Nej, Skolverket, jag håller inte med er

IMG_3182

En som inte håller med

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Skolverkets utspel angående nya bedömningsgrunderna för betygen D och B. Jag postade samma text på Skolverkets Facebooksida och fick dagen efter ett svar från dem:  ”Tack för dina viktiga synpunkter, vi tar med dem in i organisationen. Den här utvidgade innebörden gäller redan nu. Läs gärna mer här: http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/betyg-1.224485″.

Det var ju fint att de svarade så snabbt, och de svarade mig dessutom på Twitter, men jag måste ändå vidhålla att detta förefaller vara knas.

Skolverket säger alltså via Facebook och Twitter till mig, efter att jag frågat dem om saken, att jag redan denna termin ska sätta betyg på nya grunder. Det är nu lördag den 7 maj. Söndag den 29 maj ska mina avgångselever ha fått sina betyg. Ännu har inte Skolverket meddelat min skola att vi ska börja jobba annorlunda. Maj är för många lärare den mest hektiska månaden med nationella prov och slutspurt i kurserna. Även om Skolverket skulle drista sig till att mejla samtliga lärare om de nya reglerna eller skicka ut ambulerande reformatorer finns det risk att någon missar informationen. Kanske är någon sjukskriven ett par veckor och har begränsad koll på informationsflödet. Ingen väntar sig ju ändå en betygsreform med omedelbar verkan. Något sådant vore helt galet. ”En sådan här förändring kommer aldrig helt vältajmad. Men vi tycker att det vore fel att inte gå ut med möjligheten nu när betygen ska sättas”, säger dock Karin Hector-Stahre vid Skolverket. Men kan det allvarligt talat bli mindre vältajmat än så här?

Från och med häromdagen ska det alltså bli lättare att få betygen D och B. Fler ska få högre betyg. De elever som går ut nu har alltså lättare att få högre betyg än eleverna som lämnade skolan för snart ett år sedan eller tidigare. Har Skolverket redan hunnit bestämma vilka kompensatoriska grepp som ska tas när det gäller intagning till högskola och universitet? Som lärare vill jag kunna förmedla denna information till mina elever direkt, så att de vet vad som gäller. Söker de i en annan kvotgrupp, och vad innebär i sådana fall det för deras möjligheter att komma in på drömutbildningen? Har Skolverket redan lyckat räkna ut hur de nya, knappt sjösatta reglerna kommer att påverka betygen? Eller ska det helt enkelt bli lättare att komma in på en utbildning om man tar studenten i år jämfört med om man sjöngom studentens lyckliga dar redan förra året? Så kan det väl ändå inte vara?

När jag läser i länken Skolverket skickade till mig ser jag följande: ”Den här utvidgade innebörden gäller redan nu och den kommer också att förtydligas i Skolverkets allmänna råd och stödmaterial i höst.” För mig låter det högst anmärkningsvärt. Vi ska jobba annorlunda redan nu, och i höst ska vi få veta mera om hur vi ska jobba. Nu.

Nej, så här snabbt kan det inte behöva gå. Låt elever och lärare veta redan när de påbörjar en kurs hur bedömningsgrunderna ser ut. Tänk om några elever har ”släppt taget” lite om en kurs redan nu av rent taktiska skäl. Om de, kanske tillsammans med läraren, bedömt att ett B inte finns i sikte eftersom för få moment har legat på A. Nu är det för sent att ändra på det. Det som kanske kunde ha blivit ett B om vetskap om de sprillans nya reglerna funnits blir istället ett C. Eller E istället för D. Skillnaden kan låta blygsam, men det är den knappast för den elev som står och faller med den där poängen.

Elever och lärare måste få jobba med bättre framförhållning. När nu Skolverket med Fridolins goda minne inte låter oss göra det måste de åtminstone säkerställa att alla lärare i Sverige jobbar på samma sätt vid denna betygsättning. De måste också låta oss veta hur tidigare årskullar ska kompenseras vid ansökning till högskolan. Och de allmänna råden kan knappast anstå till i höst.

Knas är vad det är.

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Jag heter Lotta. Jag jobbar som gymnasielärare. Just nu har jag 127 nationella prov i svenska att rätta. Utöver det har jag den vanliga skolverksamheten med därtill hörande examinationer och rättning. Jag ska alldeles snart sätta betyg. Då föreslår ni en ändring i betygsättningsgrunderna. Jag tänker att ni nog är lite knas. Eller att ni har en helt annan humor än vad jag har. Ni tycker att vi ska ändra på kraven för D och B. Kanske ska vi det. MEN INTE I MAJ MÅNAD VA?! Den 29 maj ska jag ha satt betyg på mina avgångselever. NU funderar ni på att ändra betygskraven för dem. ”Den nya skrivningen kan tillämpas redan i vårens betygssättning”, står det i SvD och på Skolverkets hemsida.

”Det kan man absolut göra. Betygen sätts ju inte förrän kurserna är avslutade, säger enhetschef Karin Hector Stahre vid Skolverket.”

Alltså, Karin Hector Stahre, menar du allvar? När hade ni tänkt berätta det här för lärarkåren? Hur hade ni tänkt se till att de nya bedömningsgrunderna tillämpas konsekvent och rättvist i landet? Man kan säga att vi lärare har en del att stå i just nu. Att reformera betygssystemet, om än så lite, är det inte rätt tid för. En del treor i landet läste förresten färdigt religionskursen i höstas, en del gör det nu i vår. Ska samma årskull ha olika grunder för betygsättningen i samma kurs?

Nej va? Sitt ner i båten. Eller var urtydliga med att alla lärare i landet ska börja använda det nya systemet. Men då behöver vi också få veta exakt hur det ska fungera. Och helst för några månader sedan.

Förresten förstår jag inte ens om ni har föreslagit detta eller bestämt detta. Ni måste nog vänligen hjälpa mig att förstå. Men gör det kortfattat och enkelt, tack. Jag har lite annat att fixa med nu.

Hälsningar från Lotta Lexén, gymnasielärare som möjligen saknar sinne för humor

 

(”Vi är nöjda med Skolverkets förslag och hoppas kunna gå vidare snabbt”, säger Gustav Fridolin. Jag är inte alltid nöjd med Gustav Fridolin. Att vända skolan på 100 dagar gick inget vidare, och att reformera betygssystemet över en natt är kanske inte heller den briljantaste av idéer.)

En supertorr beskrivning av min betygsättningsprocess. Supertorr.

image

Frökens klottriga bedömningsmatris, ej menad för andras ögon

Obs: Trååååkig text om betygsättning. Du är härmed varnad. För att finna denna text ens det minsta intressant bör du vara gymnasieelev, förälder till en gymnasieelev eller möjligen lärare. Övriga bör verkligen läsa något annat eller titta på ett roligt youtubeklipp. Katter och hundar brukar vara roliga. Jag skojar inte, det blir inte tristare än så här. Dessutom vet redan elever och lärare det jag skriver om här, så tydligen skriver jag bara för mig själv. Nåja. Det är ju min blogg.

Jag gick ut gymnasiet med dugliga betyg. Inget att skämmas över, inget att yvas över. Det var, tyckte jag, en ganska skön tid med rimlig arbetsbelastning. Men idag vet jag faktiskt inte riktigt hur det skulle ha gått för mig. Medan jag fick ett betyg i matte får dagens elever två till … massor. Får en genomsnittlig naturvetare sex olika kursbetyg i matte? Något sådant i alla fall. Å ena sidan hela tiden nya chanser att visa vad man kan, å andra sidan inget utrymme för svackor eller för att ”fatta grejen lite senare”.

Så här framåt slutet av läsåret passar jag på att reflektera lite över det ganska nya betygssystemet. Ni som varken går i skolan eller har barn där bör alltså kanske sluta läsa nu. (Sista varningen.) Det här kommer att bli en snustorr genomgång av betygsättningen, inte en smålustig vardagsbetraktelse. För betyg och bedömning är sällan en särskilt festlig sak. Inte ens för någon som frivilligt valt lärarbanan och som trivs mycket bra där. Själv känner jag så här i betygstider ganska ofta för att krypa ihop i fosterställning och tänka på regnbågar och sockervadd.

I det nya systemet sätts betygen A, B, C, D, E eller F (underkänt) i respektive kurs. Ämnena är indelade i olika kurser vilket innebär att mina elever under sin gymnasietid kommer att få tre betyg i svenska av mig, ett i varje årskurs. Den som har en lite småknackig start och får ett E i Svenska 1 behåller alltså det betyget även om hen i Svenska 3 får ett B. På min tid fick vi visserligen terminsbetyg som berättade var vi låg just då, men det var slutbetyget som räknades. Med dagens system (gäller även förra systemet) skulle jag ha haft fem olika mattebetyg istället för ett. Jag tror att det skulle ha stressat mig. Å andra sidan skulle jag nog ha tilltalats av nystarten, möjligheten att börja från noll. Minus och plus.

På delmomenten under en kurs bör förstås eleverna bedömas och få återkoppling och utvecklingstips. Formativ bedömning. Här säger Skolverket att vi bara ska använda betygen A, C och E. Mellanstegen B och D är förbehållna kursbetyget. (Fast de hittar på lite när de säger så, för på de av dem beordrade nationella proven ska vi plötsligt sätta mellanbetygen också, trots att momenten inte testar hela kursen utan ”lika lite” som mina delmoment gör. Då blir jag både sur och förvirrad. Har lite svårt att förstå logiken. Eller – jag förstår den inte alls och kan tycka att de liksom gör det lite lätt för sig.)

Rent logiskt borde vi faktiskt kanske inte sätta några betyg alls på delmomenten. Inte ett betyg per delmoment, alltså. I mina ämnen, svenska och historia, är det i alla fall så att ett delmoment sällan eller aldrig bara testar ett av kursens kunskapskrav. Om eleverna håller argumenterande tal så bedömer jag ju flera delar: argumentationen i sig, dispositionen, språket, framförandet och kanske något mera. Det innebär fyra olika bedömda förmågor som kanske inte alls ligger på samma nivå. Eleven kan ha riktigt bra argument som presenteras med övertygande fakta och resonemang, men ha en ointressant inledning och en obefintlig avslutning. Hen kan ha urtjusiga formuleringar men presentera dem utan publikkontakt och med fingret i manuset. Det kan bli både A, C och E (och för all del F) på samma redovisning. Då blir det ju lite knasigt att sätta ett samlingsbetyg på det momentet, och oftast gör jag inte det. Eleven får ut kunskapskraven (som de bör ha fått när uppgiften först presenterades) där jag markerat vilka olika eller lika betyg de uppnår på respektive del i delmomentet… Låter det knöligt och konstigt?

Eleven kan alltså, för att ta ett exempel till, i en skrivuppgift ha fått C i skriftlig språkbehandling, A på slutsatser och reflekterande och E på referatteknik. Någon kanske tycker att det då är ett C, ”i snitt”, men så är det inte. Det är C, A och E. Inget snitt. Jag noterar förstås dessa tre olika betyg i mina papper och sätter alltså inte heller där något snittbetyg. (Självklart kan man ha C på alla tre ”förmågorna” och då kan man för all del säga att det blev C på uppgiften.) De här tre olika momenten testas kanske inte i en och samma uppgift någon mer gång under kursen, men troligtvis så dyker de upp i olika uppgifter. Språkbehandling testas i så gott som alla skrivuppgifter, slutsatser och reflektioner kan finnas med i ett föredrag och referattekniken kan dyka upp i olika sammanhang. Man har alltså inte bara en gång på sig att visa en förmåga, och man kan självklart förbättra de olika förmågorna under kursens gång. Har man lärt av sina referatmisstag och fortsättningsvis levererar C-nivåreferat så drar inte det första E-betyget ner snittet. (För det finns ju typ inget snitt.)

Det är alltså inte så att ett E på en uppgift gör att du inte kan få C i kursbetyg. Om du däremot aldrig kommer över E för en av de förmågor som bedöms så kan du inte få mer än D i kursen, och då måste övervägande delen av förmågorna ligga på C-nivå. Det är hårda bud. Men tydliga. Det är vad vi lärare har att rätta oss efter. Ett A i skriftlig språkbehandling kan inte väga upp ett F i muntligt framträdande. Om du aldrig under kursen kommer över F på muntliga framträdanden kommer kursbetyget att bli F, hur mycket A du än har på övriga förmågor. (Sedan jobbar vi förstås på att det inte ska bli så, men det är en helt annan sak.)

Det här blir ett sätt att i viss utsträckning bedöma eleverna utifrån deras svagaste sidor. Självklart är deras styrkor viktiga och kan lyfta dem – men bara om de inte har en svag punkt. En talängslig elev har till exempel en stor utmaning framför sig när det gäller att få högsta betyg i svenska. Kommer du aldrig över C på talmomenten kan du inte få mer än B i kursbetyg, även om allt annat är A. För A ska alla dina förmågor vara på A-nivå (dock alltså inte nödvändigtvis alla dina delbetyg under kursen.)

Om elevens ”svagheter” är kopplade till en diagnos med en problematik som påverkar förmågan att uppnå kursmålen och är av bestående karaktär görs dock undantag. Om en elev diagnostiserats med exempelvis dyslexi ska jag som lärare bortse från de fel som är kopplade till just den problematiken. Eleven kan alltså få A i skriftlig språkbehandling (och/eller hela kursen) trots många stavfel – så länge de bedöms bero på dyslexin.

Någonstans, jag minns tyvärr inte var, läste jag om att det finns ”schysta lärare som har fattat att Skolverket är fel ute och som sätter till exempel ett C i kursbetyg trots att en elev aldrig har mer än E på det muntliga, för att det vägs upp av att eleven är så duktig skriftligt.” (Ej korrekt citat, med andemeningen stämmer.) Jag vet inte om jag tycker att det är så schyst. I alla fall är det inte schyst mot de elever som har lärare som håller sig till Skolverkets tydliga riktlinjer. Klaga gärna hos Skolverket, men kör inte en egen betygsättning, tack.

Ja, det här blev som sagt inte på något sätt en underhållande text. Jag hoppas ändå att den är lite klargörande för dem som har barn i det nya systemet men som själva gick i skolan för länge sedan. Och om någon tycker att mitt ställningstagande i betygsfrågan är oklar så har ni helt rätt. Det här är ingen argumenterande text om betyg och kursutformning. Det är bara ett försök att klargöra hur åtminstone jag jobbar med betygsättning.  Torrt och koncist. Eller kanske torrt och pladdrigt. Men torrt i alla fall.

Och säkert finns det någon som tycker att jag gör fel.