Är vi vänner nu, Rita?!

image

Kassettband, ungar. Ljudbrev. Förr.

Vi stuvar om lite i källarförråden. Söndagens ösregn passade utmärkt som knuff ner i källaren för lite rensning i lådorna. Jag började med de två märkta ”Memorabilia” – som yngre tyckte jag tydligen att ”Minnesgrejer” var ett lite för enkelt uttryck.

Och TJOFF vilken tidsresa.

Ett vykort från Rita, med hästar på. Förstås. Hon föreslår att vi ska vara sams för att det är så trist att vara osams. Jag blir alldeles varm när jag ser hennes tioåriga handstil och tänker att ett sms har inget att sätta emot ett sådant vykort. Köpa, skriva, gå och posta. Vänta på postgången. Underbart.

Ett brev från Petra. Hon skriver om sitt pluggande och influensavaccin. Hur roligt vi hade det sist och hur mycket hon ser fram emot att ses igen. Låter jättetrevligt. Undrar vem hon är…

Flygbiljetten till Miami, 1989. Ett liv som barnflicka väntade på mig. En lapp där det står hur många dollar Tesa lånat av mig. Bussbiljetter och menyer. Jag känner smaken av fajitas på Hoo, Song and Larry’s. Minns den konstiga känslan av att aldrig ta av sig skorna i hallen. Den okända söta doften på nattklubbstoaletterna.

Hittar en dödsannons efter en bortgången vän, bilder på nyfödda bebisar som nu är vuxna. Klassfoton med frisyrer som är häpnadsväckande.

Jag får inte så mycket sorterat, det mesta åker tillbaka ner i lådan. Jag vill kunna läsa Ritas kort om tjugo år igen.

Men jag slås av att det här är lite grann förbehållet min generation och äldre. Om mina barn vill bli sams med någon kommer de knappast skicka ett vykort. De knappar in ett sms som inte kommer att finnas i en låda trettiofem år senare. Kanske gör det ingenting. Men det är något speciellt med att på måfå dra fram handskrivna brev och läsa några rader här och där. Att se barndomsvännerna i handstilen. Att hålla i de tummade fotografierna av tvivelaktig kvalitet. Före digital- och mobilkamerans tid var varje foto något man fick leva med.

En hårlock från Emma Brodd. Vad gör du idag, Emma? Kommer du ihåg de två fjortonåriga brudarna som garvade sig fördärvade när de träffades och grät när de var tvungna att skiljas åt? Som skrålade och bölade till You´re the inspiration. Fnissade åt ”Läppen”.

Och Eva Klockar (var du än finns nu) – vem var den där ”Erik” vi hittade? Varför letade vi efter honom? Han ser mycket söt ut på fotot i min låda. Han får stanna där.

Med resten av mina minnen.

image

Självklart hästar från Rita

image

Javisst vill jag vara sams, Rita!

image

På väg ut i livet

Min idol slaktar sina egna getter

role_models_594-564x315Kusinerna är på ingång. Barnens skånska grabbtrio till kusar. Min nioåring vill klippa sig innan de kommer, vill vara snygg och cool inför idolerna. Mellankusinens frisyr brukar vara riktlinje. Nioåringen ritar teckningar, gör pyssel och planerar inför deras ankomst. Vill vara som Simon och Rasmus. I hans dyrkan finns ingen avund, bara ren och skär uppskattning som gränsar till vördnad.

Slutar vi ha sådana idoler när vi växer upp eller finns den där renheten och glädjen kvar? Vad har jag för idoler? Kan en jämlik vara idol eller krävs det någon forma av distans, som för nioåringen och kusinerna där både avstånd och ålder skiljer dem åt? Jag tittade för ett tag sedan i en sådan där fyll i-bok för vänner, om ni vet vad jag menar. Jag har bl.a. fått skriva i ”person jag beundrar”. Mitt svar då, för drygt tio år sedan, var ”Per Linder”. Som sinnebilden av idol betraktad så lämnar kanske Per en del att önska med sin av reumatism ansatta kropp och något oformliga klädedräkt, men jag förstår helt varför jag skrev hans namn. Per var då min kollega, senare min rektor (nu pensionerad), och jag dyrkade honom. Han var munken som blev sjubarnsfar,  filosofen som blev administratör för skolans skull. Han var, och är, en humanist på alla sätt; grekisk- latin- och koptisktalande (eller om koptiska bara är ett lässpråk) och samtidigt en man som byggde sitt eget hus, snidade sina egna stolar och slaktade sina egna getter. Jag lyssnade några gånger på hans föreläsningar inom filosofi och jag fattade absolut ingenting. Jag älskade varenda sekund ändå. När han blev min chef, vilket han blev för att han kände att det var något han var tvungen att göra, inte för att han ville släppa sitt latin, sin filosofi eller sin religion, höll jag inte alltid med honom men kände mig alltid trygg i att han fattade beslut på rätt grunder – skolans bästa – och med stark integritet.

Jag kan alltså lätt se varför jag skrev hans namn i den där boken och kanske får jag kalla Per för min idol. Det bekräftar i sådana fall att idoldyrkan för mig verkar bygga på en viss distans, för Per är massor av det jag önskar att jag vore. Eller kanske sådan som jag önskar att jag önskar att jag vore. För jag är ju tokimpad av att någon grottar ner sig i gammelgrekiska på sin fritid, men inte tusan tänker jag själv göra det. Och jag beundrar djupt att han klev in och blev rektor trots att administration och chefande inte stod högt på hans lista över ”festliga saker”. Själv värjer jag mig ju för att ha huvudansvaret för svenskämnet på skolan. Att föda upp och slakta egna djur är väl så creddigt det kan bli, men jag betackar mig å det bestämdaste. Husets två dvärghamstrar är en lagom utmaning för mig. Och jag tänker inte äta dem.

Jo, Per Linder fortsätter att vara min idol, trots att jag inte vill vara honom, och kanske är det där skillnaden ligger mellan barndomens och vuxenvärldens idoler. Som barn idoliserar man dem man själv vill vara och som vuxen dem man tackar högre makter för att de finns. Så att man själv slipper chefa, slakta och prata koptiska.

 

Foto från Peter Barron Stark /peterstark.com