En frände inför apokalypsen

image

Oss preppers emellan

Häromkvällen var Mange och jag på fest i den företagsby där han har sitt kontor. Mycket trevligt och många nya ansikten. Frampå småtimmarna hamnade jag bredvid en man jag aldrig tidigare träffat. Han kändes ändå inte som en total främling och jag förstod snart varför. Han bar ett paracordarmband, lite som en hemlig förlovningsring oss preppers (smyg eller riktiga) emellan. Äntligen någon som inte tittade på mig aningen bekymrat överseende när apokalypsen och därtill hörande åtgärder kom på tal. Äntligen någon som talade om sin BOL på lagom allvar. Äntligen någon som nyfiket frågade om min väska var en BOB (vilket den inte var – jag är bara hangaround, inte hardcore).

Efter en stund plockade han upp gitarren och spelade Bohemian Rhapsody. Jag vrålade texten finstämt och nästan rätt.

Kanske är det den snubben som Mange, jag och barnen ska ta rygg på om TSHTF. Kanske kan han vara vår Rick eller vår Daryl.

Han varnade mig visserligen för att preppers är kufar som man bör se upp med. Jag hoppas han undantog de närvarande.

(fasttänkomhanärguvernören)

The show must go on

”Mama, just killed a man. Put a gun against his head…”

Jag blundar och förflyttas bort från tvättstugan. Freddie Mercurys smäktande stämma dånar inne i mina hörlurar.

”… Mama, ooooh …”

Jag höjer volymen lite till. Jag lyssnar inte så ofta på musik, men när jag gör det tenderar jag att liksom svepas med av den och jag känner nu att Queen behöver en röst till. Jag ställer upp.

”… Gotta leave you all behind and face the truth …” Freddies och min röst smälter samman. Hans röst fyller mina öron, min röst fyller tvättstugan.

Jag är nu ett med Bohemian Rhapsody så till den milda grad att tårarna rinner utmed mina kinder. Det är ett starkt ögonblick och min kropp kräver att jag kompletterar upplevelsen med några dramatiska danssteg

”I SOMETIMES WISH I’D NEVER BEEN BORN AT ALL” Freddie och jag är på exakt samma våglängd och jag tänker att jag nog borde vara med i någon film.

”MAMMA!” Det är inte Freddies röst. Det är min tioåring som står i tvättstugedörren och tittar på mig på ett vis som nog måste beskrivas som tvivlande. Jag pausar musiken och han ber mig att stänga dörren, men ändrar sig. Han ber mig stänga BÅDA dörrarna och återvänder sedan till övervåningen.

Jag gör som han säger och återförenas sedan med Queen. Stänger ögonen igen. Sjunger finstämt duett om pojke som tar farväl av sin mor och tar i lite extra för att liksom matcha tårarna som börjar rinna igen. Tankarna går till 12-åringens tandläkarbesök i morse och till tandläkarens frågor om snusning, rökning och läskkonsumtion. På något vis är kopplingen till sångtexten uppenbar och jag tar i ännu lite mer för att få ur mig känslorna.

”… NOTHING REALLY MATTERS …”

Då har även 12-åringen med kompis öppnat dörren till tvättstugan och påpekar att de faktiskt lyssnar på musik i det angränsande rummet.

”Ja”, säger jag. ”Det är Bohemian Rhapsody med Queen. mäktig.”

De skakar på huvudet och hänvisar till någon Spotifylista. Annan musik. Inte den av mig framförda. Jag förklarar hur huslån, semesterreseköp och matlagning fungerar. Klargör vem som har makten över övernattningar och glassintag. De pausar sin musik och ber mig fortsätta sjunga.

Vi är överens.

The show must go on.