En blodörn till lunch?

stegling

Från ax till limpa, så att säga

Tydligen saknar jag att vara lärare. Helt klart saknar jag att ha en klass instängd i ett rum med mig, utan möjlighet för eleverna att komma undan. Uppenbarligen försöker jag göra matsalen på min nya arbetsplats, en företagsby, till min arena.

Förhoppningsvis kommer inte alla att börja äta lunch ute och dricka allt sitt kaffe på kontoret.

Släng till mig ett ämnesben och jag har svårt att släppa taget. Jag är rädd att mina kontorsgrannar i företagsbyn nu vet mer än vad de suktat efter om judisk kosthållning. Någon kan ha tröttnat på mitt malande om ischiasnerven (förbjuden att äta), idisslare med kluvna klövar och det omöjliga i kött, potatis och gräddsås.

Och häromdagen kastade någon ur sig något om medeltida utökat dödsstraff. Jag tog lyra på den, och utvidgade ämnet till att inbegripa även tortyr, samt sträckte ut tidsomfånget lite. Min kollega, av sin sambo kärleksfullt kallad Wikipedia, fann också ämnet närapå gränslöst intressant och några raster senare hade vi studerat både texter och medeltida träsnitt på temat. Till lunchen nästa dag serverades bland mycket annat spansk åsna, stegling, blodörn och rådbråkning. Androm till varnagel, förstås. (Ett uttryck som jag både somnade och vaknade med på läpparna, för övrigt, då svenskläraren i mig fann det både vackert och språkligt intressant, med dess intrikata koppling till engelskan.)

Inte heller kan man studera tortyr och dödsstraff utan begrunda brotten som ligger till grund, påstådd eller riktig, för dem. Nästa tema var alltså närapå självskrivet. Brott och straff, med betoning på det första. Lönskaläge, dulgadråp och dubbelt hor, och därpå följande insikter om det svenska samhället från medeltid och fram till vår tid. (Att tredje resan lönskaläge före 1734 gav dödsstraff var exempelvis en av många saker jag inte kände till, och samhällets ansvar vid dulgadråp måste ha sporrat de lokala makthavarna till att utveckla rättsväsendet.)

Ja, jag skulle kanske behöva en klass då och då. Det suger ibland rejält i lärartarmen. Att suga in nya kunskaper, gurgla runt dem en stund och sedan liksom spotta ur sig dem inför någon (typ trettio sjuttonåringar) som inte kan värja sig. Det kan jag sakna.

Jag hoppas att min kolleger i företagsbyn orkar lyssna. Annars är ju väder alltid ett trevligt ämne.

(Visste ni förresten att man ibland saltade i bröstkorgen – eller ryggkorgen får man kanske säga – efter att ha ristat blodörn och slitit ut lungorna? Som om det liksom inte riktigt räckte som det var.)