Värmande ord

Skärmdump 2014-09-13 16.10.00

Bild och text från Jennifer. Och jag är lika glad som jag ser ut på fotot.

Hur glad blir man inte när man snubblar över en sådan här kommentar i cyberrymden?!

Tack Jennifer – elev från förr! Det här påminner mig om att om man tänker något snällt kan man med fördel säga det högt (eller skriva det).

Jag ska innan denna dag är slut ha utdelat minst en uppriktig komplimang.

(Och till min bloggläsande mamma som nog inte vet att det går att klicka på bilden för att förstora upp den kan jag säga att Jennifer ger mig en komplimang för min lärargärning 😉 )

 

Jag gillar hen

Bild: Samir LutherI nästa års utgåva av SAOL kommer ”hen” att finnas med. Bra!

Jag gillar hen. Inte någon särskild hen alltså, utan ordet. Det är ju så praktiskt. Jag gillar också att det kan väcka så mycket uppmärksamhet och känslor för då får vi fokus både på vår språkutveckling och vårt samhälle. Visst, mest fokus hamnar nog på ett plan som jag känner föga samhörighet med eller förståelse för: ”Men ska vi utrota skillnaderna mellan könen?!-planet”. Tagga ner va? Jag tänker att ordet fyller en funktion som saknas i svenskan och många andra språk: När jag som skribent eller talare inte vet om det är en han eller hon jag talar om. Jag försöker med ordet inte avköna någon, snarare gör jag objektet mänskligt genom att inte hänvisa till personen som ”den”. Och han/hon känns ju både otympligt och opersonligt.

Min åsikt om ”hen” är inte att ordet ska ersätta ”han” och ”hon” utan bara komplettera. Inte som i finskan alltså, där ”hän” faktiskt är vad man har att använda och könstillhörigheten hos den omtalade alltså blir oklar även då talaren vet könet. Nu verkar inte finnarna ha problem med att veta vilket kön de tillhör för det, så jag skulle inte oroa mig för de svenska småttingarnas framtida könsförvirring som en del verkar tro ska följa i kölvattnet på användandet av ”hen”.

För en tid sedan visade SVT Belinda Olssons feminismgranskande serie Fittstim – min kamp. Underhållande, intressant, vinklad och provocerande. I ett inslag möter Belinda en mamma och barnet Vide. Och ”barnet” är just den benämning vi får. Mamman förklarar att könet är helt oväsentligt och att benämning och uppfostran sker därefter. När hon läser för barnet byts ”han” och ”hon” mot ”hen”. ”Mamma och pappa” byts mot ”föräldrarna”. Allt för att inte pådyvla barnet könsnormer. Här har vi en kvinna som sannerligen har tagit inte bara ordet utan konceptet ”hen” betydligt längre än vad jag föreslår! Jag vill ju bara lite latmaskigt förenkla vårt språk. Men om det dessutom väcker några intressanta frågor om könsnormer och jämlikhet så applåderar jag det också. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis applåderar Vides mamma.

I samma avsnitt besöker Belinda ett ”hen-dagis”, alltså en förskola som jobbar mycket aktivt med att sudda ut traditionella könsgränser. Ett av flera sätt att göra detta på är för dem just att använda ordet ”hen”. I programmet har förskolan besök av ett TV-team från forna Jugoslavien och en man ler lite misstroget mot Belinda när hon pratar med honom efter inspelningen. Han konstaterar med en nästan road huvudskakning att det är ett intressant fenomen och att hans hemland ligger långt efter i detta avseende. Eller långt ifrån. ”Med krig, ekonomiska problem, instabilitet och återuppbyggnad har vi ju inte haft tid att bry oss om sånt här”, säger han (om än inte med just de orden). Och det är väl alldeles fantastiskt. Vi kan bry oss om sådana här frågor för att vi har det så förbannat bra! Jag tror knappast, utan att ha undersökt saken närmare, att Syriens befolkning oroar sig över ett pronomen. Eller att man i Ukraina eller Gaza just nu vill gå till botten med ord som ”sjuksköterska” och ”brandman”.

Nej, att vi i Sverige kan engagera oss så djupt i ett pronomen är väl om något ett tecken på att vi lever i en av de bästa av världar.

Inställningen till hen är nog till stor del en generationsfråga tror jag. Mina gymnasieelever börjar med viss självklarhet använda ”hen”. Inte alla, men flera. Första gången jag träffade på ”hen” i en uppsats var för ungefär fem år sedan men det var då en isolerad företeelse. De två senaste året har ”hen” dock börjat falla tätare. Ett lätt, lätt duggregn. Till en början bara i skrift, men på sistone även i muntliga presentationer. I våras hörde jag för första gången ordet användas konsekvent och självklart i en fem minuter lång presentation som i sig inte alls hade med jämlikhet eller språkbruk att göra. Utan en blinkning talade den 16-åriga flickan ett språk som på ett sätt alltså får betraktas som lätt banbrytande.

När jag själv använder ordet sker det fortfarande med en pytteliten fördröjning och, tror jag, en lika liten men dock förändring i mitt ansiktsuttryck. Min röst och kropp känner att det inte är ett självklart ord och min hjärna undrar hur det ska tas emot av lyssnarna. Nu får jag skärpa mig och bli en lika god talare som min 16-åriga elev.

Tack högre makter för att mina elever finns där för att lära mig saker om livet, världen och mig själv!

 

Bild: Samir Luther

Världens tacksammaste publik?

image

Na11A – ni är ju så bra

Trehundrafemtio timmar var. Linda och jag räknade ut att det var så länge vi hade haft NA11A. Inte konstigt att man hinner bli lite fäst vid dem.

Idag firade vi av dem och de andra studenterna på Platengymnasiet. Från scenen i aulan var utsikten slående – vita studentmössor överallt. Vackert. Två gånger hade jag nöjet att stå där uppe och njuta av utsikten. Hur de som satt i aulan upplevde utsikten upp mot scenen kan man kanske undra över.

Jag är bra på flera saker, men att sjunga är inte en av dem. Det är därför oklart hur jag hamnade i sjungande position, inte en utan två gånger, på den där scenen idag.

Den ena sången var i och för sig ganska självklar. Linda (naturvetenskaplig icke-grafiker) och jag ville gärna hylla NA11A med en sång om och till dem, så det gjorde vi. Wrecking ball med ny text. Det hela lät fasligt bra. Eller ja, det lät. En hel del. Det är lätt att känna sig en aning fånig där framme, men klassens uppskattande leenden gör situationen betydligt mer bekväm.

Den andra sången var Franks fel.

”Du kan väl vara med och sjunga på studenten? Jag har skrivit om Busy doin’ nothing” sa Frank för några veckor sedan.

”Fast jag kan inte sjunga”, påtalade jag sanningsenligt.

”Johodå”, sa Frank. Ett svagt frågetecken hördes dock.

”Nä. Jag sjunger bara när det är solklart för publiken att jag inte tror att jag kan sjunga. Jag sjunger inte på riktigt.”

”Men… Det hela bygger liksom på att du är så himla lik Ace Wilder. Utan dig är det nästan ingen idé…”

Slugt frank, riktigt slugt. Dra till med en fet komplimang och följ upp med lite dåligt samvete-varning. Klart jag klädde ut mig till miss Wilder, övade in ett par moves och sjöng. Falskt.

När jag stod, eller något ovärdigt studsade, på scenen insåg jag att det inte spelar någon roll om man sjunger falskt på studenten. Näst efter en after ski-publik är studenter den mest tacksamma publik man kan ha. De vill jubla och applådera. De vill skråla.

Linda och jag blev så till oss av uppskattningen att vi erbjöd oss att sjunga på NA11A:s bröllop. Alla trettiotvå. Vi får väl se om någon inkommer med en förfrågan…

Så här sjöng vi i alla fall, till tonerna av Miley Cyrus Wrecking ball:

Vi nalkas nu det bittra slut då ni ska lämna vårat bo
Ni kliver då i världen ut, oh nej – den tanken ger ej ro
NA11A, ni är ju så bra, ingen kan ta er plats
Tomhet fyller oss när ni kastar loss ut på livets seglats

Ni krossar våra hjärtan nu
Ni sliter oss mentalt itu
Ni lämnar oss bakom er nu
Vår lärargärning är slu-u-u-ut
När ni går u-u-u-ut

Förlusten blev förstås brutal då ni fick bada i kanal
Men snyggast var ni ju ändå när ni från topp till tå var blå
NA11A, ni är ju så bra, ingen kan ta er plats
Tomhet fyller oss när ni kastar loss ut på livets seglats
Det låter lika illa som när Ötzimusikalen kom
Men vi vill hylla er ändå
Därför står vi nu här, vi två-å-å-å
Ni krossar våra hjärtan nu
Ni sliter oss mentalt itu
Ni lämnar oss bakom er nu
Vår lärargärning är slu-u-u-u-ut
När ni går u-u-u-ut
Nu är det slut

image

Best in show

(Det var kanske något svårt att uppfatta delar av sången trots det tjusiga framförandet, så här har ni elever chans att läsa vad vi faktiskt sjöng för er. Samhällsvetarna störde ju lite stundtals 😉 )
Efter utspring vidtog sedvanligt traktorrace i city. Självklart vann NA11A pris för snyggast ekipage. Inte konstigt – spana in traktorns studentmössa i XXXXXXL.

Grattis NA11A och alla andra studenter!

Ut och äg världen!

Tack, tack, tack!

image

En tavla till arbetsrummet!

Igår konstaterade jag att inget säger ”Jag gillar dig” som en musikal. Det visar sig att man kan säga samma sak med ett badpaket. NA11A slog verkligen på stort på studentlunchen hos Gudrun idag och överräckte med några vackra ord (med flera retoriska tretal – bra där Ludvig) varsitt spapresentkort med valfri behandling till Gudrun, Linda och mig. Uppenbarligen har vi gjort något bra under de senaste tre åren, eller så har de här ungdomarnas föräldrar uppfostrat dem lite väl bra. Vi blev lika stumma som glada.

När hösten är mörk och rättningsbördan skaver som en för liten men överfylld ryggsäck ska vi smita iväg några timmar till Högby Spa, koppla av och minnas NA11A. Vi ska föreställa oss Olle på en surfbräda på Fuerteventura, Ludvig med en gitarr och Linnéa B på resa i Australien. Vi kommer att se Eric framför oss med näsan i en tjock bok om teknisk fysik och några bläckpennor i bröstfickan. Vi kommer att se Linnéa W stråla i kapp med solen Karlstad och antagligen överglänsa den. Vi kommer att önska att vi kunde få höra ett schyst trumsolo från Hampus och föreställa oss August argumentera aningen upprört med någon politisk meningsmotståndare i Luleå.

Vi kommer att höja våra juiceglas i bubbelpoolen och utbringa en skål för den knasiga underbara klassen som vi inte längre kan kalla vår.

Fast det är den.

Jag kommer att sakna er, NA11A!

image

Några av sköningarna

Trettio studenter kom förbi idag. Linda och jag bjöd på kaffe med dopp. Vi satt och svalkade fötterna i poolen och språkade lite om livet, det liv de just nu är mitt uppe i – studentveckan – och det som väntar sedan. Det fanns väl ungefär trettio olika planer. Någon ska ut och resa, någon ska till Luleå på ingenjörsutbildning. En tredje ska plugga musik och bo på internat. Vi höll inga tal (vi ses på lunch imorgon och på själva studenten på torsdag så det kändes lite för storslaget med tal), men jag sa ändå några ord. Försökte förmedla lite livsvisdom i den mån jag besitter någon. Något ska jag väl ändå ha snappat upp under mitt ungefär tjugofemåriga försprång.

Det jag ville skicka med dem var vetskapen om att livet faktiskt bjuder på en massa chanser och att man kan göra om och göra rätt, gång på gång. Att nobben från ett universitet eller från en arbetsgivare faktiskt inte är hela världen. Att livet, som jag tidigare påpekat, inte är över vid trettio. Att man kan hitta sin Linda eller sin Magnus även efter den magiska födelsedagen och att man kan bli läkare fastän man redan utbildat sig till statistiker.

Den te-drickande Linda drack på Måns enträgna uppmaning en kopp kaffe. Kanske för att visa att man även senare i livet kan prova saker som man tidigare ratat. Hon grinade illa, men jag tyckte att hennes poäng gick fram trots litet format.

Gör om och gör rätt.

Eller ”rätt” – jag menar kanske snarare annorlunda. Ordet rätt antyder ju att andra vägar är fel och det behöver de ju verkligen inte vara. Våga börja om när det inte blir som ni tänkt er. Testa en kopp kaffe trots att ni tyckte att det var rent äckligt förra gången.

Jag har avkrävt denna klass löfte om celibat fram till dess de fyller tjugofyra, eftersom jag tycker att det är lagom för dem att bli föräldrar då eller senare. Först då har hjärnan vuxit färdigt och konsekvensanalysatorn är fullt utvecklad. Eller så utvecklad som man nu kan räkna med. Jag menar inte att man är en dålig förälder om man är yngre än så, men man är kanske inte helt färdig med sig själv då. Eller, det blir man ju förstås aldrig, men man har i alla fall större chans att förstå sig på sig själv då tror jag.

Vad jag försöker säga, antar jag, är att de inte behöver ha så himla bråttom med att hitta rätt, göra rätt, träffa rätt. Det hinns med ändå om livet behandlar dem rimligt väl. Att de inte ska ta motgångar för hårt om de stöter på dem. Klyschor, javisst, men faktiskt sanna sådana tycker jag.

Och jag vill säga tack till klassen. Jag fick nog inte riktigt ur mig det. Jag vill tacka för att jag har fått hänga med dem i tre år. De har i och för sig inte haft något val, men jag är inte desto mindre tacksam. Tre till sex gånger i veckan har vi setts och även om jag skällt på dem ibland har det varit så roligt att träffa dem. Så roligt att Linda och jag förra året satte upp en musikal som vi framförde för enbart denna klass. Trettio minuters falsksång direkt från hjärtat, iförda pälsmössor, lösflätor och diverse annan rekvisita. Vi var ismannen Ötzi och hans baneman, och Ötzis okända flickvän. Triangeldrama med dödlig utgång i Ötzalalperna för några tusen år sedan. (Musikalen skrevs och repeterades på fritiden. Inga skattepengar har gått till detta.)

image

Vår formfulländade reklamplansch

Broadway har inte hört av sig.

Men inget säger ”Vi gillar er” som en musikal. Eller en muzikal. Oklar men viktig nyansskillnad.

För det gör vi. Linda och jag gillar er så mycket, NA11A. Vi kommer att sakna våra samtal. Vi kommer att sakna er.

Sköt om er och hör av er!

 

 

 



Vad är en bal på slottet?

image

Rebecca och Oscar och Linnéa med Rargossevarsnamnjaginteharkollpå

Finfina var de. Finfinfina, till och med. Solen sken på baldeltagarna och de många glitterstenarna i klänningarna kom till sin gnistrande rätt. De stiliga unga männen log från hjärtat trots värmen i de svarta smokingarna och frackarna. Stolta föräldrar, syskon, släktingar och nyfikna vänner eller nästaårsbaldeltagare trängdes längs med paradvägen för att få en skymt av paren. Färgglatt och axelbandslöst, draperat och gnistrande. Trenderna var tydliga. Finfint som sagt.

Min klänning hänger i klädkammaren och surar lite. Ville ju också dansa. Säger att den är beredd att fimpa axelbanden om det är vad som krävs för att bli utbjuden och uppbjuden.

”Kanske nästa år”, tröstar jag den med. ”Kanske vill någon ta med dig på bal nästa år. Och lägga pengarna på en restresa istället.”

”Mmm. Nästa år då”, prasslar den lite sorgset och sjunker in mellan ett par jobbklänningar.

Kan inte någon förbarma sig?

image

Linnéa och Ludvig

image

Edith och Neno, Linnéa och August, Ellen och Hampus (och min snygga brorsa i bakgrunden)

image

Therese och Zaga

 

The first cut is the deepest

image

Sandra och Johan tar en sångpaus i matlagningen

Ännu mera minnen kom mig till del på måndagskvällen, men denna gång behövde jag inte rota fram dem ur en källarkartong. Istället serverades de med trerätters och sång. Inte illa.

Vi var tolv kolleger som träffades i skolans metodkök för att under ledning av ”Johan och Johan i ditt kök” laga parmesanpuck, torskrygg och chokladfondant. Och när Johan och Johan anländer visar sig Gitarr-Johan (det fanns en Kock-Johan också, med helskägg) vara  Min Johan. Från min första klass när jag började jobba som lärare 1997.

Johan påminde mig bland annat om att jag då fick smeknamnet Cybersnuten för min förmåga att snoka fram plagiatarbeten på internet. Med tanke på att jag varken då eller nu vet vad som är upp respektive ned på en dator bar jag namnet med stolthet. Fast jag måste erkänna att det krävdes minimalt med skicklighet från min sida för att identifiera det första plagiatet från nätet. Två killar i samma klass hade valt samma text. Även en blind höna kunde ana en uggla i den mossen.

En annan elev hade rejäl otur, fast i efterskott. En fredagseftermiddag efter jobbet kände jag att jag skulle unna mig något och köpte en bok. Slängde mig på soffan och började läsa. Blev snabbt besviken. Inte på boken, den började bra, men på det faktum att jag redan hade läst den. Eller..? Då slog det mig. Det här första kapitlet, med några tillägg i, har för i helvete en elev lämnat in som novell!

Jag mindes hur glad jag varit när jag läste novellen. Vilken skribent! Jag satte ett fett MVG och öste beröm över honom. Tur det då. Eftersom det var John Grisham som hade skrivit 90% av texten. Faktiskt hade det varit jobbigt om jag gett honom ett lägre betyg, han var ju trots allt världens mest säljande författare då.

Jag hade kopierat den strålande novellen och jämförelsen var… intressant. Där Grisham skrev blå hade min elev skrivit röd. Där det i boken stod höger, tog min elev vänster. En Fiat blev en Peugeot och Paraguay blev Uruguay. Eller möjligen tvärtom.

Det blev ett litet bokcirkelmöte hos rektor.

Johan berättade också att jag hade kallat honom och hans evige vapendragare Tommy för ”sluskar”. Efter det använde de tydligen inte lössnus på mina lektioner. Som väl är hade de uppfattat det stråk av omsorg som låg dolt i ordet ”sluskar” och på studentdagen framförde de faktiskt en rap-låt till min ära. En låt med den smickrande titeln ”Det är Lotta man vill ha”. Fast då tror jag nog att Tommy hade en prilla inne.

Trevligt nog minns vi varandra med värme, slusktillmälet till trots. Jag hoppas att de rökande eleverna som jag kan ha kallat ”sunk-ungar” känner likadant 😉  (Till föräldrar som nu tänker att jag är elak vill jag säga att jag verkligen inte säger dessa saker av elakhet eller ens med särdeles elakt tonfall. Det ligger en uppriktig omtanke inbäddad i orden även om jag kan se att det inte riktigt kommer fram i skrift.)

Ja, Johan fick mig alltså att resa tillbaka till mina första år som lärare och det var sköna minnen. Jag minns att jag jobbade vad som kändes som dygnet runt för att få ihop lektionerna och rättningen, men det var alltid värt det. Med elever som Johan och hans klasskamrater (Anders – jag saknar dig!) är det ju det.

Linda (surdegsprinssesa och flugfanatiker) blev dock lite bestört över att elever kunde visa sig vara så gamla, Johan är nu en trettiofyraårig tvåbarnsfar tillika lärare, för rent matematiskt kunde tydligen någon slutsats dras om oss utifrån det. Vad kan hon mena med det?

Kvällen bestod inte bara av minnen, utan av matlagning, middag, trivsel och en himla massa sjungande. Jag satt mellan två körkvinnor med gyllene röster. Kändes sådär. Försökte snålåka lite på dem utan större framgång. Men när det kommer Cat Stevens-låtar kan jag ju inte hålla igen. Om något rådjur på angränsande Bondebacka hittas dött i hjärtattack kan felet vara mitt.

The first cut is the deepest vrålade jag till Johans komp. Och kanske handlade det om min första klass.

 

Sätter kaffet i vrångstrupen

imageMina elever väljer ämnen för argumentation. ”Jag vill prata om den negativa effekt dagens skönhetsideal har på unga”, säger någon. Prima. ”Jag tycker marijuanaattityden har blivit för liberal, så jag vill argumentera mot en legalisering”, säger en annan. Det går ju jättebra.

Så kommer unge herr O.

”Jag tänkte prata om att kaffe är farligt. Att vi bör dricka mindre kaffe.”

Jag stirrar misstroget på honom och gnuggar bort den sista kvarvarande mjölkmustaschen efter lunchkaffet. Jag har inte hakat på neo-retrotrenden med svart kaffe utan kör lite otrendigt med varm mjölk. Gärna skummad.

”MOT kaffe?” säger jag lite dumt, rösten något i falsett.

O nickar. ”Kaffe är inte bra”, förtydligar han.

”Inte bra?!” piper jag. ”Kaffe är ju jättebra. Både för och mot saker. Diabetes, levercancer. En massa saker. Kaffe är BRA ju.” Tänker att det måste vara ett missförstånd. Han är ju ändå bara arton år. Vad vet han?

Då smackar han till mig med forskningsrön om besprutning och cancerogena ämnen. Om farlig rostningsprocess. Säkert säger han mer, men jag har slutat lyssna.

Jag som just har förstärkt min tro på kaffet ytterligare när nya rön visat att kaffe är bra för ögonen. Det är någon klorogensyra som med antioxidanters hjälp ska hjälpa mot åldersrelaterade näthinneproblem.

Fast om man nu inte blir så gammal på grund av kaffet kanske det kan kvitta om det skulle ha hjälpt mot åldersrelaterade problem…

Tillbaka på mitt arbetsrum möts jag av fem koppar på mitt skrivbord. Koppar som jag trott fört mig längre bort från sjukdomar, fört mig närmre god syn. I alla fall på lång sikt.

Bävar lite inför O’s argumentation. Undrar om jag kan sjukskriva mig den dagen han ska prata. Kanske för diabeteskänning.

Tröstar mig med en kopp. Han kan ju ha fel.

Bal – baluns med ekonomisk obalans

Den här vill gå på bal!

Den här vill gå på bal!

Om ett par veckor är det studentbal här i Motala. Vackert klädda ungdomar som sträcker lite extra på sig och liksom blir lite vuxnare. Dansuppvisning för anhöriga. Båttur med vinkning och runt-torget-promenad för att Motalaborna ska få avnjuta de stiliga paren. Vals och belevat beteende. Vackert och hjärtknipande.

Men TUSAN vad det kostar!

Ett par elever stannade kvar och pratade en stund efter lektionen igår. På bänken låg en lista med utgiftsposter inför bal och student. Inte rolig läsning. Nu väljer de förstås själva a) om de över huvud taget ska gå på balen och b) hur mycket pengar de ska lägga ut på den, men ändå. För mig är det kanske lätt att fnysa åt några av punkterna på listan, men för många av ungdomarna är det blodigt allvar. Den Viktigaste Dagen. Medvetet eller omedvetet mäter nog många av dem sig mot varandra. Om inte annat vill man förstås vara sitt finast möjliga jag. Svårt att klandra.

Listan jag såg visade en summa på åtskilliga tusenlappar och då var inte själva studentveckan och avslutningsdagen inräknad, bara balen. Håruppsättning 1100:-, naglar 500:-, klänning 2500:- (plus 700:- för ändring av klänningen) var några av posterna. Till det kommer själva balbiljetten, skor, smycken och en hel del andra saker. Jag blev helt matt.

Mange använder ofta talesättet ”Det krävs mycket planering för att bli besviken”, och det känns passande här. Eleverna investerar så enormt mycket i balen att jag är rädd att effekten kan bli motsatt. För med den ekonomiska investeringen kommer också den känslomässiga, som kan vara nog så stor. Har du lagt sisådär en åtta tusen spänn på din baldag så får den fan se till att leverera. Gör den inte det kan det svida rejält.

Och hur många kan enkelt snyta fram de här summorna? Strax efter körkortet, strax före själva studenten.

Jag vill inte ta ifrån dem Deras Dag, vet hur stor den är. Och för de allra flesta blir balen ett ljust minne för livet. Men jag kan inte låta bli att tänka att minnet knappast skulle grumlas av att de hade hemmålade naglar istället för dyra lösnaglar eller av att håruppsättningen var gjord av en kompis. Och personligen kan jag tänka att det är både vackert och roligt med en vintageklänning för halva priset mot en modern dito. Eller varför inte en lånad? Med tanke på hur många klänningar som varje år går på bal måste det krylla av dem på låne- och andrahandsmarknaden.

Eller så kan man låna min gamla balklänning som kan ses på bild här ovan. Den har faktiskt dansat på två studentbaler på senare år. Tjejerna (elever) som har lånat den har inte gjort det för att de inte hade råd att köpa en egen, utan för att det bara verkade vara en onödig sak att göra när det fanns en fin klänning att låna alldeles gratis. Och båda var urvackra! Inte bara på grund av klänningen förstås. Det gav dem dessutom några tusen pix att göra något roligare för. Mycket smart. De var inte bara vackra.

Min klänning (med matchande sjal) dansar gärna igen. Och den ser gärna att en ung kvinna sparar sina slantar. Den passar för övrigt bra till hemmafixade naglar och ett par ingångna skor. Bara en galning köper väl nya skor till en bal?

Men fina kommer de att vara, mina elever. Finast i världen. Vare sig de köper sina naglar eller inte.

Det är inte synd om lärarna!

imageEller visst är det synd om lärarna. Det är synd om de lärare som bryter benet, får restskatt, har elaka grannar eller har kräksjuka. Och det är förstås jättesynd om de lärare som ser sitt hus brinna ner eller förlorar en anhörig. Och självklart är det synd om lärare som blir utbrända. Men det är inte synd om dem för att de är lärare!

Jag är trött på den bild av lärare som vräks ut i media, bilden att det skulle vara särskilt synd om oss. Antingen är det synd om oss för att vi är dåliga eller så är det synd om oss för att vi är bra, men synd om oss är det. Det är synd om oss för att vi tjänar dåligt, har dåliga arbetsvillkor och oengagerade elever med sjunkande resultat och för att läraryrket har så låg status. Ja med den inställningen ja. Skolan har mycket att arbeta med, absolut. Elevernas resultat är mycket riktigt sämre än tidigare och många av oss lärare har definitivt åsikter om arbetsbelastning, fokus och en massa annat. Men det gör det fan inte generellt synd om oss!

Jag tjänar helt okej och jag går till ett jobb jag älskar. Jag tillbringar mina dagar med elever som trots PISA-resultaten ger mig massor och med kolleger som både kan skratta och svära (och vi har ofta anledning att göra båda delarna). Jag går till ett jobb där jag kan påverka, både arbetets innehåll och de elever jag har förmånen att möta. Ett jobb som jag känner är mycket meningsfullt. Det är inte synd om mig. Inte ett dugg.

Jag kan klaga på en hel del i skolans värld. Att vi inte har tid för all den dokumentation som åläggs oss, att vi borde lägga mera fokus på undervisning än vad vi ges tidsmässig möjlighet att göra, att SCB:s datasystem för registrering av Nationella provens alla detaljer tycks vara gjort på en måndag, att fyra undervisningstimmar inte alls räcker för att handleda ett Gymnasiearbete, att PIM ska göras på låtsastid, att Skolverkets idéer inte alltid är förankrade i verkligheten, att vi förväntas besitta kuratoriska kunskaper och en himla massa andra saker. Men det är inte synd om mig för det.

Jag gör mitt bästa och jag är stolt över att vara lärare. Jag tar hellre en dunk i ryggen än en klapp på huvudet. Vill ni tycka synd om en lärare – välj någon annan!

Dessutom hade jag påsklov för inte så länge sedan. Är det någon som fortfarande tycker synd om mig..?

PS. Tycker du att bilden inte har med texten att göra? Jodå. En dag på jobbet i höstas.

Ett PS till: SKOLAN går att tycka en hel del synd om, men det är en annan sak.