Onda tankar

I morse låg jag i husbilsöverslafen och visualiserade den jäkla ekodanskan. Nu såg jag för mitt inre hur hon seglade fram på sin snajsiga cykel (självklart med högst tre växlar) med ugnsvarmt surdegsbröd, istället för gårdagens nyupptagna primörer, i sin jättecykelkorg. Jag övervägde i mitt halvsovande tillstånd att lägga mig på lur i vägrenen och sticka in en pinne mellan ekrarna när hon cyklade förbi. Slog bort tanken då jag insåg att de Jylländska välklippta vägrenarna inte skulle kunna dölja en avundsjuk svenska i himmelsblå onepiece hur platt hon än försökte göra sig.

Nu öser regnet ner. Öser. Jag flinar lite för mig själv. Hon kan sitta där på sin cykel med sitt uppblötta bröd i papperspåse och de olivgröna linnebyxorna klibbande mot benen. Här inne är varmt och torrt.

Jylländska idyllkulisser à la Stepford?

image

Icke en Jyllandsbo i sikte. Förstås.

Norra Jylland. Här är alla arbetslösa. Eller i alla fall lönearbetsbefriade. Jag är efter en dags åkande i trakten kring Skagen helt övertygad om detta. Alla hus är nymålade, alla takpannor glittrande glaserade. Inte ett ogräs kryper utmed de vitmenade murarna eller nybyggda staketen som skiljer de prunkande men ändå tuktade trädgårdarna från gatorna. Det är så rackarns vackert och pittoreskt och ofantligt nymålat att jag skäms över att befläcka området genom att puttra genom det i en husbil iförd träskor och med ett dörrdraperi som för tankarna till en ljusgrå tarantella.

Uppenbarligen är alla boende uppe hela nätterna och målar om husen, rensar trädgårdarna från oönskade växter och vilsekomna glasspapper. Bevisligen byts takpannorna nattetid så att de alltid bländar traktens besökare i det självklart gnistrande solskenet.

Vad fan är det med Skagentrakten? Ingen syns jobba med hus och trädgård på dagarna. Jag tar för givet att de sover ut efter att ha jobbat hela natten för att upprätthålla den gnistrande, felfria och oändligt tilltalande fasaden. Jag känner hur jag sugs in, vill vara en del av detta. Barnen ber mig sluta låtsas tala danska men jag har svårt att släppa taget. Vill vara med. Vill vara sådan.

Ser utmed vägen mellan Skagen och Lökken en kvinna på cykel. Hon har solhatt och linnekläder och en retrotjusig cykel med något slags jättecykelkorg baktill. Hon svänger ut från en gårdsbutik och korgen är fylld med ekogrönsaker. Hon är eko. Hon är dansk eokintellektuelldesignbacktobasicsmenändåavantgardemedelklass.

Jag överväger att flytta till Skagen. Tänker att det kanske liksom gnuggar av sig på mig.

Tänker i nästa sekund att det måste vara en kuliss, minns The Stepford wives av Ira Levin (bok och senare film i flera versioner). Minns fruar som verkade vara lite för perfekta för att vara sanna. Lite för vackra, lite för fromma, lite för … ja, lite för allt. Kanske är Skagen Stepford. Kanske är invånarna robotar och husen och trädgårdarna något slags kulisser.

Så måste det vara.

På väg mot Lökken passerar vi ett par hus, nästan gömda i den övriga perfektionen, som har ogräs mellan garageplattorna och lätt mossbelupna takpannor. Tänker att om vi åker förbi dem i morgon kommer de att vara borta. Ersatta med perfekta designvillor med bländvit putsfasad, lagom tuktade stockrosor och möjligen en blänkande häst eller två som stillsamt betar i anslutning.

Jag kliver i mina träskor och jobbar mig igenom den lilla foppadjungeln för att nå ut till fällstolarna och lådvinet som serveras i plastglas. Vi har just återvänt från den gigantiska stranden som ligger i anslutning till campingen vi inatt ska bo på. Inte en Jyllandsbo syntes till på den, och jag är inte överraskad. Antingen sover de, eller så målar de om fasaden inför morgondagen.

Och jag ser fram emot att låta mig hänföras igen.