Jag på TV – med dasspapper

Lotta-SVT



Klicka för att se mig prata egenutgivning: HÄR.

Idag sände Östnytt ett reportage om egenutgivning i vilket jag figurerade. Jag och min garderob. Jag och min källare. Jag är jätteglad att de uppmärksammar mig och låter mig prata om mina böcker, och som jag skrev för ett tag sedan får de gärna filma under min säng om de vill. Eller i tvättstugan. Fast vid barnens rum drar jag nog gränsen, av hänsyn till tittarna.

Inslaget fokuserade på egenutgivning och en annan författande motalabo berättade att han använder ett annorlunda koncept – Kickstarter. Där betalar de framtida läsarna för boken i förskott och så trycks böckerna upp när tillräckligt mycket pengar kommit in, tror jag. Författaren betonade vikten av att ge ut en inbunden bok och liknade pocketböcker med dasspapper. Något man slänger när man använt det. Han är självklart fri att ha den åsikten. 🙂

Själv har jag valt pocketformatet främst för att jag ser det som ett lättare sätt att nå ut. Att det är lättare att plocka upp en bok för sextio-sjuttio spänn än en för två hundra eller ännu mer. Dessutom gillar jag själv pocket skarpt, även om jag till stor del konsumerar böcker genom att lyssna på dem. (Jag skulle lätt  kunna skriva ett osponsrat hyllningsinlägg om Storytel.). Pocketboken tar mindre plats, väger mindre, tar mindre naturresurser i anspråk och kostar mindre. Med samma ord som i den inbundna versionen. Därmed inte sagt att jag inte skulle njuta av att se mina böcker i inbundet format, självklart vore det lovely. Huvudsaken för mig är ändå att mina ord når som många som möjligt, och då känns pocket som en bra väg att gå just nu.

Mange var visst inte helt nöjd med hur han framställdes genom mina uttalanden. SVT-människorna måste helt uppenbarligen ha valt att klippa bort alla de långa utläggningarna jag höll om hans förträfflighet. Så retligt. Så ytterligt retligt.

Men Mange – min förläggare: Utan dig, ingen bok. Det vet du.

Och i morgon blir jag intervjuad i direktsänd radio. Kanske hinner jag säga något högaktningsfullt om Mange då. Kanske.

 

Jag kommer ut ur garderoben i SVT

image

Här har inga kuddar puffats

”Så, här skriver du på sommaren alltså. Var sitter du annars?” Vi står i mitt uterum. Med puffade kuddar.

”I köket, eller i garderoben när jag behöver komma undan från Ma… från störmoment.” Jag ångrar mig så fort jag ser ljuset i den trevlige SVT Norrköping-reporterns ögon. Det tändes när jag nämnde garderoben.

”Garderoben? Utmärkt. Filma henne när hon går till garderoben.” Han nickar till kameramannen som börjar lyfta kameran mot axeln.

Jag tar chansen och rusar i förväg, kastar mig in i garderoben och börjar lyfta ut Manges skjortor som hänger på min vinterskrivplats. Samtidigt ropar jag att garderoben är jättedålig att filma i men att jag som sagt också brukar skriva i köket. Nästan bara faktiskt. Köket alltså. Garderoben är egentligen bara en garderob.

Jag har haft nästan ett dygn på mig att snygga till lite hemma inför TV-teamets ankomst. Jag har klippt gräsmattan (småspringande, för att hinna klå regnet), jag har puffat kuddarna och plockat upp chipssmulor i vardagsrummet, och i köket står inte en pinal på fel plats. Jag har sett på tv att köksbordet och vardagsrumssoffan är de självklara platserna för intervjuer i hemmet.

Självklart sätter inte de båda herrarna sina fötter på dessa platser.

Innan reportern hinner in i sovrummet, där min garderob är belägen, sveper jag ner en quadrokopter, ett par simglasögon, ett fempack strumpor, några påsar med oklart innehåll och något slags snäcksamling från byrån. Den ivrige reportern ser inte min manöver eftersom han har fullt upp med att hänga tillbaka Manges skjortor över den av skräp belamrade skrivplatsen. Något slokörad låter jag mig intervjuas om mitt skrivande, stående i min garderob, med hoppet att inget olämpligt dräller omkring i bakgrunden.

Jag pustar ut lite när vi kliver ut ur garderoben.

”Har du några böcker hemma?”

”Visst, jag har en låda här.” Nöjd visar jag fram lådan jag förutseende nog har plockat upp från källaren.

”Har du fler såna lådor någonstans?”

Och sedan börjar det igen. Den här gången lovar jag självmant att inte gå i förväg ner i källaren. Jag hör kameramannen trampa omkring där nere. Han hittar ett par barn, som blir något överrumplade av förekomsten av en kameraman i deras rum, och Manges snickarverkstad. Jag ropguidar honom förbi dammsugaren och till slut får jag kliva ner och bli intervjuad i den lilla källarsmatten som utgör mitt boklager. Där uppe gnistrar köket, och kuddarna är jättefluffiga i vardagsrummet.

Men det är helt okej. Min garderob ser ibland ut så där. Och källarhallens smatt är inte den plats i huset jag lagt mest krut på att piffa till. Och jag är jätteglad att någon vill komma och prata med mig om mitt skrivande. SVT är välkomna att filma under min säng om de så vill. Bara jag får prata lite bok.

Reportaget, som troligtvis sänds i slutet av augusti i Östnytt, handlar om egenutgivning, och ett par Motalabor till kommer att figurera i det. En av de saker de i mitt fall fokuserade på var vikten av att synas i den fysiska handeln. Internetbokhandel i all ära, men stor del av min försäljning sker tämligen lokalt. Vi åkte till Östenssons i Motala Verkstad och filmade en del av inslaget eftersom det är en av de butiker som sålde Genom dig och som också om någon månad kommer att sälja Förlust. ICA Maxi i Motala, Linköping och Norrköping hör också till de butiker jag har haft ett fint samarbete med, liksom Bokia i Motala, Restaurang Bettina och en rad andra större och mindre inrättningar. Vi skulle kanske ha åkt runt och filmat i de olika butikerna, istället för att uppehålla oss i min garderob och källare.

Men om några veckor kommer jag, på SVT, att både gå in i och komma ut ur garderoben.

Det blir också bra. Om än något mer … genuint än vad jag hade räknat med. 😉

image

Finbesök!

Mange gästbloggar om vårt bokprojekt och egenutgivning

Böcker, Genom Dig - Lotta Lexén

Genom dig. Snart slut på lager!

Nu är det snart två år sedan vi hade releasefest för Lottas bok Genom dig och vi har sålt nästan 2500 böcker om vi räknar med e-böcker. Fantastiskt och jättekul! En debutant (på förlag) brukar i snitt sälja omkring 1000 (inbundna) böcker, så vi är faktiskt riktigt stolta och glada över det.

Vi lyckades aldrig komma in hos någon av bokhandlarnas centrala inköpsorganisationer. Akademibokhandeln lyckades jag aldrig ens komma fram till. Trots MÅNGA, många försök. Pocketgrossisten fick jag till slut tag på och de var intresserade (eller också var hon bara snäll), men då de fick veta att vi redan sålt över 1500 böcker på hemmamarknaden svalnade intresset. Jag hörde någonstans att det skickas in c:a 5000 manus till förlagen varje år. FEM TUSEN! Det är kanske inte så konstigt att ingen svarar…

Att vi har sålt så många böcker helt själva, nästan enbart i Östergötland, är mycket tack vare Östenssons och Ica Maxi. Ett STORT, stort tack till dem. Ett ytterligare stort tack vill jag ge vår vän på Ica Maxi i Norrköping som varit både inspirerande och mycket hjälpsam. Naturligtvis en massa tack även till alla småbutiker som hjälpt oss (ni vet vilka ni är). Att Lotta har bjudits in till föreningar, kundkvällar, signeringstillfällen och andra jippon har också varit både roligt och värdefullt. Förvånande nog har vi sålt oväntat mycket böcker på marknader och andra otraditionella bokförsäljningsplatser. Otraditionella försäljningsplatser ska jag helt klart fundera mer på.

Det har varit en jättekul resa att ge ut en bok tillsammans med min fru. Vi visste ingenting om branschen, och det kan vara riktigt skönt på något sätt. Att få vara naiva, hoppfulla och orädda (mest jag, och Lotta lite) var kul. Jag kunde helt vara mig själv och som vanligt ställa de dumma frågorna. Jag är ju så nyfiken på hur saker fungerar hela tiden.

Manus Förlust - Lotta Lexén

Vår nästa egenutgivna bok ”Förlust”

Nu börjar vi snart arbetet med att ge ut Förlust, bok nummer två i serien om Hanna Brander. Vi hade naturligtvis en förhoppning om att Lotta skulle bli utgiven på ett stort förlag. Ett förlag med resurser, kompetens och som vill satsa på Lotta. Ett förlag som skulle kunna placera Lotta på Bokmässan i Göteborg, på Deckarfestivalen i Sundsvall eller på Crimetime Gotland. Ett förlag som får ut böckerna i affärerna. Tyvärr har vi inte fått den möjligheten heller till denna bok. FEM TUSEN!!!

Jag tror fortfarande stenhårt på Lotta och hennes skrivande. Jag tror också på Hanna Brander som karaktär, även om jag vet att Lotta är sugen på att skriva andra böcker. Lotta är utåtriktad, gillar att prata om sitt författande, signera böcker och träffa människor och jag tror som sagt att det skulle kunna bli en riktigt bra symbios med ett förlag som backar upp. MEN! Nu har vi möjligheten att ännu en gång få ge ut en bok, helt på egen hand. Och det ska bli kul! Riktigt kul! Jag är helt övertygad om att vi kommer sälja minst lika många böcker av uppföljaren Förlust.

bild-4

På signeringsjippo. Jag i blått.

Heja Fredag förlag! Nu kör vi!

/Mange

Tvåhundratrettiosex sidor – och författardrömmar

image

Arbetsro?

Tvåhundratrettiosex sidor. Det är så lång min bok nummer två, med arbetsnamnet Utan dig, skulle vara om jag satte punkt nu och inte strök någonting. Det känns rätt så stort. Genom dig blev tvåhundrasjuttiofem sidor, så om min uppföljare ska ha samma omfång återstår bara trettionio sidor. Det är ju rätt så snabbt gjort. Kanske.

Fast Utan dig behöver fler sidor än så på sig för att bli klar och det känns härligt att den kommer att bli omfångsrikare än ettan. Det känns också så skönt att befinna sig i mental nedförsbacke, att kunna ana slutet även om det är flera kurvor kvar innan sista raksträckan. Jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på det.

Nu gäller det bara att inte tappa fart. Jag träffade en författande vän häromdagen och vi luftade våra skrivarvåndor. Jag konstaterade att det känns lite stressande att semestern snart är slut och att jag är lite orolig för hur det blir med tid för skrivande när jag börjar jobba igen. Hon, som är författare på heltid, konstaterade att hon oroade sig för hur det skulle gå att börja skriva när semestern var slut. Lite olika perspektiv där.

Hon uttryckte, möjligen av artighet, ett visst avund. Hon berättade att hon ibland kan längta efter att ha skrivandet som hobby igen. Och jag avundas henne. Tänka att få ha författandet som yrke.

Vill.

Tänk att med ett förlag i ryggen satsa fullt ut. Att få ha som jobb att skriva. Att veta att någon väntar på att få ta sig an min nästa bok, att ha en redaktör och förläggare som jobbar med mig (förlåt Mange – du är toppen, men du vet …). Jag tror jag skulle älska att sätta mig vid datorn när barnen gått till skolan och Mange fladdrat till jobbet. Jag är bra på ensamhet, trivs med den. Eller så tror jag bara det eftersom jag så sällan upplever den som lärare, tvåbarnsmor och del av ett socialt kompisgäng. Kanske skulle jag bli knäpp av att sitta ensam hela dagarna. Men kanske, kanske, skulle jag kunna skriva något riktigt bra med de förutsättningarna.

Tänk att testa under ett år.

Ytterst få kan livnära sig på sitt författarskap och som egenutgivande debutant är jag glad över att vi har fått igen våra utgifter för boken. Jag är riktigt stolt över att ha sålt ett par tusen böcker, utan förlag (förlåt igen, Mange) och den marknadsföring ett större förlag kan hjälpa till med. Men ett skrivande år skulle innebära att en inkomst helt plockades bort från hushållet, utan löfte om några som helst intäkter från en eventuell bok. Det är tyvärr lite hårda bud. Kanske när barnen är utflugna.

Men man kan drömma.

Som väl är går jag om en vecka tillbaka till ett jobb som jag älskar. Mitt gymnasielärarjobb.

Men ändå. Att få skriva. På heltid. Med förlagskontrakt.

Kanske en dag.

PS. Utan dig känns mycket lovande! Jag älskar att skriva om en ny karaktär – Lena – som dyker upp i denna bok. Hennes tillvaro är ganska tuff och hon kämpar för att klara av en förtryckande omgivning. Självklart följer jag också Hanna och Lisen från förra boken. Ett halvår har gått sedan händelserna i Genom dig. De unga kvinnorna har slickat sina sår när polisen inofficiellt kopplar två självmord till Hanna och självklart väcker det Lisens snokande ådra. Och den hobbyglasblåsande Karl väcker något hos Hanna samtidigt som Daniel fortsätter skicka bilder till henne. Lite femiporr, onda barn och dolda graviditeter på det så. Det blir nog en bok av detta.

Releasefest för Vita spår!

image

Duon bakom framgången: Emelie och Henrik Schepp (och så duon bredvid framgången 😉 )

I onsdags hade Mange och jag (och min favoritklänning) det stora nöjet att få vara med på releasepartyt för Emelie Schepps nya deckare Vita spår. Vi minglade, pratade, skålade, skrattade och dansade innan vi till slut lämnade festen fulla. Av inspiration.

Vilken kvinna Emelie Schepp är.

När förlagen var för långsamma med att ge respons på hennes inskickade manus bestämde hon sig för att ge ut sin första roman, deckaren Märkta för livet, på egen hand. Hon bestämde sig också för att bli Sveriges främsta egenutgivare och klå dåvarande rekordhållarens 16 000 sålda exemplar. Det gjorde hon. Med råge. Ungefär 40 000 böcker hade hon sålt efter ett halvår. Vid det laget stod förlagen och knuffades lite kring henne, och hon bestämde sig efter en del grubblande för att nappa på ett förlagskontrakt. Tillsammans med sitt förlag Wahlström och Widstrand har hon nu sålt runt 100 000 exemplar av Märkta för livet och sålt rättigheterna till tio länder. 

image

Signering av Vita spår

Det är helt enkelt galet bra. Men hon har sannerligen inte legat på en divan och ätit praliner och låtit boken sälja sig själv om man säger så. Jag är lite osäker på om hon ens har sovit under det senaste året, på en divan eller annorstädes. På sin hemsida och i föreläsningsform delar hon dessutom generöst med sig av sina erfarenheter av egenutgivning samtidigt som hon marknadsför Märkta för livet och skriver nytt manus. Och nu har det nya alltså landat.

När Emelie intervjuades på scenen under releasepartyt berättade hon att hon är långt ifrån färdig och att hon nu har satt upp nya mål: Det ska bli åtta böcker i serien om åklagaren Jana Berzelius, och böckerna ska sälja i minst en miljon exemplar, bara i Sverige.

Jag tror det blir så.

image

Några av de nya bekantskaperna: Heléne Njord-Westerling, Lotta Svensson, Kerstin Gunnarsson, jag själv och Nina Larsdotter. Jag försöker förklara för Kerstin vad en prepper är.

Förutom att kvällens huvudperson var mycket inspirerande, var det också en vitamininjektion att träffa många andra människor som också skriver och/eller ger ut böcker, till exempel Nina Larsdotter som är både författare och förläggare, och jag kände verkligen min skrivklåda återvända. Dessutom fick mitt ego en nyttig liten boost då en tjej kände igen mig och kom fram och berättade att hon älskade Genom dig och att hon väntar på en uppföljare. Jag blev ett par centimeter längre.

Och som sagt – fylld med inspiration!