Uääh

Nä, 48-timmarsregeln är nog ingen myt. I alla fall är jag nu en del av kräksjuketräsket. Min värld har krympt och jag rör mig mellan sängen och badrummet, för trött för att läsa eller titta på TV. Eftersom matlusten inte heller infinner sig återstår bara en sak till tröst: att lyssna. Jag avnjuter Det Bästa, nämligen Bowies Life on Mars. Så galet snygg, både för öra och öga. För honom orkar jag titta på.

Jag har nyligen sagt att kräksjuka inte är så illa ändå. Man mår ju okej mellan uppkastningarna och det går ganska snabbt över. Jag inser nu att det är ungefär som att tro att en förlossning kännetecknas av mellanrummet mellan värkarna. Och då får man ändå ett barn som belöning till slut.