Nuharvitvåbåtar

imageVore jag inte vis av båtanskaffningserfarenhet skulle jag ha undrat om Mange skaffat sig en älskarinna.

I går:

”Då sticker jag en sväng då.” Han pratar snabbt och lite svävande samtidigt som han rör sig mot dörren, som om han inte vill att orden ska landa och därmed kanske föranleda ett svar.

”Öh, visst, men vart ska du?” Jag står med stekspaden i hand så frågan är inte helt irrelevant eller grundad i allmän misstanke om oegentligheter.

”Ut, bara?” Om möjligt än mer svävande.

”Jaha, ut. Visst. Du är fjorton och jag är din morsa eller?”

”Jagskatittapåenbåt.”

I morse:

”Men åker du till jobbet redan nu? Du ska ju skjutsa Johan till lägret om en stund?” Något förvirrad ser jag hur han tar sin jobbväska och går mot bilen. Jag inser snart att väskan är ett kamouflage så att jag inte ska undra något. Nu har jag dock levt med Mange i fjorton år så självklart undrar jag. Hela hans väsen utstrålar att han försöker dölja något. Det gör han också.

”Enbåtmendetärenlitenbåtsomnästaninteräknas”, muttrar han med det där generade leendet som jag misstänker har sin motsvarighet hos svansen-mellan-benen hos en hund som tycker att det är värt lite åthutning för den där saftiga köttbiten på grannens grill.

Så nu har vi två båtar.

Jippi.

Den här är dessutom för liten för att stasha preppergrejer i. Men den gör Mange lycklig. Det är faktiskt värt mer än vad den något skruttiga farkosten kostar och den tid den kommer att ta i anspråk. Kanske behöver vi alla en liten skruttig båt.

Mitt skrivande är på ett sätt min båt, så jag tror jag fattar grejen. Och Mange kan åtminstone ta med barnen i sin.

Så kör hårt Mange. Köp en tredje båt om du vill!

Nuvillhanhaenbåttill

image

Inte roligt nog

Han: ”Jag har tänkt lite och jag tror vi behöver en båt till. En mindre båt. Lite rolig, så där.”

Jag: ”En båt till?”

Han: ”Ja. Mera lekbåt, liksom.”

Jag: ”Men en båt till, alltså?”

Han: ”Ja. Det blir roligt.”

Jag: ”En båt. Till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Jag: ”Okej.”

Han: ”Okej?”

Jag: ”Ja, okej. Köp en båt till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Han: ”Öh, okej.” (Det svävade ett lätt frågetecken efter okejet.)

Mange skrattade nervöst eller lättat. Kanske nästan lite hysteriskt. Sedan galopperade han till telefonen. Båten i fråga hade dock sålts bara några minuter tidigare.

Synd. Verkligen jättesynd. Jätte.

Men jag lärde mig något. Omvänd psykologi fungerar inte på Mange. Å andra sidan fungerade det inte att säga nej till båt heller, en strategi jag prövade ganska ihärdigt för ungefär ett år sedan. Damned if I do, damned if I don’t. Om man nu ska räkna en båt eller två som en förbannelse.

Och jag blir riktigt nervös när han säger att hund ändå är ganska trevligt.

 

I hopp om sjönöd

image

Här på Sandön kan man bli strandad

”Kallar du det där nödlådor?” Manges ögonbryn pendlade mellan hårfäste och näsrot när han tittade på de två plastlådor jag packat för att låta flytta in i båten på säsongspermanent basis. ”Vad tror du en sann prepper skulle säga om dom?”

Jag sträckte på ryggen och höjde hakan. ”‘Bra där.’ En prepper skulle säga ‘bra där’ om mina lådor. För att dom i alla fall finns.”

”Chips, läsk och kex”, rabblade Mange som om jag inte visste vad jag hade packat. ”Och marshmallows.” Här lät det lite som om jag hade packat ned en stensamling eller min barndoms alla smurfar. ”Ska vi överleva på marshmallows när zombieapokalypsen kommer?”

Jag pekade med foten på den andra lådan. I den fanns konserverade färdiglagade köttbaserade maträtter samt därtill passande specerier. Vi skulle överleva som strandade ett par dagar. Mange såg fortfarande inte imponerad ut. Kanske har det faktum att han under de senaste veckorna sett samtliga avsnitt av The Walking Dead påverkat hans syn på apokalypsens omfattning.

Men när det gäller mina nödlådor till båten handlar det inte om att vi sjöledes ska fly från en analkande hord av zombier och stanna till sjöss till dess världen som vi känner den har gått under och återuppstått på det att vi må beträda Den Nya Världen likt något slags Adam och Eva (eller ett par antiloper från Noaks ark). Mina sjönödlådor handlar om andra typer av nödsituationer.

Ett uppenbart alternativ är att vi av väderförhållanden och/eller motorkrångel tvingas övernatta på en ö eller mitt ute i vattnet. Ett annat, och troligare, alternativ är att vi är ute och åker och inser att föga vore trevligare än att alldeles oplanerat slå till på en övernattning eller åtminstone en aftonvard, då vädret och omgivningarna och den allmänna stämning på ett positivt sätt kräver det.  Att nöden kräver det. Då är det flådigt att kunna servera spagetti och köttfärsås eller chili con carne och att dra några chocolate chip cookies till en kopp kaffe för att sedan runda av med chips, läsk och grillade marshmallows (ja, vi har kokplatta och grill i båten). Det vore retligt att i det läget bara kunna erbjuda något frystorkat och några energy-bars eller Varma koppen och jordnötssmör.

Jag tänker mig ju inte att vi att vi gemytligt grillar några marshmallows på en sandstrand när ryssen kommer, att vi sörplar kaffe och mumsar kakor medan ebolan rasar i Sverige, eller att vi skickar ett par tuber Pringles laget runt kring lägerelden på en Vätternkobbe samtidigt som levande döda hasar runt på fastlandet i jakt på människokött.

För de situationerna har jag andra alternativ.

Trivial lyx

imageEfter en, inte oangenäm, tid av diverse skolavslutningar tog vi helg och det var lite som att träna inför den kommande all inclusiveresan till Kreta. Vi hyrde nämligen i vanlig ordning ut vårt hus till Vätternrundacyklister och inkvarterade oss hon svärmor och svärfar vilket innebär en skön tillvaro utan direkt huvudansvar för något. Mange och barnen anlände per båt (förstås) medan jag och den trebenta dvärhamstern Eva föredrog bil (förstås). Jag gick ner till hamnen och mötte upp de andra och såg då en liten båt vid namn Jojo. Det är förvisso min svägerskas namn, men också en potentiell inspiration för namngivningen av vår (nåja) båt. Nänä. Eller kanske Jaja.  Möjligen Okejrå. Jag känner att alla tre namnen berättar en tämligen korrekt historia om hur båten kom att hamna i vår (nåja) ägo.

När jag en stund senare packade upp min väska blev jag lite förvånad. Eller inte. För två nätter ute på landet hade jag tydligen packat ned fyra klänningar. Fyra. Tre långklänningar och en kort. Eller faktiskt två korta. Alltså fem klänningar. Och så en långkjol på det. Min väska var alldeles jättefull av klänningar. Ingen av dem passade jättebra varken för en båttur eller för att bära på jobbet på LSWs campingfrukostservering, vilket var allt som var inplanerat.

Kanske är jag lite dum i huvudet.

Kanske har betygsättningen kramat ur de sista rediga tankarna i huvudet.

Kanske får helt enkelt klänningar mig att må bra.

imageTill lördagsfrukosten serverades jag följande rubrik i lokaltidningen: Manges ersättare hämtas i Luleå. Intressant. Jag menar, visst kan han vara lite jobbig ibland, som när han hånar mina prepperinsitinkter eller vägrar bära cykelhjälm till spelning på MC-klubb eller tänker åka på roadtrip utan säkerhetsbälte eller ställer disken i den högra diskhon eller envisas med att grillat kött ska paneras i grillkrydda eller liksom morrar åt mig när jag inte förstår det här med tampar och bryggor, men en ersättare? Och från Luleå? Jag ska i alla fall hålla koll på Motala Tidnings vidare rapportering i frågan. (När jag kom hem idag hittade jag en kvarglömd cyklist vid namn Romeo vid poolen. För en bråkdels sekund undrade jag om han kanske var från Luleå, men hans dialekt motsade det. Jag frågade inte. Jag hade fullt upp med att inte fråga om han jobbade som modell.)

Att få ligga i solen hos svärmor och svärfar iklädd solklänning (så bra att jag hade med en sådan!), läsa en bok och bli inropad med orden ”nu ska vi äta” är lyx i vardagen.

Jag hann också uppleva lite avund: Mange hittade sju paket kaffe i sina föräldrars förråd. Och så kallar folk mig för prepper.

Och när vi tog en gemensam tur med båten grät jag bara nästan och kunde till och med uppskatta fikastoppet i lagunen.

Allt detta är pyttesmå saker, men jag är djupt tacksam för att jag är så galet priviligierad att jag ens kan bry min hjärna med så triviala saker.

Hurra – vi har båt!

image

Inte bara en båt utan en BOL

Lars Wilderäng diskuterar i sin blogg bästa svenska platsen för en BOL-sommarstuga (BOL= Bug Out Location, alltså platsen du och din familj flyr till då zombieapokalypsen, I Wilderängs exempel ett krig som involverar kärnvapen och radioaktivt nedfall, riskerar att nå ditt ordinarie hem). Jag inser att jag inte har någon BOL och skäms en aning. Vad är jag för smygprepper egentligen? Är jag bara smyg och noll prepper? Lite nöjd blir jag ändå när han som en rekommenderad plats nämner just Sälen. Tjolahopp – där har vi för tusan en stuga! Problemet, som han också påtalar, kan vara vägen dit, framför allt om biltrafiken har störts ut av elektromagnetisk någonting. Inte bra.

Men då har jag numera en plan B. Sedan ett par veckor tillbaka är jag ju båtägare, om än något motvilligt. Idag sjösattes farkosten och jag passade på att bekanta mig lite extra med henne. Främst tittade jag på hennes blygsamma stuvplatser. Självklart klämmer man inte in något jättestash i en båt av den storleken, men några dagars förråd går in. Jag fick Mange att godkänna att jag packar en nödlåda som ska förvaras i båten för den händelse att exempelvis dåligt väder tvingar oss kvar på en ö under några dagar. Jag nämnde självklart inte ebola, zombies eller våldsamma upplopp, Mange är inte så imponerad av sådant, men inom mig spred sig ett litet lugn. Något kärnvapenkrig väntar vi inte ut i den lilla ruffen, men en oroande smittspridning eller så kan vi åtminstone fly ifrån. I några dagar. På sommaren. Om vi har tankat. Om det inte stormar.

Att ha båt känns plötsligt ganska bra. Fast kanske vill jag ha en segelbåt. En stor segelbåt. Med gott om stashmöjligheter och drift oberoende av andra drivmedel än vind.

Mange – jag vill ha båt!

Den andra kvinnan

Mange

Det är mig du ska köpa saker åt. Inte henne.

Det är om mig du ska säga ”Hon är så perfekt” när jag hör dig prata med vänner i telefon, inte om henne.

Det är till mig du ska längta när du sitter på jobbet, inte till henne.

Det är mig du ska tänka på innan du somnar och när du vaknar, inte henne.

Du ska längta till resor med mig, inte med henne.

För mig ska du hoppa över lunchen, för att få mer tid tillsammans. Inte för henne.

Det är mig du ska smeka, inte henne.

Jag vet ju att hon aldrig säger emot dig, och det är svårt att tävla mot. Hon tjatar aldrig på dig om att ställa undan skorna eller handla mjölk och ströbröd på vägen hem. Jag vet att hon väntar på dig närhelst du vill komma till henne utan ursäkter om tjejkvällar eller bokskrivartid. Den dagen du tar ut barnen på en resa med henne kommer de att älska henne. Jag vet att du har längtat efter att ha henne i ditt liv och att hennes kurvor nästan gör dig knäsvag. Och så gillar hon att vara på sjön och kommer aldrig att hänga ut dig på sin blogg.

Men allvarligt: Hon är hård och kall och hon kommer aldrig kunna hjälpa dig att klå Anna och Jens i ”Med andra ord”. Hon kan för tusan inte ens tvätta sig själv. Hon må vara stark, men hon har inga egna idéer och kommer aldrig med fumliga, ogröna fingrar försöka plantera en perennrabatt. Hon kommer aldrig att massera din rygg. (Inte för att jag gör det särdeles ofta heller, men absolut mer än vad hon gör. Hon ger dig ryggont.) Aldrig att hon kommer att packa barnens skolväskor och hjälpa dem med läxorna.

Och hon är ändå bara en båt.

Mange – kom hem. Jag lovar att massera dig rygg. Du behöver inte handla något på vägen hem och du får ställa skorna var du vill.

Hälsningar från Lotta

 

En oattraktiv singel till?

image

Helt klart en tuff konkurrent

I fredags köpte Mange båt. Sedan dess har jag sett ytterst begränsat av honom. Hade det inte varit för att jag skjutsat honom till båtklubben samt levererat lunch och nyfikna barn hade jag knappt sett honom alls i helgen.

Jag tänker därför att jag nu är att betrakta som singel. Mange har typ en ny kvinna och vi ses knappt. Singel alltså. Eller kanske med risk att bli en, undanskuffad av den båt han nu smeker så ömt.

SÅ, TILLVÄXT MOTALA OCH CENTRUMFÖRENINGEN: GE MIG RABATTER! JAG ÄR OCKSÅ EN OATTRAKTIV SINGEL! OM INTE IDAG SÅ KANSKE IMORGON.

Motalasinglar är nämligen, om man frågar dem själva, en oattraktiv samling. Faktiskt mest oattraktiva i hela Sverige enligt en nätdejtingsajt som låtit singlarna ranka sig själva. Attraktivast är singlarna i Stockholm, Malmö och Göteborg. Enligt dem själva i alla fall. Hur det faktiskt står till med Motalasinglarnas attraktionsgrad kan jag säga föga om (fast de få singlar jag känner är det sannerligen inget fel på – tvärt om), men Centrumföreningen och Tillväxt Motala har alltså bestämt sig för att försöka råda bot på denna oattraktivitet – eller på denna dåliga självbild (vilket det nu är) med hjälp av riktade specialerbjudanden.

Jag vill också ha riktade specialerbjudanden ju.

Corren (och SvD) berättar att kommunens singlar under våren kommer att få rabatt på skönhetsbehandlingar och erbjudas förmånliga priser på friskvård, träning och kläder. Man kan också boka personlig stylinghjälp. Centrumutvecklaren Lotta Eliasson ”kommer att vägleda singlarna till passande butiker efter ålder och preferenser.”

Så Lotta, min namne – här är jag: Lotta Lexén, 44-årig tvåbarnsmor i behov av upphottning av frisyren och med smak för klänningar och onödiga skor. Jag kan näppeligen skilja en concealer från en foundation och underlåter alltför ofta att färga mina ögonbryn trots att Marie har sagt att jag måste. Jag har svårt att bära upp chinos men med hjälp och god vilja kan det kanske gå. Eller så håller jag mig till klänningar. Klänningar kan jag. Men ett schyst klänningserbjudande – ett riktat specialerbjudande – vore fint.

Eller så bör jag tänka annorlunda: Kanske behöver jag utrustas med kläder av sportigt snitt lämpliga för båtliv. Seglarskor, vindjacka och snabbtorkande byxor eller vad man nu har. Keps? Då kanske jag inte blir singel och Motalas näringsliv slipper att ta hand om mig under en längre tid.

Men en najs rabatt tar jag gärna, fastän Mange ännu minns mitt namn.

(Den sluge Mange överväger för övrigt att döpa båten till Lotta för att, misstänker jag, kunna säga namnet med ömhet. Den ömhet som alltså kommer båten till del.)

Mange fixar trekant

image

Den här sjöutsikten passar mig

”Jag har bokat in oss på Görvälns slott imorgon natt. Packa väskan darling!” Tämligen nöjd förkunnade jag i fredags för Mange att vi skulle passa på att bo på det underbart vackra slottet utanför Järfälla då vi ändå skulle åka till Täby och hämta vårt framtida badrumsgolv. Det är bara några mil emellan. Två flugor i en smäll.

”Toppen!” Mange föreföll mycket nöjd. Självklart. Jag hade ordnat både barnvakt och neo-barock.

När vi på lördagsmorgonen satte oss i bilen såg han fånigt nöjd ut. Härligt, tänkte jag. Han är så glad att få spendera kvalitetstid med mig.

”Helt perfekt. Titta. Bålsta ligger praktiskt taget mitt emellan Täby och Görväln. En liten trekant.” Han pekade mot GPS-kartan.

”Öh, så bra för Bålsta..?” Någonstans i bakhuvudet började ett undanskuffat uttalande röra på sig. Ett sånt där båtuttalande som rinner av mig som sirap på en tomat.

”Jag mejlade båtkillen. Han kan visa båten klockan två. Vi hämtar plattorna klockan tolv, lunchar, åker till Bålsta och kommer precis lagom till incheckningen klockan tre.” Han strålade.

Kvart över två satt jag och tryckte i en Uttern-ruff och låtsades bry mig om var huvudströmbrytaren var placerad, istället för att sitta mot en solig slottsvägg med en kaffe.

Tydligen slog vi tre flugor i en smäll. Faktiskt lite som när vi firade bröllopsdag i somras, när jag tänker efter. Glädjen som lyste ur Manges ögon får väl ses som förmildrande ändå. Inte så långt senare fick jag dessutom mitt slottskaffe, och när jag sjönk ned i jättebadkaret med utsikt över Mälaren kunde jag nästan glömma Manges lilla kupp.

Nästan.

 

 

 

Konsten att rädda ett äktenskap

imageJag fruktar att det inte dröjer allt för länge innan det finns en ny kvinna i Manges liv. Spåren är tydliga. Han kommer hem sent från jobbet med svepande ursäkter, han lämnar bort barnen och lämnar stan när jag jobbar extra med att vakta högskoleprov och hans blick är ofta som klistrad vid telefonen. Och så är det det där med vad han gömmer under sängen. Förra gången var det båtmagasin. Nu hittar jag handboken Fritidsskepparen. Jag är rökt.

Den sena hemkomsten tog honom ett par dagar att tala ut om, men visst hade han varit på båtvarvet, och dagsturen när jag jobbade innebar att minst två till salu-annonserade sjöfarkoster utsattes för Manges lystna blickar. Att alla båtar är en hon är ju allmänt känt, och jag är på väg att bli brädad.

Kanske är det därför jag inte kan låta bli att förkovra mig i en handbok jag också, dock ej av fritidsskepparkaraktär. Jag läser om hur man fångar och behåller en man. Kanske är det ännu inte för sent (och om det är det är det väl bra om jag är förberedd för att ge mig ut på dejtingmarknaden. Det var ju ett tag sedan). Så – hur gå till väga?

Jag läser först om vikten av det yttre. Känns inte det lite gammeldags, nästan lite politiskt inkorrekt? I alla fall verkar handboken nästan vända sig till mig då den krasst konstaterar att förlossningar sätter sina spår. Tyvärr klargör den inte konkret vad jag ska göra åt saken, men andra tips av kompensatorisk art finns i alla fall. Tydligen ska jag färga mitt hår, då grå strån är av ondo. Löshår rekommenderas också. Det låter lite dyrt med det sistnämnda, men å andra sidan föreslår författaren att jag inte ska lägga allt för mycket pengar på mina kläder. Smak framför kronor.

Sminkningen är viktig. Tydligen har författaren gett ut en separat bok om detta, men berättar här att jag inte får dra mig för att färga mina kinder, ögonfransar och ögonbryn. Av yttersta vikt är dock att mannen jag vill snärja, Mange, inte ser mig sminka mig, eller ser skymten av en puderdosa. Det måste verka som om min skönhet är naturlig. Han får inte ens se mig borsta tänderna. Det enda av fåfäng karaktär jag får göra inför min make/dejt är visst att släppa ut håret och låta det bölja nedför ryggen.

Det får kanske bli löshår då.

Han (det känns bra att det är en man som har skrivit boken, han borde ju veta vad män vill ha) råder mig också att dölja brister så gott jag kan: Om jag är kort bör jag försöka sitta ned men sträcka på mig och dölja mina fötter i en lång kjol. Är jag plattbystad bör jag fylla ut barmen och om mina fingrar är tjocka ska jag undvika att gestikulera. Purpurfärgade kläder rekommenderas om jag är blek.

Vidare läser jag ”Lova dig icke för lätt åt en yngling, som ber dig om kärlek, neka ej heller bestämt det, som han tigger dig om! Sväve han städs mellan fruktan och hopp, men så ofta du svarar, laga, hans fruktan du gör mindre och större hans hopp.” Jag ska alltså hålla honom på halster, men inte för mycket. Han måste våga hoppas. Okej. Fast samtidigt säger han ”neka ej längtande man alla de fröjder du har. Svek han dig även, vad miste du väl! Allt är som det förr var: skänkte du tusen din gunst, intet förlorar du dock.” Så jag ska släppa till alltså. Och inte blir jag en sämre kvinna om jag gör det många gånger. Typ tusen olika män. Jahaja.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är riktigt modernt eller riktigt omodernt. Det skrevs för två tusen år sedan, om det är att se som en ledtråd, men jag slås varje gång jag läser Ovidius Konsten att älska av hur nutida den känns. Ja, inte i detaljerna förstås. Han säger till exempel till mig att jag ska fylla i utrymmet mellan ögonbrynen, att jag ska färga håret med germanska örter och förutsätter att jag har slavinnor – men ändå.

Men hur ska detta hjälpa mig att behålla Mange? Hur ska jag få hans tankar bort från alla kurviga båtar? Jag kan förstås börja med att stänga in mig när jag borstar tänderna, men det känns lite otillräckligt. Hmm … Men här kanske: ”Sött fördrar ej en man! Låt oss smaka det bittra: det stärker! Ofta i medvind just seglaren kantra man ser. Detta är skälet, varför man ej i sin fru är förälskad: hon är till hands, närhelst mannen så önskar och vill.” Aha! Jag ska vara lite fjär, lite osjälvklar. Det börjar likna något (men varför måste han använda en båtmetafor? Vad är det med män och båtar?). Ovidius säger också att jag måste göra Mange sotis, för ”fortast ju löper en fullblodshäst, när skranket man öppnar, om till tävling han har andra att följa och slå. Skymf uppväcker på nytt den glöd, som är släckt: jag bekänner, att jag ej känna förmår kärlek, om kränkt jag ej blir.” Alltså – jag inte bara får, utan bör kränka Mange. Intressant. Och detta kommer att få honom att glömma båtarna och fokusera på mig.

Prima.

Men jag kan inte sluta läsa. Ett av många fantastiska tvåtusen år gamla råd är att komma sent till festen för att den man väntat på längst framstår som mest efterlängtad. Då gör det heller inget om man är ful, eftersom folk redan är packade då och mörkret dessutom är till min hjälp. Allt enligt Ovidius.

Ovidius avslutar med synnerligen handfasta sängkammarråd. Kanske återkommer jag till dem någon dag.

Men nu ska jag ägna mig åt att vara fjär.