Tio tankar om den svenska skolan

IMG_3182Efter nitton år som gymnasielärare lämnar jag alltså yrket. Mitt hjärta är både tungt och lätt. Jag lämnar något jag älskar att göra (undervisa elever) för något aningen oklart men ändå mycket lockande (ptja, vad gör egentligen en utbildningsstrateg på yrkeshögskolan?) och jag vill lämna några hälsningar till och om skolan efter mig. Nitton års erfarenhet och ett hjärta som bultar för den svenska skolan ger mig rätt att göra det.

Allra först vill jag säga till ungdomar som står i begrepp att göra sina yrkesval: Våga utbilda er till lärare. Det är ett fantastiskt yrke. Att träffa elever, att lära ut och att lära sig är något att älska om ni frågar mig. Jag har själv dessutom haft turen att jobba på en enligt mig underbar skola – Platengymnasiet. Jag ångrar inte en dag (även om jag svurit en del dagar). Med det sagt vill jag ändå lyfta fram några av de problem jag anser att skolan idag generellt brottas med och ge några förbättringstips.

  1. Ja, skolan är till för eleverna. Självklart. Men det innebär inte att eleverna har alla rättigheter och lärarna/skolan alla skyldigheter. Lyft inte bort allt ansvar från eleverna. Våga ha höga förväntningar på eleverna. Mattelektionerna behöver kanske inte alltid göras roligare och eleverna behöver kanske inte alltid få välja både examinationsform och examinationsdag. Inte heller behöver all undervisning utgå från elevernas intressen och faktiskt är det också orimligt att utgå från alla elevers individuella nivå. Åtminstone med de ramar och faktorer som i praktiken styr arbetet idag. De flesta lärare har fler undervisningstimmar och ofta fler elever idag än för tio eller tjugo år sedan. Till det kommer ett större administrativt arbete som tuggar friskt på arbetstiden.
  2. Just det, det där administrativa. Statistik, inrapporteringar, åtgärdsplaner, protokoll, utvärderingar och liknande är i de flesta fall bra saker. Det är ofta en trygghet både för individ och samhälle att dokumentationen finns. Men det går inte att blunda för att det tar en hel del tid i anspråk, tid som tidigare kunde läggas på mera undervisningskopplad verksamhet. Här behövs förändring, exempelvis genom att anställa lärarassistenter och heltidsmentorer:
  3. Anställ heltidsmentorer. Idag lägger lärarna en hel del tid på utvecklingssamtal, hantering av ledighetsansökningar, studieupplägg och diskussioner vid F-varningar, diskussioner om frånvaro, hantering av fuskärenden, föräldrakontakter, försök till stöttning vid ohälsa eller problem hemma, konflikthantering och helt enkelt en himla massa saker som är viktiga men som inte är direkt kopplade till undervisningen. I många fall tror jag att en professionell mentor skulle kunna göra det jobbet bättre än vad åtminstone jag kan. En sådan mentor skulle ha bättre koll på alla de saker jag radade upp och dessutom vara en mera oberoende samtalspartner för eleverna. Det är inte så enkelt för elever att säga direkt till mig att de är missnöjda med min undervisning, eller någon av mina vänners/kollegers undervisning och det är inte alla som vill berätta känsliga saker för den som sedan ska undervisa dem fem timmar i veckan samt sätta betyg på dem. Att lyfta bort mentorskapet från lärarna skulle ge mer tid till för- och efterarbete och för elevkontakter kopplade till ämne och undervisning. Dessutom skulle alltså eleverna få kunnigare och mera oberoende mentorer. Visst skulle det kosta. Det gör också nästa punkt:
  4. Höj lärarlönerna. Ska vi få bra lärare behöver vi betala för det. Lärarnas löner har relativt sett sjunkit under lång tid och ska vi idag få lärare att stanna samt kompetenta ungdomar att söka sig till yrket får vi nog lov att hosta upp. Media presenterar gång på gång rapporter som visar att allt fler lärare överväger att lämna yrket, och fler och fler gör tyvärr slag i saken. Jag ser det omkring mig. (Ja, för all del i mig själv också även om jag inte lämnar skolan p.g.a. lönen.) I Motala med närliggande kommuner ser vi nu också en besvärande rockad bland främst grundskollärare. Flera lärare byter kommun och höjer sin lön mycket. Den dränerade kommunen höjer till slut lönerna för nyanställda och lockar därmed lärare från en annan kommun. Och flyttcirkusen är i gång.
  5. Ge lärarna relevant fortbildning. Var försiktig med att på kommunal eller statlig nivå bestämma vad alla lärare behöver. Försök hålla det mera individuellt så tror jag att det blir större utdelning på insatta medel (både i form av tid och pengar).
  6. Gymnasieskolan ska vara en trygg plats, men inte ett kuddrum. Släpp in världen och värderingar.
  7. Lita på lärarna. Denna punkt kräver förstås att lärarna är värda att lita på. Det i sig bygger ungefär på de tidigare punkterna. Jag menar inte att lärare inte ska ifrågasättas, men det känns som att det börjar dra mot att lärare allt mer måste försvara både sin undervisning och sin betygsättning. Inte bara motivera alltså, utan försvara. Se till att vi har professionella lärare och lita sedan på dem, om än inte helt blint förstås.
  8. IT i skolan är både nödvändigt och bra. Men att många elever inte kan låta bli att interagera på sociala medier flera gånger under en lektion är bedrövligt. Skärp er. Slösa inte bort egen och andras tid. Passa också på att komma i tid till lektionerna, plugga till examinationerna, lyssna och delta och utvärdera er egen insats då och då. Och om ert deltidsjobb gör att ni inte klarar studierna så får ni kanske överväga att jobba mindre. (Ta åt er om skon passar.) Jag låter som en surtant här, jag vet. Men jag gillar er. Skarpt. Många av er gör dessutom alla dessa saker redan. Jag vet det också. Ändå behöver det sägas.
  9. Extern rättning av nationella prov vore bra. Nu är jag nere på detaljnivå, men det skulle spara lärartid och samtidigt ge en oberoende och mera likvärdig rättning. Och ja, även detta kostar. Jag vet.
  10. Och borde vi inte ha en statlig gymnasieskola?

Mycket mer kan självklart sägas om skolan, men dessa tio punkter får bli mitt bidrag idag. Jag vill också igen trycka på att läraryrket är ett fantastiskt yrke och jag vill också hävda att den svenska skolan är bra. Men bättre kan den bli.

 

Hopp om framtiden

image

Nej, Mange. Inte knyckla.

Jag vinkade nyss av en klass gymnasietreor efter en andrafrukost hemma hos mig, så här en av mina sista lediga onsdagar. Om en dryg vecka tar de studenten. Jag hoppas innerligt att framtiden blir så ljus för dem som de förtjänar och det är underbart att få höra om deras planer inför kommande år. Någon ska visserligen bli president, men de övriga siktar mot något närmre mål: läkare, civilingenjör, pilot, sommelier, marknadsanalytiker, biomedicinare, marinbiolog, veterinär, ekonom. Och clown. När jag hör dem känns det som om vår framtid är ljus. De är lite trötta efter tre års gymnasiestudier, men ändå hungriga efter mer. Jag skulle tryggt besöka dessa läkare i framtiden, och gärna låta de andra utveckla mediciner och konstruera broar. Och E kommer att bli världens bästa clown.

De här eleverna var inte med i PISA-undersökningen. Kanske hade resultatet sett annorlunda ut då 😉 . Åtminstone har de berikat mina tre senaste lärarår.

Till mig överräcktes en vacker bukett. Rosa liljor. Sådana som jag hade i den brudbukett som Mange råkade knyckla sönder ett par timmar före vigseln. Sådana som jag fick panikköpa en fulare variant av en timme före vigseln. Samma sort som råkar förekomma med något bittra undertoner i min ännu outgivna bok. En rosa lilja är nog helt enkelt min blomma.

Och om framtiden finns det hopp.

 

Nej, Skolverket, jag håller inte med er

IMG_3182

En som inte håller med

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Skolverkets utspel angående nya bedömningsgrunderna för betygen D och B. Jag postade samma text på Skolverkets Facebooksida och fick dagen efter ett svar från dem:  ”Tack för dina viktiga synpunkter, vi tar med dem in i organisationen. Den här utvidgade innebörden gäller redan nu. Läs gärna mer här: http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/betyg-1.224485″.

Det var ju fint att de svarade så snabbt, och de svarade mig dessutom på Twitter, men jag måste ändå vidhålla att detta förefaller vara knas.

Skolverket säger alltså via Facebook och Twitter till mig, efter att jag frågat dem om saken, att jag redan denna termin ska sätta betyg på nya grunder. Det är nu lördag den 7 maj. Söndag den 29 maj ska mina avgångselever ha fått sina betyg. Ännu har inte Skolverket meddelat min skola att vi ska börja jobba annorlunda. Maj är för många lärare den mest hektiska månaden med nationella prov och slutspurt i kurserna. Även om Skolverket skulle drista sig till att mejla samtliga lärare om de nya reglerna eller skicka ut ambulerande reformatorer finns det risk att någon missar informationen. Kanske är någon sjukskriven ett par veckor och har begränsad koll på informationsflödet. Ingen väntar sig ju ändå en betygsreform med omedelbar verkan. Något sådant vore helt galet. ”En sådan här förändring kommer aldrig helt vältajmad. Men vi tycker att det vore fel att inte gå ut med möjligheten nu när betygen ska sättas”, säger dock Karin Hector-Stahre vid Skolverket. Men kan det allvarligt talat bli mindre vältajmat än så här?

Från och med häromdagen ska det alltså bli lättare att få betygen D och B. Fler ska få högre betyg. De elever som går ut nu har alltså lättare att få högre betyg än eleverna som lämnade skolan för snart ett år sedan eller tidigare. Har Skolverket redan hunnit bestämma vilka kompensatoriska grepp som ska tas när det gäller intagning till högskola och universitet? Som lärare vill jag kunna förmedla denna information till mina elever direkt, så att de vet vad som gäller. Söker de i en annan kvotgrupp, och vad innebär i sådana fall det för deras möjligheter att komma in på drömutbildningen? Har Skolverket redan lyckat räkna ut hur de nya, knappt sjösatta reglerna kommer att påverka betygen? Eller ska det helt enkelt bli lättare att komma in på en utbildning om man tar studenten i år jämfört med om man sjöngom studentens lyckliga dar redan förra året? Så kan det väl ändå inte vara?

När jag läser i länken Skolverket skickade till mig ser jag följande: ”Den här utvidgade innebörden gäller redan nu och den kommer också att förtydligas i Skolverkets allmänna råd och stödmaterial i höst.” För mig låter det högst anmärkningsvärt. Vi ska jobba annorlunda redan nu, och i höst ska vi få veta mera om hur vi ska jobba. Nu.

Nej, så här snabbt kan det inte behöva gå. Låt elever och lärare veta redan när de påbörjar en kurs hur bedömningsgrunderna ser ut. Tänk om några elever har ”släppt taget” lite om en kurs redan nu av rent taktiska skäl. Om de, kanske tillsammans med läraren, bedömt att ett B inte finns i sikte eftersom för få moment har legat på A. Nu är det för sent att ändra på det. Det som kanske kunde ha blivit ett B om vetskap om de sprillans nya reglerna funnits blir istället ett C. Eller E istället för D. Skillnaden kan låta blygsam, men det är den knappast för den elev som står och faller med den där poängen.

Elever och lärare måste få jobba med bättre framförhållning. När nu Skolverket med Fridolins goda minne inte låter oss göra det måste de åtminstone säkerställa att alla lärare i Sverige jobbar på samma sätt vid denna betygsättning. De måste också låta oss veta hur tidigare årskullar ska kompenseras vid ansökning till högskolan. Och de allmänna råden kan knappast anstå till i höst.

Knas är vad det är.

Omyndigförklara inte mina elever

Våra elever ska stöttas. De som som är i behov av särskilt stöd ska få det. Vi  lärare ska jobba för att entusiasmera eleverna och göra vårt bästa för att de ska nå goda resultat. Självklart ska vi det. Skolan är till för eleverna, den finns inte där för att jag ska ha en arbetsplats eller för att skattepengarna ska ha någonstans att ta vägen.

Men Skolinspektionen får det faktiskt att låta lite som om ansvaret för lärandet ligger helt på skolan och inte alls på eleverna. ”Att lägga över ansvaret på eleverna när skolan inte lyckas med sitt uppdrag får aldrig vara lösningen”, säger Skolinspektionens Peter Ekborg. Uttalandet är del av en replik på en gymnasielärare Johan Svenssons debattartikel på temat där han bland annat säger följande: ”Jag har tagit del av inspektionens bedömning av Hvitfeldska gymnasiets stödåtgärder för svagpresterande elever. Kritiken går ut på att ”det finns tillfällen då lärare i sitt agerande utgår från att elevers eventuella svårigheter med studierna beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven”. Vidare konstaterar Skolinspektionen kritiskt att ”eleven förväntas anpassa sig till den utbildning som erbjuds”. Svensson berättar att ”när elever misslyckas med sina studier är min över 30-åriga erfarenhet som matematiklärare på gymnasiet att det nästan alltid beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven.”

Jag skulle vilja säga att båda har en poäng, men skolinspektör Ekborg menar att Svensson har helt fel och skriver att ”det synsätt som Johan Svensson ger uttryck för står i strid med skollagen”.

Jag håller med om att utlärandet är lärarens ansvar, men hävdar att inlärningen är beroende av elevens insats. Jag tror att få elever skulle säga emot mig. Alla som inte klarar det betyg de strävar efter, vare sig det är E eller A, är inte i behov av särskilda åtgärder. Många kan faktiskt fixa det genom att jobba hårdare. För en del kan det räcka med att inte vara beroende av att kolla av sin telefon tio gånger på en lektion och istället fokusera på undervisningen. För andra kan en timme eller två i veckan på skolans räknestuga vara det som fixar betyget. Någon kanske behöver säga upp sig från sitt extrajobb för att orka och hinna med skolarbetet. Vissa elever kan läsa ett kapitel om exempelvis imperialismen en gång och sedan komma ihåg allt och dessutom kunna sätta in det i ett större sammanhang, andra behöver läsa kapitlet fyra gånger och se ett youtubeklipp på samma tema innan fakta och förståelse börjar sätta sig. Några skulle ha lättare att ta till sig undervisningen om de hade med sig läromedel och anteckningsmaterial till varje lektion och några elever skulle behöva äta och sova bättre på fritiden så att de inte behöver ägna så mycket tid åt att göra dessa saker på lektionerna. Många gör redan sitt bästa och når de resultat de önskar.

Ge absolut stöd till de elever som behöver det! Anpassade uppgifter, längre provtid, senare inlämning, stödundervisning enskilt eller i grupp, studieplaneringshjälp, en assistent, dator, inlästa läromedel till exempel. Men avskriv inte ”egenskaper och omständigheter som är kopplade till eleven” som oviktiga faktorer i sammanhanget. Det är, tycker jag, att omyndigförklara eleverna. De flesta av mina elever jobbar hårt och engagerat och jag blir å deras vägnar aningen förolämpad av inställningen att ansvaret ligger helt på skolan. Det är eleverna som gör det största jobbet, inte jag. Och skulle de välja att inte lägga så mycket energi på skolan är det högst rimligt att det visar sig i resultaten och jag kan inte låta bli att tänka att en del av det ansvaret, den valmöjligheten, ligger på eleven. En och annan elev är förresten kanske rentav lat, alldeles utan att ha några bakomliggande problem.  Ja, jag hävdar att det kan ligga hos eleven.

(Och skulle en elev exempelvis sparka in en låst dörr till ett rum jag befinner mig i är jag benägen att påstå att hela ansvaret ligger på den eleven.)

Egentligen förstår jag inte riktigt hur det kunde bli en debatt av detta. Svensson påstår inte att alla är lata och att de skulle kunna få bättre betyg bara de skärpte till sig lite. Hur kan Skolinspektionen reagera så hårt på hans artikel och till och med säga att hans synsätt strider mot skollagen?

Hannah Franks, aktivitetspedagog, tycker liksom Ekborg att Svenssons tankar om elevansvar är obehagliga: ”Det är en billig utväg att skylla på elevens dåliga inställning, i stället för att börja reflektera över våra egna pedagogiska förhållningssätt och utlärningsmetoder. Gör matematikundervisningen mer attraktiv och intressant, även för den ointresserade!” skriver hon.

Jamen det är väl självklart. Jag har svårt att tro att Svensson inte begrundar utlärningsmetoderna. Den lärare som anser att elever har ett ansvar för sin inlärning struntar väl inte med självklarhet i att reflektera över och förbättra sin undervisning?

Alla behöver göra sitt bästa i skolan. Lärare såväl som elever. Men mina elever är individer som i de flesta fall kan och bör ta eget ansvar. Friskriv inte alla från det bara för att det finns elever som behöver (och ska ha!) särskilt stöd.

Den här filmen har något år på nacken, men jag känner att den passar in här:

 

 

 

En supertorr beskrivning av min betygsättningsprocess. Supertorr.

image

Frökens klottriga bedömningsmatris, ej menad för andras ögon

Obs: Trååååkig text om betygsättning. Du är härmed varnad. För att finna denna text ens det minsta intressant bör du vara gymnasieelev, förälder till en gymnasieelev eller möjligen lärare. Övriga bör verkligen läsa något annat eller titta på ett roligt youtubeklipp. Katter och hundar brukar vara roliga. Jag skojar inte, det blir inte tristare än så här. Dessutom vet redan elever och lärare det jag skriver om här, så tydligen skriver jag bara för mig själv. Nåja. Det är ju min blogg.

Jag gick ut gymnasiet med dugliga betyg. Inget att skämmas över, inget att yvas över. Det var, tyckte jag, en ganska skön tid med rimlig arbetsbelastning. Men idag vet jag faktiskt inte riktigt hur det skulle ha gått för mig. Medan jag fick ett betyg i matte får dagens elever två till … massor. Får en genomsnittlig naturvetare sex olika kursbetyg i matte? Något sådant i alla fall. Å ena sidan hela tiden nya chanser att visa vad man kan, å andra sidan inget utrymme för svackor eller för att ”fatta grejen lite senare”.

Så här framåt slutet av läsåret passar jag på att reflektera lite över det ganska nya betygssystemet. Ni som varken går i skolan eller har barn där bör alltså kanske sluta läsa nu. (Sista varningen.) Det här kommer att bli en snustorr genomgång av betygsättningen, inte en smålustig vardagsbetraktelse. För betyg och bedömning är sällan en särskilt festlig sak. Inte ens för någon som frivilligt valt lärarbanan och som trivs mycket bra där. Själv känner jag så här i betygstider ganska ofta för att krypa ihop i fosterställning och tänka på regnbågar och sockervadd.

I det nya systemet sätts betygen A, B, C, D, E eller F (underkänt) i respektive kurs. Ämnena är indelade i olika kurser vilket innebär att mina elever under sin gymnasietid kommer att få tre betyg i svenska av mig, ett i varje årskurs. Den som har en lite småknackig start och får ett E i Svenska 1 behåller alltså det betyget även om hen i Svenska 3 får ett B. På min tid fick vi visserligen terminsbetyg som berättade var vi låg just då, men det var slutbetyget som räknades. Med dagens system (gäller även förra systemet) skulle jag ha haft fem olika mattebetyg istället för ett. Jag tror att det skulle ha stressat mig. Å andra sidan skulle jag nog ha tilltalats av nystarten, möjligheten att börja från noll. Minus och plus.

På delmomenten under en kurs bör förstås eleverna bedömas och få återkoppling och utvecklingstips. Formativ bedömning. Här säger Skolverket att vi bara ska använda betygen A, C och E. Mellanstegen B och D är förbehållna kursbetyget. (Fast de hittar på lite när de säger så, för på de av dem beordrade nationella proven ska vi plötsligt sätta mellanbetygen också, trots att momenten inte testar hela kursen utan ”lika lite” som mina delmoment gör. Då blir jag både sur och förvirrad. Har lite svårt att förstå logiken. Eller – jag förstår den inte alls och kan tycka att de liksom gör det lite lätt för sig.)

Rent logiskt borde vi faktiskt kanske inte sätta några betyg alls på delmomenten. Inte ett betyg per delmoment, alltså. I mina ämnen, svenska och historia, är det i alla fall så att ett delmoment sällan eller aldrig bara testar ett av kursens kunskapskrav. Om eleverna håller argumenterande tal så bedömer jag ju flera delar: argumentationen i sig, dispositionen, språket, framförandet och kanske något mera. Det innebär fyra olika bedömda förmågor som kanske inte alls ligger på samma nivå. Eleven kan ha riktigt bra argument som presenteras med övertygande fakta och resonemang, men ha en ointressant inledning och en obefintlig avslutning. Hen kan ha urtjusiga formuleringar men presentera dem utan publikkontakt och med fingret i manuset. Det kan bli både A, C och E (och för all del F) på samma redovisning. Då blir det ju lite knasigt att sätta ett samlingsbetyg på det momentet, och oftast gör jag inte det. Eleven får ut kunskapskraven (som de bör ha fått när uppgiften först presenterades) där jag markerat vilka olika eller lika betyg de uppnår på respektive del i delmomentet… Låter det knöligt och konstigt?

Eleven kan alltså, för att ta ett exempel till, i en skrivuppgift ha fått C i skriftlig språkbehandling, A på slutsatser och reflekterande och E på referatteknik. Någon kanske tycker att det då är ett C, ”i snitt”, men så är det inte. Det är C, A och E. Inget snitt. Jag noterar förstås dessa tre olika betyg i mina papper och sätter alltså inte heller där något snittbetyg. (Självklart kan man ha C på alla tre ”förmågorna” och då kan man för all del säga att det blev C på uppgiften.) De här tre olika momenten testas kanske inte i en och samma uppgift någon mer gång under kursen, men troligtvis så dyker de upp i olika uppgifter. Språkbehandling testas i så gott som alla skrivuppgifter, slutsatser och reflektioner kan finnas med i ett föredrag och referattekniken kan dyka upp i olika sammanhang. Man har alltså inte bara en gång på sig att visa en förmåga, och man kan självklart förbättra de olika förmågorna under kursens gång. Har man lärt av sina referatmisstag och fortsättningsvis levererar C-nivåreferat så drar inte det första E-betyget ner snittet. (För det finns ju typ inget snitt.)

Det är alltså inte så att ett E på en uppgift gör att du inte kan få C i kursbetyg. Om du däremot aldrig kommer över E för en av de förmågor som bedöms så kan du inte få mer än D i kursen, och då måste övervägande delen av förmågorna ligga på C-nivå. Det är hårda bud. Men tydliga. Det är vad vi lärare har att rätta oss efter. Ett A i skriftlig språkbehandling kan inte väga upp ett F i muntligt framträdande. Om du aldrig under kursen kommer över F på muntliga framträdanden kommer kursbetyget att bli F, hur mycket A du än har på övriga förmågor. (Sedan jobbar vi förstås på att det inte ska bli så, men det är en helt annan sak.)

Det här blir ett sätt att i viss utsträckning bedöma eleverna utifrån deras svagaste sidor. Självklart är deras styrkor viktiga och kan lyfta dem – men bara om de inte har en svag punkt. En talängslig elev har till exempel en stor utmaning framför sig när det gäller att få högsta betyg i svenska. Kommer du aldrig över C på talmomenten kan du inte få mer än B i kursbetyg, även om allt annat är A. För A ska alla dina förmågor vara på A-nivå (dock alltså inte nödvändigtvis alla dina delbetyg under kursen.)

Om elevens ”svagheter” är kopplade till en diagnos med en problematik som påverkar förmågan att uppnå kursmålen och är av bestående karaktär görs dock undantag. Om en elev diagnostiserats med exempelvis dyslexi ska jag som lärare bortse från de fel som är kopplade till just den problematiken. Eleven kan alltså få A i skriftlig språkbehandling (och/eller hela kursen) trots många stavfel – så länge de bedöms bero på dyslexin.

Någonstans, jag minns tyvärr inte var, läste jag om att det finns ”schysta lärare som har fattat att Skolverket är fel ute och som sätter till exempel ett C i kursbetyg trots att en elev aldrig har mer än E på det muntliga, för att det vägs upp av att eleven är så duktig skriftligt.” (Ej korrekt citat, med andemeningen stämmer.) Jag vet inte om jag tycker att det är så schyst. I alla fall är det inte schyst mot de elever som har lärare som håller sig till Skolverkets tydliga riktlinjer. Klaga gärna hos Skolverket, men kör inte en egen betygsättning, tack.

Ja, det här blev som sagt inte på något sätt en underhållande text. Jag hoppas ändå att den är lite klargörande för dem som har barn i det nya systemet men som själva gick i skolan för länge sedan. Och om någon tycker att mitt ställningstagande i betygsfrågan är oklar så har ni helt rätt. Det här är ingen argumenterande text om betyg och kursutformning. Det är bara ett försök att klargöra hur åtminstone jag jobbar med betygsättning.  Torrt och koncist. Eller kanske torrt och pladdrigt. Men torrt i alla fall.

Och säkert finns det någon som tycker att jag gör fel.

Glada munnar och utslitna hjärtan i fjällen

image

Dit han åker följer jag (och efter krönet väntar svart backe)

Det är ju lite olika hur man ser på det där med utförsåkning och färgkodning i fjällen. För mig till exempel betyder grön och blå backe ungefär ”Den här ska jag ta mig nedför” medan röd signalerar ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför utan att skada mig.” Svart betyder ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför med livet i behåll”. Jag sänker alltså mina krav och begär till slut föga mer än överlevnad.

Medan mitt mål alltså är att komma ner, verkar många mera allmänt sikta på att ta sig ner snabbt eller snyggt, eller kanske helst båda. De har en rent nedåtsyftande åkstil. Jag jobbar mycket mera i sidled än genomsnittsåkaren, och försöker till och med ofta avsluta varje sväng uppåtsträvande. Jag målar liksom glada munnar i backen, även om min mun inte alltid är glad. På så vis får jag ut många fler åkmeter per nedfart än de snygg-snabba och får mer åktid i relation till lifttid.

En gång tog jag en skidlektion. Det var en inte så bra idé. Skidläraren envisades hela tiden med att riktningen skulle vara nedåt. Hon uppmanade mig att släppa på. Jag uttryckte en avvikande åsikt. Hon vidhöll sin. Sedan var tack och lov lektionen slut.

Jag fortsätter att måla glada munnar i backen.

Och det händer faktiskt att jag målar dessa munnar i de svarta pisterna. När nioåringen bönfaller mig att följa med säger jag ibland ja trots att kroppen säger nejnejnej och trots att spindlarna börjar krafsa.

Några elever frågade under en diskussion idag hur mycket jag skulle vara beredd att göra för att rädda mina barns liv. Jag förklarade att jag till exempel skulle kunna slita ut elev Es hjärta ur hennes kropp med mina bara händer, trots att E är en förtjusande elev. Elev E föreslog då att vi skulle flytta fokus från henne men tackade för det tydliga budskapet.

image

Och man KAN åka på längden också

Så det är klart att jag drar en svart pist för att göra gossen glad. Det är ju ändå inte som att slita ut någons hjärta. Utom möjligen mitt, då.

Vårda språket, jävla hora!

rådjur

Mumsigt rådjur eller jävla hora?

”Kom då, jävla hora!”

”Amen vänta då, hora!”

De två eleverna i korridoren framför mig konverserade, och jag kände mig som hundrafemtio år. Kanske tvåhundra. Någonstans inom mig fann jag deras språkbruk … olustigt. Det är långt ifrån första gången jag hör dylika tilltal mellan gymnasieeleverna. Just de här tjejerna kände jag inte igen, men de såg ut och lät – på tonfall om än inte på ordval – som om de vore goda vänner. Ordväxlingen var hjärtlig. Jag har också hört tilltalsord som ”fitta” uttalade med samma hjärtlighet. Ibland med ”jävla” som tillägg, ibland utan. ”Jävla blatte” är också tämligen ymnigt förekommande, vänner emellan.

Är det min ålder, mina fyrtiofyra år, som gör att det skorrar i öronen?

Har jag bråttom ropar jag någonting om ”språkbruk” över axeln, men har jag tid brukar jag stanna och byta några ord med hororna ifråga. Eller fittorna, eller blattarna. De jävla hororna – som kan vara både tjejer och killar – brukar aningen generat be om ursäkt, men förklara att de inte menar något illa. Ibland med förklaringen att ”fitta” väl är något trevligt och att det därmed inte gärna kan vara något otrevligt med att kalla någon det. Och visst har de rätt i att det inte är något fel med det kvinnliga könsorganet. Det är en trevlig skapelse som bringar gott. Men ordet ”fitta” har genom historien kommit att få en något annorlunda innebörd, något eleverna för all del håller med om om de är på ett generöst humör, vilket de oftast är.

Då jag rör mig bland hundratals ungdomar dagligen hör jag brottstycken av många lågmälda samtal, samtal som inte alls är menade för mina öron. Även i dessa samtal dyker ”hora” och ”fitta” upp ganska ofta, och nästan alltid i anslutning till en svordom. I dessa framviskade samtal är orden nästan aldrig positivt laddade. Då handlar det om någon förbannad hora som gjort något dumt eller någon jävla fitta som sagt det ena eller andra. Enligt min erfarenhet används dessa ord betydligt oftare nedsättande än kärleksfullt.

Det verkar alltså som om ”hora” då det ropas mycket väl kan vara kärvänligt menat medan det oftast är en rejäl förolämpning om det sägs i samtalston eller tystare.

Om jag testar att använda något av orden i klassrummet tittar eleverna på mig som om jag föreslagit att vi alla skulle ta av en strumpa från bänkgrannens fot och stoppa den i våra munnar. Uppenbarligen har orden rätt så stark laddning ändå.

De jävla hororna i korridoren, som mycket riktigt visade sig vara goda vänner som hjärtligt diskuterade hur hastigt de skulle röra sig, blev som väl var inte alls sura när jag föreslog att de skulle använda andra tilltalsord. De såg till och med ut att förstå att den fyrtiofyraåriga damen framför dem kanske tyckte att ordet spred lite taskiga vibbar över skolan och att det alltså skulle vara trevligare för vissa (fyrtiofyraåriga) individer om de fortsättningsvis sparade lite på sådana tillmälen. Jag föreslog att de kunde ropa ”mitt mumsiga rådjur” efter varandra varpå de tittade på mig som om jag kanske behövde få hjälp att ta mig till någon vårdinrättning med fokus på det mentala. Antagligen för att hålla mig lugn provade de att kalla varandra rådjur i alla fall. Jag tror inte att de kallade mig ”fitta” i samtalston eller tystare när de hastat vidare i korridoren.

Så alla jävla horor, helvetes fittor, blattejävlar och kukhuvuden där ute – kan vi inte testa lite andra tillrop? Det måste inte vara rådjur. Verkligen inte. Helst inte, faktiskt. Mig kan ni till exempel kalla Lotta. Men måste jag välja mellan ”mitt mumsiga rådjur” och ”din jävla hora” föredrar jag helt klart det första.

Eller är det bara min ålder?

 

(Foto:Marek Szczepanek)

 

Julklapps-KBT

image

Kognitiv beteendeterapi

Julklappar.

Jag vet inte.

Kanske är det inte riktigt min grej.

För mig ligger det något olustigt i julklappandet. Mina tankar går till typ brandskattningen av Visby. Ni vet: ”Fyll de här öltunnorna med guld och dyrbarheter, annars bränner jag ner staden, så sant jag heter Valdemar Atterdag. För bövelen.” Julklapparna erläggs som något slags lösen, även om jag aldrig får själva maktstrukturerna kring det hela riktigt klara för mig. Jag menar, som vuxen och finansiär av julklapparna äger jag ju tveklöst en viss makt, men ändå…

Genom åren har jag upplevt granar som knappt syns genom klapparna, och en del av dessa granar har befunnit sig i mitt hem, eller i alla fall det hem där jag firat jul. Och jag mår helt enkelt lite dåligt. Överdådet blir motbjudande. Vem är det som ska mutas eller blidkas? Var är den där rackarns Atterdag? Varför denna julklappschock?

Ibland har jag ett halvår efter jul hittat oöppnade kartonger med lego eller andra leksaker på barnens rum. Inte för att det är så dumt att damma av dem då, men är det inte så att vi (jag) ofta ger lite för mycket? För att resonera i kaktermer: Om jag sätter fram ett stort fat med massa olika sorters goda kakor till jul och säger till barnen att de får äta huuuur mycket de vill lär de äta sig äckelmätta och inte ens njuta av kakfesten. Några godsaker skulle till och med bli kvar på fatet. Om vi istället tar en mumsig men måttligare fika en gång i veckan kommer kakorna vara efterlängtade och uppskattade mer än på julkakfatet. Tror jag. Som det är nu stryper vi (jag) nästan tillgången till nya leksaker och andra roligheter i ett par månader före jul för ”det där kan du ju önska dig i julklapp”. Och sedan kommer allt på en gång. Till och med de strumpor som det stackars barnet skulle haft större glädje av en vecka före jul har jag någon gång hållit inne med – för att göra klapphögen större.

Jag har nog också lite svårt för det (underförstådda) belöningskonceptet. ”Finns det några snälla barn här.” Snäll ska man vara ändå, utan julklappar. ”Om du inte gör som jag säger får du inga julklappar” är inte en uppfostringsfras jag finner charmerande.

Ja, jag fattar ju att det är mitt beteende det är fel på, och att jag är fri att göra på andra och bättre sätt. Jag är till och med fri att ställa in julklappandet helt och hållet om jag så vill. Men jag vill ju se barnens ögon tindra. Jag vill ju vara den ömma modern. Och jag vill faktiskt ge mina barn julklappar. Och någon liten till Mange. Om han har varit snäll. Kanske en konserv?

Jag uttryckte denna min motvilja mot julklappar (och en hel del annat julrelaterat) inför en klass häromåret i samband med en debattövning. Några dagar senare knackade det på klassrumsdörren och en tomte klev in. Med sig hade han en säck med trettiotvå julkappar. Till mig. En från varje elev i klassen, samtliga med koppling till julen. Alla tämligen anskrämliga. Jag tror det kalls KBT.

Numera tar jag fram ljusstaken från Ludvig varje december, och den flygande grisen från Måns hänger årligen i julgranen. Nioåringen är fortfarande förtjust i sin tomtenalle från Linnéa. Dessa klappar värmer varje jul, så helt anti-klapp är jag faktiskt inte. Men jag är pro-eftertanke.

Och jag blir skitsur om jag inte får någon julklapp.

 

Natur-ligtvis seger

image

Traditionsenligt samhällsbad

Helt i enlighet med statistik och förväntan tog idag Samhällsvetarna (med sällskap av ekonomer och humanister) sitt årliga bad i kanalen. När jag cyklade till jobbet i morse och såg frosten ligga som ett frasigt täcke över gräset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag är mentor på Natur och därmed inte behöver kanal-bada.

image

Fjolårets Avatar

Dragkampstraditionen på Platengymnasiet är mångårig, och sedan jag började jobba där 1997 har jag hunnit klä ut mig inom en uppsjö av teman. Tre dagars utklädnad per år. Bland annat minns jag teman som Harry Potter, Star Wars, hippies, aerobics, smurfar, ninja, pirat, Ali Baba, James Bond, vikingar, sekt, after ski, zombies, shuffleglamourpop, åttiotal, Avatar och FBI. Många kostymeringar har det blivit.

I love it.

image

Några av de segrande spartanerna

I år var vi, alltså naturvetare och teknister, i tur och ordning karaktärer från skräckfilmen The Grudge, hockeyspelare och Spartakrigare à la filmen 300. I tre dagar har avgångsklasserna hissat (sig själva) och dissat (de andra) för att till slut skicka var sitt lag till dragkampen som statistiskt sett alltså vinns av natursidan. Så även i år.

Hissandet och dissandet är oftast lättsamt och tämligen gemytligt, men en mobbmentalitet dyker inte så sällan upp. En nyttig om än inte alltid angenäm erfarenhet. Till exempel tyckte jag inte alls om när en svartmaskerad snubbe först gav mig fingret (dubbelt) och sedan, när jag ignorerade honom, bankade upprepade gånger på min hockeyhjälm, för att slutligen brösta upp sig rejält och gestikulera ocharmigt mot mig när jag sa att han inte fick slå på mig. Först när han genom sin maskering såg att jag var lärare avbröt han sig och bad om ursäkt. Så det hade varit okej om jag var en 18-årig tjej alltså..? Hmpf.

image

The Grudge (Eller: Så här sur blir jag när någon slår mig.)

Om han var en av de dragande och badande samhällarna vet jag inte, men det skulle inte svida så hårt i mig om det visade sig att han fick ta ett kylslaget dopp idag.

För visst sveps jag också lite med i vi-och-dom-tänket fastän jag är alldeles vuxen. 😉

image

VEM kan ha gått här..?

”Älska, älska, älska Natur!”