Jag (och GPS-damen) kan stoppa tiden

disoriented-or-bewildered-funny-wallpaper-320x480När jag kom hem efter min och barnens tvådagars roadtrip till Småland låg ett signerat exemplar av ”Den stora verklighetsflykten” och väntade på mig. Det kändes mycket lämpligt. Under en del av vår resa höll jag det nämligen inte alls för omöjligt att vi skulle råka krocka med en röd chesterfieldsoffa och tvingas interagera med med både vanligt oknytt och med Tårdrypare.

Jag saknar nästan helt lokalsinne, och skulle heller inte drömma om att läsa en karta samtidigt som jag framför ett fordon. Jag är därför slav under GPS:en. Säger den ”vänster” så svänger jag vänster, även om min magkänsla säger mig att jag borde fortsätta rakt fram. Min magkänsla har nämligen oftast fel när det gäller orienteringsfrågor (fast tyvärr inte så ofta så att jag istället kan göra tvärtom och därmed hamna rätt). Så trots att jag i förväg läst mig till att jag skulle passera Jönköping för att så småningom hamna i Sävsjö följde jag alltså instinktivt order när den väna men bestämda kvinnorösten sa ”sväng vänster” när jag just hade börjat sniffa på Jönköping.

Sedan höll hon i princip snattran i över en timme.

En gång såg vi en bil. Visserligen parkerad, men ändå. Ett tecken på mänsklig närvaro. Rutorna var i alla fall hela och den såg inte ut att att ha stått där i mer än högst ett par veckor. Det var som om vi hade vunnit mandeln i gröten.

Jag ångrade att jag inte hade tankat när jag stannade och köpte kaffe.

Vägen var asfalterad, det var den faktiskt. Oftast rymdes bara en bil på vägen, vilket förstås aldrig var ett problem i sig, men där den var bredare hade halva banan rätt schysst asfalt. Uppenbarligen åkte bilar bara i en riktning på den här vägen och nötte alltså bara ena sidan. Jag hoppades att förarna hade valt att inte åka i andra riktningen. Jag ogillade tanken på alternativet.

Husen låg inte bara öde, de stod halvt nedsjunkna i myllan och saknade fönsterrutor. Inga blåvita skyltar fanns som kunde föra tankarna till civilisation, bara blekta gula skyltar. Vägen slingrade sig som en onykter orm.

”Det här är roligt!” hojtade barnen.
”Mmm.”
”Det blir alltid så här när vi är på bilsemester med dig!”
”Mhm.”
”Mamma, minns du när vi åkte på den där vägen som inte var en väg och det stod en ko där och…”
”Minns”, muttrade jag och höll utkik efter ett torp där någon händelsevis skulle kunna tänkas bjuda på rulltårta.
”Mamma GPS:en säger fortfarande att vi ska vara framme om 27 minuter. Det stod det för fem minuter sedan också.”

Och för tio minuter sedan stod det att vi skulle ankomma slutmålet om 28 minuter. Har ni förresten märkt att radion bara brusat ganska länge nu? Fortsätt att titta ut genom rutorna ungar, undersök inte om era telefoner kan få kontakt med omvärlden. Säkert kommer vi inte alls att köra på en soffa. 

”Det positiva, barn, är att vi har lyckats upphäva tiden. Vi har skapat en bubbla där tiden står stilla och där vi inte kommer närmre målet trots att vi hela tiden kör framåt. Eller typ framåt i alla fall.”
”Coolt!”
”Mmm. Jättecoolt”, sa jag och sneglade på bensinmätaren och scannade av omgivningarna efter gengångare och nattknackare.

En kvart eller en timme eller tre dygn senare liksom spottade skogen ut oss och vi nästan ramlade in i ett villakvarter. Jag fick motstå en frestelse att se efter vilket datum det var. GPS-damen tog oberört till orda, som om vi inte alls hade varit i ett vakuum den senaste timmen. Eller året. Var inte mina naglar plötsligt mycket längre än när vi åkte hemifrån?

Boda Borgs utmaningar var en barnlek efter den turen och den ickelogik som krävs för att knäcka klurigheterna där kändes ovanligt nog som ren och exakt vetenskap.

Och när vi framåt kvällen lämnade Sävsjö tankade jag bilen riktigt, riktigt full innan jag slog på GPS:en.

 

 

(Obs, bilden är lånad från en av hundratals sidor med samma bild. Jag har inte hittat själva urkällan tyvärr. Och jag stannade inte för att fota där ute i Ingenstanset. No way. Antagligen skulle en eventuell bild mystiskt nog visa sig vara överexponerad eller så, och omöjlig att avläsa.)

 

Klicka HÄR om du vill läsa vad jag nyligen skrev om ”Den stora verklighetsflykten” av Lars Vasa Johansson.

Compact living och blåslagna knän

”Nej, tyvärr har vi inga tre- eller fyrbäddsstugor lediga då, men vi kan lägga in en madrass i tvåbäddsstugan som ligger precis vid sjön.”

Jag och barnen stod i stugan och kunde konstatera att värden mycket riktigt hade lagt in en madrass. Under våningssängen. Att den låg just där var ingen slump, det var nämligen den enda golvyta som var stor nog för att rymma den. Tyvärr var det bara en decimeter kvar upp till underslafen, så placeringen kunde bara betraktas som högst tillfällig.

image

”Vi kan lägga in en madrass.” Jo.

Till slut hittade vi en plats för den. Vi behövde bara lyfta upp två stolar på den väggfasta bänken och ställa det lilla matbordet delvis för dörren. Då behövde man bara klättra lite över en annan stol om man absolut ville ta sig ut. Sedan fick man liksom låtsas att madrassen var en decimeter smalare än den faktiskt var. Det ligger ju i dess karaktär att vara följsam.

Vi somnade ändå ovaggade i vårt lilla krypin (”Men man har ju nära till allt”, som barnen påtalade) efter en heldag på Boda Borg i Oxelösund. Ett helt underbart ställe. För er som inte är bekanta med Boda Borg handlar det om ett slags Fångarna på fortet-koncept, fast med mindre logik. Linda har flera gånger försökt förklara grejen för mig, men jag har bara misstroget skakat på huvudet. Den vanligtvis så rediga och logiska Linda har låtit som om hon ätit några ytterst olämpliga piller eller rökt något örtigt. Men nu förstod jag. Hon hade varit spot on i sin beskrivning. Redig som oftast.

”MAMMA DU SÄTTER DIG PÅ VÄRP-PINNEN SÅ RUVAR JAG OCH ADAM PÅ VARSITT ÄGG” hojtade Johan uppspelt efter att vi alla kastat oss ner genom ett utedass. Något förvirrad gjorde jag som jag blev tillsagd och snart fick vi grön lampa. Det var tydligen bra. Stärkt av denna framgång gav vi oss i kast med svårbegripliga utmaningar och blev yra i huvudet, blåslagna på knäna och brydda. Och lyckliga. Vi tumlade runt i hav av pilatesbollar, slängde oss i linbanor och knäckte koder.

image

En av de större kovägarna GPS:en förde oss till

Vi vaknade dagen efter till en vacker utsikt och umgicks med gårdens djur, tog en shoppingtur och åkte gokart. Vi lärde oss också att GPS är intressanta saker och lämnade få av de sydsörmländska kostigarna oåkta. Ibland fick jag lust att göra som Benny och tilltala den svala GPS-kvinnan med orden ”Du säger höger, jag svänger vänster. Ta dig i brasan!” Jag är dock inte lika tuff som Benny. Vi såg å andra sidan många kor.

Det var en alldeles lovely mor och söner-resa som endast grusades av att Någon anklagade Någon Annan för att fuska i Fia med knuff. På våra få kvadratmeter och med regn och mörker utanför var det lite svårt för Någon Annan att hitta en plats att sitta och känna sig förorättad på i fred. Han fick därför tämligen omgående sluta med det.

image

Utsikt från krypinet

Som sagt en lovely resa.