The show must go on

”Mama, just killed a man. Put a gun against his head…”

Jag blundar och förflyttas bort från tvättstugan. Freddie Mercurys smäktande stämma dånar inne i mina hörlurar.

”… Mama, ooooh …”

Jag höjer volymen lite till. Jag lyssnar inte så ofta på musik, men när jag gör det tenderar jag att liksom svepas med av den och jag känner nu att Queen behöver en röst till. Jag ställer upp.

”… Gotta leave you all behind and face the truth …” Freddies och min röst smälter samman. Hans röst fyller mina öron, min röst fyller tvättstugan.

Jag är nu ett med Bohemian Rhapsody så till den milda grad att tårarna rinner utmed mina kinder. Det är ett starkt ögonblick och min kropp kräver att jag kompletterar upplevelsen med några dramatiska danssteg

”I SOMETIMES WISH I’D NEVER BEEN BORN AT ALL” Freddie och jag är på exakt samma våglängd och jag tänker att jag nog borde vara med i någon film.

”MAMMA!” Det är inte Freddies röst. Det är min tioåring som står i tvättstugedörren och tittar på mig på ett vis som nog måste beskrivas som tvivlande. Jag pausar musiken och han ber mig att stänga dörren, men ändrar sig. Han ber mig stänga BÅDA dörrarna och återvänder sedan till övervåningen.

Jag gör som han säger och återförenas sedan med Queen. Stänger ögonen igen. Sjunger finstämt duett om pojke som tar farväl av sin mor och tar i lite extra för att liksom matcha tårarna som börjar rinna igen. Tankarna går till 12-åringens tandläkarbesök i morse och till tandläkarens frågor om snusning, rökning och läskkonsumtion. På något vis är kopplingen till sångtexten uppenbar och jag tar i ännu lite mer för att få ur mig känslorna.

”… NOTHING REALLY MATTERS …”

Då har även 12-åringen med kompis öppnat dörren till tvättstugan och påpekar att de faktiskt lyssnar på musik i det angränsande rummet.

”Ja”, säger jag. ”Det är Bohemian Rhapsody med Queen. mäktig.”

De skakar på huvudet och hänvisar till någon Spotifylista. Annan musik. Inte den av mig framförda. Jag förklarar hur huslån, semesterreseköp och matlagning fungerar. Klargör vem som har makten över övernattningar och glassintag. De pausar sin musik och ber mig fortsätta sjunga.

Vi är överens.

The show must go on.

 

Min nioåriga förebild

image

Vi hann sitta ned tillsammans också. I femton sekunder.

Nioåringen och jag har varit på Motala Expo, en mässa där Motalas näringsliv årligen visar upp sig, och jag slås av en återkommande insikt: Jag vill vara som han.

Innan vi ens är framme vid entrén hojtar han att han sticker i förväg och galopperar in på mässan med ivern hos en hund som inte sett matte på två dagar och nu fått syn på henne, möjligen med korv i fickorna, i myllret. Jag scannar då och då av området i nioåringshöjd och hittar honom på ständigt nya platser. Ena minuten står han med armbågen vilande på en disk och språkar med två revisorer, nästa minut står han begrundande och sippar på ett glas juice i Beachcribs monter.

”Morot”, säger han och suger in lite luft mellan tänderna. Fyra växter som ingår i juicen ska identifieras som en del av den tävling montern erbjuder. En leende monterägare hjälper honom lite på traven och han lämnar nöjd in sin tävlingstalong. Kanske vet han till och med vad han tävlar om. Antagligen är det inte så viktigt.

Jag ser honom putta en golfboll och få en kexchoklad och han spelar Wii och får en vattenflaska. För tjejerna i Golden Gifts monter (de säljer jättefina presentpåsar där ett möjligt tillbehör är min bok) berättar han att ”den där boken har min mamma skrivit” och han skaffar en kaffekupong till Mange (som är en av mässans utställare). Han provsitter, provsmakar, provlyssnar och provspelar. Och han pratar. Tack gode gud att han pratar. Jag har nämligen kungjort att den som bara går fram och nappar åt sig en godisbit / vattenflaska /reflex / snöskrapa / ballong inte är en riktigt riktig människa. Och den som tar en näve godis och stoppar ner i en väska ska vi inte tala om. Så han pratar. Och pratar.

Och jag blir varm.

Men på kvällen är han ledsen. Insikten att han kommer att missa en pingistävling – som skulle blivit hans första – på lördag på grund av han är i fjällen då slår ner som en bomb i hans Expo- och melloglädje. Sorgen över att missa tävlingen, tennisträningen, fotbollsträningen, skolgympan och syslöjden blir honom nästan övermäktig.

Tänk om jag hade lite av det där. Om jag utan egen förskyllan skulle missa en träning (inte för att jag tränar regelbundet), en idrottstävling (herregud jag får ont i magen av tanken på dylikt) eller något slags syjippo (som inte heller finns i mitt liv) skulle ett lugn sprida sig i mig. Jag skulle kanske låtsas beklaga krocken men jag skulle ha svårt att dölja ett leende.

Sådan är inte han. Han vill göra allt (nåja, inte städa eller klia mig på ryggen någon längre stund). Den där entusiasmen skulle jag vilja ha. Lite extra mycket nu kanske, när jag har börjat motionslöpa småskaligt. Jag funderar istället på om det möjligen inte finns något – och här är jag beredd att godkänna de flesta distraktioner – som skulle kunna stå mellan mig och träningen innan jag ikläder mig mina nya träningskläder (som får mig att se liksom alldeles ny ut. Matchat ängsligt ocool.).

Om jag sniffar på hans nacke riktigt, riktigt, riktigt mycket när han ligger och sover blir jag kanske lite som han. Och blir jag det inte har jag vunnit ändå.

Glada munnar och utslitna hjärtan i fjällen

image

Dit han åker följer jag (och efter krönet väntar svart backe)

Det är ju lite olika hur man ser på det där med utförsåkning och färgkodning i fjällen. För mig till exempel betyder grön och blå backe ungefär ”Den här ska jag ta mig nedför” medan röd signalerar ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför utan att skada mig.” Svart betyder ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför med livet i behåll”. Jag sänker alltså mina krav och begär till slut föga mer än överlevnad.

Medan mitt mål alltså är att komma ner, verkar många mera allmänt sikta på att ta sig ner snabbt eller snyggt, eller kanske helst båda. De har en rent nedåtsyftande åkstil. Jag jobbar mycket mera i sidled än genomsnittsåkaren, och försöker till och med ofta avsluta varje sväng uppåtsträvande. Jag målar liksom glada munnar i backen, även om min mun inte alltid är glad. På så vis får jag ut många fler åkmeter per nedfart än de snygg-snabba och får mer åktid i relation till lifttid.

En gång tog jag en skidlektion. Det var en inte så bra idé. Skidläraren envisades hela tiden med att riktningen skulle vara nedåt. Hon uppmanade mig att släppa på. Jag uttryckte en avvikande åsikt. Hon vidhöll sin. Sedan var tack och lov lektionen slut.

Jag fortsätter att måla glada munnar i backen.

Och det händer faktiskt att jag målar dessa munnar i de svarta pisterna. När nioåringen bönfaller mig att följa med säger jag ibland ja trots att kroppen säger nejnejnej och trots att spindlarna börjar krafsa.

Några elever frågade under en diskussion idag hur mycket jag skulle vara beredd att göra för att rädda mina barns liv. Jag förklarade att jag till exempel skulle kunna slita ut elev Es hjärta ur hennes kropp med mina bara händer, trots att E är en förtjusande elev. Elev E föreslog då att vi skulle flytta fokus från henne men tackade för det tydliga budskapet.

image

Och man KAN åka på längden också

Så det är klart att jag drar en svart pist för att göra gossen glad. Det är ju ändå inte som att slita ut någons hjärta. Utom möjligen mitt, då.

Alla lägger sig i

image”Mamma, varför står det tomma PET-flaskor här?”

”Jag har diskat dom.”

”Varför då? Ska dom inte pantas?”

”Neeej…”

”Nähä? Och varför har du kokat en massa vatten? ”

”Jag ska … hälla det i flaskorna.”

”För att ..?”

”För att ställa dom i källaren.”

”Men varför sk…”

”VILL DU INTE HA GODIS RARING???”

Att det ska vara så svårt att få preppa i fred. Och i smyg.

”Vi ska ha barn.” – ”Jaha ja. Trevligt.”

muttrar”Vi ska ha barn”, sa jag. (Inte nu. Jag återger en snart tolv år gammal konversation. Och jag kan ha uttryckt mig något fylligare.)

”Jaha ja, där ser man”, genmälde Mange och skivade upp lite mer Onsalakorv. ”Trevligt.” (Även han kan ha uttryckt sig något fylligare, men andemeningen är korrekt återgiven.)

”Undrar vad det blir för barn”, funderade jag ett par veckor senare. ”Sportigt, musikaliskt, tjurigt, nyfiket, dystert…”

”Ja det blir väl ett … barn, helt enkelt”, svarade Mange och spelade lite Pink Floyd på gitarren.

”Undrar hur det blir med sömnen. Och om vi kommer åka på semester, och om barnet kommer gilla morötter och om det är bäst att börja läsa böcker för det redan i magen och om den där Brieosten jag åt innan jag visste att jag var gravid har gjort någon skada. Och vilken skada kan den förresten göra? Eller var den pastöriserad? Duger det med lågpastöriserad? Finns det ens?” grubblade jag efter ytterligare en tid.

”Mmmm…” sa Mange och filade på någonting.

”Vi måste fundera på vad vi ska ha för barnvagn”, konstaterade jag ännu en tid senare.

”MEN HERREGUD VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?” Mange släppte allt han hade för händer och ägnade de närmast följande veckorna till att sondera barnvagnsmarknaden.  Onsalakorven blev oäten, gitarren ospelad och vad-det-nu-var blev ofilat.

”Ska det vara dubbel- eller trippelboggy? Vill man ha flip-switch eller swap-glitch? Är kevlarbromsbelägg att föredra framför glasfiberdito? Är frontfullview mer prioriterat än backwatchmöjlighet? Och vad är det för material i Teutonias kullager egentligen? MEN VAD ÄR DET FÖR FEL  PÅ DIG – BRYR DU DIG INTE ELLER???”

”Mmmm…” sa jag och övervägde att fila på någonting. Kanske äta lite korv.

Det här nästan borttappade minnet aktualiserades när jag nu drabbades av en lätt prepper-feber, när jag ville börja hamstra lite förnödenheter för att klara några dagars isolering. Självvald eller krisframkallad. Mange var i bästa fall ointresserad och i vissa fall rent negativt inställd till denna min nya fäbless.

Till dess elverk kom på tal.

Plötsligt dök det upp modeller och prisuppgifter både här och där, och nåde mig om jag sa ”dieselverk” istället för ”elverk” (för vi kan förstås inte ha ett dieselverk om vi köper en bensinbåt, och tvärtom. MEN VI SKA JU INTE HA NÅGON BÅT.)

Är det bara jag som har det så här, eller kan det möjligen vara en fråga om manligt och kvinnligt tänkande? Blir saker eller koncept som innehåller muttrar per definition intressanta eller?

Men om jag muttrar då?

 

(Bild från bumax.se)