En rövbra dejt ju

image

Ööh .. ja. Jag pusslar. Tydligen.

Idag hade jag min första lediga onsdag, något som kommer bli vardag nu när jag gått ned till en åttioprocentig tjänst. Så skönt. Dessutom kändes tisdagen som en fredag – också skönt. Jag gillar mitt jobb (och tokgillar mina elever)  massor, men det här var just nu behövligt.

Som tur är har vi en hantverkare i huset. Hade han inte funnits här hade jag kanske gått och lagt mig igen efter att ha vinkat av barnen, men då hans arbetsplats i badrummet avskiljs från min sovplats blott genom tunn byggplast kändes det inte riktigt bekvämt att krypa till kojs igen. Istället blev det långfrukost samt sjuttiotals-alpby-pussel-på-ettusenfemhundra-bitar i över en timma innan dagens happening gick av stapeln: En skrivdejt.

Jag har aldrig haft en skrivdejt förr och var osäker på vad det skulle innebära, framför allt som skrivdejten i fråga i princip också var en förstadejt. Vi har bara setts på en signering, ett releaseparty och en överlämning av hjärt… manus. Det visade sig vara fantastiskt trevligt. Kanske skrev vi inte jättemycket, men en del blev det ändå, och så här på en förstadejt måste man ju få klämma lite på varandra också.

Vi är ganska lika och mycket olika. Vi älskar att skriva och vill nå ut med våra ord. Hennes favoritord är ”röv” och mitt är ”ju”. Hon äter inget som är kladdigt (såsom pizza, tacos, grytor och sås) och inte heller några grönsaker, medan jag tänker att kladdigt är gott och att kladdiga grönsaker är extra gott. För att mötas på neutral mark intog vi te och mackor, även om hon för säkerhets skull tog med minibaguetter för den händelse att jag var ”en sådan som åt sådana där jävla fröiga fullkornshistorier” varpå jag plockade fram barnens bröd och lät påskina att det var mitt. Jag hade inställsamt tänkt baka en kladdkaka men vågade inte på grund av kladdaspekten utan gjorde en torrare sockerkaka med kardemumma även om jag var rädd att kryddan skulle klassas som grönsak. Jag tror vi fann varandra lite grann i alla fall och jag fick läsa hennes roliga snusk. Om min bok har slipsen lite hårt åtdragen och typ cykelhjälmen på så står hennes bok nedanför DJ-båset och skrålar någonting iförd något diskutabelt.

Det var en riktigt bra dag och jag hoppas på fler dejter.

Att klockan bara är sju när dagen känns färdig är också lyx – normalt sett är klockan minst tio innan den känslan infinner sig. Det innebär att kvällen förlängs med några timmar på något sätt. Jag lär knappast le när lönespecifikationen kommer men just nu känns åttioprocentsgrejen som en riktigt bra idé.

Dessutom lärde jag mig ett nytt ord men det är för snuskigt för att skriva här. Jag känner att min skrivdejt kommer kunna lära mig massor. Ju.

”Det här är fan guld”

image

Joråsåatte…

Att lämna ifrån sig ett manus som ingen ingen ingen ingen annan än man själv har läst är lite som att lägga sitt hjärta på en bricka och bjuda runt det. Inte bara angenämt. Efter att ha stirrat på de 125 000 orden till dess de upphörde ha någon som helst betydelse släppte jag ändå taget och levererade hjärt… jag menar manuset till två testläsare.

Sedan la jag mig mentalt i fosterställning och tuggade på mina fingrar. Inte bara på naglarna. (Dock fortfarande mentalt. fingrarna sitter alltså kvar. Naglarna också.)

Efter mindre än två dygn återkom testläsare 1, en skrivande boknörd som läser romaner som funnes det ingen morgondag. Vi har bara setts hastigt ett par gånger, så när hon erbjöd sig att med rödpenna läsa mina ord blev jag överraskat själaglad. Och livrädd.

Och nu är jag nog kär i henne. Hon är kanske världens mest klarsynta person.

Till exempel skriver hon bland annat att hon tycker att jag ”har lyckats galet bra med att få läsaren att känna på ett visst sätt för alla inblandade karaktärer” och att hon ”blev helt blown away”. Sin glänsande begåvning visar hon vidare genom att skriva: ”Det gick inte att sluta läsa. Fy fan vad bra jobbat! Jag är så jävla imponerad! Så mycket som händer på olika håll och du lyckas hålla och knyta ihop alla trådar.” Ja, hon svär lite. Det är i sammanhanget bra tycker jag. Jävlarimej. Och när hon skriver ”Det här är fan guld” så tycker jag inte ens att hon svär längre. Jag har nog aldrig hört så vackra ord.

Nu ska jag bara lyckas kasta av mig den krypande känslan av att hon driver med mig så kommer jag nog snart att kunna lämna min fosterställning och stryka ungefär tusen ”ju” ur manuset.

Första utkastet till Bok Två färdigt!

image

En hel sida utan en Gary. Bra.

Jag avslutade 2015 med att skriva färdigt råmanus till min andra bok. Känslan är svår att beskriva. Eller kanske inte: Jag gick till badrumsbyggande Mange och tjöt. När han förstått att jag var glad föreslog han att vi skulle fira med bubbel, vilket kanske var den reaktion jag skulle ha siktat på direkt. Men tårar gick också bra, det är ganska mycket jag. Nu slutade för all del firandet med att jag och tioåringen låg i stora sängen och tittade på Dumma mej 2. Han gillar att jag skrattar så jag låter som en gris när vi tittar på den. Underbar film även femtonde gången man ser den. Mange fick ligga ensam i badet och dricka det uppkorkade bubblet, men verkade rätt så nöjd med att bara ha sällskap av Fredrik Backmans Britt-Marie. En god kväll för alla helt enkelt.

I alla fall fanns där till slut 125 000 ord och 704 000 tecken. Mer än tillräckligt för en bok. Eller? Ja, mängden. Men duger orden? Känslan av lättnad och seger finns kvar, men blandas nu med osäkerhet. Är det bra nog?  Det är svårt att ta ett steg bakåt och se sin egen bok med friska ögon. Varje mening har jag redan sett så många gånger – hur ska jag kunna bedöma om det är bra? Jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att det räcker.

Och jag tycker om den. Min bok. Jag tycker jättemycket om den. Men ändå. Läskigt.

Nu har nästa fas börjat. Jag redigerar och redigerar och redigerar. Och så redigerar jag. 3000 ord har jag lyckats ta bort än så länge och fler ska bort. Men det är inte helt enkelt att radera. Det är ju text som jag har producerat, som har tagit dagar att skriva. Med ett klick försvinner ett ord, en mening, ett stycke eller ett helt kapitel. Inte helt enkelt, men helt nödvändigt.

Här och där häpnar jag över min briljans. På andra ställen kan jag inte radera fort nog. Och så fascineras jag över mitt korta minne och min tydliga faiblesse för vissa namn. Två bifigurer heter Annika, två heter Tommy (nej, ingen heter Pippi), två heter Mikael (även om den ene benämns ”Micke”) och två heter Gary. Eller hette. Ungefär hälften av dem har fått byta namn nu. Och många karaktärer har fått sluta ”vifta”. Det viftades med både händer, fötter och ögonbryn eller bara i största allmänhet.

Ja, att redigera är högst nödvändigt, men det gör också paradoxalt nog att jag kommer längre ifrån min text. Jag blir lite blind för den. Det är nu det vore idé att anlita en lektör och att själv lägga texten åt sidan några veckor. Jag ska fundera på det, men det är ingen gratistjänst om man säger så. Om någon som läser detta har ett hett tips på en bra lektör (eller själv är just en sådan) får ni gärna skicka ett mejl till mig och tipsa!

Nu ska jag återgå till mitt manus. Kanske hittar jag en tredje insmugen Gary att byta namn på.