En hopplös väg

imageNär jag öppnade boken tänkte jag mig att det var En Preppers Bibel jag hade framför mig. När jag stängde den tänkte jag att det enda man kanske behöver ha är en revolver.

Jisses så nattsvart.

Jag har läst Cormac McCarthys Vägen (utgiven på svenska 2008) några år efter alla andra, och när jag la ifrån mig den igår kväll önskade jag att just den här månaden inte var en vit månad. Ett par glas rött hade inte skadat efter den läsupplevelsen.

I Vägen följer vi Mannen och Pojken, far och son. De får aldrig några namn och vi vet inte var de är. Bara att de är på väg. De vandrar genom aska i en postapokalyptisk värld där allt är dött och plundrat. Bakom sig har de lämnat pojkens mamma som valde att ta sitt liv hellre än att försöka leva i den nya världen. Jag kan inte klandra henne.

Dag efter dag efter dag efter dag efter dag hasar de rädda, hungrande och frysande genom det döda landskapet. Ibland stöter de på andra överlevande; några ensamma rädda, några iskallt farliga grupper. Aldrig blir McCarthy överdramatisk eller frossande, men det behövs inte. De sparsmakade bilder han målar upp räcker för att starta tankar som är svåra att stoppa och för att bilderna i mitt huvud ska bli nästan allt för färgstarka. Jag förstår vad som kommer att hända med människorna i källaren utan att han behöver berätta det, och när vi får se en höggravid kvinna förstår vi också varför det luktar som om något steks några sidor senare.

Den lilla preppern i mig blir lika salig som Mannen och Pojken blir när de äntligen har tur. De hittar ett orört underjordiskt skyddsrum inrett före apokalypsen av en sann survivalist. Jag var tvungen att läsa några sidor en gång till för att riktigt få njuta tillsammans med huvudpersonerna. Mat, vatten, värme. Några nätter i en säng, några dagar med varm mat. Men McCarthy låter dem inte stanna och vägen blir deras hem igen. Dag efter dag efter dag efter dag.

Det kan ju låta som en långtråkig bok, men det är det verkligen inte. Jag ville inte lägga ifrån mig den. Men jag ville ha hopp. Ett litet ljus vid horisonten, en liten planta som sticker upp ur askan. Istället gav McCarthy mig en revolver med två patroner. På ett sätt utgör den mitt hopp. Den ger dem tryggheten att kunna välja sitt slut. När Mannen måste lämna pojken ensam för att undersöka något lämnar han också revolvern och Pojken vet hur den ska användas. Den ska stoppas in i munnen och riktas uppåt.

När boken är slut finns en patron kvar.

Min prepper-era inleddes då jag i höstas lyssnade på Stjärnklart av Lars Wilderäng. Den fick mig att börja hamstra konserver och värmeljus till Manges fnysande. När jag skrev om Stjärnklart kallade jag den dystopisk. Jag tar tillbaks det. I jämförelse med Vägen är den en ren utopi. Munter, rentav. Båda böckerna är ytterst läsvärda, men vill du ha ett hopp som sträcker sig längre än två patroner bör du välja Stjärnklart. Orkar du vandra hopplöst ska du läsa båda.

Men ha gärna ett glas rött till hands.