När varken trigger warnings eller bannlysning räcker – stoppa allt!

Alfons_Åberg_01_-_PNG

(Bild: Rabén & Sjögren och Gunilla Bergström)

För några veckor läste jag att ett föräldrapar i Malmö hade anmält sonens förskola till Skolinspektionen eftersom sonen fått återkommande mardrömmar efter att förskolan hade visat en Alfons Åberg-film. Åldergränsen på filmen var satt till 0 år. Jag höjde på ögonbrynen när jag läste detta men skrev inget om det – det var ju trots allt bara en familj det handlade om. Att några personer har en åsikt som avviker från min är knappast något att gå i taket över, även om jag tyckte att en Skolinspektionsanmälan lät lite kraftfullt i sammanhanget.

Men nu häpnar jag.

Idag läser jag i Sydsvenskan att Malmö stad och den aktuella förskolan, efter begäran om utredning från Skolinspektionen, har beslutat att förskolan inte ska visa någon film alls under en tid. Här stannade det alltså varken vid trigger warning eller bannlysning av Alfonsrullen, utan all film bannlystes. Dessutom ska förskolan varje morgon anslå samtliga aktiviteter som kan komma i fråga under dagen.

Lägg av.

Den aktuella utbildningschefen håller med om att Alfons Åberg är väletablerad barnkultur men konstaterar också att de individuella upplevelserna är olika. Självklart är de det. Men hur lågt kommer ribban att behöva läggas om alla individer har veto och tolkningsföreträde?

Aftonbladet berättar att en riksdagsledamot för Liberalerna (Christer Nylander, vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott) ser annorlunda på saken. Han säger:

”- Om föräldrar curlar sina barn är deras egna val, men förskolan och skolan får inte tveka att ta upp och diskutera svåra saker som aggressivitet, våld och mobbning. Livet är faktiskt ibland värre än en film med Alfons Åberg, säger han till Aftonbladet och fortsätter:

– Förskolan ska vara en plats med pedagogiska ambitioner. Därför är det en naturlig del i förskolans och skolans verksamhet att också diskutera livets obehagliga inslag.”

Jag håller med. Hotel Rwanda – nej; Alfons Åberg – ja.

 

(Om trigger warnings har jag tidigare skrivit här, här och här.)

 

En obildad nämnd?

IMG_3186I tisdags var jag på ett möte och fem dagar senare är jag fortfarande arg. Och bekymrad. Kan jag lita på att bildningsnämnden och -förvaltningen i Motala gör ett bra jobb?

Förra fredagen kom ett mejl från barnens skola, Vätternskolan. I det framgick att upptagningsområdena för grundskolorna i Motala ska förändras för att minska de socioekonomiska skillnaderna. Det stod också att ”Första versionen av förslaget påverkar: ° förturen från förskolan Vättern till förskoleklass på Vätternskolan. ° nya ansökningsförfarande för barn till årskurs fyra.”

Av detta förstod jag inte att de menade att barn som redan går på Vätternskolan ska behöva söka om sin plats till årskurs fyra och tvingas byta skola om någon från det nya upptagningsområdet vill ha deras plats. Vätternskolan har alltså sedan start haft hela Motala som upptagningsområde och barnen där kommer följaktligen från alla delar av staden. Många skulle alltså beröras av detta och riskera att tvingas bort från skolan. De barn som går på förskolan Vättern och som därmed har platsgaranti till förskoleklass på Vättern skulle fråntas den, trots att de redan givits den. Syskonförstur skulle också underordnas upptagningsområde i prioriteringsordningen.

På torsdagskvällen hade skolrådet på Vättern fått detta klart för sig, och sex dagar senare skulle nämnden besluta i frågan. Skolrådet fann förslaget alldeles galet, ett extra skolråd utlystes och beslutet sköts upp till januari.

Detta extra skolråd deltog jag alltså i. Aulan på Vättern var fullsatt av föräldrar till Vätternbarn och på podiet stod bildningsnämndens ordförande Nicklas Rudberg (S),  tf chef för bildningsförvaltningen Johnny Thorén, verksamhetschefen, en kommunikatör och ett par nämndemän.

Kvällen före mötet hade jag läst vad skollagen sa om placering av elever. Den var tydlig: elever kan inte mot vårdnadshavarens önskan flyttas från en skola som de fått en placering på såvida det inte innebär betydande organisatoriska eller ekonomiska problem för kommunen att låta eleven gå kvar, eller om eleven utgör ett hot mot andra. Jag blev lugn när jag läste detta, här stod ju klart att det de föreslog inte kan genomföras. Sedan blev jag orolig. Om jag så enkelt kan hitta och förstå detta måste självklart de som lagt fram förslaget också ha sett det. Nämnd, förvaltning och verksamhetschef kan inte alla ha missat detta. De måste alltså anse att det går att kringgå detta. (Dagen efter mötet ringde jag till Skolverket som direkt bekräftade vår tolkning.)

På mötet försökte vi föräldrar få svar bland mycket annat på frågan om hur de såg på vad skollagen säger om deras förslag. Nicklas Rudberg berättade flera gånger att de tolkat det som att man med hänvisning till närhetsprincipen visst kan byta ut barnen. Vi försökte få veta hur den tolkningen gått till och läste upp aktuell passage ur lagen. Vi fick inget svar. Johnny Thorén sa att han inte skulle drömma om att lägga ett förslag som bröt mot lagen och att de skulle se över saken. Det var för all del bra, men ännu bättre vore förstås om de hade haft koll från början. Mötet gällde ju ändå just den saken. Någon förälder hänvisade till prejudicerande fall, och Rudberg kontrade med att det fanns exempel på skolor man flyttat elever ifrån. När de lagt ner. Jo. lite svårt att ha kvar eleverna på en nedlagd skola.

Nu tycker jag inte att det ska spela någon roll vad skollagen säger. Inte ens om de faktiskt har all rätt att flytta runt barnen är det rätt att göra det. Det självklara att göra är förstås att låta de barn som redan går på skolan gå kvar och att låta de barn som redan fått ett löfte om att få börja på skolan göra det. Den socioekonomiska utjämningen kommer ändå att rulla på då alla barn som söker till skolan gör det under de nya förutsättningarna.

Att nämnd och förvaltning skulle tvingas backa från förslaget om att kicka ut barn från Vättern var uppenbart, men jag blev ändå inte lugn. Tvärtom. Jag var och är rejält upprörd över att de kan tänka sig att göra det och dessutom upprepa att ”forskning visar att det blir bäst för alla”. Knappast för de elever som mot sin vilja flyttas till en ny skola. Men där kan förstås elevhälsan ta hand om dem, som verksamhetschefen hjälpsamt infogade. Rudberg inflikade att de ju inte kan se till individen.

Det bekymrar mig också att både Rudberg och Thorén hävdar att den här frågan har stötts och blötts helt öppet, att vi visst har informerats om vad som är på gång. Det hänvisades till offentlighetsprincipen. Framför dem fanns alltså en fullsatt aula och ingen i publiken hade före torsdagens skolråd förstått detta. De måste alltså mena att vi är lite dumma i huvudet eller kanske att vi inte alls bryr oss.

En av mina vänner har begärt ut de handlingar som finns i ärendet och läst protokoll från bildningsnämnden. Hon har onödigt många högskolepoäng och jobbar en del med myndigheter. Hon hittade inget mer än ytterst vaga ledtrådar.

Bildningsnämndens ordförandes bemötande av oss föräldrar var enligt mig under all kritik. Vi fick inte veta vad de bygger sitt förslag på, vilken forskning de lutar sig mot eller vilka konsekvensanalyser som gjorts. Bara att all forskning visar att det här är bäst för alla och att vi minsann har vetat om det här.

Dagen efter backade de, förstås. I ett pressmeddelande sa Rudberg: ”Vi rör inte de befintliga klasserna. Är en elev antagen på enheten får barnet följa sin klass.”

Tack, generöst. Inte för att ni hade något val. Men hur kunde ni ens komma på tanken?

Kommunen bestämmer över skolan. I min kommun har vi nämnd och förvaltning som jobbar så här. Jag är bekymrad.

 

PS. Jag talar direkt inte i egen sak här, mina barn är för gamla för att beröras av dessa stollerier. Men som kommuninvånare är jag förstås berörd. Illa berörd.

 

Tillägg: Torsdagsmötet var visst inte ett skolråd utan ett förskoleråd. Det var alltså förskolerådet som såg till att informationen om detta spreds till föräldrar med barn i grundskolan. Ännu värre, med andra ord.

Varning för åsikt

varningHur madrasserad ska skolan vara? Elever på Globala skolan (gymnasieskola i Stockholm) kräver tydligen trigger warnings och jag blir lite matt. Jag kan förstå att man skulle varna eleverna i fall ett filmklipp man ska titta på innehåller människor som dör på riktigt eller om man av någon anledning ska visa autentiska bilder på aborterade foster, men det verkar inte bara vara den typen av inslag som man nu ska varna för. Så här säger skolans rektor Pernilla Ericols till  Lärarnas Nyheter när de frågar vad eleverna vill bli varnade för: ”Det kan vara våldtäktsscener eller rasism i filmer och böcker som används i undervisningen. Men det kan också vara skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer som upplevs som normförstärkande.”

Hon förklarar vidare att frågan inte är okomplicerad då det är oklart vad eleverna ska kunna välja att inte ta del av.

Jo. Att flagga för känsligt innehåll är en sak, och fullkomligt rimligt att göra i vissa fall, men ska man som elev kunna välja bort de verken? Och vad är ens känsligt innehåll? Om skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer ska kräva trigger warning blir inte många verk utan varningsprick.

Att läsa om eller se en film som porträtterar homosexuell kärlek / heterosexuell kärlek /annan sexuell kärlek / köttätande / vegetarianism / kommunism / kapitalism / fetma / rashat / kristendom / buddism / fattigdom /övergrepp / krig / kantareller / sjukdomar / förtryck är ju inte detsamma som att gå på live-sex-föreställning eller resa till ett krigförande land. Däremot kan det ge nya insikter i de olika ämnena, vilket ofta kan vara positivt och kanske till och med kan ligga i skolans uppdrag. Att ta del av ämnen man inte är bekväm med torde ofta kunna vara bättre att göra inom skolans väggar och med diskussioner kring ämnena än att snubbla över dem i andra miljöer.

Självklart anpassar vi lärare redan en del. Vet jag att en elev har förlorat en förälder i en bilolycka väljer jag inte en film / bok som behandlar just det. Men det betyder inte att döden över huvud taget inte kan diskuteras i klassen under de tre gymnasieåren.

Om vi ska ta bort saker, för jag är rädd att trigger warnings i förlängningen kan leda till att ämnen / teman plockas bort av lärare som är rädda för att kränka någon, blir skolan förvisso väldigt trygg. Trygg som en överbeskyddande mors famn. Helt utan gupp och helt utan förrädiska bananskal. Men inte på ett bra sätt. Det är ju i skolan du ska utmana och utveckla dina tankar och din världsbild. Inte bäddas in i en snuttefilt och puttas utom räckhåll för normförstärkande skildringar eller annat otäckt. Världen kryllar av krig, rasism, övergrepp och heterosexuell kärlek mellan vita personer. Det slutar inte existera för att vi drar för gardinerna.

Det här fenomenet är varken nytt eller svenskt. Sedan en tid tillbaka breder det (sakta) ut sig på amerikanska (och även svenska) universitet. Tidigare i år gick fyra litteraturstudenter i Columbia till storms mot bland annat Ovidius Metamorfoser, ett ca två tusen år gammalt verk. I en av berättelserna förekommer ett sexuellt övergrepp, något som en av studenterna beklagligt nog hade mått dåligt av då hon själv blivit utsatt för övergrepp. Även andra verk var besvärande. Så här skriver de: ”Ovid’s “Metamorphoses” is a fixture of Lit Hum, but like so many texts in the Western canon, it contains triggering and offensive material that marginalizes student identities in the classroom. These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

Jo.

Jag förstår att studenter från fattiga hem kan finna litteratur om fattigdom jobbig och att färgade kan bli illa berörda av texter som berör rasism Men är det inte då desto viktigare att föra diskussioner om sådant, diskussioner som inte behöver bli personliga utan kan få stanna vid diskussion om boken / filmen? Och behöver en universitetsstudent i litteratur verkligen varnas för att en bok innehåller skildringar av låg-inkomstmiljöer?

Eleverna vill att universitet (och gymnasieskolor) ska vara trygga rum. Det låter bra. Jag vill också att alla elever ska känna sig trygga, självklart. Men vi ser tydligen lite olika på hur tryggheten ska uppnås. Jag vill inte madrassera skolan. Jag vill att den ska vara en plats för diskussion. Trygg diskussion.

Trigger warnings handlar inte i sig om att helt förbjuda vissa teman, utan att varna för dem så att läsaren / tittaren är förberedd. Detta har jag alltså inga problem med att förstå i vissa fall. Men vi ska enligt mig inte sätta varningar på näst intill allt. Den mesta litteraturen fram till vår tid, och för all del fortfarande, är t.ex. normförstärkande. Den osar av patriarkala strukturer och heterosexualitet, av väna kvinnor och starka män. Det kan man bli irriterad eller till och med arg på, men det framkallar (eller återkallar) knappast ett trauma för läsaren.

Och att triggervarna för att något kan vara irriterande, beklämmande eller sorgligt skriver jag inte under på.

 

 

 

Modiga åsikter om Bard?

modig”Vilka bjuder in folk med unkna åsikter till EXPO och MODIG?” Den frågan ställde Kerstin Lundberg, Vänsterpartistisk ledamot i Motalas kommunstyrelse, på Facebook. Och hon fick svar. Många svar. Så många att det svällde ut till en snackis (förlåt, fånigt ord, men det känns ändå rätt) i media. MVT har haft både artikel och ledartext om detta, och P4 Radio Östergötland har gjort ett inslag.

Modig är ett event som anordnas av vuxenstuderande på en webbkommunikatörsutbildning, och det var på deras Facebooksida som Lundberg ställde frågan jag inledde med. Hon förklarade senare att hon syftade på huvudtalaren Alexander Bard och konferencieren Claes de Faire (och Spendrup), båda utflugna Motalabor, båda i mediabranschen. Hon skriver: ”Bard förespråkar porr o prostitution. Unket? Ja mycket. En kvinnosyn som man inte ska behöva möta. Fler har nog den personliga åsikten. Spendrup tycker inte att det finns kompetenta kvinnor till bolagsstyrelser. Claes de F tycker att Motala är skit. Och vad är åsikter om inte personliga? Det gäller väl alla.”

Flera reagerade på kommunstyrelseledamotens tämligen spydigt formulerade sågningar. Claes de Faire skrev t.ex. så här: ”Kerstin, jag hatar inte Motala. Jag hatar åsikter och inställningar som begränsar Motala. Jag tycker du kan se lite positivt på de här duktiga elevernas ambition att skapa en bra mötesplats. Det är väl roligare att heja på de som försöker göra något bra hellre än att gnälla? Jag tar inte en spänn betalt på detta utan offrar en semesterdag på Modig. Om du hittar på något som kan utveckla Motala i liknande riktning lovar jag att försöka hjälpa till på samma sätt då också. Trevlig helg!”

Själv skrev jag följande: ”Självklart kan man ha åsikter om Alexander Bards syn på prostitution och porr, och lika självklart kan man kritisera dessa. Men när någon, som sitter i kommunstyrelsen, kritiserar Bards närvaro i ett annat sammanhang om andra frågor känns det… ja, unket. Själv tycker jag exempelvis att Sven Wollters åsikter om Stalin är unkna. Jag skulle ändå gladeligen dela scen med honom, förutsatt att han inte var inbjuden enbart för att oemotsagd berätta om att Stalin var en rätt så reko kille som var lite förvirrad på slutet.”

Lundberg svarade på kritiken (som från flera var vassare än den som jag och de Faire levererade) bl.a. med att säga: ”Andra tycker så här: bra att en politiker står upp för sina värderingar och inte bara håller tyst. Jag är modig som inte stryker alla medhårs” och ”Bard kan man ju ha o mista…..”

Ja, jag vill ha politiker som står upp för sina åsikter, men jag förväntar mig mera fingertoppskänsla av våra (nåja) folkvalda. Jag förväntar mig dessutom att människor ska kunna argumentera för legalisering av prostitution, pornografi och droger, oavsett vad kommunstyrelsen tycker om åsikterna. Jag förväntar mig att man ska få kritisera Motala. Jag förväntar mig att ett kommunalråd inte slänger ut en fråga som andas ”är ni dumma i huv’et eller?” till en grupp ambitiösa elever som har satt ihop ett digert program för en konferens vars syfte är att lyfta Motala, att hitta nya vägar för företagen att växa. (Här kan man tänka att jag är lite partisk, då jag råkar vara en del av detta program.)

Det hör möjligtvis också till saken att Bard inte ska prata om prostitution och pornografi, utan om ett annat av hans expertisområden: Internet. Högst relevant på Modig-konferensen. Fast när jag tänker efter kanske han nu, tack vare Kerstin Lundberg, kommer att krydda sin presentation med lite pikantare inslag. Han har knappast gjort sig känd för att inte vilja provocera om man säger så.

Själv ser jag mycket fram emot Modig, där jag tillsammans med Emelie Schepp, Susanne Boll och Claes de Faire ska språka om sociala medier. Inte om porr. Inte om prostitution. (Och tyvärr inte om prepping och apokalypser.)

Men jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Rött känns just nu inte aktuellt i alla fall.

Jag vill ha ett kön

Bild: Samir LutherNänänä. Dumheter.

I Expressen läser jag att man på Capio Psykiatris mottagningar i Sverige nu kan välja att kryssa i ”annat kön” eller ”inget kön” i patientformuläret. ”Man” och ”kvinna” finns också som alternativ, vilket väl snart är att betrakta som liberalt.

Jag är en vän av ordet hen, något jag skrivit om tidigare i bloggen. Det sociala könet man anser sig tillhöra ger jag fanken i och jag har full respekt för att någon som är född kvinna identifierar sig som man eller tvärtom. Eller som båda. Inga som helst problem. Jag tror inte att vi får en värld av förvirrade barn för att vi inte tvingar människor att i vardagen tydligt deklarera sin könstillhörighet.

Men inom vården ser jag annorlunda på saken. Här vill jag inte se en glidning mot att könstillhörighet är något näst intill kränkande att efterfråga. Män och kvinnor är olika biologiskt och diagnos och  behandling kan vara beroende av kön. Även för statistik och forskning måste detta vara relevant för exakthet. Jag förstår att patientens biologiska könstillhörighet framgår vid de flesta undersökningstillfällen, men jag tror alltså att det i hela vårdapparaten – också på enkätnivå – är relevant med kön, även om patienten inte upplever det så.

Då struntar jag faktiskt i om någon känner sig kränkt eller till och med förvirrad.

Dela gärna upp könsdeklarationen: Låt patienten/klienten ange biologiskt kön samt vilket kön, om något, som man identifierar sig med. Jag menar inte att det sistnämnda är oviktigt, bara att det första inte heller är det.

 

Synfel – tankefel?

glasses-306695_640Men måste allt vara så in i bängen rättvist? Var går gränsen mellan solidaritet och dumhet?

Jag har tidigare ifrågasatt barnbidraget (klicka för att läsa) då jag tycker att familjer som vi, alltså medelssvenssons, faktiskt inte alldeles självklart ska få så där en 13 000 spänn per barn och år, hur trevligt det än är och hur mycket resor eller märkeströjor vi än må kunna köpa för slantarna. Ge pengarna till dem som behöver, men inte till oss alla av missriktad välvilja.

Nu har Vänsterpartiet fått igenom ett förslag om gratis glasögon för alla barn till och med nitton års ålder, eftersom god syn (om den kan uppnås) är att betrakta som en rättighet och en förutsättning för att kunna klara skolan väl. Jag håller med om båda delarna. Jag håller däremot inte med om att alla barnglasögon därmed ska bekostas av staten. Visst är det trevligt om staten betalar, men är det rimligt? Är det inte ännu trevligare om pengarna läggs på äldrevård eller på skolan eller var man nu tycker att brister finns, istället för att ge dem till en familj som räknar in kanske hundra tusen kronor i månaden (nej, det exemplet speglar inte mitt hushåll tyvärr)?

Så hiskeligt stigmatiserande kan jag inte se att det är för dem som skulle behöva ansöka om bidrag för detta. Det är ju inte som att man gör det inför Gud och hela församlingen i kyrkan under högmässan eller medelst handuppräckning i klassrummet. Optikern får kanske inblick i familjens uppenbarligen inte allt för starka ekonomi, men det kan väl inte vara skäl nog för att ge gratis glasögon till alla? Och med ett liknande resonemang är det väl säkrast att staten betalar allt åt alla, så att ingen vet vem som vid olika tillfällen behöver hjälp med olika saker.

Visst är gratis gott, men bismaken kan vara besk. Lägg statens pengar där de behövs, vare sig de behövs till glasögon eller till något annat godartat. Sluta skicka mig till Grekland på semester.

Eller, vänta nu …

 

Ramaskri om åsneskri

Gokur_med_spelverkJag bor ett stenkast från kyrkogården. Kyrkklockorna vid begravningar hörs tydligt till mig.

Ponera att jag har varit vaken hela natten och istället sover gott när klockorna dånar igång för att tillkännage någons hädanfärd. Anta att jag vaknar med dregel rinnande ur ena mungipan och ilsket sträcker mig efter telefonen för att spela in oljudet som dånar genom mitt trötta huvud. Tänk er sedan att jag hasar till datorn, fortfarande lätt dreglande, och lägger ut inspelningen på Facebook. Jag låter inspelningen följas av kommentaren ”Det är inte normalt att vakna av ett jävla jätte-gökur med sumo-gonggong-komplex.” Jag inser snart det klunsiga i formuleringen och tar bort inlägget. Det är dock för sent.

Föreställ er sedan att det snart samlas så där en hundra uppretade Motalabor utanför mitt hus. Några med kniv. De flesta med en kristen tro. Några säger, till polisen som också anländer, att de vill slå mig. De säger att om inte polisen gör något åt mig så tänker minsann de göra det. De säger att det inte är svårt att krossa en ruta och ta sig in i mitt hus.

Tänk er att det ett halvår senare, ungefär nu, är rättegång. Den åtalade är jag. Åtalet gäller hets mot folkgrupp. Personerna med kniv som hotade att bryta sig in hos mig står inte åtalade. Åklagaren anser inte att mitt brott är ringa.

Självklart var min kommentar tämligen smaklös. Det hade varit både smartare och trevligare att inte publicera ett sådant inlägg på Facebook. Jag har gjort mig skyldig till onödig plumphet – det var ju ändå någons anhörig som begravdes. Jag kan gott skämmas.

Men jag ska INTE åtalas.

Idag står en man inför rätta i Nyköping, åtalad för hets mot folkgrupp. Hans brott är inte att betrakta som ringa enligt åklagaren. I somras vaknade han en morgon av en muslimsk utomhusgudstjänst, något han inte uppskattade. Han filmade gudstjänsten och postade en snutt på Facebook tillsammans med kommentaren ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.” Han tog bort inlägget efter en liten stund, men det hade redan hunnit spridas.

Det var plumpt av honom. Smaklöst. Inte så jättebegåvat.

Men det var INTE kriminellt.

Eller jo, om vi frågar kammaråklagare Forsberg i Nyköping. Han borde ju förstås veta bättre än jag.

Det gör mig lite orolig. Frågan är om jag inte är lite kränkt också.

Läs gärna vad Erik Helmerson på DN skriver om detta. Bland annat säger han klokt så här: ”Rätten att förolämpa är ingen skyldighet. Respekt är ett nyckelord i all mänsklig interaktion. Ett samhälle där alla oavbrutet ritar profetkarikatyrer, liknar varandras böner vid åsneläten eller nedsänker helighet i piss vore vidrigt och outhärdligt. Men ett samhälle där detta är strängeligen förbjudet i lag vore ännu värre.”

Jag håller med.

 

(Bild från www.boanas.nu)

 

Höj min lön

IMG_3182

Vill ha mer i lön

Hur lösa den svenska skolans diverse problem, sjunkande kunskapsnivåer och allmänna urspårning? HÖJ LÄRARNAS LÖNER. Rejält.

Kommer jag bli en bättre lärare om min lön tjoffar iväg uppåt? Nä. Det har jag svårt att tro. Med det menar jag inte att jag redan är den ultimata läraren, inte alls. Men jag ser det inte som att jag gör insats i relation till min lön utan att jag gör så gott jag kan inom rimliga gränser. Det är ändå ett yrke, inte ett kall. Visst skulle jag kunna lägga fler timmar på planering och efterarbete av lektioner och examinationer och på så vis höja kvalitén på min undervisning, men då skulle det få ske på min fritid och så storsint är jag inte. Efter ett sådant år skulle nog en sjukskrivning (eller åtminstone en bitterhet) dessutom knacka på dörren. (Hur jag klarade de första åren som lärare utan att lacka ur vet jag inte. Antagligen hjälper den allmänna entusiasmen över den nya karriären nyutexaminerade lärare att orka den tiden som för de flesta innebär många obetalda övertidstimmar. Något slags akademisk-karriäristiskt adrenalinpåslag. För det är knappast lönen som är moroten. Och övertidsersättning är så gott som ickeexeisternde.)

Det är alltså egentligen inte min lön jag tänker på, utan de framtida lärarnas. Undersökningar visar att den största enskilda faktorn för elevers framgång är just läraren. Då måste vi förstås ha bästa möjliga lärare till våra barn. Och läraryrket är idag inte attraktivt, inte alls såvitt jag hör och läser. Att jag gillar yrket räcker liksom inte för att sprida goda vibbar ut i samhället. Intagningspoängen till lärarutbildningar är låga. Många (sex av tio) yrkesverksamma lärare funderar på att söka sig bort från yrket. Alltså: HÖJ FÖR I HELVETE LÄRARLÖNERNA SOM FAN. OECD håller med. Fast kanske inte om språkbruket. Ursäkta. Affekt.

Jag kan inte föreställa mig annat än att fler vill bli lärare då – för det är ju ett förbannat trevligt yrke – och då blir det huggsexa om utbildningsplatserna. Troligtvis skulle föräldrar också lita mer på kompetensen hos lärarna om de vet att endast ”de bästa” (akademiskt sett) har haft möjlighet att utbilda sig till lärare, vilket ger mer arbetsro till skolan. Jag tror också att föräldrarna allt mer då skickar signaler till barnen att skolan är viktig och att lita på.

Låt folk slåss om att få bli lärare för att det är ett både välavlönat och uppskattat yrke.

Och när vi ändå är i farten kanske en del uppgifter kan tas bort från lärarna för att ge dem (oss) ännu mer tid till undervisning och sådant som är kopplat till den? Exempel: Efter de nationella proven i svenska lägger jag timtal på att fylla i statistik. Vilken skrivuppgift valde respektive elev? Vilket betyg fick hen? Skrev eleven ett ordinarie prov eller ersättningsprov? Skrevs det vid ordinarie skrivtillfälle? Vilket sammanfattande betyg fick eleven på de två eller tre delproven (beroende på kurs)? och så vidare. I vår kommer jag ha ca 80 elever som genomför nationellt prov i svenska. Det innebär 80 uppsatser, 80 tal och 30 läsförståelseprov. Detta är helt okej. Rättningen är kanske inte rolig, men den är tydligt kopplad till undervisningen och lärarrollen. Det är den jävla statistiken som gör mig förbannad. Har Skolverket hört talas om urval? Måste verkligen varje lärare göra det här varje år? Kan det inte bli statistiskt säkerställt ändå? Klart det kan. Så visst går det att rensa upp lite bland lärarnas uppgifter.

Det finns också (internationella och ifrågasatta) undersökningar som säger att större undervisningsgrupper inte inverkar så värst menligt på resultaten, men då menar man att 25 elever är att betrakta som en stor grupp. Få skolor är så lyckligt lottade idag att en 25-elevsklass betraktas som stor. Dessutom torde det bero på vilken syn man har på lärare och elever och deras skyldigheter. Självklart tar det mer tid i anspråk att föra statistik över och ha föräldrakontakter med 32 elever än med 20. Uppenbarligen tar rättning och återkoppling längre tid för 32 än för 20 uppsatser. Naturligtvis blir det mindre tid kvar av arbetsdagen efter rättning och administration för 32 elever än för 20. Mindre tid för planering och uppföljning av undervisningen.

Att åtminstone lite hålla nere storleken på undervisningsgrupperna tror jag därför är en god idé, såvida inte en hel del rättning och administration läggs ut externt.

Jag tror Sverige kan få en utomordentligt bra skola om bara lärare och elever ges de bästa förutsättningarna.

Så höj nu föriallsindar lärarlönerna.

Vad kokar i Grytan?

AV4R2633

Ett arsle?

Tidigare idag skrev jag ett inlägg, postade det här i bloggen, och tog efter två minuter bort det. Jag ville inte, vågade inte (?) ha det kvar. Med svettiga handflator undrade jag om mina vänner skulle komma att betrakta mig som inhuman och främlingsfientlig efter att ha läst det. Sedan tänkte jag att mina vänner ju vet att jag inte är inhuman och främlingsfientlig. Och sedan undrade jag om jag är inhuman och främlingsfientlig. Och ett arsle. Sedan (ja, det gick många turer i huvudet) tänkte jag att jag väl ändå måste få ge uttryck för mina åsikter. Sedan tänkte jag att det väl är ungefär så inhumana och främlingsfientliga resonerar. Sedan gick jag på stan istället.

Ett av årets nyord var åsiktskorridor. Jag brukar röra mig tämligen tryggt och bekvämt inne i den. Men det här kanske är att sparka lite på korridorväggarna. Jag vet inte. Men här är i alla fall det jag skrev, raderade och återpostade:

Jag tassar ut på hal is, sank mark och/eller in i elden nu kanske, men jag kan inte låta bli. Det jag vill säga känns inte som något jag vill säga, så att säga. Men jag känner ändå att jag behöver säga det. Så:

Va?!

Det var vad jag behövde säga. Med både utropstecken och frågetecken, i oklar ordning. Det gäller de asylsökande på, eller snarare vid, flyktingförläggningen Grytan utanför Östersund. De senaste dagarna har vi i media kunnat följa de ca 60 asylsökande som bussats från Malmö till Grytan. De flesta av dem har varit rejält upprörda och känner sig överkörda, felplacerade och – låter det som – utsatta för fara. Det är både isigt och kallt utanför Östersund. Runt nollan. Flera av de asylsökande vägrade låta sig installeras på förläggningen och stannade kvar i den utkylda bussen. Några initierade en hungerstrejk.

Mitt hjärta värker verkligen för dem som flytt från ett land i krig och kommit till ett mörkt och kallt Sverige där man inte förstår språket och inte vet vad framtiden bär med sig. Och jag är glad över att bo i ett land som hjälper relativt (ja, jag vet att relativt är ett relativt begrepp) många till ett tryggare liv. Men när jag läser om deras missnöje och uttalanden i stil med att de kanske tvingas söka sig till något annat land (Norge eller Finland) om det ska vara så här (kall glesbygd, förläggning istället för lägenhet) så kan inte ett litet mörkt hörn av mig låta bli att tänka ”Ja men gör det då”. Och så vill jag faktiskt inte tänka. Jag känner mig som ett arsle när jag tänker så, och jag vill inte känna mig som ett arsle.

Det är inte särskilt bra att hamna mitt ute i skogen, och jag har förstått att förläggningen har fått en del kritik riktad mot sig under det senaste året (exempelvis har man haft problem med vägglöss). Att integreras i det svenska samhället mitt ute i ingenstans är inte en enkel sak. Men det är ju en temporär lösning (ja, även ”temporär” är ett relativt ord). Ingen förväntas slå ned sina bopålar i Grytan för gott. Framför allt är det en lösning. Det är möjligen limbo, men det är inte helvetet. Och det är inte krig.

Med ett ökat antal asylsökande måste det kanske få ta lite tid innan bra lösningar kan presenteras. Kanske måste det få duga med lösningar som bara … duger. Ett tag i alla fall. 2013 tog Sverige emot ca 50 000 asylsökande, i år väntas siffran landa på ca 95 000 (berättar Lena Melin i Aftonbladet). Uppenbarligen har det svenska samhället inte hunnit ordna mer än dugliga lösningar för flera av dessa människor. Det är förstås beklagligt och här finns arbete att göra, men jag tycker det är nästan lika beklagligt med protester som denna. För vad innebär det för den svenska opinionen kring flyktingmottagande? Jag som är för en generös flyktingpolitik sitter på kammarn och surar och tänker ”Ja men hungerstrejka då. Gör det bara”. Vad gör då inte den som har en annan grundinställning? I runda slängar 13% av svenskarna lär väl mysa över den här nyheten.

Samtidigt som jag skriver detta läser jag att protesterna har avbrutits och att bussockupationen är över. De asylsökande accepterar att inkvarteras i förläggningen mot löfte att inom några månader få flytta till lägenheter närmare Östersund. Sedan läser jag att de inte har lovats något sådant. Och sedan ungefär tvärtom igen.

Jag vet alltså inget om deras framtid, men betydelsen av min ovetskap är förstås mindre än ett sandkorn i öknen jämfört med betydelsen av deras. Det är inte jag som sitter med PTS i den jämtländska bushen (och det var inte ett raljerande uttalande!). Men jag tror inte att de hjälper sig själva eller framtida asylsökande genom dessa protester. Tvärtom, tyvärr.

Att jag sitter i min småstadsvilla, med fast jobb, familj och en trebent dvärghamster och besväras över att jag känner mig lite som ett arsle är förstås ett lyxproblem som många skulle offra sin högra arm för att få byta till sig. Att jag sitter här och surar över en hungerstrejk kan förefalla lite hånfullt eller respektlöst. Jag förstår det.

Men det är faktiskt inte bara min bild av mig själv som ett arsle som besvärar mig.