Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Prio ett – värd paljett!

PrioettIkväll drar jag på den lite för tajta paljettklänningen och firar Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W). Och jag råkar veta att den är väl värd att fira. För några dagar sedan skickade förlaget ett förhandsexemplar till mig och jag har alltså redan haft nöjet att möta Jana, Mia, Henrik och de andra från serien som nu består av tre böcker (Märkta för livetVita spår och nu Prio ett).

Recensionsdatum för boken ligger några veckor framåt i tiden, men ett par citat från min redan nedplitade recension kan jag bjussa på redan idag:

”Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.”

”Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.”

Som ni förstår gillade jag vad jag läste och med dessa citat kan jag knappast ha förstört spänningen för någon 😉

Nu ska jag packa silverskor och paljettklänning med matchande väska och Mange plockar fram finkostymen. Det förtjänar som sagt denna bok och dess författare!

 

 

 

Lycklig och avis på Bokmässan

Vissa får stå i en monter och prata bok på Bokmässan, andra får stryka runt och så gott det går sörpla i sig känslan. (Eller smygsitta en stund på en scen i en tjusig fåtölj, hålla i en mikrofon och typ låtsas att man är huvudpersonen. Jag kan ha gjort det.) Jag tillhör de sörplande, men det är inte heller så illa. Att under en dag gå runt och formligen bada i litteratur är en vitamininjektion. Ändå smyger sig avunden på mig, framför allt framåt kvällen. När vinet och absinten plockas fram i montrarna och sorlet får en annan karaktär än det under dagen mikrofonförstärkta bruset vill jag stanna kvar istället för att sätta mig på bussen hem.

image

Wowiga Nina Larsdotter

Utöver litteraturbadet och avunden tar jag med mig möten hem. Bland annat hade jag glädjen att återse Nina LarsdotterLitet förlag, en kvinna som roddar ett eget förlag, heltidsjobb som lärare, författarskap och familj och som det formligen strålar om. Jag är wowad. Nina äger. Jag ser nu fram emot att få sätta tänderna i hennes bok Annan påföljd som också några av mina elever ska få jobba med. Nina bjussar nämligen Platengymnasiet på en klassuppsättning böcker. Wow igen!

image

Lars Wilderäng och jag flankerar otippat Vegoriket vars författare Mattias Kristiansson tar bilden. Jag kan ha fingrat på micken också.

Jag hade även nöjet att hänga med Lars Wilderäng (Massolit), för första gången IRL. Det kändes dock som om vi hade setts mången gång förr. Vi avhandlade inte bara Fear the Walking Dead, det ur många perspektiv strålande Sälen och Motalas för- och nackdelar i händelse av kärnvapenangrepp, utan drog också upp riktlinjerna för vad som borde bli Lars nästa projekt. Jag bör kanske hålla snattran om vad projektet ska (nåja) innehålla men konstaterar att den gudabenådade skribenten Margit Richert helt enkelt måste involveras. Jag vill förstås också vara med men hittade inte någon självklar roll för mig i projektet. Jag får jobba på det. Klart jag ska vara med. Lars, jag har ju för tusan båt. Kan inte den ingå i projektet? Mange kan vara Den Skeptiske Skepparen. (Funkar urbra på engelska också. The Sceptic Skipper. Jag kan vara The Precaroius Prepper, du The Authentic Author och Margit The Cultivated Connoisseur. Du hör ju hur bra det blir. Och så med det där temat vi pratade om. En bestseller in the making. Harper Collins, here we come.)

image

Susanne på Massolits monterscen

Att träffa Susanne Boll  är alltid ett nöje, så även denna gång. Om ordet ödmjuk vore illustrerat torde det vara med en bild av henne. På Massolits scen intervjuades hon om sitt författarskap och jag längtar nu efter utgivningen av del ett i hennes nya bokserie inom spänningsgenren. Jag får nog tyvärr vänta ett tag eftersom Susanne för bara några dagar sedan satte punkt för det första utkastet, vilket innebär att det är en hel del kvar att göra innan den finns i tryck. Skynda på nu, Susanne! Hennes prat om skrivprocessen fick mig också att vilja sätta fingrarna på tangentbordet och färdigställa min roman.

Intressant nog blev även jag igenkänd, av östgötaförfattaren Göran Redin, och ännu ett intressant samtal blev resultatet. Med Göran pratade jag bland annat hybridförlag. Han finns på HOI förlag som jag är lite nyfiken på och har gett ut ett par historiska romaner. Självklart skulle jag ha gått tillbaka till montern och köpt en bok innan jag åkte hem, men absinten i en annan monter kom emellan. Förlåt Göran, men jag är säker på att vi ses igen.

Över absinten kom jag i samspråk med ett par framtida förläggare. Föga anade jag att det i Stockholm finns en förläggarutbildning på universitetsnivå, men så är fallet. Tydligen utbildar de charmerande förläggare. Jag föreslog att de skulle prata med Emelie Schepp om de ville få grepp om hela förläggarspektrat, från egenutgivning till etablerat förlag.

image

Snart får världen lära sig säga Schepp

Och förstås hade jag också glädjen att träffa och gratulera Emelie. Några dagar före mässan fick hon besked om att Harper Collins, ett ansett internationellt förlag, köpt rättigheterna till hennes bokserie till fjorton länder, inklusive USA. Att Emelie hade lite svårt att svälja ned flyttpizzan när beskedet kom kan jag förstå. Själv skulle jag nog ha kräkts upp den.

I myllret missade jag Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke. Det gör inte så mycket, även om det uppriktigt hade varit intressant att få höra hur ökade estetiska inslag i och anslag till skolan skulle göra den bättre.

Jag somnade ovaggad (och snuvad på senaste avsnittet av Fear the Walking Dead).

 

 

Vita spår – gott sällskap i hängmattan

imageI inledningen av Vita spår av Emelie Schepp  (W&W) sitter huvudpersonen Jana Berzelius på Bishops Arms i Norrköping. Just där satt jag för en tid sedan och intog en lätt middag innan jag skulle till releasepartyt för just Vita spår. Det tar en liten stund innan jag kan skaka av mig krocken mellan verklighet och fiktion, men snart har Emelie Schepp lockat in mig i bokens värld och jag hör inte längre hennes röst när jag läser.

Jana Berzelius, som vi lärde känna i Märkta för livet, är åter huvudperson. Som åklagare blir hon förundersökningsledare för ett fall som inledningsvis inbegriper en död och en försvunnen kvinna samt en hel del heroin. Det visar sig vara en stor härva och den visar sig också sträcka sina tentakler besvärande nära Jana själv. Och den kvinnan har ju som bekant, för oss som läst Märkta för livet, en del att dölja. Ja, en hel del till och med. Parallellt med försöken att lösa fallet kämpar hon därför med att förhindra att någon får veta hennes egna mörka hemligheter. Eller faktiskt är det Janas huvudsakliga syfte. I ärlighetens namn är hon väl inte så förtvivlat hungrig på att lösa fallet.

Det finns det dock andra som är, bland andra den pepparkaksdoftande utredningschefen Gunnar Öhrn – som också har att tampas med en möjligtvis otrogen sambo; Kriminalkommissarie Henrik Levin – som står i begrepp att bli trebarnspappa och som dessutom måste stå ut med en sur, snattande kollega; kriminalinspektör Mia Bolander – en ständigt pank, småsnattande surpuppa i ständigt behov av nya män, helst utan fotfetischism men i värsta fall med; kriminaltekniker Annelie Lindgren – som har lika svårt att klara av sitt tionde samboskap (med samma man) som hon har att motstå det praktarsle hon föraktar; Rikskriminalchef Anders Wester – praktarsle; med flera.

Runt Jana cirklar också på ett mera personligt plan åklagare Per Åström något kärlekskrankt och dessutom finns hennes föräldrar där. Helt klart mindre kärlekskranka. Modern vill ha en relation med dottern men tycks leva för starkt i skuggan av sin make, Karl Berzelius, som tycks sky sin dotter. Om inte som pesten så åtminstone som en ytterst besvärande influensa med potentiellt invalidiserande biverkningar. Hennes starka personlighets och numera goda själkännedom till trots surrar tvivlen kring Jana. Varför är hennes adoption sekretessbelagd? Har hennes fars åklagarkarriär inte gått lite väl spikrakt? Och varför får denne överklassiga gentleman med faiblesse för klassisk musik besök av någon med grova, stålskodda kängor?

Ja, Jana Berzelius har många frågor hon vill få besvarade i Vita spår, men den största frågan för oss läsare är huruvida hon ska hinna hitta sin ärkefiende Danilo innan polisen gör det. Men även de andra, mindre frågorna intresserar. Själv är jag rätt så nyfiken på surpuppan Bolander och hennes frånvaro av impulskontroll och låga självrespekt. Varför har hon aldrig några pengar? Varför ligger hon upprepade gånger med en tåsugande man hon knappt känner men definitivt föraktar? (Inte bara för att kanske få en klocka, hoppas jag.) Och varför är hon så inihelskotta butter? Jag hoppas att vi får veta lite mer om Mias drivkrafter i nästa bok om Jana och människorna runt henne.

För fler böcker blir det, som väl är. Emelie Schepp har utlovat åtta böcker i serien och till Aftonbladet Söndag säger hon dessutom att hon hoppas att böckerna blir till film. Det hoppas även jag att de blir och jag håller det inte för otroligt. Jag har inga problem att se Noomi Rapace som Jana Berzelius.

Vita spår är en mycket läsvärd deckare med action och intressanta, föga insmickrande, karaktärer. Emelie Schepp ger oss inblick i den vedervärdiga knarksmugglingen genom så kallade sväljare och lotsar oss runt i ett Norrköping som hon känner väl. Jag vandrar gärna vidare med henne där. Kanske kan vi gå på Harrys där vi fullt möjligt skulle stöta ihop med Mia Bolander på jakt efter en ny man eller åtminstone ett par gratis öl. Eller kanske bara på flykt från sig själv. Jag bjuder gärna på ett par rundor drinkar om hon lovar att berätta lite mer om sig själv.

Eller så får jag vänta på nästa bok.

Releasefest för Vita spår!

image

Duon bakom framgången: Emelie och Henrik Schepp (och så duon bredvid framgången 😉 )

I onsdags hade Mange och jag (och min favoritklänning) det stora nöjet att få vara med på releasepartyt för Emelie Schepps nya deckare Vita spår. Vi minglade, pratade, skålade, skrattade och dansade innan vi till slut lämnade festen fulla. Av inspiration.

Vilken kvinna Emelie Schepp är.

När förlagen var för långsamma med att ge respons på hennes inskickade manus bestämde hon sig för att ge ut sin första roman, deckaren Märkta för livet, på egen hand. Hon bestämde sig också för att bli Sveriges främsta egenutgivare och klå dåvarande rekordhållarens 16 000 sålda exemplar. Det gjorde hon. Med råge. Ungefär 40 000 böcker hade hon sålt efter ett halvår. Vid det laget stod förlagen och knuffades lite kring henne, och hon bestämde sig efter en del grubblande för att nappa på ett förlagskontrakt. Tillsammans med sitt förlag Wahlström och Widstrand har hon nu sålt runt 100 000 exemplar av Märkta för livet och sålt rättigheterna till tio länder. 

image

Signering av Vita spår

Det är helt enkelt galet bra. Men hon har sannerligen inte legat på en divan och ätit praliner och låtit boken sälja sig själv om man säger så. Jag är lite osäker på om hon ens har sovit under det senaste året, på en divan eller annorstädes. På sin hemsida och i föreläsningsform delar hon dessutom generöst med sig av sina erfarenheter av egenutgivning samtidigt som hon marknadsför Märkta för livet och skriver nytt manus. Och nu har det nya alltså landat.

När Emelie intervjuades på scenen under releasepartyt berättade hon att hon är långt ifrån färdig och att hon nu har satt upp nya mål: Det ska bli åtta böcker i serien om åklagaren Jana Berzelius, och böckerna ska sälja i minst en miljon exemplar, bara i Sverige.

Jag tror det blir så.

image

Några av de nya bekantskaperna: Heléne Njord-Westerling, Lotta Svensson, Kerstin Gunnarsson, jag själv och Nina Larsdotter. Jag försöker förklara för Kerstin vad en prepper är.

Förutom att kvällens huvudperson var mycket inspirerande, var det också en vitamininjektion att träffa många andra människor som också skriver och/eller ger ut böcker, till exempel Nina Larsdotter som är både författare och förläggare, och jag kände verkligen min skrivklåda återvända. Dessutom fick mitt ego en nyttig liten boost då en tjej kände igen mig och kom fram och berättade att hon älskade Genom dig och att hon väntar på en uppföljare. Jag blev ett par centimeter längre.

Och som sagt – fylld med inspiration!

Jag är både #modig och prålig

image

Jag jag jag  (foto:Fanny Larsson)

Till tonerna av ”En tuff brud i lyxförpackning” äntrade jag i torsdags Motala Conventioncenters stora scen inför en fullsatt salong för att tillsammans med Susanne Boll och Emelie Schepp, ledda av Resumés chefredaktör Claes de Faire, prata om entreprenörskap och digitalisering i samband med våra författarskap. Vi var inbjudna att tala på eventet #modig, anordnat av modig.academy, tillsammans med andra entreprenörer med Motalakoppling. Nu var jag kanske inte riktigt det stora affischnamnet, men jag fick sola mig i glansen från bland andra Let’s Deal-grundaren Lars Karlsson, nätentreprenören Elin Mohlin och internetexperten (jo, han är det också) Alexander Bard.

Alla föredragen var mycket inspirerande och Motala/Vadstena Tidning kallade #modig för en massiv succé, minsann.

modig2

I inspirerande sällskap: Susanne boll och Emelie Schepp

Jag hade tänkt så det knakade angående klädval inför begivenheten och ansträngt mig lite för att liksom matcha Bard. Inte så pass mycket att jag dök upp i lederhosen, latexhandskar och fluga, men ändå i en rätt så prålig långklänning. Men vad händer? Bard dyker upp iförd rutig skjorta och jeans. Inte en renässanskrage eller kortbralla så långt ögat nådde. Pråligast på #modig blev nog därför lite otippat jag. Det han möjligen saknade i extravagans tog han dock igen i energi när han berättade om internet och kommunikation ur ett historiskt perspektiv med profetior om framtiden.

Jag insåg att jag tidigare som mest talat inför ett par hundra personer, då i egenskap av lärare, och undrade om det kanske skulle vara lite läskigt att kliva upp inför fyra-femhundra personer för att prata om mig själv, entreprenörskap och digitalisering. Tvärtom, visade det sig. Att sitta i den vackra soffgruppen (med en gigantisk bild av mig själv i bakgrunden 🙂 ) tillsammans med Emelie, Susanne och Claes var så kul att jag gärna hade stannat kvar där länge.

Jag hoppas att jag får möjlighet att göra något liknande igen, för nu är jag #modig.

 

Modiga åsikter om Bard?

modig”Vilka bjuder in folk med unkna åsikter till EXPO och MODIG?” Den frågan ställde Kerstin Lundberg, Vänsterpartistisk ledamot i Motalas kommunstyrelse, på Facebook. Och hon fick svar. Många svar. Så många att det svällde ut till en snackis (förlåt, fånigt ord, men det känns ändå rätt) i media. MVT har haft både artikel och ledartext om detta, och P4 Radio Östergötland har gjort ett inslag.

Modig är ett event som anordnas av vuxenstuderande på en webbkommunikatörsutbildning, och det var på deras Facebooksida som Lundberg ställde frågan jag inledde med. Hon förklarade senare att hon syftade på huvudtalaren Alexander Bard och konferencieren Claes de Faire (och Spendrup), båda utflugna Motalabor, båda i mediabranschen. Hon skriver: ”Bard förespråkar porr o prostitution. Unket? Ja mycket. En kvinnosyn som man inte ska behöva möta. Fler har nog den personliga åsikten. Spendrup tycker inte att det finns kompetenta kvinnor till bolagsstyrelser. Claes de F tycker att Motala är skit. Och vad är åsikter om inte personliga? Det gäller väl alla.”

Flera reagerade på kommunstyrelseledamotens tämligen spydigt formulerade sågningar. Claes de Faire skrev t.ex. så här: ”Kerstin, jag hatar inte Motala. Jag hatar åsikter och inställningar som begränsar Motala. Jag tycker du kan se lite positivt på de här duktiga elevernas ambition att skapa en bra mötesplats. Det är väl roligare att heja på de som försöker göra något bra hellre än att gnälla? Jag tar inte en spänn betalt på detta utan offrar en semesterdag på Modig. Om du hittar på något som kan utveckla Motala i liknande riktning lovar jag att försöka hjälpa till på samma sätt då också. Trevlig helg!”

Själv skrev jag följande: ”Självklart kan man ha åsikter om Alexander Bards syn på prostitution och porr, och lika självklart kan man kritisera dessa. Men när någon, som sitter i kommunstyrelsen, kritiserar Bards närvaro i ett annat sammanhang om andra frågor känns det… ja, unket. Själv tycker jag exempelvis att Sven Wollters åsikter om Stalin är unkna. Jag skulle ändå gladeligen dela scen med honom, förutsatt att han inte var inbjuden enbart för att oemotsagd berätta om att Stalin var en rätt så reko kille som var lite förvirrad på slutet.”

Lundberg svarade på kritiken (som från flera var vassare än den som jag och de Faire levererade) bl.a. med att säga: ”Andra tycker så här: bra att en politiker står upp för sina värderingar och inte bara håller tyst. Jag är modig som inte stryker alla medhårs” och ”Bard kan man ju ha o mista…..”

Ja, jag vill ha politiker som står upp för sina åsikter, men jag förväntar mig mera fingertoppskänsla av våra (nåja) folkvalda. Jag förväntar mig dessutom att människor ska kunna argumentera för legalisering av prostitution, pornografi och droger, oavsett vad kommunstyrelsen tycker om åsikterna. Jag förväntar mig att man ska få kritisera Motala. Jag förväntar mig att ett kommunalråd inte slänger ut en fråga som andas ”är ni dumma i huv’et eller?” till en grupp ambitiösa elever som har satt ihop ett digert program för en konferens vars syfte är att lyfta Motala, att hitta nya vägar för företagen att växa. (Här kan man tänka att jag är lite partisk, då jag råkar vara en del av detta program.)

Det hör möjligtvis också till saken att Bard inte ska prata om prostitution och pornografi, utan om ett annat av hans expertisområden: Internet. Högst relevant på Modig-konferensen. Fast när jag tänker efter kanske han nu, tack vare Kerstin Lundberg, kommer att krydda sin presentation med lite pikantare inslag. Han har knappast gjort sig känd för att inte vilja provocera om man säger så.

Själv ser jag mycket fram emot Modig, där jag tillsammans med Emelie Schepp, Susanne Boll och Claes de Faire ska språka om sociala medier. Inte om porr. Inte om prostitution. (Och tyvärr inte om prepping och apokalypser.)

Men jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Rött känns just nu inte aktuellt i alla fall.

Glamourkväll med Babsan

IMG_4135

Två glammiga klänningar

Från panflöjt till dansband och från foppatofflor till glamour. Förra helgens marknadsfeeling à la Husbyfjöl byttes till dansbandsglam när jag fick vara en del av ICA Maxi Norrköpings 20-årsfirande.

IMG_4144

Här står jag och önskar att jag hade en stor mössa att gömma mig i

Med 38 graders feber (jag behövde i alla fall inga långkalsonger för att hålla värmen) och rödsvullna ögon skulle jag försöka glänsa i kapp med Babsan och Emelie Schepp. Jag accepterade min tredjeplacering i en eventuell rankinglista och njöt lite spänt av aftonen där jag stod mellan sportsockor (trettioniokronorserbjudande) och värmeljus. Att stå placerad sju meter efter den bästsäljande Scheppskan var kanske sisådär egentligen, men det gav mig ju också möjlighet att prata med henne. Mycket trevligt! Och ja, hon är lika snygg i verkligheten.

Tio meter åt andra hållet underhöll en trubadur med dansbandston, och utan att vara direkt dansbandsfrälst måste jag säga att detta var lååååångt mycket bättre ackompanjemang än marknadens ytterst enerverande panflöjtsläten. (Ännu är inget panflöjtsrelaterat mord inskrivet i nästa roman, men det beror nog mera på tidsbrist än på bristande inspiration.) Jag kom till och med på mig med att ta några små danssteg då och då. Kanske var det antihistaminet och panodilen som kickade in. Trevligt var det i alla fall, och jag har nog egentligen aldrig kunnat motstå ”Han tog av sig sin kavaj” och ”Tycker om dig”. Jag gjorde visst små diskreta knäböj till ”Små grodorna” också.

bild-4

Mange minglade med alla damer

Så här långt känner jag att dansband klår panflöjt alltså, men är nyfiken på om det blir musikbakgrund på lördag också. Då är det nämligen dags för Östergötlands bokmässa  på Stadsbiblioteket i Linköping. 10-16 med fri entré och flera intressanta föredrag, barnteater och massor av utställare. En av föredragshållarna är just Emelie Schepp som pratar om att våga satsa och om Deckarpodden, en radioprogramserie som hon har tillsammans med Sofie Sarenbrant. Susanne Boll finns också där och föreläser om att skriva en uppföljare. Jag kommer kanske ha lite svårt att lämna mitt bord men skickar väl en delegat istället. Mange får vara mina ögon och öron. Det var han visst idag också. Han hängde länge hos Emelie Schepp. Nämnde jag att hon är vacker?

Så vad blir det för musik på lördag? Folkmusik från bygden? Lokala storheter som Winnerbäck och Hoffsten?

Allt utom panflöjt blir bra.

Den fina fullitteraturen

image

Deckarpodden.se

Jag lyssnade igår på den nya ”Deckarpodden” med Sofie Sarenbrant 0ch Emelie Schepp (jag har läst dem båda med god behållning) och sörplade i mig vad de sa om författarskap och fullitteratur. Deras första avsnitt av podden hette nämligen ”Stolta fulförfattare” och handlade om just detta.

Båda skriver deckare av lättsmält karaktär och klassas därför, enligt dem själva, som just fula i litterära sammanhang. Och visst är det så. Det ger mer cred att läsa exempelvis Dostojevskij än Läckberg (eller Sarenbrant och Schepp). Förstås. Jag har inga direkta invändningar mot den värderingen. Jag tror att Dostojevskij i det långa loppet nog kan bjussa på fler insikter än Läckberg för många människor. Men som underhållning betraktat kan det väl ändå vara trevligare att snaska i sig en lättsmält deckare än att tugga sig igenom ett tyngre verk? Visst har var sak sin tid? Och deckare eller annan lätt/ful litteratur kan i alla fall ge mig en hel del tankar om mitt liv och min omvärld också. Ibland kanske mer än vad Brott och straff ger. Är det så fult att bli underhållen?

Som svensklärare hoppas jag att mina elever kan, vill och orkar vidga sina litterära vyer bortom det lättsmälta. Jag vill att böckerna ska ge dem kunskaper och insikter som de inte visste att de saknade och att de ska få med sig nya ord och formuleringar från verken de läser. Men inte alltid. Ibland vill jag verkligen att de bara ska segla genom böckerna. Att språket i dem redan ska vara deras och händelserna och insikterna i dem vara dem välbekanta. Ibland ska de bara känna igen sig i böckerna. Och ibland ska de bara underhållas. Med sådana läsupplevelser i ryggen tror jag det är lättare att gå vidare till Den Större Litteraturen. Eller den smalare. Eller vad man nu väljer att kalla den.

image

Finlitteratur

Min bok, Genom dig, är fullitteratur. Den finns där för att underhålla för stunden. Jag ursäktar mig gång på gång för detta när jag får frågan om vad det är för bok jag har skrivit. Som svensklärare förväntas jag antagligen skriva något … viktigare. Men Genom dig är inte en viktig bok, utom för mig förstås. Det är en enkel bok. När frågan dök upp på en middag nyligen förklarade jag att min bok var en vallmo, till skillnad från pionerna som tronade på matsalsbordet där vi satt. Några glas rött hade tydligen gjort mig lite poet-pretto. Jag förklarade att många böcker, fina böcker, är pioner. Fylliga med många lager och med en doft som dröjer sig kvar. Genom dig är en vallmo. En enkel blomma som tappar sina blad när du plockar in den i en vas. Ingen kvardröjande doft. Formellt sett ett ogräs. Men ändå vacker i sin enkelhet och en blomma att njuta av en kortare stund.

Och för någon blir kanske ändå min bok en pion.

Genom-Dig-Baksida

Flinande fulförfattare

Sarenbrant och Schepp förklarade också att om man ler på sitt författarfoto är man definitivt en fulförfattare. Och jag som flinar så att jag visar tänderna till och med. Vallmo! Än värre är det om man ger ut sin bok på eget förlag. Jag är visst ett helt vallmofält.

Men jag får hoppas på att jag är ett ogräs som sprider sig 😉 .