Jag (och GPS-damen) kan stoppa tiden

disoriented-or-bewildered-funny-wallpaper-320x480När jag kom hem efter min och barnens tvådagars roadtrip till Småland låg ett signerat exemplar av ”Den stora verklighetsflykten” och väntade på mig. Det kändes mycket lämpligt. Under en del av vår resa höll jag det nämligen inte alls för omöjligt att vi skulle råka krocka med en röd chesterfieldsoffa och tvingas interagera med med både vanligt oknytt och med Tårdrypare.

Jag saknar nästan helt lokalsinne, och skulle heller inte drömma om att läsa en karta samtidigt som jag framför ett fordon. Jag är därför slav under GPS:en. Säger den ”vänster” så svänger jag vänster, även om min magkänsla säger mig att jag borde fortsätta rakt fram. Min magkänsla har nämligen oftast fel när det gäller orienteringsfrågor (fast tyvärr inte så ofta så att jag istället kan göra tvärtom och därmed hamna rätt). Så trots att jag i förväg läst mig till att jag skulle passera Jönköping för att så småningom hamna i Sävsjö följde jag alltså instinktivt order när den väna men bestämda kvinnorösten sa ”sväng vänster” när jag just hade börjat sniffa på Jönköping.

Sedan höll hon i princip snattran i över en timme.

En gång såg vi en bil. Visserligen parkerad, men ändå. Ett tecken på mänsklig närvaro. Rutorna var i alla fall hela och den såg inte ut att att ha stått där i mer än högst ett par veckor. Det var som om vi hade vunnit mandeln i gröten.

Jag ångrade att jag inte hade tankat när jag stannade och köpte kaffe.

Vägen var asfalterad, det var den faktiskt. Oftast rymdes bara en bil på vägen, vilket förstås aldrig var ett problem i sig, men där den var bredare hade halva banan rätt schysst asfalt. Uppenbarligen åkte bilar bara i en riktning på den här vägen och nötte alltså bara ena sidan. Jag hoppades att förarna hade valt att inte åka i andra riktningen. Jag ogillade tanken på alternativet.

Husen låg inte bara öde, de stod halvt nedsjunkna i myllan och saknade fönsterrutor. Inga blåvita skyltar fanns som kunde föra tankarna till civilisation, bara blekta gula skyltar. Vägen slingrade sig som en onykter orm.

”Det här är roligt!” hojtade barnen.
”Mmm.”
”Det blir alltid så här när vi är på bilsemester med dig!”
”Mhm.”
”Mamma, minns du när vi åkte på den där vägen som inte var en väg och det stod en ko där och…”
”Minns”, muttrade jag och höll utkik efter ett torp där någon händelsevis skulle kunna tänkas bjuda på rulltårta.
”Mamma GPS:en säger fortfarande att vi ska vara framme om 27 minuter. Det stod det för fem minuter sedan också.”

Och för tio minuter sedan stod det att vi skulle ankomma slutmålet om 28 minuter. Har ni förresten märkt att radion bara brusat ganska länge nu? Fortsätt att titta ut genom rutorna ungar, undersök inte om era telefoner kan få kontakt med omvärlden. Säkert kommer vi inte alls att köra på en soffa. 

”Det positiva, barn, är att vi har lyckats upphäva tiden. Vi har skapat en bubbla där tiden står stilla och där vi inte kommer närmre målet trots att vi hela tiden kör framåt. Eller typ framåt i alla fall.”
”Coolt!”
”Mmm. Jättecoolt”, sa jag och sneglade på bensinmätaren och scannade av omgivningarna efter gengångare och nattknackare.

En kvart eller en timme eller tre dygn senare liksom spottade skogen ut oss och vi nästan ramlade in i ett villakvarter. Jag fick motstå en frestelse att se efter vilket datum det var. GPS-damen tog oberört till orda, som om vi inte alls hade varit i ett vakuum den senaste timmen. Eller året. Var inte mina naglar plötsligt mycket längre än när vi åkte hemifrån?

Boda Borgs utmaningar var en barnlek efter den turen och den ickelogik som krävs för att knäcka klurigheterna där kändes ovanligt nog som ren och exakt vetenskap.

Och när vi framåt kvällen lämnade Sävsjö tankade jag bilen riktigt, riktigt full innan jag slog på GPS:en.

 

 

(Obs, bilden är lånad från en av hundratals sidor med samma bild. Jag har inte hittat själva urkällan tyvärr. Och jag stannade inte för att fota där ute i Ingenstanset. No way. Antagligen skulle en eventuell bild mystiskt nog visa sig vara överexponerad eller så, och omöjlig att avläsa.)

 

Klicka HÄR om du vill läsa vad jag nyligen skrev om ”Den stora verklighetsflykten” av Lars Vasa Johansson.

Om de märkliga följderna av att krocka med en röd Chesterfieldsoffa

boktipsJag vill åka till Tiveden och bli rejält förolämpad av Ingrod. Det är Lars Vasa Johanssons fel. I morse lyssnade jag färdigt på Johansson sköna skröna Den stora verklighetsflykten (Forum, Bonner Audio, Storytel), och sista biten sänkte jag uppspelningshastigheten för att putta slutet lite, lite framför mig. Slut tog den ändå, och jag fick inte känslan av att en uppföljare är att vänta. Detta beklagar jag. Nästan överklagar, faktiskt.

Den med mig jämnårige, något avdankade och klart osympatiske magikern Anton befinner sig på trollerishowturné i Västergötland. Hans arena är oftast ett servicehem, där han får klämma in sig mellan pingisbord och rollatorer. Man kan säga att han inte känner att hans karriär har blivit allt vad han önskat. Man skulle till och med kunna påstå att han även för sig själv i mörka stunder kan erkänna att hans liv lämnar en del övrigt att önska. Med en besk smak i munnen åser han på avstånd barndomsvännernas hejdundrande framgångar i trolleribranschen samtidigt som han själv blir avbokad från ett par gig och surmulet beger sig hemåt.

Han kommer inte så långt. Tyvärr råkar han typ råna en bensinmack på jordnötter, absolut inte torrostade, och så råkar han krocka med en röd Chesterfieldsoffa. Detta för honom långt in i Tivedens skogar, bortom de snitslade turiststråken, där han olyckligt nog dissar en liten tösabit som mitt ute i bushen önskar hjälp med att plocka sju sorters blommor. Tyvärr råkar han då bli dödsmärkt av henne, en dödsmärkning som inte ens Gunnars rulltårta biter på. Gunnar är den man som tillsammans med sin hustru Greta ger Anton logi. Logi och rulltårta. Mycket rulltårta. De råkar också vara lite connectade i den magiska Tivedsvärlden och agerar språkrör mellan Anton och Lortpackan, det urväsen tillika drottning över Tiveden, som har makt att beordra oknyttet att ta tillbaka sin dödsmärkning. Allt Anton behöver göra är att klara av tre utmaningar. Eller questar, som hans nyvunna rånarbekantskap Jorma skulle ha sagt. Anton väljer, efter vissa vedermödor, det han tror är minsta motståndets väg och tar sig an utmaningarna. Bland häxkärringar med förkärlek för alfapet, rasistiska gengångare och en riktigt, riktigt gnällig Tårdypare trevar sig den desillusionerade magikern tjurigt men tämligen målmedvetet fram i sin skräddarsydda kostym. Och ibland med ett ess i rockärmen.

Det här är Johanssons första roman (men inte första alster), men rulltårta och garnsvin vad jag hoppas att det inte är hans sista! Jag log genom nästan hela boken och fnissade mer än en gång för mig själv. Johansson har ett ett språk och en stil som för tankarna till Fredrik Backman, och för all del uppvisar antihjältarna (eller kanske hjältarna) Ove och Anton en del likheter. Johansson är ändå alldeles sin egen och jag vill ha mer av honom.

Och vilken lyckad kombo att låta Johan Svensson läsa Den stora verklighetsflykten. Rätt uppläsare kan höja vilken ljudbok som helst ett snäpp eller två och här blir en redan lovely roman alltså ännu bättre. Johan Svensson är Anton. Avmätt, lakonisk, bitter och underbar. Alldeles utan några större åthävor. Det bara sitter som en smäck.

Tack Lars Vasa Johansson. Jag hoppas innerligt att du redan filar på nästa roman. Annars tar jag ett snack med Tårdryparn, och då ska det till bra mycket rulltårtor och saltränder om du ska klara dig helskinnad ur hans gnälliga klor.